Var sitter Thomas Bodström?

19.1.2013. Jag funderar i denna lördags rysskyla, med det algeriska gisslandramat, ännu ouppklarat , på näthinna och trumhinna:

Thomas Bodström kom kring millennieskiftet till Göran Persson, som ny och fräsch jurist med idrottsmeriter – skulle här sopas med ny kvast? Knappast, i varje fall hände ingenting i Palmehärvan.

Det går att fråga sig vad som föregår utnämningar av justitieministrar i mordets eviga skugga? Satte sig Göran Persson ned med Thomas Bodström över en caffe latte och sonderade: hur ser du på Palmeärendet? Du tänker väl inte röra upp himmel och jord? Bra, då kan jag lita på det…

Och i dag går Bodström ut, på tvärs mot dagens hela expertis, och talar om för Leif GW Persson vilken aningslös person han är som friar Christer Pettersson. Och Jan Guillou gläfser med som Bodströms supporter.

Viktigaste kriteriet för blivande justitieministrar sedan 1986: håll fast vid Christer Pettersson till varje pris, gå aldrig in i en Palmedebatt, så ska det dig väl gå på taburetten. Jag nämnde ordet ointellektuell. Ja. Ointellektuell är framför allt den som inte tar minsta hänsyn till föreliggande faktiska skeenden och förhållanden utan hakar sig fast vid ett antal obevisade påståenden – detta är ett ointellektuellt sätt att förhålla sig till stora frågor. Ännu sedan Christer Pettersson för flera år sedan dog, på sätt som aldrig har i botten deklarerats, får han göra kuslig nytta som syndabock, omkommen med poliser i sin närhet, på en sjukhusgång.

Det mest ointellektuella – om jag håller fast vid detta ganska otäcka ord – är att statliga instanser och allmänna tyckare aldrig tycks ha satt sig ner och reflekterat över – ofta omnämnt av mig – att Christer Pettersson påstås ha haft tillgång till praktiskt taget outtömliga personella och tekniska resurser, medan han i själva verket var ute på en normaldimmig fyllekväll, en ensam man, men ingalunda gärningsman.

Vett och sans och förstånd försvinner ut i februarinatten. Ska det få fortsätta att försvinna? Jag tyckte mig se en glimt av insikt när alltså en reporter från en stor tidning i veckan ringde mig och i klartext undrade hur jag i dag såg på fallet Anti Avsan, detta är första gången en intervjuande reporter har tagit det namnet i sin mun.

Avsan. Vad som framför allt binder honom vid brottet är hans konsekventa vägran att slå ifrån sig, att initiera ett förtalsärende. Tänk efter själv, blockbesökare! Hur hade du gjort? Om, i tryckta skrifter, de värsta tänkbara beskyllningar hade riktats mot dig – och du hade varit oskyldig? Självfallet hade du rivit upp himmel och jord. Men Avsan sitter lugn på sin riksdagsbänk, skriver små motioner, petar i sitt civilutskott: ingen moderat stjärna, men, ja, trovärdig är det meningen att vi ska tycka, när vi då och då ser honom stå och tala i sin bänk.

Finns parallell till fallet Avsan? I Sverige, någonsin? Utomlands?

Sven Anér