Till JK – i angeläget samband med tidigare brev till JK i dag.

30.1.2013.

Till JK – i angeläget samband med tidigare brev till JK i dag.

Jag ska försöka komprimera, och jag för JK tillbaka till rikskriminalpolisens ärende Ai. 205-98. Således nära 15 år tillbaka: händelser och ärenden förträngs och glöms, ärenden sätts in i pärmar, förträngs och glöms – och lämnas eklatant utan varje åtgärd.

Jag har i dag från rikskrim erhållit ärendet APAL-428-53/13 ur vilket framgår – ja, jag ger först mitt brev till, som synes, bl a även JK, en gång i världen. Alltnog:

17.3.1998. /Från Sven Anér/ likalydande brev till

Försvarsministern, Styrelsen för psykologiskt försvar, ÖB, JK, Rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst

För kännedom (utan bilagan): TT, Ekot, G-P.

Jag översänder kopia av en promemoria, till största delen skriven av Ulf Lingärde. Denna PM har, som synes, ankomstbeteckningen 1995-05-02, dnr 95-103, hos Palmekommissionen (då under Sigvard Marjasin).

Jag har utfått PM direkt från kommissionen. Jag har refererat den i mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 10/1997, men därutöver har promemorian ej omnämnts i svenska media. Jag har själv, i PALME-nytt, uppmanat att läsarna att rekvirera PM från kommissionen,, vilket också skett i några tiotal fall; kommissionen har då kostnadsfritt översänt sexsidiga kopior.

Texten har, som synes, ej full tagit ut i översända exemplar; rimligen har Palmekommissionen en helt tydbar version.

JAG UPPMANAR NU mina adressater att noga genomläsa denna promemoria av Ulf Lingärde (Fjelievägen 22, 227 36 Lund). Jag uppmanar mina adressater att reagera och agera. Jag önskar mina adressaters kommentarer.

Den stora frågan är givetvis varför en så total tystnad sedan ”slutet av februari 1992” råder kring Lingärdes PM. Den andra stora frågan är om, eller i vilken utsträckning, Lingärdes uppgifter är korrekta. Uppgifter som avser exempelvis fyra i dag /1998/ mycket aktuella namn, nämligen – i bokstavsordning – Jan Guillou (DN 17.3.98), Pierre Schori (d:o), Leif Tell samt Peter Wallenberg.

Skulle alla Lingärdes uppgifter om denna kvartett och om alla övriga omnämnda personer vara felaktiga bör detta rimligen redovisas.

Palmekommissionen innehar sålunda promemorian, men kommissionens hittills enda kända åtgärd har varit att förklara den för offentlig handling. Huruvida kommissionen numera arbetar med promemorians uppgifter och frågor och påståenden är inte känt.

OM REDAN ETT FÅTAL av promemorians hundratals informationer skulle visa sig vara korrekta kan detta förhållande inte undgå att påverka det svenska samhället i dag.

Om Lingärdes rapport skulle utgöra en i sin helhet korrekt beskrivning av svenska skeenden under 30 år skakas det svenska samhället.

Men av promemorians öde tycks framgå att de ting som berörs har ansetts vara för känsliga för att tas upp till regerings- och riksdagsbehandling, till juridisk behandling, till någon behandling över huvud taget. Promemorian finns tämligen kursivt refererad i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, men den finns alltså, så vitt jag vet, ingenstans avtryckt. Den är sålunda exempelvis inte tillgänglig hos något av universitetsbiblioteken, men jag undersöker om den skulle kunna, formellt och officiellt, placeras där.

Jag skulle kunna trycka av den i dess helhet i PALME-nytt, men möjligen kan då en kollision med tryckfrihetsförordningen befaras.

AV MÅNGA SKÄL önskar jag således svar från mina adressater. Jag önskar även, med vändande post, uppgift om diarienummer och handläggare av detta ärende, hos alla adressater.

Engagerad hälsning SA

./. PM, huvudsakligen skriven av Ulf Lingärde, 6 sidor.

18.3.1998. För Lars Nylén, rikskrim.

Lars – Jag bifogar två kopior av Ulf Lingärdes PM från februari 1992.

Jag är dels tacksam för dina egna kommentarer, dels ber jag dig vidarebefordra detta brev, jämte en uppsättning av promemorian, till Hans Ölvebro, vilkens adress jag ej känner.

Engagerad hälsning SA

Till Ölvebro skriver jag detta:

18.3.1998. Hans Ölvebro. Tacksam för dina utförliga kommentarer till bifogade PM, i synnerhet till punkterna 8 samt 33-35. Jag ber om ditt svar snarast!

Engagerad hälsning SA

Så långt dessa tre brev, på originalet samlade till en sida.

Jag samlar mig nu till en kommentar kring detta oerhört märkliga, oerhört förträngda material av oerhörd sprängkraft, om någon vågar ta i det – vågar JK i dag?

Lingärde skrev rapporten ursprungligen till Olle Stenholm på TV, men denna första version – något av ett första utkast, som fick bli Lingärdes egen slutversion – har senare avskrivits, kompletterats och korrigerats, av vem framgår inte, men det måste ha varit av en person som var ordentligt insatt i Palmeaffären i dess helhet.

Avskrivaren har framför allt lagt till en ingress samt en avslutning. Dessa båda texter finns sålunda inte i den bloggversion som föreligger, från för ca 10 dagar sedan.

Jag ger nu ingress och avslutning:

Nedan följer en avskrift av ett brev som Ulf Lingärde skickade till journalisten Olle Stenholm på Sveriges Television. Brevet är odaterat. Av brevets innehåll att döma är det skrivet i slutet av februari 1992. Avskriften är ordagrann, endast några mindre faktafel och språkliga skönhetsfläckar har korrigerats. Originaltexten innehöll kodbeteckningarna F 1 – F 15 för femton personer som figurerar i handlingen. En handskriven nyckel, som Ulf Lingärde skrev vid ett annat tillfälle har använts vid identifieringen av dessa femton personer. I nedanstående avskrift anges både namnen och originaltextens kodbeteckningar.

Så avslutningen:

Ovanstående scenario är onekligen en elegant lösning. Även om uppgifterna om Stefan Svensson och Leif Tell av allt att döma är rena gissningar.

/Stopp ett tag! Detta är alltså kvalificerade reflexioner från en mycket kvalificerad person som inte är Lingärde! Vem är denna oidentifierade person?/

Flera gåtor verkar plötsligt mindre gåtfulla, som Martin Ardbos dagboksanteckning den 1 september 1987 (”Palmes inblandning, om den blir känd, faller /skall stå: fäller/ troligen regeringen i Sverige. Alla är rädda för att jag skall berätta sanningen.” * och Bernt Carlssons påstående inför sin amerikanska flickvän Sanya Popovic (”Jag är en av fyra – fem som vet vad som verkligen hände Olof Palme *) / Dessa båda asterisker är ej förklarade/ kort tid före Lockerbie-katastrofen den 21 december 1988. Se tidningen I /?/ nr 9 1991 och Aftonbladet 1991-04-30.) Det ouppklarade attentatet mot ANC:s kontor på Gamla Brogatan i Stockholm den 8 september 1985 kanske också spelar en viss roll i sammanhanget. Av allt att döma är det Olof Palme och Rajiv Gandhi som figurerar i ovanstående samtal.

Där slutar avslutning och hela promemorian.

Promemorian har dessförinnan innehållit de nu identifierade F-koderna. Jag ger nu en förteckning över dessa faktiska F-namn – det känns märkligt att betänka, JK, att ingen offentlig person över huvud taget reagerat inför denna Lingärdes PM, som i komplett namnversion i snart 15 år legat i rikskrims slutna valv:

F1 Per-Gunnar Vinge

F2 Axel Hedén

F3 Carl G Holm

F4 Bengt Schuback

F7 Lars Ljunggren

F8 Bengt Wallroth

F9 Tore Utriainen

F 10 Peter Wallenberg

F11 Sture Höglund

F12 Alf Karlsson

F13 Stefan Svensson

F14 Leif Tell

F15 Tommy Lindström

Jag kan känna viss tvekan beträffande den här namnåtergivningen. Men dels ingår de alltså i slutversionen av Lingärdes PM, dels, och framför allt, har 7 myndigheter/myndighetspersoner samt tre stora medier i snart 15 år haft tillgång till materialet utan att på minsta sätt reagera (t ex sekretessgranska – eller ens läsa?) och dels har jag själv ingen egentlig anledning att gå in som oombedd sekretessgranskare. JK, själv adressat den gången samt i dag, kan ju gå in med synpunkter.

Jag slutar där, med konstaterandet att den ende som med flit och energi och fantasirikedom ägnat sig åt det här materialet i dess helhet är RPS-anställde professorn och chefskriminologen samt skönlitteräre författaren Leif GW Persson. Jag riktar nu en enträgen begäran till Sveriges Justitie Kansler :

Öppna detta ärende, agera, gör något, medan denna ödesfråga skakar Sverige!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till Håkan Holmberg, UNT:

I anslutning till den kontakt du nyligen haft med min meddebattör Hans Johansson i Vänge sänder jag dig ett uppseendeväckande material som, om det finge uppmärksamhet, kunde i mycket allvarliga former drabba dagens per definition demokratiska Sverige.

Jag ber dig läsa, och jag ber dig, med användande av en stor tidnings alla resurser, presentera saken i tidningens spalter, behandlad av tidningens egna medarbetare.

Jag sänder alltså den skrivelse jag i dag också sänder till JK. Ärendet är, hårt komprimerat detta:

En tidvis statligt anställd säkerhetsexpert, Ulf Lingärde, skrev i början av 1990-talet en promemoria, som registrerades och arkiverades hos rikskriminalpolisen den 30 mars 1993 under beteckningen Ai. 318-93 och hos Palmekommissionen /under Marjasin/ under beteckningen 95-103 den 2 maj 1995.

Jag ber dig noga läsa. Lingärde hävdar i sin PM att 15 personer, många av dessa mycket högt placerade i det svenska samhället, konspirerade inför mordet på Olof Palme samt medverkade till och vid brottets genomförande. I spetsen för konspirationen stod, enligt Lingärde, förre säpochefen Per-Gunnar Vinge, från början av 60-talet verksam inom Sveriges industriförbund.

Promemorian år utförlig. De 15 personerna, från ”F1” Vinge till ”F15” Tommy Lindström, namnges i PM med precisering av deras aktiviteter, inom sina officiella yrken och inom konspirationen. Saken är som du märker djupt allvarlig redan här. Men fortsättningen blir kanske än allvarligare genom den totala tystnad som inom statsadministrationen och inom media ägnats och ägnas affären.

Du ser i min översända text vilka ansträngningar jag gjort för att nå publicitet, du ser till vilka instanser jag vänt mig, så ock i dag: men bara för att mötas av tystnad.

Kan jag veta om varje uppgift är sann. Det kan jag inte, men det kan ingen annan heller, mer än de kvarlevande konspiratörerna själva, eftersom detta ärende rörande landsförräderi aldrig granskats, aldrig på någon nivå.

