Bakgrunden till det ärende jag här tar upp går att finna i debatten kring det fortfarande officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme, men även bortsett från den kopplingen står detta mycket cyniskt drivna ärende på egna ben.
Detta debattinlägg komprimerar saken, fram till och med denna tisdags händelser, 31 januari. Anonyma sabotörer kan alltså lokalisera och tajma mig och min son och våra sammanlagt fem försändelser samt göra fyra av dessa oanvändbara och stoppa den femte.
Jag anmälde tidigare denna sak till säkerhetspolisen, som inte föranstaltade om någon som helst polisutredning utan remitterade min anmälan till Riksenheten för polismål, varpå överåklagare Björn Ericson, utan att heller göra någon utredning, avböjde att förundersöka, närmst med hänvisning till att något ”tjänstefel” från några polisers sida inte föreligger.
Jag skrev då, i går och i dag, till polismyndigheten i min egen stad, Uppsala, begärde ett ingripande, och avvaktar nu sakens vidare utveckling.
Ärendet är, menar jag, mycket allvarligt. Redan de postala oegentligheterna är skrämmande och onekligen förbjudna, med 2 års fängelse som maxstraff. Till detta kommer att, enligt min klara övertygelse, dessa kriminella transaktioner knappast har kunnat genomföras om inte min telefon varit avlyssnad (och kanske är det än i dag) och lämnat de anonyma sabotörerna möjlighet att lokalisera mig och min telefon, avlyssna, agera. 2 års maxstraff även här.
Jag har talat med de sammanlagt tre adressater det gäller, bosatta i Värnamo, Nyköping resp Umeå, men jag har naturligtvis inte alls talat med huvudparten av mina andra dvd-beställare, som satt in ett belopp på mitt postgiro och därefter fått sin postförsändelse, oförstörd och helskinnad. Med de tre trakasserade adressaterna har jag vid de aktuella fem tillfällena samtalat i telefon, varje gång. Var jag då noggrant avlyssnad, varje gång?
Detta är ramen, Och det måste ju, för engagerade rättsliga myndigheter, framstå som helt ointressant att dvdn råkar röra sig inom Palme-sfären: post- och telefonbrott är grova, vilken bakgrunden än är. Det går att säga att mitt ärende kan nära kopplas till tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag; absolut förbud mot varje slag av censur, bland annat.
Var har de kriminella sitt högkvarter? Det vet jag inte, men uppenbarligen har min hemstad Uppsala varit intressant. Det känns som om vår hemfrid här på den lugna Karlsrogatan i Sommarro (efter två gamla sommarnöjen här för ett sekel sedan) vill försvinna. Jag kastar ett undrande öga på min telefonapparat, och jag tvingar mig själv att inte vara misstänksam mot vår vänliga brevbärare; saken ligger högre upp, kanske mycket högre upp.
Ärendet finns sedan den 30 januari hos min egen polismyndighet, Uppsalas, under diarienummer AD 159-15954-11, och jag hoppas att denna stora lokala polisorganisation inte släpper ärendet ur sikte. Är det vanligt att Uppsalabor får sina telefoner avlyssnade och sina brev öppnade, i fyra fall med innehållet i kuverten utplockat och saboterat, därefter med viss fördröjning utlämnat till adressaten, i det femte fallet stoppat?
Detta ärende, jag upprepar, behöver sannerligen inte knytas till Palmeutredningen för att bli uppmärksammat. Uppsalas invånare, i Fjärdingen eller Svartbäcken eller Sommarro, är förtjänta av lagligt bedriven post- och telefonservice. Jag förlitar mig nu på att UNT, med resurser så mycket större än mina egna, noggrant följer denna affär.
Mina sakuppgifter i ärendet har, under den dryga månad som gått, på minsta sätt bestridits. Men den officiella tystnaden har varit dov.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala
Brevet ej besvarat, artikeln ej införd
Uppsalapolisen! Två nya brevöppningar!
31.1.2012. Till Polismyndigheten i Uppsala, ärende AD-159-15954-11, anhängiggjort hos Uppsalapolisen i går, 30.1.2012.
Jag erfar i dag att två nya attacker har gjorts mot min post med utsända dvd-skivor avseende dvdn ”Lisbeth Palme – Mordets stora gåta!”.
En person i Nyköping har sålunda inte fått den dvd-skiva som jag för flera dagar sedan sände till honom, medan en annan person, i Umeå, fått en skiva som var skadad, om än nödtorftigt spelbar. Beskrivning här nedan.
Ingreppen mot min postfrid och posthemlighet är nu fem till antalet, och samtliga följer samma kusliga mönster. Jag har sänt exemplar av dessa dvd-skivor till ett stort antal personer, men de fem försändelser som drabbats av skador eller stoppats har samtliga föregåtts av telefonsamtal mellan mig och resp adressat, vilket tycks mig bekräfta intrycket att varje postingrepp måste ha föregåtts av telefonsamtal mellan mig och vederbörande adressat. Då jag inte har talat med vederbörande, utan endast expedierat efter erhållen pg-inbetalning, har breven ej saboterats.
Jag anhåller nu att Uppsalapolisen omedelbart kompletterar mitt ärende med dessa uppgifter. Det börjar bli otäckt att bo här på Karlsrogatan, när telefonen avlyssnas och utsända brev saboteras. Jag anmodar Uppsalapolisen att omedelbart agera samt ge mig returinformation!
Så här skriver min adressat i Umeå i brev som jag fick i dag:
Sen jag fick se bilderna på skivorna frän mötet i bygdegården har jag granskat den jag fick av dig. Den jag först inte kunde öppna och sände åter, men fick tillbaks. Kvaliteten på ”min ” skiva är avsevärt sämre, full med repor och skrapmärken samt två halva cirklar som om man försökt ha haft sugkoppar, 2 cm i diameter, men halvt övertäckta. Märkena är inte tillräckligt djupa för att hindra filmen, men skivan ser ut som en som varit begagnad i flera år och aldrig legat i fodral. Hos mig har ingen annan rört den än jag själv.
Så långt Umebons beskrivning av skadan.
Till detta kan jag lägga att skivan var helt ny och fräsch när den sändes till Umeå. Jag vill nu alltså ha ett snabbt besked från Uppsalapolisen, bl a med uppgift om huruvida ni ger ärendet ett nytt diarienummer. Berätta även för mig vem som är handläggare. Engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 210814-5075.
Det första brevet med denna anmälan anmälan kom aldrig fram till Uppsalapolisen.
Jag erfar i dag att två nya attacker har gjorts mot min post med utsända dvd-skivor avseende dvdn ”Lisbeth Palme – Mordets stora gåta!”.
En person i Nyköping har sålunda inte fått den dvd-skiva som jag för flera dagar sedan sände till honom, medan en annan person, i Umeå, fått en skiva som var skadad, om än nödtorftigt spelbar. Beskrivning här nedan.
Ingreppen mot min postfrid och posthemlighet är nu fem till antalet, och samtliga följer samma kusliga mönster. Jag har sänt exemplar av dessa dvd-skivor till ett stort antal personer, men de fem försändelser som drabbats av skador eller stoppats har samtliga föregåtts av telefonsamtal mellan mig och resp adressat, vilket tycks mig bekräfta intrycket att varje postingrepp måste ha föregåtts av telefonsamtal mellan mig och vederbörande adressat. Då jag inte har talat med vederbörande, utan endast expedierat efter erhållen pg-inbetalning, har breven ej saboterats.
Jag anhåller nu att Uppsalapolisen omedelbart kompletterar mitt ärende med dessa uppgifter. Det börjar bli otäckt att bo här på Karlsrogatan, när telefonen avlyssnas och utsända brev saboteras. Jag anmodar Uppsalapolisen att omedelbart agera samt ge mig returinformation!
Så här skriver min adressat i Umeå i brev som jag fick i dag:
Sen jag fick se bilderna på skivorna frän mötet i bygdegården har jag granskat den jag fick av dig. Den jag först inte kunde öppna och sände åter, men fick tillbaks. Kvaliteten på ”min ” skiva är avsevärt sämre, full med repor och skrapmärken samt två halva cirklar som om man försökt ha haft sugkoppar, 2 cm i diameter, men halvt övertäckta. Märkena är inte tillräckligt djupa för att hindra filmen, men skivan ser ut som en som varit begagnad i flera år och aldrig legat i fodral. Hos mig har ingen annan rört den än jag själv.
Så långt Umebons beskrivning av skadan.
Till detta kan jag lägga att skivan var helt ny och fräsch när den sändes till Umeå. Jag vill nu alltså ha ett snabbt besked från Uppsalapolisen, bl a med uppgift om huruvida ni ger ärendet ett nytt diarienummer. Berätta även för mig vem som är handläggare. Engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 210814-5075.
Det första brevet med denna anmälan anmälan kom aldrig fram till Uppsalapolisen.
Var mordet preparerat in i minsta detalj innan det förövades?
31.1.2012. Det har då och då spekulerats i anledningen till att det västtyska Bundeskriminalamt i Wiesbaden praktiskt taget omedelbart efter mordet kopplades in på laboratoriearbetet med kulor och klädesplagg från Olof och Lisbeth Palme. Var anledningen att ge extra intryck av extrem noggrannhet vid brottsutredningen, redan från första stund?
Låt se. Vad får experterna vid Bundeskriminalamt att arbeta med? De får två kulor som uppges ha dödat Olof resp snuddat vid Lisbeth Palme, de får ett antal klädesplagg. De viktiga resultaten av undersökningarna beträffande de båda kulorna blir
att dessa uppvisar samma blyisotopsammansättning sinsemellan, samt
att några ”humanrester”, dvs hudrester och liknande, inte kunnat påvisas på någon av de båda medsända kulorna.
Vad innebär nu detta? Vad kan det innebära?
Jo, att de båda kulorna medsända kulorna har samma blyisotopsammansättning och alltså härstammar från samma ”batch” av kulor, men huruvida de också skjutits med samma vapen har inte kunnat konstateras eftersom något vapen aldrig har uppvisats.
Och vad innebär detta, i sin tur? Det innebär att de kulor Bundeskriminalamt fätt att granska visar total likhet sinsemellan men att de inte kan kopplas till någon beskjuten person, möjligen till klädesplagg som sägs ha burits av vederbörande.
Om tygrester eller liknande kunnat fastställas på den kula som påståtts ha dödat Olof Palme utgör detta i så fall ett indicium för att detta är den dödande kulan, men kvar står att det naturligtvis är anmärkningsvärt att inga humanrester kunnat påvisas.
I fallet med den s k Lisbeth-kulan är saken ännu svagare dokumenterad, eftersom inte heller här några humanrester påträffats men också eftersom de officiella svenska uppgifterna rörande Lisbeth Palmes klädesplagg i dag inte håller streck: Lisbeth Palme bar aldrig någon ”T-shirt”, hon bar i varje fall vid Sabbatsbergsakuten från kl 23.42 mordnatten, och framåt, en ej genomskjuten mörk tygkappa, inte en påstått genomskjuten brun mockapäls. Ingen läkare vårdade Lisbeth Palme för påstådd skottskada, inget rättsläkarintyg utfärdades.
Kvar står – ja vad? Kvar står de till Bundeskriminalamt överlämnade båda kulorna, uppenbarligen i alla avseenden identiska, och – ja vad mer?
Egentligen ingenting mer. Bundeskriminalamt har litat på den svenska rikspolisstyrelsen och arbetat under erhållna premisser och tydligen inte ställt några kompletterande frågor, vilket framstår som tämligen ovetenskapligt. Om Bundeskriminalamt t ex hade bett om förklaring till att humanrester saknas liksom rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skador, hade detta stora ärende omedelbart kunnat ta en annan vändning.
Och vad har i verkligheten hänt? Jag menar att de två identiska kulorna härstammar från ett svenskt laboratoriearbete, som antingen utförts omedelbart efter mordet eller, troligare, i lugn och ro av arrangörerna kunnat utföras före mordet. Två skott avfyras från samma vapen och med helt parallella kulor, och dessa kan i efterhand presenteras som de faktiska mord- resp Lisbeth Palme-kulorna, därmed ”bevisande” att Lisbeth Palme faktiskt blev påskjuten och dödligt hotad av en ensamstående gärningsman.
Därmed är mordet i hamn innan det har förövats, och alla laboratorieundersökningar kan i efterhand företas i lugn och ro samt ge önskat resultat.
