Blir inte Palmemordet löst? Det är löst!

13.1.2013. Jag skriver detta mitt i söndagens kalla solsken, och redan har kvällstidningarna bjudit på åtminstone en recension; tydligen har press fått förhandstitta.

I Aftonbladet sågar krönikören filmen och dess upphovspersoner jäms med fotknölarna eller strax nedanför, medan i Expressen Leif GW har tagit över hela tyckandet själv; lugnast så. Han förefaller vara vid gott mod. Aftonbladet styggt mot GW, men Expressen öppnar famnen? Är ett stort krig på gång?

Aftonbladets katastrofrubrik över Ann Charlott Altstadts genomgång lyder På rätt spår, en formulering som visar sig syfta på det faktum att Persson sent omsider räknat ut att Christer Pettersson inte var mördaren; knappast ett Herkules storverk.

Ett stilprov m/Altstadt:

När romanernas frustande burleskerier , mat- och dryckesfrosserier, seriösa föreläsningar, maktskildringar och språkekvilibrism har skalats ner till tv-serie finns bara en massa prat kvar från oftast nollställda nunor i en jämngrå tjocka. De ansvariga för tråkhaveriet har inte ens brytt sig om att estetiskt markera 80-talet för tv-tittarna genom kläder, frisyrer eller inredning. Musiken har fastnat i standardläget – ödslig alienation.

En av de värsta stjärnsmällar den på beröm inställde GW någonsin råkat ut för. Och ”det kommer mera” som ett Martin Timell-program hette en gång i världen. Wow.

Intressantast, eller kanske mest skrämmande, är faktiskt omdömena från ”Vi fem” på Aftonbladets baksida”, där fyra av dessa fem tvivlar på att Palmemordet någonsin blir löst. Skrämmande, som sagt.

För hur ser dagens panorama egentligen ut? Två unga, i alla avseenden nyktra unga kvinnor sammanträffar någon minut före mordet med en person som den ena av dem känner och som hon tilltalar på finska eftersom hon vet att han talar finska.

Hon – och hennes kamrat – hör då ett samtal mellan mannen och en anonym finsk röst över walkie-talkie-nätet:

”Dom kommer nu!”

”Jag är upptäckt! Vad ska jag göra?”

”Skit i det och gör vad du ska!”

De unga kvinnorna drar sig undan, strax efteråt hör de ett eller möjligen två skott.

Efteråt kan den ena av kvinnorna, Anki, ge god anvisning på den gärningsman de talat med.

När i världshistorien har en så kristallklar förhistoria till ett stort mord kunnat presenteras? Men fungerande (?) polis och åklagare hittar alla den obotfärdiges förhinder: mannen är inget vidare på finska, kvinnorna är inte säkra på hans namn. Osv. På första sidan i kriminalmanualen står att konfrontation ska företas om misstänkt person finns, men någon konfrontation av den misstänkte sker aldrig, endast en konfrontation där den misstänkte inte är med.

Åtta förhör med de båda unga kvinnorna, med finsk bakgrund, arrangeras med lång fördröjning, julglöggen och nyårsraketerna kommer emellan, men sju av dessa förhörsutskrifter är fortfarande helt hemliga för den svenska allmänhet som hade Olof Palme som statsminister. Det åttonde förhöret kom ut, antagligen genom ett förbiseende: den skicklige journalisten Olle Alsén kom att vid det första förhöret med Anneli (inte med Anki som hade all den avgörande viktiga förstahandsinformationen), fungera som förhörsvittne och fick ostörd banda detta avgörande viktiga förhör. Annars hade vi ingenting vetat. Men vad finns inte av kompletterande info i de resterande sju förhören?

”Förundersökningssekretess” har alla Palmeutredare och Palmeåklagare rabblat som sitt eget mantra under de år som gått, nyfikna journalister kan känna sig blåsta, ha ha!

Vad är då meningen att vi journalister ska tro? Att de unga kvinnorna, gemensamt, har dukat upp en lögnhistoria?

Är Dekorimamannen, vid ett flertal tillfällen presenterad av mig i ord och skrift, hörd? Jo, faktiskt. Med fördröjning här också. Det ursprungliga tipset utifrån kom senhösten 1992, men först den 14 juni 1993 ombads, ja jag kan ju lika gärna säga Anti Harald Avsan, vänligt och endast upplysningsvis komma till samtal på polishuset. Men det bör väl ändå stå en hel del i den förhörsutskriften, eller hur? Det är tänkbart, men ingen har fått se ett ord av detta förhör, med, enligt mitt aldrig dementerade påstående, Olof Palmes mördare vid Dekorima.

Men på något vis har dessa sanningar, trots lovvärda insatser från bland andra Lars Borgnäs i SVT:s Striptease 1994, inte fått tränga fram till svensk allmänhet och inte till de 5 på AB:s baksida; detta är svenska myndigheters och mediers skam. Liksom det i alla höga instanser aldrig upphörande mumlet om Christer Pettersson, som inte var mordets förövare utan mordets statliga syndabock.