Jag fick i går från rikskrim denna handling Ai. 215-98 (ingår i översänd dokumentation) ur vilken du lätt kan utläsa att materialet av mig 1998 översändes till åtta (8) instanser. Ingen enda instans har vare sig svarat mig eller, såvitt går att utläsa, försökt utreda.

En fråga om landsförräderi uppslukas oläst. Av dem som aldrig läst finns även den statliga granskningskommissionen från 1999 med i bilden eller rättare sagt inte alls: kommissionen hade tillgång till allt polisens material från före 1999, men brydde sig aldrig om att kommentera ett så sensationellt ärende som utförlig dokumentation i ett landsförräderiärende, inlämnat först till bland annat polisen och sedan till Palmekommissionen.

Det officiella Sveriges representation måste drabbas av totalt, samlat klander, och den enda person som över huvud taget rört saken är jag själv, arbetande enbart med föreliggande officiell dokumentation.

Håkan Holmberg – här har du saken, i varje fall den viktiga upptakten. Saken är aldrig någonsin dementerad – den är ju inte ens uppmärksammad.

Jag föreslår nu alltså att du och UNT går in med egna medarbetare. Jag erbjuder översänd text, som i valda delar kommer att återfinnas på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

inom den närmaste tiden.

Fri rätt för UNT att referera eller citera ur detta brev till dig, om källa anges.

Engagerad hälsning i en ödesfråga,

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. dokumentation, kan behållas.

JK: Jag anmäler vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag, varigenom hela Palmeutredningen vrids snett.

30.1.2013. Till Regeringens Justitie Kansler.

Jag hänvisar till min handlings rubrik samt anför:

Vice RÅ Kerstin Skarp, som sedan ett antal år tillbaka innehar posten som förundersökningsledare i Palmeärendet, har under sin tid som förundersökningsledare genomgående påstått att handlingar som berör mordet på statsministern aldrig över huvud taget i kopior kan lämnas ut till mig på min begäran, eftersom, enligt Skarp, ”förundersökningssekretess” föreligger.

Det faktiska förhållandet är, som JK vet, det motsatta. En förundersökning ska bedrivas öppet och med full insyn för allmänheten. I enstaka, klart specificerade och reglerade undantagsfall, må förundersökningsledare hos domstol begära undantag från denna regel om öppenhet, varefter det blir domstolens sak att avgöra huruvida sådant undantag föreligger.

Sålunda: förundersökningsöppenhet, inte förundersökningssekretess.

Det är, JK, mycket svårt att förstå hur Skarp kunnat ta sig denna frihet, år efter år, varigenom hela hanteringen av Palmeärendets öppenhet totalt snedvridits. Det går även att slå upp förvaltningslagens ”serviceparagraf” och finna att Skarps tillvägagångssätt inte på någon punkt överensstämmer med vad denna för svensk allmänhet så avgörande viktiga paragraf föreskriver.

Öppenhet anbefalld, sålunda. Och när jag går tillbaka genom de 27 åren sedan händelserna vid Dekorima kan jag notera att sittande förundersökningsledare under de inledande åren faktiskt tillämpade nära nog komplett öppenhet.

Sålunda kunde jag under 1990-talet samtala helt öppet i dessa frågor med dåvarande sekretesshandläggaren krkom Åke Röst, vilken ofta utan resonemang frisläppte dokument av just den art som Skarp i dag anser sig böra, mot lagen, sekretesslägga.

Som ytterligare ett exempel kan jag anföra att Röst, utan att jag bett därom, vid ett tillfälle till mig utan kostnad överlämnade cirka 2 000 handlingar, av honom för min räkning specialnumrerade och insatta i ca 5 pärmar. Öppet förundersökningsmaterial, sålunda.

Skarps attityd inom RÅ är i dag den motsatta: inget enda papper lämnas ut. Vidare har Skarp vid olika tillfällen vägrat sammanträffa med mig, vägrat medverka till en telefonkonferens mellan oss två.

Jag kan nämna ett flagrant exempel vid vilket mina krav på öppenhet blockerats av den informationsansvariga Skarp:

Jag har begärt att få ta del av utskrifter av åtta förhör med Anki och Anneli (jag utgår från att JK känner förhistorien) samt av det enda förhör som, förmodligen endast upplysningsvis, avhållits med dåvarande piketpolisen Anti Harald Avsan, i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt samt moderat ledamot av Sverige riksdag.

Men Skarp har endast blankt hänvisat till en ej existerande, påstådd generell förundersökningssekretess.

Vad har då detta oerhört anmärkningsvärda förhållande fått för konsekvenser? Jo, som JK inser, det har lett till att de avgörande viktiga ingredienserna i Avsanaffären aldrig har fått röjas, varför den svenska allmänheten har undandragits vetskap om mordets nära ingredienser. Förhållandet har under många år och fram till i dag varit oefterrättligt.

Jag tar ytterligare ett exempel. Jag fick på sin tid höra av nyssnämnde krk Röst att en konfrontation, antagligen under 1993, mellan Anki å ena sidan och 6 manspersoner å den andra hade arrangerats, men att Avsan ej fanns med bland statisterna.

Förhållandet har varit rättsvidrigt och utgjort ren provokation. Om Anki inte sagt sig känna igen någon av de sex som gärningsmannen vid Dekorima hade konfrontationen antagligen inte föranlett någon åtgärd (detta var tydligen också vad som skedde) medan om Anki pekat ut en av de sex som gärningsmannen och därvid råkat peka ut en i sammanhanget oskyldig statist, förundersökningsledning kunde ha sagt sig att hela episoden vid Dekorima vore påhittad och aldrig förevarit. I det läget hade någon form av bestraffning av de båda unga kvinnorna kunnat bli aktuell, i enlighet med ett uttalande av dåvarande chefen för polisutredningen Hans Ölvebro (till journalisten Olle Alsén):

”Ja, då är dom kriminella!”

Om RPS hade placerat in någon faktiskt misstänkt i sexmannagruppen är inte känt.

Jag sammanfattar: Hela detta ärende har avsiktligt misskötts av Skarp, men inte på samma sätt av hennes föregångare på posten som förundersökningsledare. Det vill synas att Skarp har fått stränga order av sina överordnade (vilka nu dessa i praktiken kunnat vara?) att aldrig någonsin ge till exempel undertecknad Sven Anér min lagliga rätt att ta del av öppna dokument.

När, JK, regeringen tillsatte sin granskningskommission i mitten av 90-talet, inledningsvis under Sigvard Marjasin kallad ”Palmekommissionen”, var regeringen i sina direktiv angelägen att framhålla att en av kommissionens viktigaste uppgifter vore att tillse att

redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.

Självfallet har regeringen ställt samma redovisningskrav på sittande förundersökning, krav som i högsta grad framförs även av den så snålt informationsförsedda svenska allmänheten.

Vi har ett sedan tjugosju år tillbaka officiellt olöst statsministermord. Men en juridisk handhavare tar sig rätten att år efter år ta till munkavle. Jag kan ge ett drastiskt exempel på vart detta lett:

Jag har för en tid sedan ställt den klara frågan till Skarp:

Begicks mordet på Olof Palme av Anti Avsan?

Men fått till bleklagt svar:

Förundersökningssekretess råder.

Ingen myndighet har inför mig förnekat att Avsan är mördaren. Ingen. Och Avsan har aldrig stämt mig för förtal.

Jag vill också hänvisa till den i dag uppblossande debatten rörande Palmemordet, där allt tal om Christer Pettersson som ensam gärningsman försvunnit ur bilden, medan fokus i dag i stället är riktat mot ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”, för att citera RPS chefskriminolog professor Leif GW Perssons uttalanden 2011 och 2012 i öppna televisionssändningar med klart dokumentär faktainriktning.

En svensk säkerhetsexpert, tidvis statligt anställd, har skrivit en omfattande PM i just detta ärende, där femton inblandade personer utpekas, de flesta tills vidare endast med anonyma kodbeteckningar.

JK: vad som behövs är aktivitet och öppenhet i detta stora ärende, inte sekretess.

Jag anklagar vice RÅ Kerstin Skarp för avsiktlig misstolkning av gällande lag i syfte att undandra den svenska allmänheten viktiga informationer rörande Palmemordets dolda men av allt att döma synnerligen illavarslande aspekter.

Jag anhåller att JK omedelbart agerar. Jag önskar med vändande post uppgifter om dnr och handläggare samt JK:s kommentar i ett svenskt ödesärende.

Mina påståenden finns samtliga belagda inom Palmeutredningen och kan självfallet begäras fram från vice RÅ Skarp.

Denna skrivelse läggs ut på min i dag mycket flitigt besökta blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

till vilken jag hänvisar JK.

Sven Anér, FK, DHS, SJF, SFF, PK, utredande nyhetsjournalist och författare, ett 15-tal böcker i Palmeärendet, ingen väsentlig sakuppgift någonsin trovärdigt dementerad. Allt tryckt material finns för JK tillgängligt hos universitetsbiblioteken.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Skrivelse 29.1.2013 till Vice RÅ Skarp.

Varför konfronterades inte Avsan och Anki?

29.1.2013. Till Vice RÅ Kerstin Skarp.

Jag har, som du vet, aldrig fått något svar i klarspråk från dig, vilket är egendomligt. Jag kräver nu svar på nedanstående specifika fråga i Palmeärendet:

Anti Harald Avsan är klart utpekad av de unga kvinnorna Anneli och Anki vid Dekorima, vilka fram till en minut före mordet på Olof Palme befann sig i samtal med Avsan.

En konfrontation arrangerades sju år efter mordet mellan Anki (ej Anneli) och sex statister, men vid detta tillfälle fanns inte Avsan med i konfrontationsgruppen.

Jag begär nu fullständiga besked rörande denna konfrontation, vilken uppenbarligen, ej oväntat, inte gav något resultat. Denna konfrontation har karaktären av ren provokation av Anki, och i förlängningen Anneli.

Utredarna har uppenbarligen velat få Anki att säga att hon kände igen en av statisterna som Dekorimamannen, varefter utredarna kunnat säga att Anki och Anneli uppenbarligen aldrig har befunnit sig vid Dekorima samt har ljugit hela saken. Men i och med att en konfrontation väl en gång arrangerats har denna givetvis inte kunnat ske ytterligare en gång. Den falska konfrontationen ha nått sitt syfte: Anki och Anneli utrensade.

De besked jag nu begär är dessa:

Jag önskar i kopia ta del av utskrift av det aktuella konfrontationsförhöret. Jag önskar datum för genomförandet av förhöret med Anki. Jag önskar kopia av de aktuella deltagarbilderna, jag önskar markering av den person på bilderna som har påståtts vara den misstänkte. Jag önskar förundersökningsledningens förklaring till arrangerandet av förhöret med Anki. Har avsikten varit en provocerande misstroendeförklaring?

Uppgiften om detta konfrontationsförhör har jag vid två tillfällen fått från poliser inom Palmeutredningen, men jag kan ingenstans se att saken öppet publicerats av rikskrim eller RÅ, vilket väcker undran. Jag frågar mig också huruvida handlingarna rörande detta konfrontationsförhör någonsin visades för den statliga granskningskommissionen; jag önskar klart svar på denna punkt.

