Marjasins hederliga debattförsök snöptes uppifrån

22.1.2013.

Det är kall kväll, och jag har just, med min fina administrativa hjälp, lagt fram de kanske mest dramatiska dokument jag någonsin hanterat i Palmeärendet, nämligen rikskriminalens hittills så väl gömda och skakande uppgifter om trippelkomplotten mot Olof Palmes liv.

Helt gömda har uppgifterna inte varit, men de har knappast tidigare kunnat passas in i den stora GW-karusellen. Det är när jag gör kopplingen mellan GW:s mycket klara utpekande av Säpo i den filmade Pilgrimsserien å ena sidan och det mycket klara utpekandet av Säpo, poliser och militärer i rikskriminalens brännheta Lingärde-PM Ai. 318-93 som trippelkomplotten mot Olof Palmes liv blir explosiv.

Saken togs alltså först upp av Ulf Lingärde 1993, promemorian gick till rikskrim och inte minst RÅ, men föranledde ingen märkbar reaktion. Promemorian blev inte utåt känd förrän 1997. Uppgifterna återkom 1995 vid en s k ”hörning” som dåvarande Palmekommissionen under Marjasin (senare omstuvad till granskningskommission) arrangerade, en hörning som så småningom faktiskt blev offentlig.

Jag återgav, i skrivelse till RÅ 2010, ett mycket dramatiskt avsnitt av denna hörning, som dock inte fick något genomslag hos vare sig makt eller media:

Inga-Britt Ahlenius (vid hörningen 1995): Du nämner ordet ”mullvad” i Palme-rummet, vad innebär det?

Ulf Lingärde: Innebörden av en mullvad är att det sitter en person som inte är bulvan men som sitter där och har andra uppdragsgivare och driver en annan politik. Antingen avslöjar han vad som försiggår där eller som påverkar de andra där.

Marjasin: Vem är den här mullvaden?

Lingärde: Kan jag säga det utanför protokollet?

Marjasin (svarar inte på frågan): Jag har läst ett papper här som jag tror du har skrivit /PM 318-93/ - är det Tommy Lindström du åsyftar?

Lingärde: Nej det är det inte utan det är en Säpo-intendent som satt med i början som heter Alf Karlsson. /Jämför ”Valtin” i Pilgrimproduktionen!/

Marjasin: Och vad innebär hans /Alf Karlssons/ medverkan som mullvad? Lämnade han uppgifter till någon obehörig eller?

Lingärde: Det kunde ju alltid inträffa att det dök upp något olämpligt i Palme-rummet, det vet jag inte om det gjorde, men det kunde man inte veta på förhand att det inte skulle göra. Sen måste ju PKK-spåret komma någonstans ifrån; det var ju inget Holmér uppfann. Det var ju något som SÄK lanserade före Palme-mordet. Om jag minns rätt så var det Näss som lät publicera PKK-spåret första gången.

Så långt detta sensationella avsnitt av Marjasin-kommissionens hörning med den tillkallade säkerhetsexperten Ulf Lingärde, vilken uppenbarligen utfrågades som mycket trovärdig. Alltför trovärdig, säkert, för de högsta makterna. Marjasin befann sig, möjligen utan att veta eller känna detta, på farliga stigar, och tämligen raskt efter denna just farliga ”hörning” var Marjasins saga all, efter uppgifter om väl yvig representation, uppgifter som kan ha kommit mycket lägliga för Rosenbad (om det var just Rosenbad som styrde).

Alf Karlsson är mycket riktigt av allt att döma ett av de namn som nämns också i Lingärdes ursprungliga PM, han är en av de 15 herrarna med F-markering. Alf Karlsson har ju också varit ingående behandlad av bröderna Poutiainen (finns nyligen på bloggen).

Som synes har Lingärde-affären berörts redan från 1995 (offentligt 1997), men behandlad tyvärr nästan enbart av undertecknad Anér. Sprängstoffet distribuerades på sin tid, senast under 2010, till alla stora myndigheter och medier, men genomslaget blev praktiskt taget noll.