Går detta att bevisa, Sven Anér? Jag börjar med Lisbeth-kulan (ja, det ska ju egentligen finnas två). Den påstått ”snuddande” kulan ska ha passerat mellan mockapälsen (som Lisbeth Palme aldrig bar?) och ”T-shirten” som hon bevisligen aldrig bar; tre, i praktiken fyra vittnen säger att det, på Sabbatsberg, handlade om ”en oskadad, ren, vit blus”. Vittnena är kommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman, dermatologen, professor Åke Nilzén samt, refererande Nilzén, advokaten Claës Palme.
Avsaknaden av humanrester på någon av kulorna är naturligtvis anmärkningsvärd, och bilden av ett förhandsarrangemang blir enligt min mening mycket tydlig. Att något rättsintyg rörande Lisbeth Palme aldrig begärdes och aldrig upprättades är också signifikativt. Hade ett sådant rättsintyg skrivits hade det givetvis legat i arrangörernas intresse att skicka med en översatt kopia till Wiesbaden; det skulle ju ha gett hela den yttre ramen till skottet och den i så fall påvisade skadan.
Har arrangemanget varit genomförbart? Visst. Om arrangörerna kunnat räkna med full acceptans från Bundeskriminalamts sida hade inga bekymmer behövt uppstå. Här ligger förstås klar och specifik kriminalitet från deras sida som sände falska kulor till ett världskänt laboratorium i dåvarande Västtyskland, ett brott mot alla vetenskapens lagar.
Vad ska då hända i dag? Ja, en möjlighet är som alltid att låta denna svarta affär bli ett domstolsärende, t ex genom att åtal väcks mot undertecknad Svdn Anér. Inför domstolsskranket borde allt kring mordet tas fram, förutsättningslöst. Då måste, onekligen, även mina kristallklara anklagelser mot domaren Anti Avsan få den publicitet de förtjänar.
Svårigheten är som alltid denna enkla: ett hederligt polis- och åklagararbete skulle tära hårt på det förtroende en demokratisk rättsstat normalt förtjänar. Jag fick igår ett rekommenderat brev med mottagningsbevis där rikskriminalpolisen meddelar att de ingenting någonsin tänker berätta om mordet på den svenske statsministern Olof Palme.
Lugnast så, tills fan är lös.
Sven Anér
Låt se. Vad får experterna vid Bundeskriminalamt att arbeta med? De får två kulor som uppges ha dödat Olof resp snuddat vid Lisbeth Palme, de får ett antal klädesplagg. De viktiga resultaten av undersökningarna beträffande de båda kulorna blir
att dessa uppvisar samma blyisotopsammansättning sinsemellan, samt
att några ”humanrester”, dvs hudrester och liknande, inte kunnat påvisas på någon av de båda medsända kulorna.
Vad innebär nu detta? Vad kan det innebära?
Jo, att de båda kulorna medsända kulorna har samma blyisotopsammansättning och alltså härstammar från samma ”batch” av kulor, men huruvida de också skjutits med samma vapen har inte kunnat konstateras eftersom något vapen aldrig har uppvisats.
Och vad innebär detta, i sin tur? Det innebär att de kulor Bundeskriminalamt fätt att granska visar total likhet sinsemellan men att de inte kan kopplas till någon beskjuten person, möjligen till klädesplagg som sägs ha burits av vederbörande.
Om tygrester eller liknande kunnat fastställas på den kula som påståtts ha dödat Olof Palme utgör detta i så fall ett indicium för att detta är den dödande kulan, men kvar står att det naturligtvis är anmärkningsvärt att inga humanrester kunnat påvisas.
I fallet med den s k Lisbeth-kulan är saken ännu svagare dokumenterad, eftersom inte heller här några humanrester påträffats men också eftersom de officiella svenska uppgifterna rörande Lisbeth Palmes klädesplagg i dag inte håller streck: Lisbeth Palme bar aldrig någon ”T-shirt”, hon bar i varje fall vid Sabbatsbergsakuten från kl 23.42 mordnatten, och framåt, en ej genomskjuten mörk tygkappa, inte en påstått genomskjuten brun mockapäls. Ingen läkare vårdade Lisbeth Palme för påstådd skottskada, inget rättsläkarintyg utfärdades.
Kvar står – ja vad? Kvar står de till Bundeskriminalamt överlämnade båda kulorna, uppenbarligen i alla avseenden identiska, och – ja vad mer?
Egentligen ingenting mer. Bundeskriminalamt har litat på den svenska rikspolisstyrelsen och arbetat under erhållna premisser och tydligen inte ställt några kompletterande frågor, vilket framstår som tämligen ovetenskapligt. Om Bundeskriminalamt t ex hade bett om förklaring till att humanrester saknas liksom rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skador, hade detta stora ärende omedelbart kunnat ta en annan vändning.
Och vad har i verkligheten hänt? Jag menar att de två identiska kulorna härstammar från ett svenskt laboratoriearbete, som antingen utförts omedelbart efter mordet eller, troligare, i lugn och ro av arrangörerna kunnat utföras före mordet. Två skott avfyras från samma vapen och med helt parallella kulor, och dessa kan i efterhand presenteras som de faktiska mord- resp Lisbeth Palme-kulorna, därmed ”bevisande” att Lisbeth Palme faktiskt blev påskjuten och dödligt hotad av en ensamstående gärningsman.
Därmed är mordet i hamn innan det har förövats, och alla laboratorieundersökningar kan i efterhand företas i lugn och ro samt ge önskat resultat.
Går detta att bevisa, Sven Anér? Jag börjar med Lisbeth-kulan (ja, det ska ju egentligen finnas två). Den påstått ”snuddande” kulan ska ha passerat mellan mockapälsen (som Lisbeth Palme aldrig bar?) och ”T-shirten” som hon bevisligen aldrig bar; tre, i praktiken fyra vittnen säger att det, på Sabbatsberg, handlade om ”en oskadad, ren, vit blus”. Vittnena är kommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman, dermatologen, professor Åke Nilzén samt, refererande Nilzén, advokaten Claës Palme.
Avsaknaden av humanrester på någon av kulorna är naturligtvis anmärkningsvärd, och bilden av ett förhandsarrangemang blir enligt min mening mycket tydlig. Att något rättsintyg rörande Lisbeth Palme aldrig begärdes och aldrig upprättades är också signifikativt. Hade ett sådant rättsintyg skrivits hade det givetvis legat i arrangörernas intresse att skicka med en översatt kopia till Wiesbaden; det skulle ju ha gett hela den yttre ramen till skottet och den i så fall påvisade skadan.
Har arrangemanget varit genomförbart? Visst. Om arrangörerna kunnat räkna med full acceptans från Bundeskriminalamts sida hade inga bekymmer behövt uppstå. Här ligger förstås klar och specifik kriminalitet från deras sida som sände falska kulor till ett världskänt laboratorium i dåvarande Västtyskland, ett brott mot alla vetenskapens lagar.
Vad ska då hända i dag? Ja, en möjlighet är som alltid att låta denna svarta affär bli ett domstolsärende, t ex genom att åtal väcks mot undertecknad Svdn Anér. Inför domstolsskranket borde allt kring mordet tas fram, förutsättningslöst. Då måste, onekligen, även mina kristallklara anklagelser mot domaren Anti Avsan få den publicitet de förtjänar.
Svårigheten är som alltid denna enkla: ett hederligt polis- och åklagararbete skulle tära hårt på det förtroende en demokratisk rättsstat normalt förtjänar. Jag fick igår ett rekommenderat brev med mottagningsbevis där rikskriminalpolisen meddelar att de ingenting någonsin tänker berätta om mordet på den svenske statsministern Olof Palme.
Lugnast så, tills fan är lös.
Sven Anér
30.1.2012
Det är en vacker näst sista januaridag med sol och klar kyla, en kontrast till mitt eget oroliga sinne. Jag tänker på min närmast otrolige kombattant, överåklagaren (det är ganska högt upp, det) Björn Ericson i Malmö.
Den centrala satsen i hans beslut att lägga ner allt vad förundersökning heter i dvd-målet lyder alltså; jag är tvungen att kontrollera att jag har läst rätt:
Uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Jo, det står så. Då försöker jag analysera, inte med tung juridisk bakgrund men förhoppningsvis med en smula vanligt vett.
Menar Ericson att inget brott alls förövats? Eller menar han att visserligen har klara brott förövats, men dessa hör i så fall ”inte under allmänt åtal”.
Trots att båda brotten, olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning, har två år som maxstraff? Det är i sådana här stunder som jag frågar mig om min över 25-åriga verksamhet med egen machetekniv i en hyperbyråkratiserad djungel någonsin har tjänat något praktiskt syfte?
Eftersom mina påpekanden, aldrig så korrekta och logiska, alltid kan smulas sönder av en hyperbyråkrats dekret: Anér har fel. Glöm honom. Lägg honom ad acta!
Vart är ett sådant rättssamhälle på väg?
Beslutet avser att polis begått brott – där blir det extra komplicerat. Skulle det i normalfallet ha rört sig om brott men inte om en polis kunnat misstänkas?
När jurister talar sitt eget fikon- och kompisspråk hamnar jag på efterkälken. Flera av mina studentkamrater valde våren 1939 juristbanan, men jag avstod. ”Den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger”. Är detta vad det handlar om? Att vränga på paragrafer?
Sveriges rikes lag startar sin långa vandring bland dessa paragrafer med Regeringsformens 1 §, som stolt lyder:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
Jag fick något i halsen, men det var kanske en kvardröjande flinga från havregrynsgröten. Sven Anér
Den centrala satsen i hans beslut att lägga ner allt vad förundersökning heter i dvd-målet lyder alltså; jag är tvungen att kontrollera att jag har läst rätt:
Uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Jo, det står så. Då försöker jag analysera, inte med tung juridisk bakgrund men förhoppningsvis med en smula vanligt vett.
Menar Ericson att inget brott alls förövats? Eller menar han att visserligen har klara brott förövats, men dessa hör i så fall ”inte under allmänt åtal”.
Trots att båda brotten, olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning, har två år som maxstraff? Det är i sådana här stunder som jag frågar mig om min över 25-åriga verksamhet med egen machetekniv i en hyperbyråkratiserad djungel någonsin har tjänat något praktiskt syfte?
Eftersom mina påpekanden, aldrig så korrekta och logiska, alltid kan smulas sönder av en hyperbyråkrats dekret: Anér har fel. Glöm honom. Lägg honom ad acta!
Vart är ett sådant rättssamhälle på väg?
Beslutet avser att polis begått brott – där blir det extra komplicerat. Skulle det i normalfallet ha rört sig om brott men inte om en polis kunnat misstänkas?
När jurister talar sitt eget fikon- och kompisspråk hamnar jag på efterkälken. Flera av mina studentkamrater valde våren 1939 juristbanan, men jag avstod. ”Den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger”. Är detta vad det handlar om? Att vränga på paragrafer?
Sveriges rikes lag startar sin långa vandring bland dessa paragrafer med Regeringsformens 1 §, som stolt lyder:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
Jag fick något i halsen, men det var kanske en kvardröjande flinga från havregrynsgröten. Sven Anér
Bakom de stora morden står alltid de stora staterna
Jag är övertygad! Dag Hammarskjöld dog inte i en flygolycka för mer än 50 år sedan. Han blev mördad. Ryktena har funnits från första stund, men oftast viftats undan som konspirationsteorier.
Hammar listar därefter utsagor från nya vittnen, som han träffat vid sin resa nyligen till Ndola-området, och han slutar med en uppmaning till Carl Bildt:
Carl Bildt! Du var på plats i Ndola den 18 september, och du hörde säkerligen en del av de vittnesberättelser som jag hörde. Träd fram och kräv att FN medverkar till att alla parter lägger allt relevant material på bordet, och att en ny kommission får värdera det på nytt.
Jag skriver:
Hammar listar därefter utsagor från nya vittnen, som han träffat vid sin resa nyligen till Ndola-området, och han slutar med en uppmaning till Carl Bildt:
Carl Bildt! Du var på plats i Ndola den 18 september, och du hörde säkerligen en del av de vittnesberättelser som jag hörde. Träd fram och kräv att FN medverkar till att alla parter lägger allt relevant material på bordet, och att en ny kommission får värdera det på nytt.
Jag skriver:
29.1.2012. KG Hammar!
Ditt spännande debattinlägg i dagens SvD är glädjande rensat från den vanliga undervegetationen av gissningar, ”konspirationsteorier”, avfärdade eller inte. Väjanden inför händelsers enormitet. Du konstaterar att du träffat vittnen som du tror på och inte kan bortse från; alltså blev Dag Hammarskjöld mördad – ja, det är en skarp och vass metod att bedriva forskning. Jag gillar den.