Granskningskommissionen skriver i sin rapport, ”Dekorimamannen – bakgrund och utredning” mycket kortfattat och översiktligt om hållna förhör:

Utredningen om dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes i gång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls. Den fortsatte i avstannande takt under 1994. ---

Att granskningskommissionen inte specifikt berör konfrontationsförhöret med Anki inger mig misstanken att polisutredarna aldrig visat de aktuella handlingarna för kommissionen. Jag önskar besked om huruvida handlingarna företetts för nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, kommissionens ledamot och huvudsekreterare.

Skarp brukar hänvisa till påstådd förundersökningssekretess, men något sådant avsteg från den allmänna öppenheten vid förundersökning skulle i det aktuella fallet te sig egendomligt. Ärendet är i alla avseenden avslutat, och några speciella hänsyn går rimligen inte att sekretesshänvisa till.

Jag önskar sålunda en klar och fullständig redovisning av ärendet, inklusive utlämnande av kopior av begärda handlingar och bilder. Det får ju aldrig, Skarp, förefinnas minsta misstanke att handläggande jurister skulle vilja hemlighålla i princip öppen dokumentation i syfte att falskeligen påverka bedömningen av mordet på en statsminister.

Sålunda: Totalredovisa konfrontationen av Anki!

Min begäran står helt i samklang med regeringsdirektivet till granskningskommissionen från 1994 att

redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.

Hade, vice RÅ, Ankikonfrontationen redan under 1993 (eller skedde den så sent som 1994?) varit öppet publicerad skulle, som vice RÅ inser, hela Palmeutredningen tagit en annan vändning.

Jag önskar omedelbar och noggrann handläggning, jag önskar besked rörande dnr och handläggare, jag önskar noggrann och utförlig bakgrundskommentar, i linje med nyssnämnda regeringsdirektiv.

Sven Anér, fil kand, DHS, yrkesverksam bakgrund som välrenommerad och sällan motsagd utredande journalist och författare – ett 15-tal böcker, aldrig med på någon väsentlig punkt dementerat innehåll.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Denna skrivelse läggs ut på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

som nu har ca 4 000 besökare.

Expressen och AB: soppa på några spikar

2013-01-28
Måndagens kvällstidningar innehåller en hel del text men går mest på tomgång. Som alltid är det av intresse att notera vad som inte nämns, och i dag visar det sig att den tunga Ulf Lingärde-promemorian, som båda tidningarna har på sina bord, över huvud taget inte nämns, och heller inte det faktum att den av polisen hörde förre polismannen Anti Avsan kommit bort i hanteringen.

Att både promemorian och Avsan så totalt skippas av de båda tidningarna och av de många personer som intervjuats känns närmast overkligt.

Låt se: dessa uppgifter, som alltså båda har lagts fram av mig, har en trovärdighet och en body som saknas i måndagstidningarnas mycket odokumenterade material. Promemorian har funnits hos rikskrim sedan 1993. Den inkom närmare bestämt den 30 juni, medan dåvarande piketpolisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan, den 14 juni 1993 hade inkallats för ett förhör i Palmeärendet, vilket senare hemligstämplades.

Det känns som en händelse som ser ut som en tanke. Promemorian Ai. 318-93 är ett mycket konkret dokument, vars viktigaste inslag är de 15 F-namnen, ingående i en konkret konspiration, aldrig kommenterad av rikskrim eller RÅ.

Och förhöret med Avsan tillkom, hos Hans Ölvebro, flera månader efter de åtta förhören med Palmemordets huvudvittnen, de unga kvinnorna Anki och Anneli. Uppenbarligen har Ölvebro till slut känt sig tvungen att höra Avsan, sedan han, Ölvebro, från november 1992 över huvud taget känt djup olust inför hela affären Avsan och handlagt denna affär med ovillig vänster hand: Avsan konfronterades aldrig med Anki och Anneli, trots att en sådan konfrontation mycket enkelt hade kunnat arrangeras. Anki konfronterades vid ett tillfälle, men då fanns Avsan inte med bland de sex uppställda männen. Det är inte känt vem av dessa män som påstods vara den misstänkte i Palmemordet.

Och kanske det väsentliga i denna affär: ingen, alltså inte heller i dag, har till mig sagt att Avsan inte har skjutit Palme. Ingen, inte t ex nuvarande förundersökningsledaren Kerstin Skarp, som i dag påstår att ”vi har ingenting som heter polisspåret”.

När Leif GW Persson ger sin oförytterliga mening om Palmemordet säger han, i dag liksom tidigare:

”Vilka som utför det rent praktiskt? Ja det är personerna i deras /offrens/ närhet som har ett militärt och säkerhetspolitiskt förflutet. De har kunskap om offret och tillgång till offret.”

Dvs, som jag vid flera tillfällen understrukit, just den uppsättning av personer som återfinns i Ai. 318-93: poliser, militärer och säkerhetspoliser. GW nämner numera sällan poliser i den öppna verksamheten, men vid varje årsdag av mordet har han i TV nämnt dessa poliser först.

Men GW tas inte där han släpps. Han tar upp de bitar som för dagen passar, men ingen ska inbilla mig att inte GW noggrant läst denna promemoria, som är det mest eldfängda dokumentet som finns innanför de orangeröda pärmarna. Skulle GW ha missat det? När han bara haft att begära fram den rätta pärmen?

För övrigt välkomnar jag gode vännen och utredaren Pertti Poutiainen in i dagsdebatten. Pertti säger till Expressen, lugnt och eftersinnande:

Det finns mycket som pekar i riktningen att det skedde en avsiktlig fördröjning av mordspaningen. Det finns även antydningar om att mordet var organiserat på något vis, och där kan poliser vara inblandade eller militären.

Ingen som läst bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” kastar polisspåret på tippen. Kjell-Olof Feldt läste boken en gång och slog larm.

Låt mig ge ett förslag till Kerstin Skarp:

Om du inte ser något polisspår, frisläpp då utskriften av Ölvebro-förhöret med Anti Avsan!

Det är över huvud taget en skandal att den svenska allmänheten inte ska få läsa vad den djupt involverade Avsan sagt i förhör.

Av dagens pressklipp att döma tycks de flesta slå till reträtt beträffande nära nog alla spår i Palmeärendet.

Min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” säljs, under stor efterfrågan, slut från förlaget.

Sven Anér 

… dömes för olovlig kårverksamhet…

Rapporterna, de allt tydligare och envisare rapporterna om nya märkligheter kring mordet på statsminister Olof Palme, placerar frågan om straff i förgrunden. Ett klart brott finns förstås, själva statsministermordet, men redan här kan säkert debatt uppstå.

Ska en mördare, om en sådan kan identifieras, dömas enbart för mord enligt brottsbalken 3:1, eller utgör ett mord på statsministern/regeringschefen i själva verket ett högmålsbrott enligt brottsbalken 18? Kanske med beteckningen uppror? Kapitlet om högmålsbrott är aldrig prövat i domstol i modern tid, varför prejudikat saknas.

Nå, själva mordet kommer väl att behandlas enligt den vanliga brottsbalken, men vad kan då tänkas hända med personer som deltar i konspiration eller liknande, mot den svenska överheten? Jag prövar här nedanstående paragraf 4 ur kapitlet om högmålsbrott, aldrig tidigare någonsin prövad – eller, jo, avfärdad den gången då jag ville att den beryktade ”Stockholms försvarsskytteförenings” aktiviteter skulle prövas enligt denna paragraf 4 rörande olovlig kårverksamhet. Det ville dock ingen myndighet.

Paragraf 4 lyder – känn på formuleringarna och känn efter om du tycker att paragrafen lämpar sig för vår skrämmande aktuella politiska situation:

Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket det är bildat lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Går det att påstå att konspirationerna mot Olof Palmes liv, och naturligtvis också mot hans roll som svensk statsminister, faller under en paragraf som rör högmålsbrott?

Ja, det menar jag. Ta händelser som de fleråriga attackerna mot Christer Pettersson som den falskeligen utpekade ensamme gärningsmannen – olovlig kårverksamhet? Ja om alla de inblandade i försöken att snärja Christer Pettersson – poliser, jurister och statstjänstemän – samlas till en grupp skulle, menar jag, denna grupp i lagens mening kunna betecknas som just en kår, en mycket farlig kår.

Hela detta resonemang förutsätter dock givetvis en vilja från justitieministerns sida och nedåt. Jag har svårt att se en dylik rättsprocess i dagens situation, men jag måste förstår se framåt mot ett annat Sverige, då rak, hederlig rättvisa kan ha tvingats fram.

Det som händer i dag i detta Sverige är naturligtvis av ytterst illavarslande karaktär, och ärendet blir inte mindre oroande när svenska medier tar så till synes slumpmässigt upp fallet Palme i vid bemärkelse: vissa medier någon gång, vissa bara en gång, för att därefter hoppa över saken helt, trots att den befinner sig i ett nytt och avgörande intressant läge.

För den inte alltför väl insatta allmänheten – och vem är väl det? – måste dagens mediabild vara mycket förvirrande, och inte blir den klarare av den varje söndag visade Pilgrimsserien.

I den här söndagens avsnitt fick vi veta, i grova och råa presentationer, att säpointendenten Waltins inblandning i mordet på Olof Palme var total. Han lejde skytt ur sin personal, han fixade själv ett lämpligt vapen, han gav sin skytt slutinstruktion: han var alltså, enligt filmmanus, helt och fullt ansvarig för statsministermordet.

(Hur han hade möjlighet att i lugn och ro arrangera mordet trots att han blivit blixtsparkad förmäler inte historien. Men det kan ju hända så mycket i fiction…)

Här fick alltså den redan förut förvirrade svenska allmänheten ytterligare ett orosmoment i sin bild av Palmemordet (om han eller hon inte redan slagit av TV:n). Min ofta framförda kritik av den av Eva Hamilton sanktionerade ”fiktive” Leif GW Persson skärps. Allt känns så fel.

Om det funnes en rak och hederlig polis- och åklagarmakt skulle Leif GW för länge sedan ha kallats till förhör; om han hade kallat detta för ingrepp i en fri författares verksamhet hade väl den saken fått tas upp, men även en fri författare bör hålla sig till gällande lag. Menar jag att Leif GW bryter mot gällande lag? Jag är inte jurist av facket, jag håller frågan delvis öppen. Men konstaterar endast att en GW-signerad Palmedokumentär, faktiskt grundad och etablerad, skulle vara ytterst välkommen, i motsats till den nu, med pukor och trumpeter, presenterade ”fiktiva” Palmeversionen.

Men jag återgår till den olovliga kårverksamheten. Går det att bryta ut olika kriminellt tveksamma avsnitt ur det mörka kaleidoskop som vi har framför oss? Jag börjar, får vi se:

I Palmeärendet har ett stort antal åklagare figurerat, alla med en önskan att någon verklig mördare inte finge hittas: Almblad, Helin, Riberdahl, Morath, Blidberg, Skarp; ett axplock.