Blir genomslaget noll i dag också? Jag tror inte det. För i dag har tillkommit Leif GW-filmernas trummande av framför allt det detaljerat beskrivna Säpo-spåret, och det är parallelliteten mellan GW (fiction, i filmerna) och GW (fact, som nyhetsrapportör 2011 och 2012 i SVT:s nyhetsdokumentär om det faktiska, verkliga Palmemordet) som gör att den i dag tämligen skräckslagna makten knappast kan släppa saken. Viktig i sammanhanget är givetvis just den blogg som du nu läser. Det mörka doket kan inte i längden dölja den bländande sanningen.

Fick jag då aldrig, under de första åren, ja, fram till 2010, någon som helst reaktion uppifrån, någon feed-back? Jag kan inte se det. RÅ, som jag alltid tillfrågade i första hand, hade ständigt samma svar i beredskap, ”förundersökningssekretess”, och på polissidan var det lika tyst.

Om jag får tala i egen sak så är det GW som, indirekt, har öppnat portar på glänt. Genom att mina attacker mot SVT och Eva Hamilton har blivit uppmärksammade har även de hittills hemligaste inslagen i denna mörka men alltmer gnisslande karusell fått mer spaltutrymme än jag själv väl fått under hela Palmeaffären (nåja, någon överdrift, kanske).

Den mycket fristående krönikören i Aftonbladet, Ronnie Sandahl, omnämnd nyss, antydde här om dagen att han mycket väl kunde tänka sig att saken raskt kommer i ett nytt läge: det är denna sorts tecken, dessa små getingstick, som gör att framtiden kan te sig hoppfull.

Jag riktar gärna kritik mot mig själv på en viktig punkt. Min ständiga kritik mot utredningen av Palmemordet kan ha tett sig staccatoartad, hoppande från tuva till tuva ute i myren. Helhetslinjer kan ha blivit avbrutna, stora ting har hamnat i skymundan, ibland under mycket lång tid. Sålunda har jag länge lämnat Lingärdes dramatiska PM och ”hörning” åt sidan.

Som försvar vill jag säga att den debatt jag hittills sökt föra har varit mycket ensidig, med tidvis enbart mig själv på estraden. En debatt som bedrivs öppet mellan ett flertal engagerade kontrahenter kommer alltid att, per automatik, ständigt beröra alla de viktiga händelserna i ett ärende. Ett inslag som Lingärdes PM skulle aldrig komma bort. Mina motparter bland myndigheterna har naturligtvis mycket definitivt bidragit till min tidvisa tystnad; det har ju varit avsikten.

Till sist: det är beklämmande att läsa mina tunga aggressiva, aldrig dementerade inlägg i den debatt som jag försökt påverka, inte minst kring 2010. Jag skrev sålunda år 2010 om händelserna år 1996, på det här sättet; jag uppvisar klar egeninsikt:

Det är ofta lämpligt, nödvändigt att, i synnerhet i en så stor affär som denna, rensa bort utanverket, att gå till kärnan. Och vad är kärnan i Palmeaffären? Kärnan är, utan tvekan, obehörig myndighetsinblandning, för att uttrycka det milt. Regeringen, Säpo. Var Marjasin farlig, och var det därför han fick gå?

Jag tror att det förhöll sig så. Jag var en av de drivande, som väckte viss kompletterande uppmärksamhet, i fallet Marjasin. När jag ser bakåt är min insats ingenting jag är stolt över. Jag forskade och letade med terrierns iver i Sigvard Marjasins försyndelser, av vilka inga var himlastormande och några obefintliga. Solkigt, men knappast mer.

En möjligen senkommen bekännelse.

Men jag ser nu framåt. Mot en tid där alla hittills slutna munnar och kassaskåpsdörrar öppnas och då bromsklossen professor Leif GW Persson tvingas in i den faktiska debatten och, varför inte, utfrågas vid en ”hörning”, lika klar och välstrukturerad som den Marjasin på sin tid ledde, på sin omedvetna väg mot stupet.

Säpointendent Alf Karlsson. Säpointendent Valtin. GW:s fräckhet är otrolig.

Sven Anér