Intimt samarbete SÄPO – Sth-polisen under mordnatten! Bröderna Poutiainen gör den avgörande viktiga analysen!

6.1.2013. I sin bok ”Inuti labyrinten”, kapitel 17,

Var fanns SÄPO under mordnatten?

redovisar Kari och Pertti Poutiainen mycket noggrant, klart och välstrukturerat, det delvis med lögner fördolda samarbetet mellan ledningen för SÄPO och ledningen för den öppna polisen under timmarna närmast efter mordet.

När Leif GW Persson i dagens Aftonblad lägger skulden för mordet på Olof Palme helt på SÄPO och lika helt friar den öppna polisen, motsägs han på sida efter sida av de mycket systematiskt arbetande bröderna Poutiainen. Ett mycket klart samarbete blir synligt, och det verkar uppenbart att SÄPO i stor utsträckning använde sig av Stockholmspolisens tjänster vid avrättningen av den svenske statsministern.

Varje kapitel i ”Inuti labyrinten” avslutas med en komprimerad sammanfattning. Jag återger nu hela den resumé som fogas till detta kapitel 17:

Säkerhetspolisen fick /officiellt, min anm!/ kunskap om mordet genom att en journalist från tidningen Expressen ringde omkring kl 23.40 och frågade om det var bekant att statsministern skjutits. Denna förfrågan ledde inte till någon häftigare reaktion i SÄK:s ledningscentral. Först tio minuter senare, när ytterligare en förfrågan med liknande innehåll inkommit, kontaktades Stockholmspolisens ledningscentral. Och sedan väntade man 15 minuter till innan SÄKs beredskapstjänstgörande intendent, Alf Karlsson, underrättades.

Över huvud taget verkar säkerhetspolisen ha haft en ganska sorglös attityd till mordet. När en av Olof Palmes livvakter, John-Erik Hahne, en dryg halvtimme efter skotten ringde SÄKs ledningscentral och frågade om händelsen fick han bara en förströdd kommentar om att ”statsministern var visst skjuten”. SÄK:s slöa och oengagerade inställning gjorde Hahne upprörd. Han tvingades ringa krimjouren för att få bättre information.

På Sabbatsbergs sjukhus vägrade Lisbet Palme genomgå ett formellt förhör med personal – Sture Lingsberg och Agneta Lund – från krimjouren. Däremot kunde hon tänka sig att bli förhörd av säkerhetspolisen. Kriminalkommissarie Sievert Lindahl vid krimjouren kontaktade därför SÄK och fick löfte om att säkerhetspoliser skulle skickas till sjukhuset. Ingen enda infann sig dock. Detta var anmärkningsvärt också med tanke på att regeringen väntades till Sabbatsberg, och SÄPO hade ansvar för statsrådens livvaktsskydd.

Lingsberg och Lund hade faktiskt väntat sig att finna SÄK på plats redan när de själva anlände.

Säkerhetspolisen tycks alltså ha varit synnerligen passiv under mordnatten. Detta gäller i alla avseenden utom ett: enligt kommissarie Rolf Fredriksson (teknisk chef i Stockholmspolisens ledningscentral) var det ”en massa folk från SÄPO i Stockholmspolisens SBC ”/sambandscentral/. Detta är förvånande eftersom ingen av SÄPO-cheferna, när de hörs av juristkommissionen, säger att personal ”en masse” skulle ha skickats över till polisen på den öppna sidan. Tvärtom hävdar till exempel P-G Näss, dåvarande chef för kontraspionaget, att SÄK inte lade sig i de inledande åtgärderna utan höll sig i bakgrunden.

Till detta kommer att enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ”hela tiden” i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, enligt juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan.

Också SÄPO-kommissarien Christer Granqvist – som under natten arbetade som radioexpeditör direkt under Alf Karlsson – berättar för kommissionen att ”Alf Karlsson begav sig i ett tidigt skede till Stockholmspolisens lc /ledningscentral/.” Inför de här motsägelserna gav juristkommissionen upp. Man lämnade frågan hur sambandet mellan Stockholmspolisen och SÄPO gick till under mordnatten outredd. Precis som man gjorde med frågan varför ingen från SÄK infunnit sig på Sabbatsbergs sjukhus.

Det torde vara helt klart att Alf Karlsson verkligen befann sig hos polisen på den öppna sidan. Frågan är varför han förnekade detta. En möjlig förklaring är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden, som bl a P-G Näss påstått, utan mycket aktivt deltog i verksamheten i SBC. Och Karlsson (liksom de övriga cheferna inom SÄPO) vill inte att detta ska framgå, eftersom SBC (som till exempel parlamentarikerkommissionen kunde konstatera) inte gjorde sitt jobb. Genom att påstå att man höll sig i bakgrunden slipper man frågor om SÄPO:s roll i de underlåtenheter och fördröjningar som förekom.