Har de bildat en ohederlig och ohelig kår för att dölja det stora brottets sanning? Det menar jag borde prövas.

Palmepolisers försök att snärja Christer Pettersson har varit så genomskinliga och oblyga att dessa poliser, tagna i grupp, måste sägas utgöra en kår ”som icke med vederbörligt tillstånd förstärker ordningsmakten”.

Domarmakten såg till slut till att Christer Pettersson inte klart friades men i varje fall inte fälldes: tingsrättens dom revs upp. Men under den inledande omgången i Stockholms Tingsrätt hade domare och nämnd klara möjligheter att genomskåda det material polis och åklagare lagt på deras bord, men underlät att göra detta. Den falska beskyllningen mot Pettersson löper som en röd tråd genom det över tusensidiga förundersökningsmaterialet: drog ingen domare de klara slutsatserna? Kåranda mellan jurister? Kanske lika strikt som mellan poliser?

Förundersökningssekretess har varit förundersökarnas käraste ord. Någon generell sådan finns inte. Allt material borde ha varit öppet, såvida inte domstol, i undantagsfall, medgett avsteg från den generella öppenheten.

Så sent som den 23 januari i år får jag denna gravt missvisande skrivelse från Palmeutredarna hos rikskrim:

Polisutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2000/400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen. Ert brev föranleder ingen övrig åtgärd.

Så bort med tassarna, Sven Anér!

Jag minns min vänskap med DN:s kände polisreporter Massi Svensson. Massi möttes aldrig av liknande dekret under sin bevakning av över hundratalet mord. Han fick nästan alltid de besked han begärde, och förundersökningssekretess var något han mycket sällan stötte på.

Det kunde sägas – och sas också – att Massi hade satt sig i knät på poliser på fältet och alltför snällt och vänligt behandlade deras åtgöranden. Någon sanning kan ligga i detta, men viktigare var att Massi fick de svar han begärde; sen fick han själv sätta sig att bedöma och gallra.

Själv får jag aldrig annat svar från vare sig polis eller vice RÅ Skarp: förundersökningssekretess. Och när jag någon gång går vidare till domstol får jag för det allra mesta samma svar: förunderskningssekr…

Jag tror inte att myndighetens spets är speciellt riktad just mot mig. Bloggbesökare och gamla PALME-nytt-prenumeranter skriver och berättar för mig att de är exakt lika ovälkomna i RÅ:s och polisens enklaver.

Walkie-talkie- förekomsten, en masse, kring biografen Grand och Dekorima, togs aldrig på allvar upp av polisens utredare, utan det betraktades som något helt normalt att 40 st w/t fanns ute på stan denna fredagsnatt – i Christer Pettersons regi? Det känns som det gamla polissyndromet. Händelser noteras en och en, jämförs inte med varandra eller med den specifika situation som råder.

Hur Palmeutredarna kunde undgå att slå larm om w/t-förekomsten är svårfattbart. Eller hade varit svårfattbart om inte poliserna varit indoktrinerade.

Det kanske värsta: att se RÅ ranta upp till högsta domstolen med, som jag har kallat det, en påse nygamla vittnesmål som kunde tänkas fräscha upp den dittillsvarande – och i HD avfärdade – gamla bingen av gnäll på Christer Pettersson.

RÅ utsätter sig alltså för hånet att avfärdas av HD, i hoppet om att äntligen få Christer Pettersson fälld för ett brott som polis och RÅ själva falskeligen har riggat mot Pettersson; det är som om ordbehandlarens tangenter inte vill lyda mig.

Jag sammanfattar: I nära nog all mänsklig verksamhet gäller det att bedöma uppkomna slutsatser efter deras sannolikhetsgrad. Om jag i skolan satte decimalkommat ett steg fel och alltså fick en produkt som var tio gånger större än den korrekta, så borde jag raskt kunna konstatera att jag räknat fel.

Men den typen av kontroll tycks polis och åklagare sällan ha ägnat sig åt, naturligtvis eftersom de inte har velat. Jag har aldrig beskyllt poliser på fältet eller andra för bristande intelligens. Tvärtom, de har fått göra våld på sitt verkliga kunnande för att bli sina överordnade till lags.

Olof Palme fick inte ens den mordutredning han förtjänat. Hans mördare tog hand om mordutredningen. Bekvämast så.

Sven Anér

SVT: Palmemordet? Inte vårt bord…

27.1.2013. Den här söndagen kommer att bilda en milstolpe i Palmeutredandets annaler.

Min nyss till sex chefredaktörer översända PM från Ulf Lingärde, med klara organisationsscheman för arrangerandet av Olof Palmes avrättning, ledde alltså denna dag till reaktioner från tre av dessa sex chefredaktörer. Många sidor, många skakande informationer.

Saken fångades förtjänstfullt upp av TV 4 Nyheterna, med ett sjuminutersinslag i deras 19-sändning, med intervjuer med två av mina kolleger, Gunnar Wall och Thomas Kanger, vilka helt enstämmigt, och enstämmigt med mig, redogjorde för den verkliga bakgrunden till Olof Palmes död: konspirationer på höga plan, vilka ledde till döden vid Dekorima. I TV 4:s 22-sändning var allt Palmematerial borta: varför?

Men – och detta är ett allvarligt men: SVT (!) sände under hela söndagen inte ett ord, inte en bild från dagens dramatiska händelseutveckling, och frågan måste få ställas:

Är Eva Hamilton och hennes ”public service”-företag så klavbundet vid Rosenbad att hon inte vågar knysta när rättning i ledet är anbefalld? Ja, tydligen.

För SVT har hittills under detta millennium strängt taget inte offrat sändningstid åt Palmeärendet över huvud taget. Inte Rapport, Inte UG, inte Aktuellt - korrigera mig gärna! SVT uppvisar exakt samma bild som RÅ och RPS: förundersökning pågår, vi säger ingenting!

Detta är en grym situation – kan Eva Hamilton sitta kvar efter sin dubbla tavla? Leif GW:s ”fiction”-Pilgrim resp ”fact”-ordern till alla sina anställda: rör inte vid Palmemordet! Rör aldrig vid Palmeärendet! Är det förstått?

Jag anser att chefen för vår så övertydligt statliga television bör söka sig ett annat jobb.

P-G Vinge var F1, främst bland de 15

13-01-26

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7, och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta.

Ovanstående är de båda centrala meningarna i Ulf Lingärdes promemoria, som av mig här om dagen skickades, in extenso, till sex stora dagstidningars chefredaktörer. Denna PM syns ha utgjort bakgrunden till söndagens reaktioner från DN, Aftonbladet och Expressen, tre av de sex tidningar som fick promemorian.

Intresset stegras nu, söndagen den 27 januari, inför publiceringen av de 15 F-namnen: vem är F1, vem är F2, vem är F3 etc?

Jag är i dag i tillfälle att ge namnet på F1: Per-Gunnar (P-G.) Vinge.

Jag återger Vinges CV från Vem är det för 1995:

Vinge, Per-Gunnar, direktör. Bromma, f i Vinköl, Skarab l, 230109. Jur kand Sthlm 47, tingstjg 48-50, eo landsfogdeass 51, eo polissekr Sthm 53, tf polisassess 56, bitr kriminalpolisintendent 61, polisintendent i den särskilda polisverksamheten för att hindra o uppdaga spioneri, sabotage mm Sthlm 62-64, säpochef rikspolisstyr 64-70, dir Sves indförb 70-87. VD VIP ab 87-89.

Det går alltså att i Lingärdes PM följa Vinges och övriga sammansvurnas verksamheter, och jag övergår nu till den avgörande viktiga frågan:

Hur kunde detta hållas hemligt (eller nästan hemligt) praktiskt taget fram till i dag?

Den statliga granskningsrapporten, som jag så ofta har anledning att återkomma till, nämner ingenting om någonting som skulle kunna kopplas till F1-F15-affären. Ingenting. Den av Inga-Britt Ahlenius i DN aktualiserade WACL-misstanken tas tämligen utförligt upp i granskningsrapporten, men CIA förs aldrig in i bilden.

Att granskningsrapporten, som alltså skulle hetas vara ”the last word” i den svenska statens behandling av Palmeärendet, inte med ett ord noterar en tänkbar CIA-inblandning, dömer självfallet ut denna kommission, då och för all framtid.

Enligt andrahandsrapporter som jag fått skulle polisens Palmeutredare, redan då de fick Ai. 318-93 den 30 mars 1993, ha efterforskat och påträffat den namnlista som avslöjade kodnamnen F1-F15, varför jag tar för givet att dessa namn i dag finns hos Palmeutredarna men aldrig publicerats. Samma förhållande som med själva promemorian, sålunda: instoppad i en orangeröd pärm i valvet men inte kommunicerad till den svenska allmänheten förrän jag nu gjort detta i år, 2013. Jag har begärt fram polisens 15-namnslista, men ännu ej fått svar.

P-G Vinges namn känns i dag naturligt, eftersom han kanske varit den enda man som kunnat fungera som den avgörande, direkta länken mellan svenska högerkrafter, svenskt näringsliv och svensk polis. Vinge bör ha haft alla trådar i sin hand – det kan sägas att en konspiration på denna VIP-nivå näppeligen hade kunnat arrangeras utan Vinges personliga och aktiva engagemang.

Därför måste det i dag ligga i moderata samlingspartiets, näringslivets. Rikspolisstyrelsens och, onekligen, i den samlade regeringens omedelbara intresse och ansvar att, med åsidosättande av allt vad sekretess heter, utreda i botten och välta om i dyn.

Efter min publicering av Ai. 318-93 och tre (!) stora dagstidningars follow-up denna söndag har alla vallar brustit och alla misstankars vågor börjat välla in över de gärden som en gång var en rättsstats.

Alltid när jag skriver om dessa frågor kommer bilden av Christer Pettersson upp på min näthinna. För betänk, att den nyssnämnda svenska rättsstaten satte många hundra miljoner kronor samt hela sitt politiska samvete på spel när dess högsta företrädare påstod att Christer Pettersson vore mördaren. När Christer Pettersson i stället hela tiden utgjort denna rättsstats egen syndabock tycks mig i dag hela denna rättsstat glida ut i ett töcken, försvinna.

Vill vi tro att vi fortfarande har denna rättsstat kvar i sinnevärlden, får allt gå fort nu. I blixtfart. Några veckor, inte mer. Inte 27 år. Det är inte vi hederliga yrkesmän, inte Gunnar Wall, inte Kari och Pertti Poutiainen, inte Lars Borgnäs, inte Anders Salaj, inte Thomas Kanger, inte Henry Söderström och inte Sven Anér som ska trakasseras för sina sanningslidelser och sina lögnavslöjanden.

Nej, vid skampålen ska fjättras de statliga tjänstemän som låtit sina samveten försvinna med vinden och som hankat sig fast vid en chimär som de vetat varit en lögn. Utredas ska självfallet också den av Inga-Britt Ahlenius påtalade USA-kopplingen. Jag noterar dock med förvåning att Ahlenius inte med ord nämner skottet på Sveavägen, inte söker efter skytten. Bakgrunden må vara oklar, men utan svensk polisiär aktivitet vid Dekorima hade inget skott fallit. Eller hur, RPS, RÅ, Ask?

