Bloggare: ”Otroligt!” ”Förskräckligt!” Vakna, UG!


23.1.2013. ”Det här är ingenting för Uppdrag Granskning”, skrev SVT:s Eva Hamilton till mig i somras när de första ryktena om den GW-influerade Pilgrims-serien började bli märkbara.
Ingenting för Uppdrag Granskning”? Inte det?
Det skulle ha varit intressant att vara med då Leif GW sålde in sin idé till Eva H. Presenterade han sin serie som endast ytterligt lösligt kopplad till Palmemordet? Och trodde Eva Hamilton på Leif GW?
Sveriges Television disponerar över en ofta högklassig reportergrupp, som river om i ämnen som de oftast själva har hittat och definierat: ämnet blir nytt och den specifika saken blir ny, precis som en nyhetsdokumentär ska produceras för att fungera hemma i sofforna.
Det har varit fullt tillåtet att bli förbannad på Janne Josefsson, som i vissa kameravinklar möjligen kan se demoniskt skrämmande ut, det är tillåtet att tycka att programmet om barnfattigdomen blev ett magplask. Men UG har i dag en position som innebär att UG praktiskt taget måste vara på plats vid de stora upprörande arrangemangen. Är då Palmeärendet ett stort upprörande arrangemang? Ja, sannerligen!
Det är så här, det vet och känner vi som jobbar med denna spännande men ofta vrånga nyhetsmateria: en händelse, ett händelseförlopp tar oftast inte fast form förrän vi hamnat mitt inne i reportaget, sedan kameror och ordbehandlare har fått hålla i gång ett tag, kanske ett bra tag. Då finns saken plötsligt, och den blir omöjlig att släppa. Så fungerar också UG, som naturligtvis ett antal gånger varit tvunget att släppa en ”grej som inte höll”. Just då blir ett dokumentärprogram livaktigt, när en rejäl och kanske många gånger svidande sovring då och då har måst sättas in.
Men här kommer det märkliga. Jag har naturligtvis inte den totala överblicken, men mitt intryck är att UG aldrig, eller nästan aldrig, har berört Palmeproblemen; jag har i alla fall ingenting just nu på näthinnan.
Och det är konstigt. För en smart och skicklig och modig dokumentärgrupp – och det är UG – borde Palmeärendet framstå som den ideala skottavlan, eftersom den har allt. Stora fält är obrukade, kartan har stora vita fläckar, där grovt syndande ämbets- och tjänstemän har tillåtits – och tillåtit sig själva! – att be hederligt mediefolk bokstavligen dra åt helvete och stanna där. Och UG har lytt – jag förstår det inte.
Nu vänder jag mig direkt till Uppdrag Granskning, och naturligtvis till Janne Josefsson: vakna upp! Ruska av er eventuella skrämsel- eller olustkänslor. Ge er ut på fältet, hitta kartans vita fläckar! Ska jag skriva ett litet synopsis utan att ni blir förbannade?
Skaffa fram Ulf Lingärdes promemoria Ai. 318-93 – ja, den finns här på bloggen. Komplettera denna PM med namnen på de femton F-markerade personer som Lingärde ansåg vara centrala i komplotten mot Olof Palmes liv. Intervjua dem ni får tag på. Reportaget är hemma och Sverige skakas, precis som så många har förutspått. Kan bli två avsnitt, egentligen hur många avsnitt som helst, tills svensk allmänhet börjar känna i huden och i kläderna att fan är lös och har varit det sedan hösten 1985.
Kan jag inte göra allt detta själv? Nej. Inte lika omfattande som ni skulle kunna göra det. Inte med samma ingångar – jag har inte precis ingångar i överlopp till alla Sveriges involverade kändisar, medan UG kan skrämma upp dörrar.
Vill ni ha några smakprov? Starta då med den egendomlighet – för att ta ett milt ord - som jag startar med i dag: Karlsson contra Valtin.
Säpos ledande intendent på riktigt den gången, 1986, hette Alf Karlsson. Han var, säger den fristående säkerhetsexperten - men då och då jobbande just för staten - Alf Lingärde i sin explosiva och i dag exploderande promemoria: säkerhetspolisens egen lilla mullvad inne i det då med sådan pompa och ståt omgivna Holmérska Palmerummet. Tolererad och egentligen aldrig avslöjad förrän hans namn 1993 dyker upp hos Lingärde.
Där har vi en av konspiratörerna, men GW lovade uppenbarligen Eva Hamilton på sina bara knän att en verklig person av typ Karlsson aldrig skulle komma att besudla den fiction som han nu erbjöd Sveriges enda licensbetalda television; absolut inte.
Så kommer den första Pilgrimspremiären, och framför allt den andra. Vad hittar vi där? Jo, lustigt nog, en polisintendent vid Säpo (!) som inte heter Karlsson men Valtin, som rutinmässigt förför unga kvinnliga poliser och som, visar det sig i detta andra avsnitts slutkläm, disponerar över det vid Dekorima använda mordvapnet, en Ruger var det visst.
Vart tog garanterad fiction vägen? Karlsson och Valtin kan ju ta varann i hand, där de intrigerar, hotar och konspirerar, mitt i det stora statsministermordets centrum.
Och det är här, just här, UG, som min kritik sätter in, jag har sagt det några gånger nu under den senaste månaden:
Påstådd fiction, som nära, millimeternära smyger i spåren av verkliga facts kring ett arrangerat mord som sägs inte vara löst, är mycket illa. Saken blir mångdubbelt, nära nog outhärdligt värre när mordet inte alls är olöst utan i själva verket löst, under maktens egen täckmantel.
Vad tänkte Eva Hamilton, och vad fick hon, som sagt, för bakgrundsinformation? Lite spänning, fast bara på skoj? I själva verket lockades Eva Hamilton in på den för en metastatlig television farligaste vägen: att filma faktisk ond statlig synd under förebärande av att denna faktiska synd är på låtsas. Jag tillåter mig tro att Eva Hamilton var lätt att narra. Antagligen satt hon, och sitter än i dag, i Christer Pettersson-fällan, eftersom ännu ingen personlighet som hon har anledning att tro på har berättat för henne att det inte var Christer.
För om Eva Hamilton fortfarande trott och tror på Christer som gärningsman, så har det givetvis känts vara fritt fram för denna finfina idé med rejäl prislapp ur Leif GW:s fatabur: höga ämbetsmän smyger i buskarna och tänker ut ett statsministermord – visst spännande, kan bli fina scener. Och allt på skoj, förstås. Förstås!
Så här kan scenariot ha sett ut när det begav sig – och Leif GW, som alltid är en smart person, kan ha haft en extra liten bitanke: om Palmemordet presenteras på det här sättet, som normalspännande fiction, kan väl ingen efteråt tro att detta kunnat hända på riktigt? Eller hur? Har Leif GW i själva verket hela tiden funnits där som garant för att alternativet Christer till slut blev det bestående i de röda svenska stugorna?
Visst, så kan det vara. I fallet GW är allt möjligt. Fast det kostar pengar.
Så, UG och Janne Josefsson, är ni beredda att rycka ut med inspelningsbilarna? Det blir en del tår att trampa på, men det brukar ju knappast avskräcka: Eva Hamiltons, er jobbarbas, samt 15 kändisars tår – ja, några av kändisarna finns inte kvar.
Rycker ni ut? Just nu tycks det huvudsakligen vara Anders Salaj och jag som inför mångtusenhövdade skaror varje dag följer händelseutvecklingen och omväxlande skräms av och skäms över dagens svenska samhälle.
Där nere i dyn.
Er tillgivne, Janne och ni andra! Med kollegial hälsning
Sven Anér