Jag har själv, sedan de båda tragedierna inträffade, ägnat stor energi åt de båda stora statliga svenska tragedier, som kan bilda en mörk trilogi: Ndola, mordet på Olof Palme samt sprängningen av ESTONIA, med åtföljande människorov.
Jag ska beröra tragedierna i korthet, var och en.
Ndola har jag endast följt på håll. Jag träffade 1954, på retur från repatrierartjänst vid 38: breddgraden, Dag Hammarskjöld i New Yorks FN-skrapa och under den klassiska DN-korrespondenten Sven Åhmans förmedling. Hammarskjöld rökte sin likaledes klassiska cigarrcigarrett och förklarade sig mycket glad över att jag tagit mig tid att besöka honom: en elegant anspråkslöshet vi kan möta hos de store.
Omedelbart efter mordet på Olof Palme hördes fem vittnen från biografen Grand (där mordkvällen inleddes) av polis. Alla fem noterade att den person, som senare kom att döpas till huvudvittne mot Christer Pettersson, inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30 och alltså inte kan ha sett Christer Pettersson vid Grand kl 23.10 (denne skulle då ha hunnit Sveavägen ner och mörda Olof, var tanken).
När Christer Pettersson av polis och åklagare strax före jul 1988 gjordes till syndabock var vittnet, som skulle ha sett honom vid Grand, för länge sedan förbrukat, överbevisat. Ute ur bilden. Men Christer fick bli vår store nationalmördare, påtvingad den svenska allmänheten i ett decennium – ja, ännu i dag.
Så ska en slipsten dras, men det fordras att det är staten själv, representerad av såväl höjdare som underhuggare, som står vid veven. Därmed är också tystnad garanterad. Den stackars nedgångne Roger blev aldrig formellt avfärdad.
I ESTONIA-affären blev först nio estniska besättningsmedlemmar förklarade räddade, för att omedelbart efteråt förklaras saknade. Denna märkliga dubbla händelse kom av mig att kopplas till en märklig flyghändelse (flyg som i Ndola!).
Två västerifrån kommande plan, av amerikansk nationalitet, landade 27 och 28 september 1994 (förlisningsdagen!) på en diskret undangömd plats i utkanten av Arlanda flygplats, varefter de nio besättningsmedlemmarna, med kaptenen Avo Piht i spetsen, lastades ombord, fyra i ett av planen och fem i det andra.
De svischades bort, antagligen västerut, och har därefter inte blivit avhörda.
En story, kan tyckas, så mycket mer som de ytterst detaljerade uppgifterna om hela affären finns utförligt redovisade i det svenska luftfartsverkets arkiv, varifrån de på min begäran, möjligen aningslöst, lämnades ut till mig, varsågod, Sven Anér!
Mot denna totala öppenhet står myndigheters och mediers totala efterföljande slutenhet. Incidenten – sannerligen en incident! – har funnits nämnd endast i ett par nummer för år 2004 av mitt nyhetsbrev, då omdöpt från PALME-nytt till ESTONIA-brevet, samt i högsta grad nämnd i min och Lena Anérs bok ”MAYDAY”, 2004.
Jag har i åratal arbetat med själva saken, jag har dessutom försökt förmå medier att ta upp en nyhet som är den svenska statens egen, men för en CIA-kidnappning 1994 har inte funnits det ringaste intresse.
Det har aldrig sagts att inte händelsen är CIAs, och en professionell granskning av de många flygdokumenten skulle ge ytterligare klarhet. Det känns svindlande egendomligt att den svenska staten låter en ensam och relativt ålderstigen (född 1921) journalist och författare ensam behandla detta sprängstoff. Eller naturligtvis inte alls egendomligt, vad skriver jag?
De nio har fått försvinna. Jag blev god vän med kaptenen Pihts maka Sirje, som snabbt dukade under för stressen i den dubbla katastrofens spår.
Jag för nu samman trilogin: Ndola, Dekorima, där Olof dog, och Arlanda.
I alla tre fallen har den svenska statsmakten och dess s k rättsamhälle lämnat närmast övertydliga avtryck. Tystnaden kring Ndola, det skrämmande och cyniska manipulerandet av Palmemordets bevis och indicier, samt välkomnandet av CIAs ”snatch”-plan för ett niofaldigt människorov - ”Help yourselves, CIA!”
Mitt underlag är aldrig dementerat, men det är heller aldrig kommenterat.
Händelserna är alla tre lika vedervärdiga, men fastast på mina näthinnor sitter bilden av de båda tvillingsystrarna Veide, som var professionella dansare ombord på ESTONIA men rafsades med för denna kidnappingresa mot okänt mål – vad hade de gjort för ont?
Vad hade Hammarskjöld gjort för ont? Vad hade Olof Palme gjort för oförlåtligt ont? Vad hade två unga kvinnliga dansare gjort för ont? Vad kunde de ha vetat av farligheter?
Den svenska staten byggde, efter ESTONIA-katastrofen, en minneslund i sträng granit till de omkomnas minne, med namnen inristade. Jag har besökt platsen – ja, någon lund är det ju inte, bara kall sten. Intrycket blev prövande, bedövande. Varför sätta skickliga hantverkare att hamra nära tusen namn, när den stora hedern hade kunnat beviljas de nio kidnappade från ESTONIA genom en snabb, förutsättningslös granskning?
Papperen finns ju där, statsrådsberedningen, det är bara att ta fram och läsa:
Avo Piht, Hannely Veide, Hanka-Hannika Veide…
Dag Hammarskjöld, Olof Palme…
Men det är endast stater, i onda ärenden, som tror sig kunna lägga den stora munkaveln på hela nationer, på en hel värld. Ska de lyckas dölja denna sataniska trilogi? Har du öppnat en dörr, KG Hammar? Engagerad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
KG Hammar har ännu inte svarat.
Hjälpte den svenska regeringen CIA att kidnappa 9 estniska medlemmar av ESTONIAS besättning?
28.1.2012. Artikel erbjuds Stavanger Aftenblad, Stavanger.
Omedelbart efter det estniska fartyget ESTONIAS katastrofala haveri på Östersjön den 28 september 1994, lyfte två CIA-plan från Arlanda med sammanlagt nio personer ombord, destination okänd, men förmodligen västerut.
Saken akatualiseras ju i dagarna a Stavanger Aftenblads spännande uppgifter om CIA-verksamhetr i Norge!
Samtidigt meddelades beträffande ESTONIA att nio estniska besättningsmedlemmar, bland dem ESTONIAS kapten Avo Piht, hade räddats, en uppgift som snabbt ändrades till sin motsats: nu sades att de nia saknades!
Flög CIA-planen ut med de nio från ESTONIA? Ja, inga uppgifter säger motsatsen. Det svenska luftfartsverket, sektionen ute på Arlanda, innehar en helt komplett, och helt offentlig, redovisning av de båda flygningarna: alla relevanta tider, planens registreringsbeteckningar, uppgifter om ägare osv. Se faktaruta!
Jag fick år 2004 ut denna kompletta redovisning från Arlandas sektion av det svenska luftfartsverket, öppna statliga svenska dokument för vem som helst att begära ut, fullständiga in i minsta detalj, men mina försök att publicera detta dramatiska ärende i svenska medier misslyckades. Inget medium ville ta i den brännheta saken med tång. Vill inte i dag.
Jag skrev om ärendet i mitt nyhetsbrev ”PALME-nytt” för år 2004, och jag skrev tillsammans med Lena Anér boken ”MAYDAY”, också 2004, dock utan minsta mediala eko. Luftfartsverket har aldrig förnekat uppgifterna, men verket har inte självmant gått ut och kommenterat. Det officiella Sverige vill inte visa upp denna kusliga och cyniska incident.
Sålunda har det aldrig, från officiellt håll, bekräftats att det är kapten Avo Piht och åtta ur hans besättning som försvann västerut med de båda CIA-planen – har Sverige aktivt medverkat vid denna CIA-”snatch” av nio estländare? Och vilken skugga kastas då inte över själva det oerhörda haveriet då över 900 personer försvann?
Jag följde kring 2004-5 denna mörka affär mycket noggrant, bl a vid flera besök i Tallinn, men ingenting framkom som dementerade denna sakbeskrivning:
De nio från ESTONIA kidnappades i CIA-regi och med vänlig svensk assistans; bl a öppnades bokstavligen grindarna till ostörda platser i utkanten av Arlandas stora flygfält för diskret planuppställning och osannolikt diskret kidnappning. Inga andra nio försvunna, som skulle kunna ha kopplats till haveriet, har någonsin rapporterats.
Allt pekar sålunda på att detta är en av CIA arrangerad, mycket stor ”snatch” av kidnappade personer. Möjligen rör det sig om den allra största samlade ”snatchen” någonsin, i CIA:s regi. Det finns ingen samlad bokföring av denna kusliga verksamhet, det ligger i sakens natur, men mina studier i ämnet har pekat på att nio personer i en enda samlad ”snatch” är unikt. Motiv? Säg det. Visste de ”snatchade” för mycket? Och hade transatlantiska intressen hotats?
Själva haveriets bakgrund är fortfarande föremål för internationell utredning. Från myndighetshåll hävdas ”naturliga” orsaker, medan fronderande undersökare pekar på inslag i förlisningen som de menar (bland dem jag själv) visar på explosioner eller andra mänskligt åstadkomna skadeorsaker.
Jag kände och blev god vän med makan till Avo Piht, den ene av ESTONIAS båda alternerande kaptener. Sirje hoppades förgäves på en återförening med Avo, som blivit något av en helgonfigur i Estland. Men den psykiska pressen blev för hård, och Sirje finns inte längre
Den svenska regeringens inställning till ESTONIA-tragedin, i synnerhet om regeringen betraktas med de nio försvunna i blickfältet, måste betecknas som hycklande. Den svenska regeringen vet exakt vad som hänt och vad som ligger bakom, men har aldrig uttalat sig i detta allvarliga ärende, där den svenska överheten bokstavligen öppnade grindarna för CIA:s rättsstridiga verksamhet. Regeringen har ordnat en minneslund på Djurgården i Stockholm, med alla de dödas och saknades namn inmejslade i granit. Pretentiöst hyckleri?
I Estland har denna sak aldrig fått dö, och minst två organisationer arbetar, i ständig motvind, med den allvarligaste händelse som någonsin drabbat förhållandet mellan Estland och Sverige, som någonsin drabbat svensk heder.
Sven Anér, journalist och författare, tidigare bl a Dagens Nyheter och Sveriges Television, nu free lance författare av dokumentära böcker och debattinlägg, bl a i Palme- och ESTONIA-affärerna. I Palme-ärendet utpekar jag en f d polis, i dag domare och moderat riksdagsledamot, som gärningsmannen i Stockholms city. Den svenska rättsstaten dementerar ingalunda.
28.1.2012.
Jan Petter Helgesen, Stavanger Aftenblad!
Tack för angenäma samtal! Jag bifogar alltså en artikel för din tidning samt en faktaruta som jag själv skrev för ”MAYDAY”. Det officiella grundmaterialet kan du alltså själv ta fram från det svenska luftfartsverket, om du vill.
Saken är mycket stor, men av någon underlig – eller kuslig – anledning tenderar just de mycket stora händelserna och företeelserna att bli opublicerade. Kunde ditt Aftenblad rycka upp denna story ur dess letargi vore ju mycket vunnet.
Det är när jag skriver artiklar som synpunkter kommer fram under själva 542110skrivandet, ja det vet du. I dag framstår den svenska statens oerhörda hyckleri, med att lägga miljoner på en minneslund i granit i stället för att utreda CIA-affären, som höjden av hyckleri. Själv är jag övertygad om att ESTONIA sprängdes (jag har skrivit en bok med just den titeln). Det finns ju många teorier om varför hon måste sprängas, olaga vapeexport, bl a.
Skicka mig ett par ex av tidningen om artikeln publiceras! Arvoden är jag inte bortskämd med, så du kan ju skicka ett sedvanligt honorar.. Födelsenr:
21 08 14-5075 (så jag har varit med ett tag)
Kollegial och vänlig hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. S-752 -39 Uppsala. Sverige. 046-18-15 12 79
Jag har aldrig fått något svar från Stavanger Aftenblad.
Omedelbart efter det estniska fartyget ESTONIAS katastrofala haveri på Östersjön den 28 september 1994, lyfte två CIA-plan från Arlanda med sammanlagt nio personer ombord, destination okänd, men förmodligen västerut.
Saken akatualiseras ju i dagarna a Stavanger Aftenblads spännande uppgifter om CIA-verksamhetr i Norge!