Sven Anér

F1, F2, F3…?

2013-01-24
Ett förslag till socialt (asocialt) tidsfördriv tänkte jag ge här. Du har den långa Lingärde-promemorian framför dig. Gå då igenom den, noggrant, F-nummer för F-nummer, och försök gissa, i första hand namn, i andra hand yrke - det senare framgår ibland tämligen tydligt ur den PM-text som redan nu föreligger.

Jag räknar med att ganska snabbt kunna presentera facit. Jag har alltså anmodat rikskrim att hjälpa till, men det kanske de inte vill, vi får se. Gör upp din lista och se hur många rätt du har när du har fått facit framför dig.

Ge dig själv en chokladpralin eller ett katrinplommon per rätt svar. F12 Alf Karlsson får du inget godis för, honom har du redan i din Ai. 318-93.

Tillåtet att leka? Ja, leka med elden. SA.

Några röster i telefonen om Ai. 318-93

Man, 70:

Denna promemoria är en helt otrolig faktasammanställning. Jag kan inte annat än uppröras över att själva dokumentet i praktiken har hemlighållits. Och att de skyldiga har fått leva ostörda är också egendomligt.

Långvarig nämndeman:

Sven Anérs långvariga och noggranna forskning, präglad av sällsynt sanningslidelse, har nått ett avgörande. Återupptäckten av det aldrig dementerade dokumentet av en statlig säkerhetsexpert, och därtill i laga ordning 1993 registrerat, är en sensation. Skulden till den medvetna glömskan faller hård mot polisutredare och statliga granskare. Leif GW Perssons roll i saken är pinsam och kräver en särskild utredning. Det är obegripligt för rättsmedvetna medborgare att media nu fegt hukar inför lösningen av Palmemordet.

Maria, pensionär

Det låter som om det är bortsmusslat, att ett så viktigt dokument bara är borta. Och förfalskningen av ankomstuppgiften i Olof Palmes patientjournal gör mig väldigt misstänksam. Det verkar brännas när det gäller sådana uppgifter.

Bloggare: ”Otroligt!” ”Förskräckligt!” Vakna, UG!

23.1.2013. ”Det här är ingenting för Uppdrag Granskning”, skrev SVT:s Eva Hamilton till mig i somras när de första ryktena om den GW-influerade Pilgrims-serien började bli märkbara.

”Ingenting för Uppdrag Granskning”? Inte det?

Det skulle ha varit intressant att vara med då Leif GW sålde in sin idé till Eva H. Presenterade han sin serie som endast ytterligt lösligt kopplad till Palmemordet? Och trodde Eva Hamilton på Leif GW?

Sveriges Television disponerar över en ofta högklassig reportergrupp, som river om i ämnen som de oftast själva har hittat och definierat: ämnet blir nytt och den specifika saken blir ny, precis som en nyhetsdokumentär ska produceras för att fungera hemma i sofforna.

Det har varit fullt tillåtet att bli förbannad på Janne Josefsson, som i vissa kameravinklar möjligen kan se demoniskt skrämmande ut, det är tillåtet att tycka att programmet om barnfattigdomen blev ett magplask. Men UG har i dag en position som innebär att UG praktiskt taget måste vara på plats vid de stora upprörande arrangemangen. Är då Palmeärendet ett stort upprörande arrangemang? Ja, sannerligen!

Det är så här, det vet och känner vi som jobbar med denna spännande men ofta vrånga nyhetsmateria: en händelse, ett händelseförlopp tar oftast inte fast form förrän vi hamnat mitt inne i reportaget, sedan kameror och ordbehandlare har fått hålla i gång ett tag, kanske ett bra tag. Då finns saken plötsligt, och den blir omöjlig att släppa. Så fungerar också UG, som naturligtvis ett antal gånger varit tvunget att släppa en ”grej som inte höll”. Just då blir ett dokumentärprogram livaktigt, när en rejäl och kanske många gånger svidande sovring då och då har måst sättas in.

Men här kommer det märkliga. Jag har naturligtvis inte den totala överblicken, men mitt intryck är att UG aldrig, eller nästan aldrig, har berört Palmeproblemen; jag har i alla fall ingenting just nu på näthinnan.

Och det är konstigt. För en smart och skicklig och modig dokumentärgrupp – och det är UG – borde Palmeärendet framstå som den ideala skottavlan, eftersom den har allt. Stora fält är obrukade, kartan har stora vita fläckar, där grovt syndande ämbets- och tjänstemän har tillåtits – och tillåtit sig själva! – att be hederligt mediefolk bokstavligen dra åt helvete och stanna där. Och UG har lytt – jag förstår det inte.

Nu vänder jag mig direkt till Uppdrag Granskning, och naturligtvis till Janne Josefsson: vakna upp! Ruska av er eventuella skrämsel- eller olustkänslor. Ge er ut på fältet, hitta kartans vita fläckar! Ska jag skriva ett litet synopsis utan att ni blir förbannade?

Skaffa fram Ulf Lingärdes promemoria Ai. 318-93 – ja, den finns här på bloggen. Komplettera denna PM med namnen på de femton F-markerade personer som Lingärde ansåg vara centrala i komplotten mot Olof Palmes liv. Intervjua dem ni får tag på. Reportaget är hemma och Sverige skakas, precis som så många har förutspått. Kan bli två avsnitt, egentligen hur många avsnitt som helst, tills svensk allmänhet börjar känna i huden och i kläderna att fan är lös och har varit det sedan hösten 1985.

Kan jag inte göra allt detta själv? Nej. Inte lika omfattande som ni skulle kunna göra det. Inte med samma ingångar – jag har inte precis ingångar i överlopp till alla Sveriges involverade kändisar, medan UG kan skrämma upp dörrar.

Vill ni ha några smakprov? Starta då med den egendomlighet – för att ta ett milt ord - som jag startar med i dag: Karlsson contra Valtin.

Säpos ledande intendent på riktigt den gången, 1986, hette Alf Karlsson. Han var, säger den fristående säkerhetsexperten - men då och då jobbande just för staten - Alf Lingärde i sin explosiva och i dag exploderande promemoria: säkerhetspolisens egen lilla mullvad inne i det då med sådan pompa och ståt omgivna Holmérska Palmerummet. Tolererad och egentligen aldrig avslöjad förrän hans namn 1993 dyker upp hos Lingärde.

Där har vi en av konspiratörerna, men GW lovade uppenbarligen Eva Hamilton på sina bara knän att en verklig person av typ Karlsson aldrig skulle komma att besudla den fiction som han nu erbjöd Sveriges enda licensbetalda television; absolut inte.

Så kommer den första Pilgrimspremiären, och framför allt den andra. Vad hittar vi där? Jo, lustigt nog, en polisintendent vid Säpo (!) som inte heter Karlsson men Valtin, som rutinmässigt förför unga kvinnliga poliser och som, visar det sig i detta andra avsnitts slutkläm, disponerar över det vid Dekorima använda mordvapnet, en Ruger var det visst.

Vart tog garanterad fiction vägen? Karlsson och Valtin kan ju ta varann i hand, där de intrigerar, hotar och konspirerar, mitt i det stora statsministermordets centrum.

Och det är här, just här, UG, som min kritik sätter in, jag har sagt det några gånger nu under den senaste månaden:

Påstådd fiction, som nära, millimeternära smyger i spåren av verkliga facts kring ett arrangerat mord som sägs inte vara löst, är mycket illa. Saken blir mångdubbelt, nära nog outhärdligt värre när mordet inte alls är olöst utan i själva verket löst, under maktens egen täckmantel.

Vad tänkte Eva Hamilton, och vad fick hon, som sagt, för bakgrundsinformation? Lite spänning, fast bara på skoj? I själva verket lockades Eva Hamilton in på den för en metastatlig television farligaste vägen: att filma faktisk ond statlig synd under förebärande av att denna faktiska synd är på låtsas. Jag tillåter mig tro att Eva Hamilton var lätt att narra. Antagligen satt hon, och sitter än i dag, i Christer Pettersson-fällan, eftersom ännu ingen personlighet som hon har anledning att tro på har berättat för henne att det inte var Christer.

För om Eva Hamilton fortfarande trott och tror på Christer som gärningsman, så har det givetvis känts vara fritt fram för denna finfina idé med rejäl prislapp ur Leif GW:s fatabur: höga ämbetsmän smyger i buskarna och tänker ut ett statsministermord – visst spännande, kan bli fina scener. Och allt på skoj, förstås. Förstås!

Så här kan scenariot ha sett ut när det begav sig – och Leif GW, som alltid är en smart person, kan ha haft en extra liten bitanke: om Palmemordet presenteras på det här sättet, som normalspännande fiction, kan väl ingen efteråt tro att detta kunnat hända på riktigt? Eller hur? Har Leif GW i själva verket hela tiden funnits där som garant för att alternativet Christer till slut blev det bestående i de röda svenska stugorna?

Visst, så kan det vara. I fallet GW är allt möjligt. Fast det kostar pengar.

Så, UG och Janne Josefsson, är ni beredda att rycka ut med inspelningsbilarna? Det blir en del tår att trampa på, men det brukar ju knappast avskräcka: Eva Hamiltons, er jobbarbas, samt 15 kändisars tår – ja, några av kändisarna finns inte kvar.

Rycker ni ut? Just nu tycks det huvudsakligen vara Anders Salaj och jag som inför mångtusenhövdade skaror varje dag följer händelseutvecklingen och omväxlande skräms av och skäms över dagens svenska samhälle.

Där nere i dyn.

Er tillgivne, Janne och ni andra! Med kollegial hälsning

Sven Anér

Anhållan om utfående av allmänna handlingar

23.1.2013.

Till Rikskriminalpolisen.

Jag önskar utfå handlingar som innehåller de 15 i Lingärdes promemoria

Ai. 318-93

omnämnda, anonymiserat i en F-serie kodade namnen.

Ett av namnen finns redan, som rikskrim vet, noterat i klartext i Marjasins hörning med Lingärde från 1995, nämligen Alf Karlsson. Jag önskar nu bekräftelse beträffande Karlsson samt officiellt besked beträffande de övriga 14 namnen.

Tacksam för snabb handläggning.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 93 Uppsala. 018-15 12 79.

till Ronnie Sandahl

22.1. Ronnie Sandahl – du har en ungdomligt erfaren profil som alltid intresserar. Gå in på min blogg enligt ovan, och bedöm om min – och andras – 27-åriga jakt på sanningen börjar ge resultat!

Vänlig, kollegial och engagerad hälsning! Sven Anér

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. ( Jag demonstrerar just nu genom att inte ligga ute på nätet. Jag vill visa att god och hederlig journalistik kan utföras utan all världens teknik).

”Poliser, militärer, säkerhetspersoner…”

22.1.2013

Till Chefredaktören.

