”Vad då? Det visste jag inte…”

16.1.2013. En medarbetare på en dagstidning ringer och frågar ”hur jag ser på Palmeärendet i dag?” Ja, det frågar jag mig själv också. Vi för ett angenämt och tämligen välstrukturerat samtal men jag blir så småningom undrande.

Jag får de mest självklara frågor, tycker jag. Kända ting förefaller helt okända. ”Vad hände vid Dekorima? Hur kommer Anti Avsan in i bilden?”

Jag väntar nästan frågan: ”Vem var det som blev skjuten?”

Det har gått lång, lång tid. På 80- och 90-talen fanns en ganska fast grupp av insatta journalister, vi kunde tala sinsemellan i en jargong som alla kände och använde. Förhistorier och provenienser behövde inte upprepas, scenariot låg klart för alla medverkande, den skrämmande manegen var krattad.

Men i dag verkar inte några Palmespecialister finnas ute på banan, jag möter nya namn och röster. ”Vad anser du om Palmeaffären?” Nå ja, nya kvastar och nya ögon. Men Palmebevakningen av i dag har ingen struktur, det är som om nyhetscheferna bara behöver en liten snutt med sting, för dagen.

Jag märkte, när jag talade med den i och för sig skicklige tidningsmedarbetaren i min telefon, att han önskade en bakgrund till fallet Anti Avsan, och jag fick hjälpa till med rena elementa, kronologiska, sakliga. Palmeaffären var mycket vag i medarbetarens sinne.

Jag dristade mig att nämna Lisbeth Palme, men hennes mycket klara framträdande före, under och efter Dekorima var uppenbarligen helt okänt: ”vad skulle hon ha gjort?” En inte särskilt angelägen fråga, ”det där bryr jag mig inte om…”

Vad är det då jag söker? Ja, ungefär det jag skrivit tidigare på bloggen: en korrekt och komplett databank, helt enkelt, och därifrån en diagnos, skalpellen. En kriminalare sa en gång till mig:

”Du ska inte lita på att du kan lösa ett mord om du inte har hela bakgrunden. Du måste ha hela bakgrunden, Ingen får dölja något för dig, och du får inte dölja något för dig själv – så enkelt är det…”

I vårt sorgliga Palmeärende är de centrala, farligaste bitarna undandragna all offentlighet. Alla de centrala förhören. Alla utredares slutsatser, praktiskt taget, eftersom dokumentationen nästan aldrig innehåller reflexioner, endast de utfrågades repliker, ibland ordagranna.

Jag har ställt frågan: Vad sa Avsan i förhöret 14 juni 1993?

Jag har ställt den många gånger, till olika åklagare, olika poliser.

Svaret har alltid varit lika bleklagt: Sekretess.

Men sekretess fräts. Inifrån och utifrån.

Sven Anér