Samtidigt meddelades beträffande ESTONIA att nio estniska besättningsmedlemmar, bland dem ESTONIAS kapten Avo Piht, hade räddats, en uppgift som snabbt ändrades till sin motsats: nu sades att de nia saknades!
Flög CIA-planen ut med de nio från ESTONIA? Ja, inga uppgifter säger motsatsen. Det svenska luftfartsverket, sektionen ute på Arlanda, innehar en helt komplett, och helt offentlig, redovisning av de båda flygningarna: alla relevanta tider, planens registreringsbeteckningar, uppgifter om ägare osv. Se faktaruta!
Jag fick år 2004 ut denna kompletta redovisning från Arlandas sektion av det svenska luftfartsverket, öppna statliga svenska dokument för vem som helst att begära ut, fullständiga in i minsta detalj, men mina försök att publicera detta dramatiska ärende i svenska medier misslyckades. Inget medium ville ta i den brännheta saken med tång. Vill inte i dag.
Jag skrev om ärendet i mitt nyhetsbrev ”PALME-nytt” för år 2004, och jag skrev tillsammans med Lena Anér boken ”MAYDAY”, också 2004, dock utan minsta mediala eko. Luftfartsverket har aldrig förnekat uppgifterna, men verket har inte självmant gått ut och kommenterat. Det officiella Sverige vill inte visa upp denna kusliga och cyniska incident.
Sålunda har det aldrig, från officiellt håll, bekräftats att det är kapten Avo Piht och åtta ur hans besättning som försvann västerut med de båda CIA-planen – har Sverige aktivt medverkat vid denna CIA-”snatch” av nio estländare? Och vilken skugga kastas då inte över själva det oerhörda haveriet då över 900 personer försvann?
Jag följde kring 2004-5 denna mörka affär mycket noggrant, bl a vid flera besök i Tallinn, men ingenting framkom som dementerade denna sakbeskrivning:
De nio från ESTONIA kidnappades i CIA-regi och med vänlig svensk assistans; bl a öppnades bokstavligen grindarna till ostörda platser i utkanten av Arlandas stora flygfält för diskret planuppställning och osannolikt diskret kidnappning. Inga andra nio försvunna, som skulle kunna ha kopplats till haveriet, har någonsin rapporterats.
Allt pekar sålunda på att detta är en av CIA arrangerad, mycket stor ”snatch” av kidnappade personer. Möjligen rör det sig om den allra största samlade ”snatchen” någonsin, i CIA:s regi. Det finns ingen samlad bokföring av denna kusliga verksamhet, det ligger i sakens natur, men mina studier i ämnet har pekat på att nio personer i en enda samlad ”snatch” är unikt. Motiv? Säg det. Visste de ”snatchade” för mycket? Och hade transatlantiska intressen hotats?
Själva haveriets bakgrund är fortfarande föremål för internationell utredning. Från myndighetshåll hävdas ”naturliga” orsaker, medan fronderande undersökare pekar på inslag i förlisningen som de menar (bland dem jag själv) visar på explosioner eller andra mänskligt åstadkomna skadeorsaker.
Jag kände och blev god vän med makan till Avo Piht, den ene av ESTONIAS båda alternerande kaptener. Sirje hoppades förgäves på en återförening med Avo, som blivit något av en helgonfigur i Estland. Men den psykiska pressen blev för hård, och Sirje finns inte längre
Den svenska regeringens inställning till ESTONIA-tragedin, i synnerhet om regeringen betraktas med de nio försvunna i blickfältet, måste betecknas som hycklande. Den svenska regeringen vet exakt vad som hänt och vad som ligger bakom, men har aldrig uttalat sig i detta allvarliga ärende, där den svenska överheten bokstavligen öppnade grindarna för CIA:s rättsstridiga verksamhet. Regeringen har ordnat en minneslund på Djurgården i Stockholm, med alla de dödas och saknades namn inmejslade i granit. Pretentiöst hyckleri?
I Estland har denna sak aldrig fått dö, och minst två organisationer arbetar, i ständig motvind, med den allvarligaste händelse som någonsin drabbat förhållandet mellan Estland och Sverige, som någonsin drabbat svensk heder.
Sven Anér, journalist och författare, tidigare bl a Dagens Nyheter och Sveriges Television, nu free lance författare av dokumentära böcker och debattinlägg, bl a i Palme- och ESTONIA-affärerna. I Palme-ärendet utpekar jag en f d polis, i dag domare och moderat riksdagsledamot, som gärningsmannen i Stockholms city. Den svenska rättsstaten dementerar ingalunda.
28.1.2012.
Jan Petter Helgesen, Stavanger Aftenblad!
Tack för angenäma samtal! Jag bifogar alltså en artikel för din tidning samt en faktaruta som jag själv skrev för ”MAYDAY”. Det officiella grundmaterialet kan du alltså själv ta fram från det svenska luftfartsverket, om du vill.
Saken är mycket stor, men av någon underlig – eller kuslig – anledning tenderar just de mycket stora händelserna och företeelserna att bli opublicerade. Kunde ditt Aftenblad rycka upp denna story ur dess letargi vore ju mycket vunnet.
Det är när jag skriver artiklar som synpunkter kommer fram under själva 542110skrivandet, ja det vet du. I dag framstår den svenska statens oerhörda hyckleri, med att lägga miljoner på en minneslund i granit i stället för att utreda CIA-affären, som höjden av hyckleri. Själv är jag övertygad om att ESTONIA sprängdes (jag har skrivit en bok med just den titeln). Det finns ju många teorier om varför hon måste sprängas, olaga vapeexport, bl a.
Skicka mig ett par ex av tidningen om artikeln publiceras! Arvoden är jag inte bortskämd med, så du kan ju skicka ett sedvanligt honorar.. Födelsenr:
21 08 14-5075 (så jag har varit med ett tag)
Kollegial och vänlig hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. S-752 -39 Uppsala. Sverige. 046-18-15 12 79
Jag har aldrig fått något svar från Stavanger Aftenblad.
Begäran om polisutredning av aktuellt ärende, till Polismyndigheten i Uppsala
27.1 Nr 1: Begäran om polisutredning av aktuellt ärende, till Polismyndigheten i Uppsala,
Nr 2: Anmälan rörande grovt tjänstefel, samt
Nr 3: Begäran om överprövning av nedlagd förundersökning, båda till Riksenheten för polismål.
Nr 1: Begäran om polisutredning av aktuellt ärende.
27.1.2012.Till Polismyndigheten i Uppsala. Ärende AD 159-15954-11
Nedanstående ärende anhängigjordes av undertecknad Sven Anér den 24 december 2011 hos Säkerhetspolisen. Jag riktar nu samma anmälan till Polismyndigheten i Uppsala, eftersom någon reguljär polisutredning ej har initierats av vare sig Säkerhetspolisen eller av överåklagare Björn Ericson, Riksenheten för polismål. Här min ursprungliga anmälan till Säkerhetspolisen:
Julafton 24.12.2011
Säkerhetspolisen
Box 8304 (Ärendet fick dnr AD 159-15954-11)
104 20 Stockholm.
För kännedom och åtgärd: Statsministern.
Misstänkt olovlig telefonavlyssning, misstänkt olovlig brevöppning/återförslutning, misstänkt avsiktligt sabotage mot dvd-skivor under sändning från Uppsala till Värnamo.
Säkerhetspolisen. Mot bakgrund av min bifogade skrivelse i detta ärende, ställd till bland andra Reportrar utan gränser, samt mot bakgrund av meddelande ankommet 23.12.11 från läroverksadjunkten Bo Alvberger, anmäler jag, med djup undran och oro, rubrikens och de båda skrivelsernas misstankar.
Möjligen kan andra misstankar tillkomma, bl a skadeståndsskyldighet för förövaren/förövarna i olika avseenden.
Så vitt jag i dag kan se har de tre dvd-skivor som jag Sven Anér (2 st) och skivproducenten (1 st) vid tre tillfällen under december 2011 med vanlig post, porto 12 kronor, sänt till Bo Alvberger i Värnamo, lyfts ut ur kuverten, saboterats, åter inlagts och förslutits samt i stympat skick fått fortsätta färden till Bo Alvbergers brevlåda, Slottsvägen 8 i Värnamo.
Dessa anmärkningsvärda ingrepp mot min/Alvbergers egendom måste, så vitt jag kan förstå, ha föregåtts av avlyssning av min telefon, 018-15 12 79, kring dagarna 14, 15 och 20 december 2011.
Dvd-skivan i fråga bygger på en filmupptagning från ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård, nära Alunda i Uppland. Skivan är på etiketten benämnd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, och innehållet torde kunna betecknas som politiskt och nyhetsmässigt kontroversiellt. Ansvarig för innehållet är jag själv, professionell journalist och författare.
Jag anmodar nu den svenska säkerhetspolisen att ofördröjligen utreda bakgrunden till ovan, och i de bilagda skrivelserna, redovisade, flerfaldiga och grova sabotage mot mina tre dvd-skivor. Sabotagen riktar sig därmed även mot den grundlagsfästa svenska tryckfriheten och de innebär därigenom också en form av grundlagsstridig censur.
Jag anmodar Säkerhetspolisen att bl a utreda om sabotagen kunnat utföras på annat sätt än via olovlig avlyssning av min fasta telefon i Uppsala, vilken alltså ännu i dag kan vara avlyssnad: det kan jag ju inte veta.
Säkerhetspolisens utredning måste bli grannlaga och omfattande. Naturligtvis vore det fel av mig att utesluta möjligheten av att sabotagen planerats och utförts just inom själva Säkerhetspolisen; vilken annan svensk organisation har samma möjligheter till ingrepp mot svenskt telefon- och postväsen?
Skulle Säkerhetspolisen finna att misstankar kan riktas just mot Säkerhetspolisen, måste jag utgå från att Säkerhetspolisen anför jäv och överlämnar ärendet till annan instans, vilken denna skulle kunna vara.
Jag utgår från omedelbar handläggning. Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och namn på handläggare samt om möjligt en första kommentar.
Det känns angeläget att inte minst för den svenske Statsministern understryka detta unika ärendes vikt och vidd. Blixtljus kastas plötsligt mot hela den enligt uppgift pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme, RÅ resp Rikskriminalpolisen. Jag bifogar en bild föreställande Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergs akutintag, jämte utförlig och korrekt, aldrig dementerad underskrift. Denna bild med underskrift ger komplett förklaring till DvD-rubriken:
Lisbeth Palme - mordets stora gåta
Omedelbar handläggning, tack, Säkerhetspolisen och Statsministern, i en för Sverige mycket oroväckande situation!
Sven Anér, journalist och författare, medlem av SJF, SFF och PK, aldrig på någon väsentlig punkt dementerad eller ifrågasatt i Palmesammanhang, däremot konsekvent nonchalerad.
Karlsrogatan 85 A, 752 49 Uppsala. 018-15 12 79 (förmodligen i dag avlyssnad).
./. Aktuell, i postningsögonblicket ej saboterad DvD-skiva, fotografi av Lisbeth Palme på Sabbatsbergsakuten, brev från Anér till bland andra Reportrar utan gränser, meddelande från Bo Alvberger till Sven Anér.
./. De tre saboterade dvd-skivorna . Så långt min ursprungliga julaftonsamälan till Säkerhetspolisen.
I detta ärende har därefter endast det hänt att Säkerhetspolisen remitterat saken till Riksenheten för polismål, Överåklagare Björn Ericson, samt att denne beslutat att förundersökning ej skall inledas, enligt nedanstående skrivelse:
2012-01-23. Till Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 UPPSALA
Underrättelse om beslut
Överåklagare Björn Ericson har fattat följande beslut i ärende där du är anmälare. Frågor om beslutet kan ställas till denne.
Tjänstefel
Id: AM-BR2012-851-F=, Ext ärendenr AD 159-15954-11
Förundersökning inleds inte
Uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.
23 kapitlet 1 § första stycket rättegångsbalken
Beslutet avser mt att polis har begått brott /Vad ”mt” bétyder vet jag inte. SA/
Jag vänder mig sålunda nu till Polismyndigheten i Uppsala, med följande motivering:
Någon reguljär polisutredning av detta enligt min mening mycket allvarliga ärende har över huvud taget inte förekommit. Det enda som skett är
att Säkerhetspolisen, uppenbarligen utan egen föregående utredning, remitterat ärendet till Riksenheten för polismål, samt
att överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten beslutat att ej inleda förundersökning.
Men dessa åtgärder innebär ju på intet sätt en ordinarie polisutredning.
En reguljär polisutredning är av avgörande vikt i många sammanhang som gäller brott av detta slag. Sålunda kan hela skadeståndsfrågan över huvud taget inte behandlas så länge inte en polisutredning presenterats.