Leif GW Persson slog aldrig det stora larmet om en konstaterad trippelkonspiration mot Olof Palmes liv. I stället skrev han smart fiction på grundval av officiella faktiska avslöjanden som dolts och förträngts i rikskrims kassavalv. Polisutredare och statliga granskare vågade aldrig ta i den här dokumentationen, Ai. 318-93, från en statlig säkerhetsexpert.

Gå in på Sven Anérs blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

där det glömda sexsidiga, aldrig dementerade dokumentet nu för första gången datoriseras och publiceras! Mordet fanns belyst och klarlagt redan 1993, ”poliser, militärer, säkerhetspersoner…!”

Sven Anér

Marjasins hederliga debattförsök snöptes uppifrån

22.1.2013.

Det är kall kväll, och jag har just, med min fina administrativa hjälp, lagt fram de kanske mest dramatiska dokument jag någonsin hanterat i Palmeärendet, nämligen rikskriminalens hittills så väl gömda och skakande uppgifter om trippelkomplotten mot Olof Palmes liv.

Helt gömda har uppgifterna inte varit, men de har knappast tidigare kunnat passas in i den stora GW-karusellen. Det är när jag gör kopplingen mellan GW:s mycket klara utpekande av Säpo i den filmade Pilgrimsserien å ena sidan och det mycket klara utpekandet av Säpo, poliser och militärer i rikskriminalens brännheta Lingärde-PM Ai. 318-93 som trippelkomplotten mot Olof Palmes liv blir explosiv.

Saken togs alltså först upp av Ulf Lingärde 1993, promemorian gick till rikskrim och inte minst RÅ, men föranledde ingen märkbar reaktion. Promemorian blev inte utåt känd förrän 1997. Uppgifterna återkom 1995 vid en s k ”hörning” som dåvarande Palmekommissionen under Marjasin (senare omstuvad till granskningskommission) arrangerade, en hörning som så småningom faktiskt blev offentlig.

Jag återgav, i skrivelse till RÅ 2010, ett mycket dramatiskt avsnitt av denna hörning, som dock inte fick något genomslag hos vare sig makt eller media:

Inga-Britt Ahlenius (vid hörningen 1995): Du nämner ordet ”mullvad” i Palme-rummet, vad innebär det?

Ulf Lingärde: Innebörden av en mullvad är att det sitter en person som inte är bulvan men som sitter där och har andra uppdragsgivare och driver en annan politik. Antingen avslöjar han vad som försiggår där eller som påverkar de andra där.

Marjasin: Vem är den här mullvaden?

Lingärde: Kan jag säga det utanför protokollet?

Marjasin (svarar inte på frågan): Jag har läst ett papper här som jag tror du har skrivit /PM 318-93/ - är det Tommy Lindström du åsyftar?

Lingärde: Nej det är det inte utan det är en Säpo-intendent som satt med i början som heter Alf Karlsson. /Jämför ”Valtin” i Pilgrimproduktionen!/

Marjasin: Och vad innebär hans /Alf Karlssons/ medverkan som mullvad? Lämnade han uppgifter till någon obehörig eller?

Lingärde: Det kunde ju alltid inträffa att det dök upp något olämpligt i Palme-rummet, det vet jag inte om det gjorde, men det kunde man inte veta på förhand att det inte skulle göra. Sen måste ju PKK-spåret komma någonstans ifrån; det var ju inget Holmér uppfann. Det var ju något som SÄK lanserade före Palme-mordet. Om jag minns rätt så var det Näss som lät publicera PKK-spåret första gången.

Så långt detta sensationella avsnitt av Marjasin-kommissionens hörning med den tillkallade säkerhetsexperten Ulf Lingärde, vilken uppenbarligen utfrågades som mycket trovärdig. Alltför trovärdig, säkert, för de högsta makterna. Marjasin befann sig, möjligen utan att veta eller känna detta, på farliga stigar, och tämligen raskt efter denna just farliga ”hörning” var Marjasins saga all, efter uppgifter om väl yvig representation, uppgifter som kan ha kommit mycket lägliga för Rosenbad (om det var just Rosenbad som styrde).

Alf Karlsson är mycket riktigt av allt att döma ett av de namn som nämns också i Lingärdes ursprungliga PM, han är en av de 15 herrarna med F-markering. Alf Karlsson har ju också varit ingående behandlad av bröderna Poutiainen (finns nyligen på bloggen).

Som synes har Lingärde-affären berörts redan från 1995 (offentligt 1997), men behandlad tyvärr nästan enbart av undertecknad Anér. Sprängstoffet distribuerades på sin tid, senast under 2010, till alla stora myndigheter och medier, men genomslaget blev praktiskt taget noll.

Blir genomslaget noll i dag också? Jag tror inte det. För i dag har tillkommit Leif GW-filmernas trummande av framför allt det detaljerat beskrivna Säpo-spåret, och det är parallelliteten mellan GW (fiction, i filmerna) och GW (fact, som nyhetsrapportör 2011 och 2012 i SVT:s nyhetsdokumentär om det faktiska, verkliga Palmemordet) som gör att den i dag tämligen skräckslagna makten knappast kan släppa saken. Viktig i sammanhanget är givetvis just den blogg som du nu läser. Det mörka doket kan inte i längden dölja den bländande sanningen.

Fick jag då aldrig, under de första åren, ja, fram till 2010, någon som helst reaktion uppifrån, någon feed-back? Jag kan inte se det. RÅ, som jag alltid tillfrågade i första hand, hade ständigt samma svar i beredskap, ”förundersökningssekretess”, och på polissidan var det lika tyst.

Om jag får tala i egen sak så är det GW som, indirekt, har öppnat portar på glänt. Genom att mina attacker mot SVT och Eva Hamilton har blivit uppmärksammade har även de hittills hemligaste inslagen i denna mörka men alltmer gnisslande karusell fått mer spaltutrymme än jag själv väl fått under hela Palmeaffären (nåja, någon överdrift, kanske).

Den mycket fristående krönikören i Aftonbladet, Ronnie Sandahl, omnämnd nyss, antydde här om dagen att han mycket väl kunde tänka sig att saken raskt kommer i ett nytt läge: det är denna sorts tecken, dessa små getingstick, som gör att framtiden kan te sig hoppfull.

Jag riktar gärna kritik mot mig själv på en viktig punkt. Min ständiga kritik mot utredningen av Palmemordet kan ha tett sig staccatoartad, hoppande från tuva till tuva ute i myren. Helhetslinjer kan ha blivit avbrutna, stora ting har hamnat i skymundan, ibland under mycket lång tid. Sålunda har jag länge lämnat Lingärdes dramatiska PM och ”hörning” åt sidan.

Som försvar vill jag säga att den debatt jag hittills sökt föra har varit mycket ensidig, med tidvis enbart mig själv på estraden. En debatt som bedrivs öppet mellan ett flertal engagerade kontrahenter kommer alltid att, per automatik, ständigt beröra alla de viktiga händelserna i ett ärende. Ett inslag som Lingärdes PM skulle aldrig komma bort. Mina motparter bland myndigheterna har naturligtvis mycket definitivt bidragit till min tidvisa tystnad; det har ju varit avsikten.

Till sist: det är beklämmande att läsa mina tunga aggressiva, aldrig dementerade inlägg i den debatt som jag försökt påverka, inte minst kring 2010. Jag skrev sålunda år 2010 om händelserna år 1996, på det här sättet; jag uppvisar klar egeninsikt:

Det är ofta lämpligt, nödvändigt att, i synnerhet i en så stor affär som denna, rensa bort utanverket, att gå till kärnan. Och vad är kärnan i Palmeaffären? Kärnan är, utan tvekan, obehörig myndighetsinblandning, för att uttrycka det milt. Regeringen, Säpo. Var Marjasin farlig, och var det därför han fick gå?

Jag tror att det förhöll sig så. Jag var en av de drivande, som väckte viss kompletterande uppmärksamhet, i fallet Marjasin. När jag ser bakåt är min insats ingenting jag är stolt över. Jag forskade och letade med terrierns iver i Sigvard Marjasins försyndelser, av vilka inga var himlastormande och några obefintliga. Solkigt, men knappast mer.

En möjligen senkommen bekännelse.

Men jag ser nu framåt. Mot en tid där alla hittills slutna munnar och kassaskåpsdörrar öppnas och då bromsklossen professor Leif GW Persson tvingas in i den faktiska debatten och, varför inte, utfrågas vid en ”hörning”, lika klar och välstrukturerad som den Marjasin på sin tid ledde, på sin omedvetna väg mot stupet.

Säpointendent Alf Karlsson. Säpointendent Valtin. GW:s fräckhet är otrolig.

Sven Anér

GW hittade totalt avslöjande dokument, men drev inte rättssak utan gav mys åt TV-sofforna

21.1.2013. Här nedan dokumentet Ai. 318-93, som helt öppet sedan 1993 förvaras hos den svenska rikskriminalpolisen, men som aldrig har publicerats. Dokumentet är i den version som jag innehar det försett med kommenterande anteckningar inne i den löpande texten, utförda av journalisten Olle Alsén, som var den som förmedlade denna promemoria till rikskrim. Dessa anteckningar är inte medtagna i min utskrift i dag.

Jag låter nu promemorians text tala, till en början inte kommenterad av vare sig Olle Alsén eller mig. Detta är avgörande viktig och dramatisk läsning. Ett par rena skrivfel har rättats. Originaltexten omfattar drygt fem sidor, och handlingen är i övre högra hörnet av den första sidan försedd med rikskriminalpolisens formella ankomststämpel, vilken fyllts i för hand med ”Ai. 318-93” samt ”93-03-30”. Den är aldrig tidigare datoriserad.

Promemorian upptar 15 anonymiserade personnamn, från F1 till F15. Jag har inte tillgång till den kompletta och helt korrekta namnlistan, som dock bör finnas hos bl a rikskrim.

Läs! Sätt dig in! Detta är nutidshistoria! Svart kuslig nutidshistoria!

Hej! Borgnäs ringde mej häromdan om ett Norra Magasinet-program om Palmemordet och undrade om jag kunde delta. Jag har funderat ett tag på hur jag skulle kunna bidra, vilket inte är alldeles enkelt. Antingen kunde jag ha förhållit mig passiv och kommenterat de sakfrågor som någon hänsköt till mig. Eller också kunde jag kommit med någon sorts utspel, som kanske inte platsat i programmet. Nu ringer Borgnäs på nytt och säger att jag inte behövs. Så i stället skriver jag nu detta PM som du får använda som du vill (om du över huvud taget vill ta i det). För egen del vill jag inte – som framgår av innehållet – framträda offentligt med det.

Sven Anérs kommentar: Vem som ursprungligen fick motta promemorian i original vet jag inte. Den som ingav dokumentet till rikskrim var förmodligen Olle Alsén. Men jag låter texten tala som den i dag föreligger.

