Ett styrt vansinne – en omläsning

19.1.2013.

Överst i en av mina in-korgar på mitt skrivbord ligger av någon anledning ett kompendium som jag skrev i februari 1991:

Fyra nycklar till fyra gåtor i utredningen rörande mordet på Olof Palme – en lång titel, men ett koncentrerat, komprimerat innehåll. Jag läser nu igenom kompendiets introduktion och finner samma orubbliga lögner, samma orubbliga sanningar. Ingenting har ändrats, dagens verklighet är statiskt densamma som gårdagens:

Inkompetens från spanande myndigheters sida. Tafatthet, klantighet, ovilja att undersöka. Sopa under mattan. Locket på. Tonen angavs efter några minuter: Stockholmslarm dröjde, rikslarm dröjde, Stockholm spärrades aldrig av. Den samlade svenska kriminalorganisationens båda skräddarsydda kommissioner, nämligen rikspolisstyrelsens riksmordkommission under Willy Svensk och Stockholmskriminalens mordkommission under Arne Irvell kopplades aldrig in; det lades tvärtom ner möda på att i n t e dra in dem i spaningarna.

Detta att självklara åtgärder i n t e vidtogs är kännetecknande för det skeva spanandet efter Olof Palmes mördare, och redan minuterna efter mordet (eller före mordet, det vet jag inte) måste det ha dragits i vrånga trådar:

i n t e göra det, i n t e göra det…

Ett mord begås i Stockholms innerstad. Det dröjer över tio minuter innan offrets identitet säkert kan fastställas. Jour för mord i Stockholms innerstad har Arne Irvell. Han väcks inte. Han larmas inte. Han får läsa om mordet på Sveriges statsminister i den DN han hämtar i sin brevlåda. Han åker snabbt ner till Stockholmskriminalen, frågar ilsket varför han inte blivit larmad – och får beskedet av sin närmaste chef att ”jag tänkte att det här blir nog ett långt mord så det är bäst att du får sova ut till att börja med…”

Detta är blekt, kallt vansinne. Men det tycks ju också vara ett s t y r t vansinne: vad ni än gör, kalla inte in den som k a n det här!

Jag har aldrig släppt denna mörka episod. Den har heller aldrig förklarats. Varför inte koppla in Arne Irvell? Det är som att inte ringa brandkåren då det brinner. Och varför inte koppla in Willy Svensk? Som i stället närmast tvångsförflyttades till Örnsköldsvik för att utreda ett försvinnande som med nära hundraprocentig säkerhet kunde antas vara ett för länge sedan begånget mord; det var ett mord, det fanns ingen efterspanad att rädda.

Har det då inte varit meningen att mordet på Olof Palme skulle lösas? Ja, det är frågan. Så länge ingen kan ge mig svaren på gåtorna Irvell och Svensk måste min hypotes få bli den här:

Nej, det kanske inte har varit meningen.

Så långt min introduktion till de Fyra nycklarna.

Läsningen biter tag, än i dag. Jag blev god vän med Arne Irvell. Han prenumererade fram till sin död på mitt PALME-nytt, och han kunde aldrig fria sig från de molande misstankarna. Varför blev jag aldrig väckt?

Den här introduktionen, liksom hela kompendiet, har aldrig officiellt och formellt granskats av någon avden statliga grnskningskommissionen. Om någon hade bestämt sig för att undra vart Irvell tog vägen hade kanske någonting börjat hända. Men kommissionerna läste aldrig facklitteraturen.

Jag kommer under utskriften tillbaka till år 1991. Vi hade då tämligen nyligen flyttat till Uppsala och en lägenhet mot Kungsgatan med utsikt över den nu så förändrade centralstationen, varifrån jag så ofta, ibland på årskort, pendlade mellan Uppsala och Stockholm och vandrade mellan myndigheter och medier. I en flygel till Riddarhuset satt juristkommissionen. I ett hus vid Storkyrkobrinken återfanns dessa åklagare som enligt min mening aldrig tog ett rejält hederligt handtag, och i Klara bodde fortfarande Aftonbladet.

Från en telefonautomat vid Stockholms Central ringde jag Lena för ett par tioöringar: Jag är klar nu och sätter mig på tåget – det här var tider före den senaste syndafloden: inga mobiltelefoner – och nästan inga walkie-talkies; de få som fanns hade enbart använts som support för ett mord på en statsminister, fem år innan.

Jag hade ännu ingen ordbehandlare, jag låg inte ute på något nät. Men naturligtvis gick det att bedriva journalistik. Journalistik som rev i mina motståndares sinnen.

Sven Anér