Jag listar nu sådana åtgärder som, vid en reguljär polisutredning, skulle ha vidtagits, Men Björn Ericson har sålunda
inte hört anmälaren, den förfördelade undertecknade Sven Anér,
inte hört den likaså förfördelade läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger,
inte hört den enda utomstående person som hittills berört ärendet, nämligen POSTENS säkerhetsman Alexis Larsson,
inte begärt in det mycket konkreta bevismaterial som föreligger, nämligen de tre saboterade och grovt förstörda dvd-skivorna med beteckningen ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”,
inte besvarat mina skrivelser i ärendet och underlåtit att besvara mina sju telefonsamtal till hans tjänstetelefon i Malmö.
Jag konstaterar då, i klarspråk, att Ericson ingenting gjort, och jag övergår därefter till en granskning av Ericsons beslut angående avbruten förundersökning, tidigare återgivet i denna skrivelse:
Ericson hävdar att någon förundersökning inte inleds eftersom
Uppgifterna i ärendet inte ger anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Jag hävdar nu, mycket bestämt, att de skäl Ericson anför inte kan godtas. De lagrum som åsyftas är RB 27:16 ff (telefonavlyssing, delvis tillämplig), samt BrB 4:8-9, (olovlig brevöppning).
Beträffande olovlig telefonavlyssning tar lagen, (BrB 4:8-9), närmast upp skyldighet för avlyssnande polis att inhämta domstolstillstånd (eftersom någon annan form av avlyssning uppenbarligen inte förutsatts), men lagrummens formulering ger ju mycket klart vid handen att olovlig telefonavlyssning måste beivras, med 2 års fängelse överst på straffskalan.
Beträffande olovlig brevöppning, BrB: 8-9, är lagen mycket explicit. Jag återger 8§:
Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.
Jag menar mycket bestämt att lagarna är mycket klara: för brott på de angivna båda punkterna stipulerar båda lagarna att fängelse i högst två år skall vara allvarligaste straff.
När nu Ericson hänvisar till RB 23:1, första st väcker han min stora förvåning. I detta lagrum sägs sålunda:
1§: Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Menar Ericson då att de brott som jag anmäler ej hör under allmänt åtal? Om det förhölle sig så skulle vem som helst när som helst kunna göra sig skyldig till de aktuella brotten utan att riskera påföljd, menar Ericson detta? Skulle vi, vilka som helst, Ericson och undertecknad Anér, till exempel, kunna utan hinder plocka försändelser ur personers postlådor och destruera innehållet? Min hypotetiska fråga känns givetvis absurd, och den leder till
Nr 2: Anmälan rörande grovt tjänstefel:
Jag anklagar överåklagare Björn Ericson för grovt tjänstefel, sedan han, under vilseledande hänvisningar till ett feldefinierat lagrum, lagt ned förundersökning rörande två allvarliga brott, mot brevhemligheten och telefonfriden, brott som är kriminaliserade i varje demokratisk stat. Jag begär att förundersökning omedelbart upptas mot Björn Ericson.
Vidare inger jag härmed till Riksenheten förpolismål
Nr 3: Begäran om överprövning av Björn Ericsons beslut
AD 159-15954-11, AM-7011-12.
Jag anser att Ericsons beslut i alla avseenden strider mot gällande lag.
Jag summerar dessa tre avsnitt av min skrivelse. Jag finner att hela ärendet präglats av en närmast total ovilja från överåklagare Björn Ericsons sida att med öppen blick gå in i detta från alla synpunkter mycket allvarliga ärende. Hans klara vägran att besvara telefonsamtal och brev från den ena förfördelade parten, alltså undertecknad Sven Anér, framstår för mig som skrämmande odemokratisk, liksom hans absoluta ointresse av att ta del av enda förekommande bevismaterial, som erbjudits honom, nämligen de tre, vid olika tillfällen grovt saboterade, dvd-skivorna ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”.
Enklaste polisutredning, om den initierats och fått löpa normalt, skulle givetvis ha innehållit de inslag jag nämner. Ericsons attityd har föga med normal svensk rättvisa att skaffa.
Jag begär sålunda överprövning under hänvisning till vad jag nu anfört samt till hela min kombinerade inlaga rörande begärd polisutredning, Ericsons tjänstefel samt begärd överprövning,
Skrivelsen går nu till Polismyndigheten i Uppsala, huvudsakligen avsnitt nr 1 men även övriga avsnitt bör beaktas, samt till Riksenheten för polismål, hela skrivelsen, att remitteras till gällande högre instans.
Det gäller en korrekt genomförd svensk rättsutövning.
Jag begär mina adressaters omedelbara besked avseende dnr och handläggare samt deras kommentarer.
Sven Anér, professionell undersökande journalist och författare, FK, DHS med propedeutisk juridik, debattör i dag framför allt i Palmeärendet, redaktör för egen blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
SFF, SJF, PK.
./. I anslutning till denna skrivelse inges fotografier av de tre aktuella, totalförstörda dvd-skivor, som utgör upptakten och bakgrunden till hela detta ärende. Bilderna inges sådana de föreligger på min blogg, enligt ovan. Anledningen till att fotografierna inges på detta sätt är att vid användande av papperskopior kvaliteten sjunker avsevärt. Jag betraktar alltså härmed de tre bilderna som ingivna. Inga övriga bilagor närsluts. SA.
Detta ex av min anmälan till Uppsalapolisen kom heller aldrig fram!
Bilder av de förstörda DVDskivorna
Denna bild och ytterligare 15 har tagits av fotograf. Alla tre skivorna är fotograferade, men det finns inget samband mellan numret och tidsordningen på försändelserna. 
Visa bildspel
Förundersökning inleds inte
Den 23 januari i år beslutar överåklagare Björn Ericson att förundersökning inte inleds. Jag går omedelbart vidare i rättspyramiden.
SA
SA
Kommentarer
Kommentar: ”Vittnen kom för att stanna!”
Ja visst! När nu detta fantastiska, ibland skrämmande Internet har möjlighet att svälja otroliga mängder text – visst, varför inte lägga ut all denna text på nätet!
En mängd administration kommer till, men det finns i dag, i en annan generation än min egen, personer som har detta revir som sitt eget och som med några handgrepp – nå, rätt många handgrepp – kan lista ”en databas med alla fakta samlade. Jag föreslår dessutom en nätsida som en forskningsstation för dem som vill ägna sig åt att försöka uppklara mordet”,
som Anonym skriver den 17 januari.
Vad jag själv kan bidra med är att jag, givetvis kostnadsfritt, ställer allt mitt tillgängliga material till förfogande: alla böcker från ”Polisspåret” till ”DE SAMMANSVURNA”, hela den nu löpande bloggen osv.
I sammanhanget kan annars säkerligen upphovsrättsliga frågor komma in i bilden; hur vet endast jurister.
Men svårigheter är till för att lösas – kan Google kan vi!
Vem vill gå in i denna säkerligen delvis svårgenomträngliga djungel? Själv avstår jag, med ålderns rätt om inte annat. Men saken har all min support!
Sven Anér (med många utropstecken, det är saken värd!)
Säk: Har ärende AD-159-15954-11 stannat upp?
25.1.2012.
Till Säkerhetspolisen, rubr ärende:
Sedan Säkerhetspolisen den 1 januari i år remitterat detta ärende till överåklagare Björn Ericson har jag inte fått något ytterligare livstecken; har affären gått i stå?
Jag frågar av flera anledningar: Nr 1: När jag ursprungligen vände mig till Säkerhetspolisen, satte jag då i gång en normal polisutredning (som om jag hade vänt mig till polisen i Uppsala, där jag bor) ? Med andra ord: vidtog Säkerhetspolisen då normala polisiära åtgärder, eller såg Säkerhetspolisen som sin uppgift att endast remittera ärendet till Ericson? Har, med andra ord, vissa polisiära åtgärder i denna sak aldrig blivit vidtagna?
Jag frågar eftersom såväl POSTEN som TELIA, dit jag vänt mig med skadeståndsanspråk, understryker att ingenting kommer att hända i denna fråga förrän polisen framlagt sin grundliga utredning, Och Björn Ericson i Malmö är ju inte polis. Jag har frågat Ericson om han i dag anlitar poliser i ärendet, men jag når inte Ericson.
Jag ber alltså om Säkerhetspolisens svar på denna punkt, vilken även i högsta grad berörs av punkt
Nr 2, nämligen säkerhetsaspekterna. Dessa är ju många, och jag vet i dag inte om de är granskade över huvud taget. Jag listar några:
Pågår brevöppning av Alvbergers och ev min post fortfarande?
Dito beträffande våra telefoner?
Görs någonting för att granska/stoppa denna trafik?
Inser Säkerhetspolisen att den rådande situationen skapar stor oro, inte bara hos Bo Alvberger och mig själv, utan även, i hög grad hos våra närmaste?
Jag får, Säkerhetspolisen, en känsla av att Björn Ericson tar ärendet tämligen lugnt, och jag är bekymrad över att jag aldrig når honom, vare sig via brev (som ej besvaras) eller vid försök till telefonkontakt. Ge mig en förklarande kommentar! Jag uppskattar självfallet Säkerhetspolisens inledande åtgärd, det enda som hänt i saken!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till Säkerhetspolisen, rubr ärende:
Sedan Säkerhetspolisen den 1 januari i år remitterat detta ärende till överåklagare Björn Ericson har jag inte fått något ytterligare livstecken; har affären gått i stå?
Jag frågar av flera anledningar: Nr 1: När jag ursprungligen vände mig till Säkerhetspolisen, satte jag då i gång en normal polisutredning (som om jag hade vänt mig till polisen i Uppsala, där jag bor) ? Med andra ord: vidtog Säkerhetspolisen då normala polisiära åtgärder, eller såg Säkerhetspolisen som sin uppgift att endast remittera ärendet till Ericson? Har, med andra ord, vissa polisiära åtgärder i denna sak aldrig blivit vidtagna?
Jag frågar eftersom såväl POSTEN som TELIA, dit jag vänt mig med skadeståndsanspråk, understryker att ingenting kommer att hända i denna fråga förrän polisen framlagt sin grundliga utredning, Och Björn Ericson i Malmö är ju inte polis. Jag har frågat Ericson om han i dag anlitar poliser i ärendet, men jag når inte Ericson.
Jag ber alltså om Säkerhetspolisens svar på denna punkt, vilken även i högsta grad berörs av punkt
Nr 2, nämligen säkerhetsaspekterna. Dessa är ju många, och jag vet i dag inte om de är granskade över huvud taget. Jag listar några:
Pågår brevöppning av Alvbergers och ev min post fortfarande?
Dito beträffande våra telefoner?
Görs någonting för att granska/stoppa denna trafik?
Inser Säkerhetspolisen att den rådande situationen skapar stor oro, inte bara hos Bo Alvberger och mig själv, utan även, i hög grad hos våra närmaste?
Jag får, Säkerhetspolisen, en känsla av att Björn Ericson tar ärendet tämligen lugnt, och jag är bekymrad över att jag aldrig når honom, vare sig via brev (som ej besvaras) eller vid försök till telefonkontakt. Ge mig en förklarande kommentar! Jag uppskattar självfallet Säkerhetspolisens inledande åtgärd, det enda som hänt i saken!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Päls eller kappa – jag ber RÅ svara!
25.1.2012. Till Riksåklagaren, ANGELÄGET!
Alltsedan de första timmarna efter mordet på Olof Palme publicerade polis och åklagare, inte minst Stockholms dåvarande länspolismästare, uppmaningar till den svenska allmänheten med innebörd att detta vore ett spaningsmord samt att myndigheterna behövde all hjälp i form av informationer rörande mordet. Så småningom utlovades en belöning till lyckosam uppgiftslämnare, med som högst 5 miljoner. Allmänhetens stöd behövdes oundgängligen, var budskapet.
I dag är spaningsläget i princip oförändrat, varför RÅ och rikskriminalpolisen rimligen är i samma trängande behov av informationer som skulle kunna leda mordutredningen framåt.
Jag finner det i denna situation märkligt att de informationer som jag själv på senare tid lämnat till RÅ och rikskriminalpolisen över huvud taget inte har noterats, endast lagts till handlingarna, nu senast med kommentaren att ärendet vore avslutat.