Det är inför det här scenariot som den store GW har koncipierat sin i alla avseenden skrämmande rövarhistoria åt Eva Hamilton på vår nära nog statliga television, i stället för att han kunnat, i lugn och ro, gå till de handlingar, de dokumentära fakta som faktiskt finns och som aldrig har dementerats men vispats bort.

Jag går in konkret: Leif GW Persson har, i sina båda skepnader som högt stabsplacerad polis och chefskriminolog respektive högt arvoderad flyhänt deckarskribent lagt mordet vid polisers, militärers och säkerhetspersoners fötter. Han hade kunnat anföra några provenienser, berättat vilka fakta som föreligger:

Poliser: Överväldigande dokument i Avsan-affären med omnejd, och dito i statsmaktens påhittade Christer Pettersson-affär;

Militärer: Synnerligen trovärdiga säkerhetsforskare, t ex Lingärde, hörd vid offentlig hearing inför den första granskningskommissionen under Marjasin, namnger de militärer som ska ha ingått i denna komplott riktad mot Olof Palmes liv. Här hade funnits mängder av oemotsagda fakta att fästa på pränt, om GW önskat stabilisera sin fiction en aning.

Säpo: Jag har just på bloggen återgett bröderna Poutiainens avgörande intressanta forskning, där SÄPO:s inblandning noteras i klartext och noga exemplifieras.

Denna konkreta information hade kunnat utgöra stommen i en tillförlitlig faktadokumentär signerad GW, men nu blir det mycket skrik och lite ull, eftersom denne författaren Leif GW Persson tydligen kan väckas mitt i natten och skriva eleganta glättade texter, som kan slinka ned med frukostkaffet och kräva föga ansträngning; den lättflytande materian är klart läsvänlig.

Men det är i själva verket en stram professor som skriver, med denna bistra avis aux lecteurs i förordet till ”Faller fritt”:

Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt.

Så ligger det till. Sanningen är förbehållen GW. Den stora innersta sanningen släpper han inte ifrån sig, vare sig som fact eller fiction, denne professor Leif GW Persson, som, förmodad oåtkomlig, svept sig i den absoluta maktens och rikedomens toga.

PS, redan innan jag sett filmen! En kollega, med tillgång till DN, ringer och berättar att Dagens Nyheter, i sitt söndagsnummer, brister ut i samfälld eufori över Pilgrimsprojektet. Allt är lysande, GW och samtliga skådespelare höjs till skyarna, Helena af Sandeberg får fem helsidor i support. Hela serien är något i drömväg, osv.

Jag har aldrig sett en sådan stjärnsmäll som Aftonbladets, aldrig ett sådant stjärnberöm som detta. Reklam? REKLAM?

En stor tidning höjer till skyarna, och strax ovanför, medan en annan stortidning talar om ”tråkhaveri”, den mest nedvärderande glosa som går att hitta i sammanhanget? Var ligger sanningen? Om tre timmar sitter jag i TV-soffan.

Till dess kan jag spekulera, utan särskilt mycket på fötterna. Bonniers är GW:s förläggare, och Bonniers går kanske inte särskilt bra just nu, så en liten konstgjord andning? Å andra sidan är recensenten Croneman känd för att vara omutlig, säger insatta personer jag talat med. Väger Cronemans ord just därför extra tungt?

Vad skriver SvD i dag – just när den passat på att inte hamna i min söndagsbrevlåda? Står kampen mellan Bonniers och Schibsted? För mig just nu får den mördade Olof Palme bli lekbollen för skrämmande krassa och ovidkommande hänsyn. Och hur många höjdare känner sig i dag sitta löst på taburetterna? Var Christer Pettersson sin egen stora fiktion? Ja, då har vi ju i 27 år levt i den mest skrämmande fiktionen av dem alla: nedgången A-lagare, helt oskyldig, lyfts upp på den statliga syndabockens tron? Detta suddas ju inte bort genom att Pettersson till slut inte fälls, trots frenetisk aktion från RÅ:s sida.

Jag ser i dag tvivlande på mitt yrke, genom de 65 åren. Till sist, jag känner det så, kan vi journalister skrika och ryta, men genomslag får vi inte om inte höga makter vill. Höga makter? Olof Palme, själv en hög makthavare, var hela sitt yrkesverksamma liv omgiven av makt: hygglig makt, kanske, egoistisk makt, dödens farliga makt. Åt den förutbestämda döden kunde han ingenting göra.

13.1.13, på kvällen.

Så har jag då sett det första Pilgrimsavsnittet, och jag styrks i min uppfattning om det meningslösa att göra en kvasidokumentär av detta slag.

Det går inte att starta en produktion som denna med att rikskriminalchefen, i nutid, startar en hemlig utredning där Palmemordet ska undersökas på nytt efter över 25 år, när sakförhållandet är detta: det var en lejd piketpolis som i samarbete med sammanlagt säkert minst femtio poliser på fältet och på olika expeditioner och efter en minst månadslång planering sköt Olof Palme till döds.

