En pilgrims död - ett hån mot Olof Palmes död

16.1.2013. Det har gått några dar, och tidningarnas spalter späckas inte längre av synpunkter på professor GW:s pågående filmproduktion. Jag sitter med de fantastiska DN-klippen framför mig, signerade Johan Croneman, och jag fortsätter att undra.

Här har en som synnerligen omdömesgill recensent betraktad journalist tagit en tidnings hela officin i anspråk för ett totalt, fläckfritt beröm av en filmsvit som samtidigt i ett konkurrerande blad nedvärderas till noll, strax under noll. Detta känns som presshistoria.

Allt är underbart, allt är otroligt, allt är fantastiskt. Jag går slumpmässigt in i ordflödet:

Fyra fantastiska timmar TV-dramatik väntar de närmaste söndagarna,

skriver Johan Croneman.

Och hör sen. Bonniers flaggskepp har talat, och styrman Croneman har hållit i megafonen. Måste jag blanda in Bonniers, en gång i världen min egen ägarfamilj som ung och möjligen oskyldig DN-reporter vid Tegelbacken? Ja, därför att denna mediaaffär har varit i säck innan den kom i påse. Croneman har vätt på tummen och känt efter hur vindarna blåst: GW måste stöttas!

Ingen etablerad kulturrecensent kan skriva på detta sätt, och framför allt kan ingen aldrig så etablerad kulturrecensent få sin redaktion med på dessa skrällande noter, inte sin chefredaktör – såvida inte allt varit bestämt på förhand: skriv nu djävligt snällt, Croneman! En order av ett slag som aldrig sätts på pränt eller mejslas i ord men drivs igenom med subtilare medel.

Bakgrunden är inte helt lättanalyserad. Dels föreligger en produktion som bör behandlas filmatiskt. Den filmatiska produktionen är lysande, säger Croneman.

Men dels bör hela konceptet granskas – och vilket är konceptet? Jag försöker komprimera. En av det svenska polisväsendets allt sedan Palmemordet dominerande och säkrast insatta gestalter, professorn i kriminologi Leif GW Persson, gick under åren 1986-2006 utan att säga ett ord om några skyldiga Säpotjänstemän i Palmeärendet och utan att demonstrera mot kollegernas med dunder och brak framförda beskyllningar mot en i sammanhanget oskyldig A-lagare.

Men år 2007 bränner det till, av okänd anledning. Mördaren och mordapparaten går att hitta inne hos den hemlighetsfulla säkerhetspolisen, allt prat om en skyldig A-lagare kan vi och GW glömma: dumheter, visst är det Säpo!

Den 14 december 1988 hämtade krinsp Thure Nässén Christer Pettersson hemma på loftgången i Rotebro, något som Leif GW uppenbarligen ansåg vara en perfekt polisiär hantering av ett statsministermord: bra, saken är löst.

Satt Leif GW den gången redan inne med sin nya sanning? Jag har bett RÅ undersöka, men hu så hemskt, så kan vi inte bära oss åt, ärendet avslås med kautschukstämpel, som på frihetstiden: Nej, Sven Anér, ad acta, förstår du väl!

Men detta avgörande viktiga problem försöker Croneman aldrig analysera. Allt vad polisen GW gör är rätt, och allt vad skriftställaren GW gör är rätt och dessutom lysande, på de litterära galaxernas isklara plan.

Lars-Erik Berenetts försupne militär är en liten mästerknorr. Jonas Karlssons överklassadist är bara helt enkelt genial, och Johannes Brost, ja, jösses, Johannes Brost är magnifik.

Croneman skriver som en volontär som uppmanats att säga ett vänligt ord men som exploderar. De tre aktörerna rev av några dagar på jobbet, Brost höll under premiärproduktionen mest tyst - men, jösses, magnifik!

Alex Schulman twittrade till DN och undrade över överdrifterna. Ja, det går att undra:

Helena af Sandberg /felstavad/ har ni heller aldrig sett bättre, hennes Jeanette Eriksson är skör som ett rö i vinden, skarp som en rakkniv, tvekande och dröjande och sörjande – men i den tystnad hon talar får hon allt sagt –

- Croneman kan inte ha skrivit sådant blaj utan att ha vadat styrd in i denna dubbla, trippla soppa. Journalister måste ha en kompass som inte får missvisa. Har Croneman bestämt sig för att djävlas, helt enkelt? Att ta död på Pilgrimmen genom att smörja honung och kristyr över hela schabraket?

Herbert Tingsten berättar i sina memoarer att han en gång bad sin kollega Johannes Wickman ta i lite grann i en utrikeskonflikt. Wickman tog i så att hans mellanstick fick motsatt verkan. Har Croneman varit en ny Wickman?

Till sist, för den här gången: naturligtvis är det det orimliga utgångsläget som har gett utslag. Ingen har riktigt vetat vad det är som visas på skärmen. Fact eller fiction? Eller båda delarna – plus money, money, mixat i en cocktail med bottensats av unket hån mot en statsminister, som statens agenter lejdes att mörda. Sven Anér