Nej, RÅ, ärendet är inte avslutat. Jag preciserar nu mina uppgifter rörande den centrala frågan om Lisbeth Palmes klädsel vid Dekorima, och jag skriver enkelt men enligt min mening med ofrånkomliga slutsatser. Alltså:
Nr 1: Lisbeth Palme har, före mordet och fram till det ögonblick då hon går in i Olofs ambulans, varit iförd brun mockapäls. Denna uppgift har, så vitt jag kunnat se, aldrig lämnats som specifikt påstående, utan endast i form av ett beslagsprotokoll från Stockholmspolisen samt i form av utlåtanden från bl a Stockholmspolisen och senare rikskriminalpolisen, Naturhistoriska riksmuseet, Statens kriminaltekniska laboratorium samt Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Dessa institutioners verksamhet är dock aldrig kopplad till vad Lisbeth Palme företagit sig under mordkvällen utan bygger endast på vad Lisbeth Palmes tillvaratagna persedlar kunnat ge i form av information.
Det finns inga klara vittnesmål som utsäger att Lisbeth Palme bar en mockapäls vid biobesöket och vid Dekorima. Det närmaste jag kunnat hitta återfinns i spaningsuppslagen L 1634 och L 1636-1, där, som Rå vet, två vittnen berättar att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under bioföreställningen ”tappade sin hatt”, vilken togs upp från golvet och återbördades till Lisbeth Palme.
När Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 publicerade den, som det skulle visa sig, klart sensationella bilden (bifogas med bildunderskrift) av Lisbeth Palme vid en polisbil iförd en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, borde alla uppgifter om en mockapäls omedelbart ha ifrågasatts: Hade Lisbeth Palme bytt från mockapäls till tygkappa under sin avslutande färd med polisbil till Sabbatsberg, sedan hon någon gång under ambulansfärden övergett Olof och gått över till en polisbil? Denna fråga, och flera andra, diskuterades redan i årgången för år 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt men nådde knappast någon ytterligare publicering.
Två bilder från Sabbatsbergsakuten, tagna av resp pressfotografen Ulf Karlsson vid Lars Christiansons kommissariebil kl ca 23.42 resp av pressfotografen Almqvist ett ovisst antal minuter senare, (bilderna bifogas i fotostatkopior), visar att Lisbeth Palme ostridigt bar den mörka tygkappan vid två tillfällen vid Sabbatsberg.
Frågan får då bli: har Lisbeth Palme aldrig under mordkvällen, före, under och efter mordet, burit en mockapäls utan hela tiden obrutet burit den mörka tygkappan?
Här går jag över till
Nr 2: Bar Lisbeth Palme den mockapäls, som omedelbart efter mordet sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för laboratorieundersökningar, fram till en punkt någonstans på ambulansens väg från Dekorima till Sabbatsberg, varefter pälsen byttes ut mot kappan?
Det får bli spekulationer från min sida. Mockapälsen skulle i så fall ha tagits om hand, kanske av polis, under den avbrutna ambulansfärden. Men det finns ingen bild av Lisbeth Palme bärande mockapälsen, och så vitt jag kunnat finna heller inga vittnesuppgifter.
Jag konstaterar att det är tänkbart att Lisbeth Palme burit pälsen vid något tillfälle, men detta är ingalunda bevisat. Att Lisbeth vid flera tillfällen burit den mörka tygkappan vad Sabbatsberg är fullt klart bevisat.
Jag fortsätter med att beskriva ytterligare omständigheter och frågor i detta mycket viktiga sammanhang:
Nr 3: Hela påståendet om att Lisbeth Palme blev påskjuten vid Dekorima saknar stöd, med undantag för uppvisad och påstått genomskjuten päls och ”T-shirt”. Jag hävdar mycket bestämt att detta handlar om rena arrangemang från förövargruppens sida. Jag menar att separata påskjutningar mot pälsen resp mot ”T-shirten” utförts efter mordet, under laboratorieförhållanden. Att observera är att påskjutningarna då har måst utföras med användande av det faktiska mordvapnet; Bundeskriminalamt konstaterar full överensstämmelse mellan blyisotopspären i Olof Palmes vävnader resp i de båda plaggen. Samma vapen har alltså använts. Det är i dag omöjligt att säga om dessa påskjutningar skett före eller efter själva mordet.
4: En annan viktig fråga som diskuterats är varför det framstått som så viktigt att påstå att Lisbeth Palme beskjutits? Svaret har hittills förmodats vara ett önskemål att kunna visa att Lisbeth Palme befunnit sig i livsfara och att hon verkligen blev beskjuten. Gärningsmannen skulle då ha varit en person som velat döda även Lisbeth Palme.
Men hur kunde en gärningsman, som träffade Olof Palme med absolut dödande precision, missa en måltavla som Lisbeth Palme, som befunnit sig kanske mindre än en meter från gärningsmannen? Och hur skulle en kula ha kunnat ta denna märkliga väg: mellan päls och ”T-shirt”, utan att nämnvärt, eller alls, skada Lisbeth Palme på ryggen?
5: Till denna fråga ansluter sig det mycket märkliga förhållandet, specifikt påtalat av juristkommissionen, att Lisbeth Palme, som efter den påstådda beskjutningen hela tiden befinner sig i professionell sjukhusmiljö (ambulans och Sabbatsbergsakuten), aldrig begär ett rättsintyg och att en professor i dermatologi, som ytligt granskar Lisbeth Palmes rygg, inte ställer samma krav på rättsintyg.
Ett klart vittnesmål från dermatologen lyder:
”Jag vek upp Lisbeth Palmes till synes helt oskadade blus och baddade en lätt rodnad.”
Knappast en faktisk skottskada.
6: Om det förhåller sig så, som jag förmodar, nämligen att de engagerade vetenskapliga laboratorierna direkt blev förda bakom ljuset av svensk polis och svenska åklagare, är detta förhållande synnerligen allvarligt. Men jag menar att det är Riksåklagarens absoluta skyldighet att utan förutfattad mening granska hela detta komplex av frågor. Annars förblir den svenska rättsstaten ett frågetecken.
Jag önskar ett snabbt svar i sak. Skulle någon eller några av mina informationer och påståenden enligt RÅ utgöra brott utgår jag från att RÅ vidtar nödig åtgärd.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. 2 bilder i fotostatkopior.
Alltsedan de första timmarna efter mordet på Olof Palme publicerade polis och åklagare, inte minst Stockholms dåvarande länspolismästare, uppmaningar till den svenska allmänheten med innebörd att detta vore ett spaningsmord samt att myndigheterna behövde all hjälp i form av informationer rörande mordet. Så småningom utlovades en belöning till lyckosam uppgiftslämnare, med som högst 5 miljoner. Allmänhetens stöd behövdes oundgängligen, var budskapet.
I dag är spaningsläget i princip oförändrat, varför RÅ och rikskriminalpolisen rimligen är i samma trängande behov av informationer som skulle kunna leda mordutredningen framåt.
Jag finner det i denna situation märkligt att de informationer som jag själv på senare tid lämnat till RÅ och rikskriminalpolisen över huvud taget inte har noterats, endast lagts till handlingarna, nu senast med kommentaren att ärendet vore avslutat.
Nej, RÅ, ärendet är inte avslutat. Jag preciserar nu mina uppgifter rörande den centrala frågan om Lisbeth Palmes klädsel vid Dekorima, och jag skriver enkelt men enligt min mening med ofrånkomliga slutsatser. Alltså:
Nr 1: Lisbeth Palme har, före mordet och fram till det ögonblick då hon går in i Olofs ambulans, varit iförd brun mockapäls. Denna uppgift har, så vitt jag kunnat se, aldrig lämnats som specifikt påstående, utan endast i form av ett beslagsprotokoll från Stockholmspolisen samt i form av utlåtanden från bl a Stockholmspolisen och senare rikskriminalpolisen, Naturhistoriska riksmuseet, Statens kriminaltekniska laboratorium samt Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Dessa institutioners verksamhet är dock aldrig kopplad till vad Lisbeth Palme företagit sig under mordkvällen utan bygger endast på vad Lisbeth Palmes tillvaratagna persedlar kunnat ge i form av information.
Det finns inga klara vittnesmål som utsäger att Lisbeth Palme bar en mockapäls vid biobesöket och vid Dekorima. Det närmaste jag kunnat hitta återfinns i spaningsuppslagen L 1634 och L 1636-1, där, som Rå vet, två vittnen berättar att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under bioföreställningen ”tappade sin hatt”, vilken togs upp från golvet och återbördades till Lisbeth Palme.
När Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 publicerade den, som det skulle visa sig, klart sensationella bilden (bifogas med bildunderskrift) av Lisbeth Palme vid en polisbil iförd en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, borde alla uppgifter om en mockapäls omedelbart ha ifrågasatts: Hade Lisbeth Palme bytt från mockapäls till tygkappa under sin avslutande färd med polisbil till Sabbatsberg, sedan hon någon gång under ambulansfärden övergett Olof och gått över till en polisbil? Denna fråga, och flera andra, diskuterades redan i årgången för år 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt men nådde knappast någon ytterligare publicering.
Två bilder från Sabbatsbergsakuten, tagna av resp pressfotografen Ulf Karlsson vid Lars Christiansons kommissariebil kl ca 23.42 resp av pressfotografen Almqvist ett ovisst antal minuter senare, (bilderna bifogas i fotostatkopior), visar att Lisbeth Palme ostridigt bar den mörka tygkappan vid två tillfällen vid Sabbatsberg.
Frågan får då bli: har Lisbeth Palme aldrig under mordkvällen, före, under och efter mordet, burit en mockapäls utan hela tiden obrutet burit den mörka tygkappan?
Här går jag över till
Nr 2: Bar Lisbeth Palme den mockapäls, som omedelbart efter mordet sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för laboratorieundersökningar, fram till en punkt någonstans på ambulansens väg från Dekorima till Sabbatsberg, varefter pälsen byttes ut mot kappan?
Det får bli spekulationer från min sida. Mockapälsen skulle i så fall ha tagits om hand, kanske av polis, under den avbrutna ambulansfärden. Men det finns ingen bild av Lisbeth Palme bärande mockapälsen, och så vitt jag kunnat finna heller inga vittnesuppgifter.
Jag konstaterar att det är tänkbart att Lisbeth Palme burit pälsen vid något tillfälle, men detta är ingalunda bevisat. Att Lisbeth vid flera tillfällen burit den mörka tygkappan vad Sabbatsberg är fullt klart bevisat.
Jag fortsätter med att beskriva ytterligare omständigheter och frågor i detta mycket viktiga sammanhang:
Nr 3: Hela påståendet om att Lisbeth Palme blev påskjuten vid Dekorima saknar stöd, med undantag för uppvisad och påstått genomskjuten päls och ”T-shirt”. Jag hävdar mycket bestämt att detta handlar om rena arrangemang från förövargruppens sida. Jag menar att separata påskjutningar mot pälsen resp mot ”T-shirten” utförts efter mordet, under laboratorieförhållanden. Att observera är att påskjutningarna då har måst utföras med användande av det faktiska mordvapnet; Bundeskriminalamt konstaterar full överensstämmelse mellan blyisotopspären i Olof Palmes vävnader resp i de båda plaggen. Samma vapen har alltså använts. Det är i dag omöjligt att säga om dessa påskjutningar skett före eller efter själva mordet.
4: En annan viktig fråga som diskuterats är varför det framstått som så viktigt att påstå att Lisbeth Palme beskjutits? Svaret har hittills förmodats vara ett önskemål att kunna visa att Lisbeth Palme befunnit sig i livsfara och att hon verkligen blev beskjuten. Gärningsmannen skulle då ha varit en person som velat döda även Lisbeth Palme.
Men hur kunde en gärningsman, som träffade Olof Palme med absolut dödande precision, missa en måltavla som Lisbeth Palme, som befunnit sig kanske mindre än en meter från gärningsmannen? Och hur skulle en kula ha kunnat ta denna märkliga väg: mellan päls och ”T-shirt”, utan att nämnvärt, eller alls, skada Lisbeth Palme på ryggen?
5: Till denna fråga ansluter sig det mycket märkliga förhållandet, specifikt påtalat av juristkommissionen, att Lisbeth Palme, som efter den påstådda beskjutningen hela tiden befinner sig i professionell sjukhusmiljö (ambulans och Sabbatsbergsakuten), aldrig begär ett rättsintyg och att en professor i dermatologi, som ytligt granskar Lisbeth Palmes rygg, inte ställer samma krav på rättsintyg.
Ett klart vittnesmål från dermatologen lyder:
”Jag vek upp Lisbeth Palmes till synes helt oskadade blus och baddade en lätt rodnad.”
Knappast en faktisk skottskada.