Att försöka inbilla en i princip underinformerad tv-publik att sittande kriminalchef över 25 år senare inte vet hur landet ligger är helt enkelt ointelligent.

På denna grund svalnar omedelbart mitt intresse för denna produktion. Jag skulle kunna göra några randanmärkningar, som att ett par vittnen, som presenteras som väsentliga, inte förekommer i det verkliga utredningsmaterialet, och som att det var nära nog omöjligt att uppfatta vad de många rollfigurerna hade för namn och för befattningar, men detta känns som sagt inte aktuellt. Hur DN kunnat falla platt i farstun för denna märkliga mix av fact och fiction förstår jag inte.

Hur denna serie av filmer över huvud taget har kunnat komma till stånd är en annan detektivgåta. Produktionskostnad: 40 miljoner? Två regissörsnamn; blev den förste avkopplad mitt under resan?

PPS: Nej, ”det är inte ens roligt”; låter Expressen på måndagen de faktiska Palmeutredarna säga om GW:s film. Inte oväntat, det är ju deras livslögn som krossas.

”Jag visste vad han gick för”, säger kriminalinspektören Thure Nässén om sin favoritmördare Christer Pettersson, trots att det, enligt polisens egna papper, var just Nässén som drog upp det fega anfallet mot den aldrig pistolskjutande A-lagaren. Nässén ljög rätt upp och ner om Petterssons påstådda närvaro vid biografen Grand och gav alla samhällsbevarare en karamell att suga på. Och Expressen låtsas tro på Thure Nässén.

GW friar i dag i och för sig Christer Pettersson. Men han gör det inte på de kristallklara grunder som affären Nässén erbjuder, därför att GW så sällan går in i faktiska händelser, in i de klara dokumenten.

Han svär och hojtar och ryter på ett sätt som riskerar att ställa honom totalt offside.

Synd, eftersom ett på sakliga grunder byggt samarbete mellan GW och fristående journalister skulle kunna leda fram till den sanna bilden: ett mord i statlig regi. Men då finge GW ta till sig just de fakta som i dag ligger på bordet: Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, polisers raderande i Olofs patientjournal, Lisbeth Palmes byte av kappa – för att ta bara tre av åklagares och polisers otroliga falska duttande kring en statsministers död.

Leif GW Persson har så småningom insett Christer Petterssons oskuld. Gå då in, GW, i de stora, svarta, belagda, odementerade fakta, kartlägg i klara verba vad som egentligen hände, före, vid och efter Dekorima, vad som händer i dag.

Sluta skrika och svära, du svärtar bara bilden av dig själv. Och begär fram alla officiella förhör i Avsan-affären? Där finns sanningar, GW! Stora mörka sanningar.

Till dess får du skrika och svära i fred.

Sven Anér

PPPS: jag vandrar med tankarna och tankarna vandrar med mig.

Vad som behövs är en anamnes, för att tala läkarspråk. En uppställning över de kunskaper om brottet och alla dess komplikationer, som finns att tillgå. I denna anamnes ska ingå dels det officiella materialet, de många orangeröda pärmarna. Allt, vartenda instämplat papper. Vidare de aldrig dementerade inofficiella uppgifterna samt korrigeringarna av de sällan ifrågasatta officiella - en sådan uppställning har aldrig gjorts.

Denna anamnes ska i sin helhet publiceras. Ingenting behöver, ingenting får hållas hemligt. Då skulle vi nå fram till ett läge där det vore dags att ställa en diagnos.

I detta samlade material kommer att finnas allt sådant som i dag hålls hemligt, hekatomber av handlingar. Viktig dokumentation? O ja. Jag har nämnt affären Avsan. Här finns nästan ingenting öppet i dag. Vad sa Avsan den 14 juni 1993 då han tillfrågades om Dekorima? Vad sa han? Att han aldrig varit vid Dekorima? När och hur och varför förfalskades det avgörande ödesdigra telefonavlyssningsprotokoll som en gång i världen falskeligen stadfäste Christer Petterssons påstådda uppdykande vid biografen Grand? När och hur och varför bytte Lisbeth Palme ytterplagg under sin avbrutna färd till Sabbatsbergsakuten? Varför slog Lisbeth Palme aldrig larm om alla märkligheter som skedde under hennes korta färd från Dekorima till Sabbatsberg?

När en anamnes är klar, rensad och kompletterad, ska kniven sättas till, för att fortsätta med läkarspråket. Vilka ska göra det? Ja, den nuvarande uppsättningen av utredare är, tyvärr kan kanske sägas, diskvalificerad redan i starten; intervjuer i dag med några av dem visar total orubblighet, det ligger till som vi hela tiden har sagt.

Riksrevisionen ligger närmast till, menar jag. Om en sak av denna typ och denna storleksordning inte skulle ligga inom mandatet får mandatet putsas till.

Sven Anér