Du bjöd mej på lunch för några år sedan, på Östergök eller något sådant, och frågade bland annat om jag hade någon slags offentlig ställning. Jag är rädd att jag den gången missledde dej ganska rejält. Jag var då i full färd med att rota i ny och gammal sk-t inom underrättelseväsendet, stödd av ett särskilt bemyndigande. Jag tröstar mej med att jobbet minst av allt var offentligt. Det där är slutfört sedan länge och jag har i dag brutit mej en ny bana såsom journalist och författare inom databranschen. I tidningarna Mikrodatorn, PC World, Computer Sweden och Affärsekonomi medarbetar jag regelbundet, och ett antal datahandböcker är utgivna eller under utgivning /bl a storsäljaren 256 tips om DOS/. Materialet från de där åren har jag inte längre på ett enkelt sätt tillgång till, och när jag nu skriver en sammanfattning är det med stöd enbart av minnet. Fel kan alltså ha insmugit sig i detaljer, men helhetsbilden står sej nog.

Historien börjar med studentrevolternas 1968 som skrämde många på högerkanten. Timbro organiserades i en öppen och en hemlig del, och den hemliga delen tog över det gamla manuella registret över svenskar med misstänkta kommunistsympatier. 1970 började två unga och briljanta jurister lägga över det på data, och man använde därvid Säpos kodsystem. Anledningen var dels att man som extra sparkapital hade en kopia av Säpos primära sökregister, dels att man då på ett enkelt sätt kunde komplettera akter vid behov genom diskreta förfrågningar genom säpoingångarna. Säpos primära sökregister vid denna tid var ett s k flexoramregister, och jag har skrivit (troligen i Arbetet) om det bekanta inbrottet på säpo en natt 1970 då kopieringen skedde med några hasselbladare.

Detta register var mycket modernare och effektivare än Säpos så länge det existerade, och informationstrafiken gick ofta nog i motsatt riktning mot den avsedda. Det existerade ända fram till 1988 då Industriförbundet vaknade till liv och insåg potentialen hos den politiska mina man satt på. Men den utlöstes aldrig och registret som då fanns på Birger Jarlsgatan skrotades. Ett antal magnetbandskopior av huvudindex och dataakterna tillverkades dessförinnan och säkrades av olika högerextremister, och gick sannolikt även till utlandet (Israel).

Parallellt förde socialdemokratin ett liknande register som först systematiserats genom Collector AB. Sedermera grundades IB, som både betydde inhämtning Birger och informationsbyrån, beroende på vem man pratade med. Där stoppades Collector in som en skenavdelning med numret 03, men övriga IB hade inga närmare kontakter med 03. Personregistret i 03 datoriserades aldrig eftersom det var uppbyggt på de s k kommunkorten i grunden. Övriga IB-avdelningar som kan ha intresse var 00, som var Birger personligen för olika övergripande ändamål. Och 01, som ursprungligen var en obetydlig enhet för krigsplanläggning och som efter omorganisationen 1976 fick husera det s k krigs-IB. Anledningen var främst att flytta över en del tämligen rent socialdemokratiska aktiviteter då landet fick en borgerlig regering.

IB och ”SAF:s hemliga byrå” som det hette i vänsterns mun hade en del beröringspunkter av vikt för fortsättningen. Två IB-agenter kom att jobba på byrån, och samtidigt hade denna en mullvad i IB:s stab, närmare bestämt i Wenblads närhet, denne sorterade då under Anstrin. Jag märker att det blir svårt att föra framställningen framåt utan personreferenser så jag numrerar fortsättningsvis personerna F1, F2…, efter (F)rihetsrörelsen eller Frame) som de sammansvurna senare kom att kalla sej. F 1 var chef för byrån (men har i dag ett eget företag) och F2 var mullvaden borta på IB.

En del andra personer måste nu föras in i handlingen, främst F3 som först satt som operationschef under F1 men sedan fick flytta till Linköping då massmedia började bli efterhängsna. F3 skötte (och sköter fortfarande) dels den svarta propagandan, som man såg som moteld mot ”socialdemokrati och annan kommunism”, och försökte dessutom organisera en liten operationsavdelning för diverse ändamål. Den senare blev inte så lyckad pga bristande personliga kvalifikationer hos de inblandade, men de gjorde sej bemärkta ändå genom att trakassera diverse personer som extraknäck åt en skum vapenhandlare. Den svarta propagandan vet jag inte om man ska betrakta som lyckad, men synlig blev den i varje fall, exempelvis med Alf Enerströms stolliga framfart. Jag såg att AE framträdde i Norra Magasinet, slokörad och med omöblerad lägenhet. Om filmteamet inte vet om det kan jag berätta att det hos Ölvebro finns besvärande vittnesmål mot AE från tiden före mordet, då han och hans uppjagade kumpaner diskuterar vad som ska hända dem efter mordet. Hans bostad vid den tiden (han har fyra varav en i Sthlm) var huvudsakligen möblerad med två klädstreck som ledde besökaren i en snitslad gång från dörren till en tronliknande fåtölj där han presiderade. I klädstrecken hängde hans artiklar och annonser i klädnypor och bildade en sammanhängande allé.

Du minns säkerligen IB-affären under åren 1972-73 som initierades av Guillou och Bratt. F1 gjorde stora ansträngningar att kompromettera IB03:s register medan tid var, för verksamheten höll på att decentraliseras till partidistrikten. Olof Palme hade omkring 1970 tappat intresset för de små och obetydliga intelligence-operationerna i Sverige. Av allt att döma var Guillous och Bratts scoop dock en ren tillfällighet. Att Guillou var gammal IB-agent som rest i Östeuropa var det då inte många som visste. Decentraliseringen av personregistret var inget vidare argument för (s) att komma med, och man fick genomlida affären till slut. Men IB-affären kunde gått mycket värre. Den ovannämnde F2 kopierade IB:s agentförteckning med kassaskåpssprängare och allt, och F1 skickade detta minst sagt graverande dokument till DN. Den historiska slumpen slog till på nytt. Ankommande post blir inte alltid öppnad och läst. När jag långt senare fick infört en artikel på DN Debatt stack Göran Beckérus ett nyöppnat kuvert i handen på mej innehållande ovannämnda kopior. Det hade upptäckts 15 år senare. En kriminalteknisk undersökning bekräftade att kopiorna var tagna under 1970-talets första hälft. Tidigare funderade jag på att skriva en bok om IB-affärens dråpliga interiörer. Det är nämligen inte allmänt känt hur uppgiftslämnaren /namnet struket/ efter varje möte med Guillou & Bratt genast sprang till Anstrin och bekände dagens synder. Han slutade på Hall, där han trots eller tack vare sin alkoholism lyckades lura fängelseprästen på hans pengar.

Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne. Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande central enhet, stödd på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. Detta var ingen lätt uppgift att organisera eftersom landet redan hade Lindencronas beredskapssystem och nygamla IB01. Dessutom satt Birger som en stoppkloss, oavsättlig eftersom han redan hade avgått, och höll ögonen på allt som rörde sej inom landet.

Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma och snart fanns ett lösligt system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande ur hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/Säk och bilda den s k Hemliga byrån. Uttunningen väckte en del praktiska bekymmer men väckte inga direkta misstankar. Byrån skulle ursprungligen husera på marinstaben, men delar av den lämnade aldrig försvarsstaben och resten övertog en SSI-lägenhet ute på stan, i närheten av F1:s ovannämnda byrå. Beslutet om avspjälkning togs av F4, och F5 informerade cheferna för UND Säk och SSI att organisationen fanns ”för särskilt ändamål” och skulle lämnas i fred (jag har ett vittnesmål om denna orientering från en som var med). Huvudsyftet att hålla Birger utanför lyckades alldeles utmärkt. Länken mellan denna lilla byrå (som nu inte längre existerar) och det riksspridda nätverket sköttes av de regionala säkerhetstjänster som finns ute på milona. Det är inte många som känner till dem, och de bemannas av värnpliktiga ungdomar som under och efter sin grundtjänstgöring sköter diverse operationer. De har inte så högt anseende centralt eftersom de ofta nog är ”ganska galna”, men det är dessa killar som ibland är ganska synliga när militären opererar. Jag upprepar avslutningsvis att syftet med hela denna organisation var en ren kuppberedskap mot en tänkt inre fiende. Något offensivt tänkande fanns inte vid denna tid.

Under 1980-talet spreds ett rykte att det fanns en högt placerad socialdemokratisk läcka mot öst, à la Treholt eller värre. Misstankarna häftade länge vid Pierre Schori. Inom FOA och psykförsvaret hade det vid denna tid bildats en tredje gruppering för ”socialistisk moteld”, och de gav bland annat ut en fictionbetonad bok under pseudonym som föga inlindat utpekade Schori som läckan. Det skulle bli fler böcker. FOA grundade t o m en enhet för studier i desinformation. Noga räknat var det två enheter, en i Karlstad som verkligen forskade i desinformation och en i Stockholm som bedrev desinformation tillsammans med psykförsvaret och en f d IB-agent F6 på högerkanten (som synts i TV nyligen).

Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA och psykförsvaret. (P3 var i början mitt /alltså Lingärdes/ interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet fanns olika forskningsgrupper för öststudier och från en av dessa kom nu det alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sig på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord. Slutsatsen väckte ett enormt uppseende och den trots allt ganska lösiga grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De antog namnet Frihetsrörelsen.

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla ”tyst och hemligt intill evärdlig tid” om beslutet, men hittills är det åtminstone två som skvallrat ur skolan.

I all hemlighet började man nu rekrytera ett lämpligt hit-team i nätverket, och aktionsgrupp Arla Gryning (AGAG) formades. De utvalda huserade i södra Norrlands militärområde och kom huvudsakligen från Jämtland, bland dem F9. Det tränades och övades och det gick ganska lång tid innan man blev klar över att något fattades – skytten. Ingen som man litade till ville vara skytt, men väl bistå på alla andra sätt vid dådet. Och de som kunde tänka sig att hålla i vapnet litade man inte ett dugg på. AGAG sammanblandas ibland med Magnumklubben, men detta beror bara på att vissa skyttar genom skytterörelsen kommit i kontakt med Magnumklubben den vägen och blivit medlemmar även där.

De sammansvurna befann sej nu i den märkliga situationen att alla var eniga och välorganiserade och att säkerhetsförhållandena var goda. Men att vad gäller offensiva åtgärder var man tillbaka på ruta ett, alltmedan medvetandet om undanröjandet var på väg ut i organisationens perifera delar.

En rad olika försök gjordes nu inom och utom landet att försöka ro iland ett attentat. Men i olikhet mot thrillerlitteraturen visade sig detta allt annat än lätt. Kontakter blev misstänksamma, något frilansande Murder Inc fanns inte, och verksamheten gick i stå. Den kunde förblivit där om inte den historiska slumpen ingripit på nytt.

Jag ska nu redogöra för ett samtal, där jag visserligen inte känner till hur orden föll, men har desto större anledning att känna till innehållet. Som författare av ett PM med oviss framtid tar jag mej den friheten.

”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart.”

”Ja, affären är i hamn nu och det blir officiellt inom kort.”

”Jag ringer dej för att jag har ett bättre erbjudande.”

”Jaså.”