6: Om det förhåller sig så, som jag förmodar, nämligen att de engagerade vetenskapliga laboratorierna direkt blev förda bakom ljuset av svensk polis och svenska åklagare, är detta förhållande synnerligen allvarligt. Men jag menar att det är Riksåklagarens absoluta skyldighet att utan förutfattad mening granska hela detta komplex av frågor. Annars förblir den svenska rättsstaten ett frågetecken.
Jag önskar ett snabbt svar i sak. Skulle någon eller några av mina informationer och påståenden enligt RÅ utgöra brott utgår jag från att RÅ vidtar nödig åtgärd.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. 2 bilder i fotostatkopior.
Vill Björn Ericson ha mailade bilder av dvd-skivorna?
24.1.2012.
Björn Ericson, Riksenheten för polismål, Malmö.
Björn Ericson, Jag har sökt dig per telefon under den här veckan, men jag har inte nått dig.
Jag frågar nu: Kan jag maila fotografier av de så grovt saboterade dvd-skivorna, och vilken mailadress ska jag i så fall använda?
Jag anser, som jag tidigare skrivit till dig, det vara av yttersta vikt för den fortsatta utredningen att se hur dvd-skivorna ser ut. Som jag sagt tidigare kan även själva skivorna överlämnas till dig, under betryggande förhållanden. Låt mig också tillägga att denna tid är mycket prövande, inte bara för Bo Alvberger och mig utan även för våra familjer, eftersom vårt privatliv kränks. Vi kan inte veta om våra telefoner fortfarande är avlyssnade och om brev fortfarande öppnas.
Ytterligare en sak: POSTEN och TELIA tar inte upp mina skadeståndsanspråk förrän när en polisutredning föreligger: pågår i dag en polisutredning eller endast en åklagarutredning? Anlitar du polis för den fortsatta utredningen?
I skuldfrågan kan jag naturligtvis inte utesluta säkerhetspolisens koppling eller medverkan.
Den första dvd-postningen skedde den 14 december, och i dag har vi den 24 januari. Både Bo Alvberger och jag skulle uppskatta om ärendet kunde föras vidare! Sabotage som vid tre separata tillfällen riktats mot vår hemfrid känns mycket oroväckande, före ett eventuellt uppklarande!
Mycket oroad hälsning!
Björn Ericson, Riksenheten för polismål, Malmö.
Björn Ericson, Jag har sökt dig per telefon under den här veckan, men jag har inte nått dig.
Jag frågar nu: Kan jag maila fotografier av de så grovt saboterade dvd-skivorna, och vilken mailadress ska jag i så fall använda?
Jag anser, som jag tidigare skrivit till dig, det vara av yttersta vikt för den fortsatta utredningen att se hur dvd-skivorna ser ut. Som jag sagt tidigare kan även själva skivorna överlämnas till dig, under betryggande förhållanden. Låt mig också tillägga att denna tid är mycket prövande, inte bara för Bo Alvberger och mig utan även för våra familjer, eftersom vårt privatliv kränks. Vi kan inte veta om våra telefoner fortfarande är avlyssnade och om brev fortfarande öppnas.
Ytterligare en sak: POSTEN och TELIA tar inte upp mina skadeståndsanspråk förrän när en polisutredning föreligger: pågår i dag en polisutredning eller endast en åklagarutredning? Anlitar du polis för den fortsatta utredningen?
I skuldfrågan kan jag naturligtvis inte utesluta säkerhetspolisens koppling eller medverkan.
Den första dvd-postningen skedde den 14 december, och i dag har vi den 24 januari. Både Bo Alvberger och jag skulle uppskatta om ärendet kunde föras vidare! Sabotage som vid tre separata tillfällen riktats mot vår hemfrid känns mycket oroväckande, före ett eventuellt uppklarande!
Mycket oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till Rikskriminalpolisen. Palmeenheten:
23.1.2012. Jag översänder, i fotostatkopior, dels Ulf Karlssons fotografi, vilket enligt mina noteringar togs ca kl 23.42 mordkvällen den 28 februari 1986, dels sidorna 8/00:5. 9/00:3 samt 11/00:9 ur årgången för år 2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt.
Jag önskar nu Palmeenhetens kommentarer till Ulf Karlssons fotografi och till bilder och bildunderskrifter på sidorna 8/00:5 och 9/00:3. Jag önskar vidare rikskrims förklaring till att Stockholmspolisen, på sin tid, över huvud taget fick tillgång till dessa bilder, dels en förklaring till att rikskriminalen, enligt PALME-nytt-sidan 11/00;9, utan att vara ombedd, tar det egna initiativet att sälja bilderna till mig.
Det råder enligt min mening ingen tvekan om att bilderna faktiskt föreställer Lisbeth Palme. Hon bär samma vita stövlar på såväl Ulf Karlssons som Stig Almqvists bilder, och båda två fotograferna noterar också, var för sig, att bilderna föreställer Lisbeth resp Lisbeth och Mårten Palme.
Jag sätter värde på ett snabbt och utförligt svar!
Angelägen och oroad hälsning!
Sven Anér
Jag önskar nu Palmeenhetens kommentarer till Ulf Karlssons fotografi och till bilder och bildunderskrifter på sidorna 8/00:5 och 9/00:3. Jag önskar vidare rikskrims förklaring till att Stockholmspolisen, på sin tid, över huvud taget fick tillgång till dessa bilder, dels en förklaring till att rikskriminalen, enligt PALME-nytt-sidan 11/00;9, utan att vara ombedd, tar det egna initiativet att sälja bilderna till mig.
Det råder enligt min mening ingen tvekan om att bilderna faktiskt föreställer Lisbeth Palme. Hon bär samma vita stövlar på såväl Ulf Karlssons som Stig Almqvists bilder, och båda två fotograferna noterar också, var för sig, att bilderna föreställer Lisbeth resp Lisbeth och Mårten Palme.
Jag sätter värde på ett snabbt och utförligt svar!
Angelägen och oroad hälsning!
Sven Anér
Det otroliga ”Roger”-beviset fäller rättssamhället
Det har varit fel från allra första början. Påståendet att vittnet Roger Östlund skulle ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand ca kl 23 - 23.10 är och har alltid varit ohållbart, eftersom Roger, enligt polisens fem egna och mycket trovärdiga vittnen, Pia Engström och ”flygtrafikledaren” bland andra, placerar Rogers något vingliga ankomst till biografen Grand vid kl 23.30.
Detta är så solklart, och har hela tiden varit solklart i förundersökningsprotokollet från våren 1989, men den svenske riksåklagaren drar sig inte för att löpa linan ut och håller sig fast vid kriminalinspektören Thure Nässéns ursprungliga, redan i konceptionen skrämmande cyniska lögn,
Christer Pettersson var aldrig vid biografen Grand denna vinterkväll, och han blev följaktligen aldrig sedd av Roger. Skulle han ha blivit sedd kl 23.30 – vilket han inte blev – hade saken ändå varit ointressant, eftersom mordet skedde kl 23.28.
Men RÅ, som i denna affär biter huvudet av skammen och låtsas lita på det sena och vaga vittnet Roger Östlund, drar med sig Roger och Christer upp till Högsta domstolen i en fantasmagori utan tillstymmelse till stöd i den faktiska verkligheten. Så här sa RÅ:s trogne medarbetare Jan Danielsson när han, möjligen något andfådd, anlände till HD:
Vad angår frågan om /huruvida/ Christer Pettersson varit vid Grand omkring kl 23.00, dvs vid tiden för föreställningens slut, har genom A:s /svarttaxivittnets/ uppgifter även den saken kommit i ny belysning. Inte heller A kan rimligen ha förväxlat Christer Pettersson med någon annan. Christer Pettersson var en person som han kände sedan tidigare. Jag menar sålunda att det genom A:s uppgifter i förening särskilt med de uppgifter som lämnats av Roger Ö och flygtrafikledaren nu kan bevisas att Christer Pettersson var vid Grand också när föreställningen slutade.
Detta är ett i lager på lager otroligt aktstycke, en smörgåstårta från det högsta svenska åklageriet. För vad flygtrafikledaren faktiskt säger till förhörande polis några dagar efter mordet på Olof Palme är att
strax efter kom det in en man - i biograflobbyn – klädd i en grön parkas. Mannen såg härjad ut. Han frågade E /flygtrafikledaren/ om denne hade något plåster. E drog sig undan mannen. Mannen ställde sig vid telefonautomaten. Klockan var vid detta tillfälle c:a 23.30.
Alltså när flygtrafikledaren säger ”ca 23.30” påstår RÅ att flygtrafikledaren sagt ”omkring kl 23.00”. Och detta vill RÅ att HD ska tro på. HD tror inte säkert, men slår heller inte något larm. Detta sker den 5 december 1997, alltså närmare tolv år efter mordet och närmare tio år efter den första hämtningen av RÅ:s egen syndabock, Christer Pettersson.
Ett allvarligare övergrepp i rättssak torde aldrig ha begåtts i Sverige, och då det begås är det den högste svenska åklagaren som står bakom. RÅ ljuger, och därmed är allt, allt inom Christer Pettersson-affären och inom hela Palmeaffären en enda stor kletig lögn, inte minst allt officiellt blaj om Lisbeth Palmes uppträdande på arenan.
Vad jag här har skrivit är ju sannerligen inte nytt. Jag skrev det först 1990 i ett kompendium som heter ”Fyra Nycklar”, och jag har aldrig släppt saken. Men mina journalistkolleger har inte nappat; det skulle ha känts för farligt.
Med feghetens signum överlämnar mina kolleger saken till eftervärlden. För att få stanna där? Nej, så sannerligen!
Sven Anér
Detta är så solklart, och har hela tiden varit solklart i förundersökningsprotokollet från våren 1989, men den svenske riksåklagaren drar sig inte för att löpa linan ut och håller sig fast vid kriminalinspektören Thure Nässéns ursprungliga, redan i konceptionen skrämmande cyniska lögn,
Christer Pettersson var aldrig vid biografen Grand denna vinterkväll, och han blev följaktligen aldrig sedd av Roger. Skulle han ha blivit sedd kl 23.30 – vilket han inte blev – hade saken ändå varit ointressant, eftersom mordet skedde kl 23.28.
Men RÅ, som i denna affär biter huvudet av skammen och låtsas lita på det sena och vaga vittnet Roger Östlund, drar med sig Roger och Christer upp till Högsta domstolen i en fantasmagori utan tillstymmelse till stöd i den faktiska verkligheten. Så här sa RÅ:s trogne medarbetare Jan Danielsson när han, möjligen något andfådd, anlände till HD:
Vad angår frågan om /huruvida/ Christer Pettersson varit vid Grand omkring kl 23.00, dvs vid tiden för föreställningens slut, har genom A:s /svarttaxivittnets/ uppgifter även den saken kommit i ny belysning. Inte heller A kan rimligen ha förväxlat Christer Pettersson med någon annan. Christer Pettersson var en person som han kände sedan tidigare. Jag menar sålunda att det genom A:s uppgifter i förening särskilt med de uppgifter som lämnats av Roger Ö och flygtrafikledaren nu kan bevisas att Christer Pettersson var vid Grand också när föreställningen slutade.
Detta är ett i lager på lager otroligt aktstycke, en smörgåstårta från det högsta svenska åklageriet. För vad flygtrafikledaren faktiskt säger till förhörande polis några dagar efter mordet på Olof Palme är att
strax efter kom det in en man - i biograflobbyn – klädd i en grön parkas. Mannen såg härjad ut. Han frågade E /flygtrafikledaren/ om denne hade något plåster. E drog sig undan mannen. Mannen ställde sig vid telefonautomaten. Klockan var vid detta tillfälle c:a 23.30.
Alltså när flygtrafikledaren säger ”ca 23.30” påstår RÅ att flygtrafikledaren sagt ”omkring kl 23.00”. Och detta vill RÅ att HD ska tro på. HD tror inte säkert, men slår heller inte något larm. Detta sker den 5 december 1997, alltså närmare tolv år efter mordet och närmare tio år efter den första hämtningen av RÅ:s egen syndabock, Christer Pettersson.
Ett allvarligare övergrepp i rättssak torde aldrig ha begåtts i Sverige, och då det begås är det den högste svenska åklagaren som står bakom. RÅ ljuger, och därmed är allt, allt inom Christer Pettersson-affären och inom hela Palmeaffären en enda stor kletig lögn, inte minst allt officiellt blaj om Lisbeth Palmes uppträdande på arenan.
Vad jag här har skrivit är ju sannerligen inte nytt. Jag skrev det först 1990 i ett kompendium som heter ”Fyra Nycklar”, och jag har aldrig släppt saken. Men mina journalistkolleger har inte nappat; det skulle ha känts för farligt.