3 kommentarer:

  1. "Nu vänder jag mig direkt till Uppdrag Granskning, och naturligtvis till Janne Josefsson: vakna upp! Ruska av er eventuella skrämsel- eller olustkänslor."

    Har man fått besök av en eller annan underrättelseorganisations agenter krävs det extraordinära personliga kvaliteter för att ruska av sig de då uppkomna skrämsel- eller olustkänslorna. Ingen på SVT eller SR eller någon annan malströmsmedia i Sverige har de kvaliteterna. Tyvärr, Sven. De kan inte ens leta fram sin förlagda moraliska kompass och ruska av sig det journalistiska grupptrycket. Där har du dem du vädjar till.

    SvaraRadera
  2. anonymtomte 0126 januari 2013 01:05

    "det är tillåtet att tycka att programmet om barnfattigdomen blev ett magplask."

    Tycker jag inte. Hade det funnits 240 000 barn som inte kunnde ätas sig mätta hade det utan tveka märkts på gator och torg i form av en massa tiggare. Det var mera pinsamt för de organisationer som kom med det ursprungliga påståedndet
    F1
    Skall det vara Per-Gunnar Vinge?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Janne Josefsson kan blanda och ge. Men här var han klockren.

      Där står Sven Anér och andra vänsterpopulister med brallorna nere. Samtidigt som dessa vänstermänniskor talade tyst om barnfattigdomen 1997 när den var dubbelt så hög. Då satt de själva vid maktens grytor och då teg hälsan still.

      När de blev tagna med brallorna nere så kan man tydligen uttrycka sig hur dumt som helst. I synnerhet om man är vänsterpopulist. Ta bara kommunisten Alakoski som försvarade mamman som inte hade råd att under ett halvår samla in 200 kr till sitt barns skolresa, samtidigt som hon köpte cigaretter för 300 kr i veckan.

      Eller en vänsterpopulist som dagen efter programmet definierade begreppet barnfattigdom som ett barn som inte har råd att köpa en Iphone.

      Han hävdade att man måste förstå att det är stigmatiserade för ett barn att inte ha en Iphone när andra barn har det.........

      Radera

Läs sidan "Om kommentarer"