”Säpo ligger bakom Olof Palmes död”, konstaterar Leif GW Persson i 3 cm höga bokstäver i Aftonbladet 6.1.2013!

7.1.2013. Det går undan nu, för att uttrycka saken milt. Leif GW Persson får i trettondagens nummer av Aftonbladet ett helt uppslag för sitt konstaterande: det var Säpo!

Bra, i och för sig, om uppgifterna äntligen också kan noteras av den svenska rättsstat som hittills aldrig bevärdigat GW eller t ex mig själv med minsta uppmärksamhet, positiv eller negativ.

Men jag tänker och undrar. Leif GW Persson är universitetsutbildad forskare och vet alltså vad forskning kräver. Det finns ett fint ord som heter ”akribi”, dvs vetenskaplig noggrannhet. När jag skriver här på bloggen försöker jag tillämpa akribi, en attityd som givetvis skär igenom hela mitt arbete. Jag försöker hålla korrekt stavning (svårt, i fallet Lisbet (h) Palme!), jag försöker presentera händelseförlopp så noggrant det går, och jag försöker precisera mina fakta, ge dem proveniens, dvs berätta varifrån jag har dem.

Detta ger viss stadga. Men då professor Leif GW Persson i gårdagens AB beskriver varför han avfärdar fyra mordspår men behåller ett, polisspåret, ger han mycket litet av faktisk proveniens. Jag ska ta upp hans motiveringar, en efter en:

Christer Pettersson:

Att det skulle vara Christer Pettersson håller jag för helt osannolikt, av många olika skäl. Bland annat på grund av material som ingår i utredningen. Ett av vittnena känner Christer Pettersson. Då skulle väl han om någon ha känt igen honom.

Detta är den svagaste bevisningen för Christer Petterssons icke-inblandning. Det aktuella vittnet, Jeppsson, är i sina långa berättelser mycket otillförlitlig, och att använda ett negativt ”bevis” som tecken på att mördaren inte har varit Pettersson är givetvis mycket svagt, när detta material, som GW säkert haft full tillgång till, är så svagt, jämfört med alla bevisen för att Christer Pettersson var den av rättsstaten arrangerade syndabocken.

Men GW håller sig lite utanför, talar inte ur skägget. Uppträder inte som en forskare.

PKK-spåret:

Det här med kurdspåret tycker jag till och med är långsökt. Av någon anledning blev utredarna pådyvlade detta av Säpo.

Ja, eller snarare av Holmér, som troligen själv uppfann detta mot en hel folkgrupp gemena spår. Att kalla kurdspåret ”långsökt” är ett dundrande understatement. GW borde ha konstaterat att kurdspåret inte bara var långsökt utan en osannolik rättsstatens räddningsplanka, modell Hans Holmér.

33-åringen:

33-åringen borde rimligen ha kunnat avföras från början.

”Avföras?” Terminologin blir så vacklande. Eftersom GW anser sig veta (säkert med rätta) att mordet utfördes inom rättsstatens eget system, har det ju aldrig blivit tala om att ”avföra” villospår.

Polisspåret:

Att ett antal ordningspoliser vid Norrmalmspolisen skulle vara inblandade tror jag inte alls på. Jag vill nog höja ribban. Det kan vara säkerhetspoliser eller personer verksamma inom den militära verksamheten.

Här går det undan. Med ett penndrag avfärdar GW hela det sedan allra första början existerande polisspåret, först skildrat av Olle Minell resp av mig, i två böcker med samma mycket distinkta titlar, ”Polisspåret”, därefter föremål för ytterligare skarp litteratur signerad bl a bröderna Poutiainen, Borgnäs, Kanger och Wall (listan är ingalunda komplett). Böckerna blev egentligen aldrig i sak dementerade utan bara, med viss distraktion, bortviftade: ”det är bara privatspanarna”.

Att hånfullt kalla t ex bröderna Poutiainen för ”privatspanare” är förstås orimligt. Deras ”Inuti labyrinten” är ett storverk, fylld av just den akribi som GW själv så sällan tillämpar.