Förneka allt så faller ingen skugga på SÄK.

Det finns fler omständigheter som pekar mot att säkerhetspolisen långt mer aktivt än man vill medge deltog i spelet i Stockholmspolisens ledningscentral. Till exempel berättar Rimborn /kommissarie vid Stockholmspolisen/ att när han kom till SBC hördes han allra först av säkerhetspolisen, med SÄPO-chefen Hjälmroth i spetsen, i ett separat rum. Först efter detta förhör fick Rimborn informera polisen på den öppna sidan.

Stockholmspolisen kom alltså i andra hand trots att man formellt höll i verksamheten i den egna ledningscentralen. Uppenbart är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden.

Hjälmroth påstår att han gick över till Stockholmspolisens SBC omkring kl 01.50. Denna tidsuppgift kan omöjligen vara korrekt, vilket bevisas av bland annat ett TT-telegram som gick ut kl 01:51. Säpo-chefen befann sig i ledningscentralen hos polisen på den öppna sidan betydligt tidigare!

Hjälmroth tycks medvetet vilja tona ner sin egen roll. Han berättar till exempel inget – varken för jurist- eller parlamentarikerkommissionen – om att han förhörde Rimborn.

Men det är inte bara kring SÄPO-chefen som tidsuppgifterna är tvetydiga. De gäller också andra befattningshavare inom SÄK. De uppger för juristkommissionen att de kom till jobbet vid andra tider än de som finns noterade i SÄPO:s loggbok.

Över huvud taget är bilden otydlig kring säkerhetspolisens förehavanden under mordnatten. Några raka besked har inte gått att få. Det här ger intryck av att man döljer något. Vi vet – från tidigare kapitel – att SBC var lamslaget på ett sätt som är svårt att förklara annat än som en följd av att vissa ”element” medvetet bromsade verksamheten. Fanns dessa ”element” inom säkerhetspolisen? Är det därför det inte går att få klara besked om SÄK:s göranden och låtanden under natten?

Lögnen är en del av kulturen i en säkerhetstjänst. Man kan därför aldrig ta för givet att det som berättas av tjänstemän med anknytning till säkerhetsintressena är sant. Ett klassiskt exempel är förre CIA-chefen Richard Helms. Han åtalades i slutet av 70-talet för att ha ljugit för ett kongressutskott.

Buggningsutredaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Svenska SÄPO är naturligtvis varken bättre eller sämre än sina utländska systerorganisationer: man har erkänt att man ljög systematiskt för att vilseleda Frågan är bara hur mycket man från SÄPO:s sida har ljugit om mordnattens händelser.

Så långt bröderna Poutiainen om detta ytterst centrala avsnitt av händelserna under mordnatten och under den tid som följt.

Hur stämmer nu denna noggranna redovisning med Leif GW Perssons blanka påstående i dagens Aftonblad, där han friar Stockholmspolisen från varje brottsmedverkan och lägger all skuld på SÄPO? Den stämmer förstås inte alls. I själva verket tycks det vara uppenbart att det varit Säpo som varit initiativtagare till konspirationen och utgjort den högsta ledningen för mordets handhavande och skötsel, samtidigt som SÄPO valt att använda sig av Stockholmspolisens tjänster. Denna Stockholmspolis hade resurserna, de nära resurserna ute på gatorna och inne i sambandscentralen.

I själva verket har mordet skett i ett väloljat samarbete mellan Stockholmspolisen och SÄPO, två instanser vilkas uppgift det varit att, gärna med sina egna liv om så erfordrats, värna om sin statsministers liv.

Jag söker en anledning till att GW så ostentativt kopplar loss Stockholmspolisen från varje medverkan, trots att han självfallet bl a har läst ”Inuti labyrinten”. Här hittar jag inte koden, men det är ju tänkbart att Leif GW nu har bestämt sig för att sluta mumla utan ge oss klartext i stället.

Alldeles klart och tydligt är dock, denna söndag, medan SVT fortsätter att hamra sin trailer för ”Mordet på Olof Palme”, som om dessa spelfilmer verkligen skulle ge sanningen – vilket de kanske ger; ja mina bloggbesökare märker hur förvirrad situationen är.

Inte blir den mindre förvirrad av att Eva Hamilton och hennes kolleger inom TV-nomenklaturan tillsagt såväl Text-TV som inte minst Uppdrag Granskning: ingen faktabevakning av Palme-mordet! Håll tassarna borta!

Det börjar bli för många snubbeltrådar i denna härva. Och för litet av den röda tråd som dock framträder allt klarare. Obevekligt klarare.

Sven Anér