”Du vet det ännu inte men jag kommer att avgå inom kort, du vet ålder och trötthet och allt det där. Och jag har en hel del som behöver städas upp. Till att börja med behöver vi den där ordern av inrikespolitiska skäl. Du får naturligtvis samma villkor från oss i det praktiska. För det andra behöver jag ett ordentligt kapitaltillskott för ett särskilt ändamäl. Och för det tredje – och här kommer poängen för dej – behöver jag definitivt avsluta det svenska kärnvapenprogrammet. Du anar vart jag syftar?”

”Hmm… ja.”

”Vi har en del material lagrat i Forsmark som jag vill bli av med. 650 kg kärnvapenuran till att börja med. Och så litet av varje av annat i varierande kvantiteter. Våra experter upplyser om det. Men jag vill att du övertar rubbet.”

”Jag måste medge att det där skulle passa oss rätt bra.. Men du måste leva upp till fransmännens villkor: full kreditgaranti, fabriksproduktion hemma hos oss, leveransgaranti i händelse av krig och allting sådant. Och förstås, våra egna finansiella intressen.”

”It´s a deal.”

”OK, jag skickar över en delegation att inventera ditt material. Men får jag ställa en personlig fråga. Du är inte precis känd för att sko dej personligen?”

”Pengarna ska till ANC.”

”Ska dom ha en armé nu då?”

”Nej det ordnar ryssarna om det skulle behövas, men det är något annat som behövs. Vi pumpar in stora summor till rättshjälp och socialhjäp åt ANC-anhängare inom landet och det håller på att växa mej över huvudet.”

Indienordern blev av. Men i ANC:s ledning satt nu en mullvad som registrerade vad som skedde. Och det väckte närmast panik i Sydafrika, som sakta men säkert stryptes av sanktionerna samtidigt som stödet till ANC envist vägrade låta sej slås ner. I kniptången mellan sanktioner och ett ANC med folkstöd och en karismatisk ledargestalt i form av Nelson Mandela höll tiden på att rinna ut. Raseriet vändes mot socialistinternationalen och mot Olof Palme i synnerhet.

Och det var bråttom. Någonting måste göras. Via en hög svensk affärsman F10 med rötterna i Afrika fick man kontakt med Frihetsrörelsen. Och ett hit-team organiserades snabbt bestående av legoknektar och några svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester. Dessa semestrar hade tidigare organiserats för att svenska legosoldater skulle kunna resa hem ett slag i annans namn. Förutom fri resa, kost och uppehälle ingick en tortyrafton som lockbete. Äntligen hade man tillgång till kompetent folk för ett attentat.

Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel. Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den avlyssning som ändå skedde hos F11 vid Säpo. Men F12, F1:s specielle förtrogne, sade med sitt speciella språkbruk:

”Vem som helst kan räkna ut att avlyssning skett. Och sen sitter vi här allihop med piss upp till halsen!”

Avlyssningen sköttes i stället via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Joakim. /Skall vara: Mårten/. Det blev verkligen av och attentatet kunde varit banalt att slutföra. En för allmänheten okänd polisman F13 var operationschef. Men det höll på att gå alldeles galet. När tillslaget skulle ske på Sveavägen stod skytten, en legosoldat, fryst till is medan paret Palme ovetande promenerade förbi. En lång tystlåten polisman, F14, gick då på eget initiativ med raska steg ner till Tunnelgatan och sköt Olof Palme i ryggen när han passerade. Sedan sprang /ord som fallit bort: skytten/ uppför trappan och norrut på Kungsgatan och förenade sig med gruppen. Och alla som var med eller sett på fick brått att komma undan.

Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs palmerum. Ovannämnde F12 satt med i palmerummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok, och förankrade kurdspåret. F 12 och jag känner varandra ganska väl och jag pikade honom en gång för att han inte nämndes i boken.

”Jajaja, jag var bara med ett par gånger, sedan måste jag ta itu med omorganisationen av Säpo…”

”Du satt i palmerummet ända fram till sommaren.”

”…det minns jag inte.”

Jag kan lösa några smärre gåtor som den om Holmérs livvakt. Hans Holmér är känd som en synnerligen stöddig person, men så är inte fallet i alla sammanhang. I vissa situationer är han hundlikt undergiven. Livvakten utsåg sig själv för att tjäna pengar och Holmér fann sig i det.

I dagens palmegrupp finns fortfarande en mullvad F15. Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder ”desinformation om polisens inblandning”.

Nu slutar jag detta långa aktstycke. Det kunde vara bättre planerat och formulerat, men är å andra sidan högst spontant. Så det får vara som det är. Namnen F1 – F15 kan du få muntligt vid tillfälle när jag är i Stockholm någon gång. Ölvebro har jag under resans gång informerat personligen om alla detaljer av polisiärt intresse, senast om F9:s plötsliga anställning vid Säpo som dataexpert med speciell behörighet.

Och till slut den avgörande frågan: är detta skrivet av en knäppgök eller inte? Det får du själv avgöra.

/En sista kort fristående rad är övertuschad/.

Ven som ”själv får avgöra” vet jag alltså inte, jag vet inte vem Lingärde lämnade sin PM till.

Jag går inte in med en detaljgranskning av de hundratals påståenden som Lingärdes promemoria innehåller, men jag konstaterar att denna märkliga promemoria måste granskas av därtill lämpade myndigheter, om sådana finns.

Har inte detta skett? Efter 1993 och framåt? Jag går till den nära tusensidiga rapport som granskningskommissionen avgav 1999, den sista genomgripande rapport som producerats.

Finns Lingärdes PM genomgången eller åtminstone antydd?

Jag ska försöka kontrollera, med självfallen reservation för att något kan undgå mig. Jag läser redovisningarna av rapportens olika huvudkapitel, och jag läser den noggranna rubriceringen av underkapitlen – förutom att jag givetvis, delvis mycket noggrant, redan tidigare har studerat denna rapport, som jag avhämtade hos kommissionen sommaren 1999.

Vad hittar jag? Jo: det enda som på något sätt verkar att kunna kopplas till ämnessfären i Lingärdes PM är kommissionens utförliga rapportkapitel om Sydafrika. Men det rör sig knappast om samma fakta, i varje fall inte om samma aspekter som hos Lingärde. Och dennes promemoria, med så tydligt och klart nummer hos rikskrims Palmeutredare som

Ai. 318-93. 93 03 30

finns ingenstans nämnd på de nära tusen sidorna; Lingärdes namn hittar jag inte. Och de dramatiska meningar där Lingärde utpekar poliser, höga militärer och ansvarigt Säpobefäl för klart högförräderi har aldrig intresserat denna statliga granskningskommission – har kommissionen fått se Lingärdes promemoria, över huvud taget, där den bör ha stått snyggt och prydligt insorterad bland de tusentals övriga dokumenten, rimligen etiketterad med ”Anklagelser av säkerhetsman mot poliser, militärer och ansvariga Säpomän”?

Nej, ingenting av detta. Men börjar några ord kännas igen? ”Poliser, militärer, Säpo…” Vem har nyligen talat i dessa termer? Jo, just det: Leif GW Persson på årsdagarna av mordet på Olof Palme, den 28 februari 2011 och 2012! Och Leif GW:s spökskrivare i Pilgrimsfilmerna: ”Säpo finns med i bilden!”

Just när andra avsnittet av det påkostade avsnittet avslutades nu på söndagskvällen fick vi i TV-soffan veta vad dokumentären, förlåt fiktionen, handlar om: Hög chef vid Säpo direkt inblandad i spelet kring mordvapnet!

Då börjar jag reflektera. Var har Leif GW fått sin trio poliser–militärer-Säpo från? Jag hittar ingen annan källa än Ulf Lingärdes promemoria Ai.318-93! Där riktar den tidigare i statlig regi anställde säkerhetsexperten direkta, våldsamma anklagelser just mot dessa tre yrkeskategorier, där personerna i fråga är noga kodbetecknade och möjliga, nästan alla, att identifiera i de klart angivna sammanhangen.

Jag har själv försökt definiera de flesta namnen, men självfallet har de påstått utredande RÅ och rikskrim omedelbart kunnat namnge de 15 – vad har då dessa förundersökare haft att säga i saken? Ingenting. Ingenting så vitt känt.

Ger Lingärdes PM klara belägg? Till vissa delar, säkert. Men den ger framför allt anledning till eftertanke på hög svensk ort, och till nya krafttag från utredare som dock redan verkar att ha gått in i väggen. Kippande om Christer Pettersson.

Till GW och hans böcker och filmer. Jag försöker precisera. Långt innan Leif GW hade låtit pensionera sig hade han som hög statstjänsteman skrivit ett antal böcker med polisiär och militär och Säpoinfekterad bakgrund, med udden klart riktad mot dylika befattningsinnehavare.

Har det varit svårt för Leif GW att hitta materialet? Knappast. Han har bara behövt söka på ”Lingärde, Ulf” så har han varit hemma. Vad gör han när han hittar Ai. 318-93? Går han till rikskrim eller RÅ och undrar vad de har gjort åt den här saken? Icke, han går in i sin kammare och börjar snitsa till klart läsbar text, insnurrad i fiktionens skyddsmapp: Säpo var med och mördade och jobbade med vapen – fast inte. Ni förstår väl skoj? Han skriver bok på bok, och royalties strömmar in. Pengar att tjäna – varför skulle han larma krim och RÅ? De får väl hålla sig vakna och läsa sina egna texter?

Jag har från vissa håll fått kritik för mitt krav på att fact måste skiljas från fiction – visst får väl GW skriva lite snitsigt och spännande. När jag i dag konfronteras med den bakgrund som Lingärde ger blir jag än mer styrkt i min uppfattning, nämligen att fiction om ett ännu officiellt olöst statsministermord är grov verklighetsförfalskning som vår nästan statliga television inte bör ta i med tång. Släpp ut GW på andra cirkusarenor, men släpp in hederligt yrkesfolk på det faktiska svarta mordet!

Har GW gjort sig skyldig till brott? Kanske inte juridiskt, även om jag gärna skulle vilja veta vilka friheter en anställd hög polisman kan ta sig när han på ett olöst mord vill tjäna grova pengar, bl a licenspengar? Finns ingen renlighetskod hos rikspolisstyrelsen? Den moraliska skulden finns där däremot – men jag tror inte att ordet moral är något Leif GW Persson somnar in till om kvällarna. Pengar luktar inte… nej nej.

Efter det andra pilgrimsavsnittet står det klart att poliser, militärer och Säpo alla tre finns med i filmens synopsis. Bra, då vet vi det. Kunde det då vara dags för denne pensionerade professor Persson att gå ut, i nutid och realtid, och berätta för oss i den fåkunniga allmänheten att det är alldeles sant att rättssamhället självt såg till att statsminister Olof Palme avrättades i dess egen regi.

Han har mumlat detta i snart tre år – gå då ut i en drive av gnistrande facts, där svensk allmänhet får veta att staten själv är gärningsmannen, att det var staten som sköt och att det är staten som utreder skottet. Få se vad svensk allmänhet säger då, när det som troddes omöjligt fått sjunka in. Sven Anér