I själva verket var avrättningen av en svensk statsminister på öppen gata ett dubbelarrangemang, där öppen polis och SÄPO tillsammans i god sämja ledde exekutionen på effektivaste sätt och sedan, under de många åren, såg till att grytan med ”den ensamme gärningsmannen” hölls kokande, förlåt om det fräser kring liknelsen!

I princip räckte det för dessa rättsstatens förkämpar, inom såväl öppen polis som SÄPO, att vifta med en ensam gärningsman, Christer Pettersson eller annan, för att mördargängen skulle slippa undan närgången medial uppmärksamhet. När Palmeaffärens slutdokument ska skrivas kommer mediers i praktiken nästan totala overksamhet att bli föremål för den mest närgångna granskningen.

Och så: Säpospåret:

Tolv timmar innan mordet visste flera inom Säpo att paret Palme skulle gå på bio. Man borde utreda hur vitt spridd den kännedomen var. Statistiskt brukar ledare som Olof Palme mördas av politiska skäl. ”Säpo-spåret” har Säpo fått utreda själva, vid sidan av ordinarie Palmeutredning och ingen utomstående har fått tillgång till utredningsmaterialet.

”Ingen utomstående?” Har då rikspolisstyrelsens egen chefskriminolog, professor Leif GW Persson, varit utomstående? Självfallet inte, sannerligen inte. Det vore en synnerligen egendomlig byråkratisk ordning om chefskriminologen hölls utanför landets största brott någonsin, tanken svindlar.

Jag utgår från att Leif GW Persson, redan från brottets koncipiering och under hela utredningens förlopp, har varit informerad och kanske påverkat. Eller skulle han ha fått höra ”bort med tassarna, hr Persson”? Och skulle han inte själv, som den vilda skogens räv han är, inte ha hittat andra stigar som lett till målet?

Jag erkänner gärna att jag inte ser några staket, några murar för Leif GW Perssons tänkbara framfart i snårskogen. Har han hela tiden vetat vilken sida han stått på? Han har, uppenbarligen, under många långa är underlåtit att slå det stora larmet: detta är statens eget mord. Gör det honom till medskyldig? Jag har, även här på bloggen, ställt frågan till RÅ och anmält GW för noggrann undersökning, men RÅ dundrade raskt nej-stämpeln på min officiella inlaga och sände den i retur till Uppsala.

Så Leif GW skyddas. Hur är det tänkt att detta ska sluta? Vad ser vi för signaler? Inga alls, egentligen, mer än delrapporter från AB och Expressen, då och då. Landets justitieminister, som heter Beatrice Ask, gråter över att poliser inte klarar av särskilt många brott, men hon är tyst i Palmeaffären. Detsamma gäller rikspolischefen, rikskrimchefen, nye Palmeutredaren med, formellt, vice RÅ Kerstin Skarp över sig – jag har ett tämligen sanslöst brev från Skarp där hon säger att hon aldrig talar med Leif GW Persson. Nej, det är inte lätt att komma till tals, utan pekuniär erkänsla av den typ kvällstidningar har att erbjuda.

Till sist: i det senaste numret av den elegant utstyrda ”Svensk Polis” presenteras ett reportage inifrån Palmeutredningen på följande sätt:

225 hyllmeter med dokument. Under åren har Palmeutredningen växt till en av de största i världen. Inför 25-årsdagen av mordet har allt materialet sorterats och gjorts mer överskådligt.

Alltså: svensk polis vill ha beröm för att den producerat över tvåhundra hyllmeter av totalt irrelevanta dokument, vilka samtliga borde ha ersatts med några få ord på ett i övrigt vitt pappersark:

DET VAR DEN SVENSKA STATEN SOM MÖRDADE SIN STATSMINISTER.

Läs nu också bröderna Poutiainens avgörande klara och viktiga positionsmarkering: det var SÄPO och den öppna polisen som avrättade Olof Palme, som sagt i god sämja.

Sven Anér