Med feghetens signum överlämnar mina kolleger saken till eftervärlden. För att få stanna där? Nej, så sannerligen!
Sven Anér
Brottslig brevöppning i Palmeärendets spår!
19.1.2012. Till Riksdag & Departement, 111 28 Stockholm.
Tre av Posten saboterade och förstörda dvd-skivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” vållar oro inom inte bara POSTEN utan också inom TELIA, säkerhetspolisen och Riksenheten för polismål, överåklagare Björn Ericson.
Saken, komprimerad: Undertecknad Sven Anér hade den 19 november i fjol arrangerat ett allmänt möte på Tuna bygdegård i Uppland, där jag diskuterade Lisbeth Palmes eventuella koppling till mordet på Olof. Av mötet blev en filmad dvd som försäljs av mig.
Kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo önskade recensera dvdn i en tidskrift, varför han bad mig att sända honom ett ex. Detta kuvert sändes som vanligt brev den 14 december i fjol och framkom till Alvbergers adress i Värnamo den 15 december, öppnat och åter förslutet och med dvdn repad och raspad och försatt ur spelbart skick. Nya dvd-skivor sändes den 15 och 20 december, varvid samma makabra procedur upprepades: öppnade kuvert, saboterat innehåll, en av skivorna ”nedsmetad med något brunt klet”, enligt Alvberger. Tre separata ingrepp, vilket kanske är unikt.
Saken har i dag blivit ett ärende hos säkerhetspolisen, AD-159-15954-11, och det ligger alltså just nu remitterat till Riksenheten för polismål i Malmö, överåklagare Björn Ericson. Sven Anér har, för att sätta fart på ärendet, begärt skadestånd om 5 000 kronor från såväl POSTEN som TELIA.
Det faktum att fallet nu ligger hos Riksenheten för polismål visar att det är just poliser som är misstänkta; endast sådana fall går till denna riksenhet.
Jag kan naturligtvis inte undgå att knyta den olovliga brevöppningen, och den eventuella olovliga telefonavlyssning som torde ha föregått de postala ingreppen, till dvd-skivans innehåll: kopplingen av Lisbeth Palme till mordet på Olof.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till redaktionen: Säkerhetsmannen Alexis Larsson finns inkopplad på POSTEN. Även juristerna vid POSTEN och TELIA, samt, som nämnt, överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål i Malmö.
Hjälp mig med TELIA!
Björn Ericson, Riksenheten för polismål
Arende AD 159-15954-11:
Jag fick i dag på eftermiddagen ett samtal från en kvinna vid TELIA med ett –sonnamn (hon upprepade aldrig namnet), som meddelade att hon läst ett brev från mig (jag har skrivit flera brev) i ovanstående ärende, men underströk att hon inte kunde ge mig något som helst svar mer än att polisen får ta hand om detta ärende och så småningom höra av sig till mig.
Svaret känns torftigt. Att ett företag inte skulle få kommunicera med en förfördelad kund framstår som mycket egendomligt. Men förhållandet understryker ju ärendets vikt. Vad jag själv vill understryka, beträffande eventuell telefonavlyssning, är detta:
Bo Alvberger och jag har inte haft annan kontakt i detta ärende, innan det började rulla, än per telefon. Inga tidigare brev i just denna sak, och vi har inte haft några personliga sammanträffanden. Jag har alltså mycket svårt att förstå hur arrangörerna av de tre brotten kunnat fokusera just på Alvberger och mig, tillsammans, om inte avlyssning av min telefon, eller av båda telefonerna, har skett. Detta förhållande, i förening med den bevisligen företagna olovliga brevöppningen, känns mycket oroande, som en mycket allvarlig kränkning av min och min fru Lenas hemfrid. Är jag avlyssnad i dag? Det kan jag ju inte veta; det ligger i olovlig avlyssnings karaktär att allt sker hemligt. Självfallet. Vi är allvarligt kränkta. Tre gånger kränkta.
Jag vill vidare än en gång understryka vikten av att du tar del av det föreliggande bevismaterialet, dvs de tre saboterade dvd-skivorna. Detta sabotage är ju också ett ytterst allvarligt ingrepp inte bara i vår hemfrid utan i min yrkesverksamhet som författare och journalist, en verksamhet som sägs vara omgärdad av lagens regler och omtanke. Jag hoppas nu på klarhet från din utredning. Om rättssamhället har frågor i samband med Lisbeth Palmes eventuella koppling till Olofs död måste ju denna sak prövas öppet, av åklagare och domstol. Aktiviteter av det slag som nu drabbar mig och Alvberger hör självfallet inte hemma i en rättsstat.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Tre av Posten saboterade och förstörda dvd-skivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” vållar oro inom inte bara POSTEN utan också inom TELIA, säkerhetspolisen och Riksenheten för polismål, överåklagare Björn Ericson.
Saken, komprimerad: Undertecknad Sven Anér hade den 19 november i fjol arrangerat ett allmänt möte på Tuna bygdegård i Uppland, där jag diskuterade Lisbeth Palmes eventuella koppling till mordet på Olof. Av mötet blev en filmad dvd som försäljs av mig.
Kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo önskade recensera dvdn i en tidskrift, varför han bad mig att sända honom ett ex. Detta kuvert sändes som vanligt brev den 14 december i fjol och framkom till Alvbergers adress i Värnamo den 15 december, öppnat och åter förslutet och med dvdn repad och raspad och försatt ur spelbart skick. Nya dvd-skivor sändes den 15 och 20 december, varvid samma makabra procedur upprepades: öppnade kuvert, saboterat innehåll, en av skivorna ”nedsmetad med något brunt klet”, enligt Alvberger. Tre separata ingrepp, vilket kanske är unikt.
Saken har i dag blivit ett ärende hos säkerhetspolisen, AD-159-15954-11, och det ligger alltså just nu remitterat till Riksenheten för polismål i Malmö, överåklagare Björn Ericson. Sven Anér har, för att sätta fart på ärendet, begärt skadestånd om 5 000 kronor från såväl POSTEN som TELIA.
Det faktum att fallet nu ligger hos Riksenheten för polismål visar att det är just poliser som är misstänkta; endast sådana fall går till denna riksenhet.
Jag kan naturligtvis inte undgå att knyta den olovliga brevöppningen, och den eventuella olovliga telefonavlyssning som torde ha föregått de postala ingreppen, till dvd-skivans innehåll: kopplingen av Lisbeth Palme till mordet på Olof.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Till redaktionen: Säkerhetsmannen Alexis Larsson finns inkopplad på POSTEN. Även juristerna vid POSTEN och TELIA, samt, som nämnt, överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål i Malmö.
Hjälp mig med TELIA!
Björn Ericson, Riksenheten för polismål
Arende AD 159-15954-11:
Jag fick i dag på eftermiddagen ett samtal från en kvinna vid TELIA med ett –sonnamn (hon upprepade aldrig namnet), som meddelade att hon läst ett brev från mig (jag har skrivit flera brev) i ovanstående ärende, men underströk att hon inte kunde ge mig något som helst svar mer än att polisen får ta hand om detta ärende och så småningom höra av sig till mig.
Svaret känns torftigt. Att ett företag inte skulle få kommunicera med en förfördelad kund framstår som mycket egendomligt. Men förhållandet understryker ju ärendets vikt. Vad jag själv vill understryka, beträffande eventuell telefonavlyssning, är detta:
Bo Alvberger och jag har inte haft annan kontakt i detta ärende, innan det började rulla, än per telefon. Inga tidigare brev i just denna sak, och vi har inte haft några personliga sammanträffanden. Jag har alltså mycket svårt att förstå hur arrangörerna av de tre brotten kunnat fokusera just på Alvberger och mig, tillsammans, om inte avlyssning av min telefon, eller av båda telefonerna, har skett. Detta förhållande, i förening med den bevisligen företagna olovliga brevöppningen, känns mycket oroande, som en mycket allvarlig kränkning av min och min fru Lenas hemfrid. Är jag avlyssnad i dag? Det kan jag ju inte veta; det ligger i olovlig avlyssnings karaktär att allt sker hemligt. Självfallet. Vi är allvarligt kränkta. Tre gånger kränkta.
Jag vill vidare än en gång understryka vikten av att du tar del av det föreliggande bevismaterialet, dvs de tre saboterade dvd-skivorna. Detta sabotage är ju också ett ytterst allvarligt ingrepp inte bara i vår hemfrid utan i min yrkesverksamhet som författare och journalist, en verksamhet som sägs vara omgärdad av lagens regler och omtanke. Jag hoppas nu på klarhet från din utredning. Om rättssamhället har frågor i samband med Lisbeth Palmes eventuella koppling till Olofs död måste ju denna sak prövas öppet, av åklagare och domstol. Aktiviteter av det slag som nu drabbar mig och Alvberger hör självfallet inte hemma i en rättsstat.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Ärendet Quick eskalerar, gåtan tätnar – men SvD rycker på axlarna!
19.1.2012. I går meddelades att Thomas Quick, med sitt nya namn Berglöw, har beviljats resning i det mest dramatiska av de aktualiserade mordfallen, mordet på den unge Johan Asplund, som blev ett riksärende då det begav sig.
Men SvD:s redaktionsledning tycker att ”inte Quick nu igen” och presterar inte en rad i ämnet idag. Detta är en pervers journalistisk bedömning. I själva verket blir alla nya resningar i detta mål ett allt allvarligare krisartat memento för slappa svenska myndigheter, som godtroget låtsats tro på Quicks allt märkligare påståenden.
För varje resning som tillkommer blir frågan allt skarpare: vilka låg faktiskt bakom Quicks alla självpåtagna mord? Hur kom Quick på idén att ta på sig just dessa mord?
Det mesta pekar på att Quick, som på ett märkligt sätt hela tiden blev polisers och åklagares och psykologers gullgris under de allt makabrare ”utredningarna”, i själva verket, i sina drogade tillstånd, motståndslöst matades med den information som skulle hjälpa denna nedgångna överhet att så bekvämt klara av ännu ett litet mord.
Allt fler verkliga mördare i Sverige och Norge (!) går nu fria, men någon drastisk specialundersökning av detta unika ärende triggas inte. Och nu meddelas att Stockholmspolisen i dag inte löser mer än 14 procent av anmälda brott, trots nya färska miljarder.
Det ligger ett konstitutivt fel i detta. Ett kusligt och cyniskt konstitutivt fel.
Sven Anér
Men SvD:s redaktionsledning tycker att ”inte Quick nu igen” och presterar inte en rad i ämnet idag. Detta är en pervers journalistisk bedömning. I själva verket blir alla nya resningar i detta mål ett allt allvarligare krisartat memento för slappa svenska myndigheter, som godtroget låtsats tro på Quicks allt märkligare påståenden.
För varje resning som tillkommer blir frågan allt skarpare: vilka låg faktiskt bakom Quicks alla självpåtagna mord? Hur kom Quick på idén att ta på sig just dessa mord?
Det mesta pekar på att Quick, som på ett märkligt sätt hela tiden blev polisers och åklagares och psykologers gullgris under de allt makabrare ”utredningarna”, i själva verket, i sina drogade tillstånd, motståndslöst matades med den information som skulle hjälpa denna nedgångna överhet att så bekvämt klara av ännu ett litet mord.
Allt fler verkliga mördare i Sverige och Norge (!) går nu fria, men någon drastisk specialundersökning av detta unika ärende triggas inte. Och nu meddelas att Stockholmspolisen i dag inte löser mer än 14 procent av anmälda brott, trots nya färska miljarder.
Det ligger ett konstitutivt fel i detta. Ett kusligt och cyniskt konstitutivt fel.
Sven Anér
”Skadestånd, 5 000 kronor”
19.1.2012. TILL TELIA, högsta ledningen och juristerna!
Med hänvisning till utlåtandet från Riksenheten för polismål, 2012-01-10, Björn Ericson, i ärendet under rubriken
AD-159-15954-11, ”Skrivelse om olovlig avlyssning mm”
begär jag av Telia
ett skadestånd om 5 000 kronor;
beloppet torde insättas på mitt pg 75 05 55-5.
Jag önskar omedelbar reaktion från TELIA samt besked om vilken befattningshavare som kan bli min förhandlingspart i detta ärende.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Med hänvisning till utlåtandet från Riksenheten för polismål, 2012-01-10, Björn Ericson, i ärendet under rubriken
AD-159-15954-11, ”Skrivelse om olovlig avlyssning mm”
begär jag av Telia
ett skadestånd om 5 000 kronor;
beloppet torde insättas på mitt pg 75 05 55-5.
Jag önskar omedelbar reaktion från TELIA samt besked om vilken befattningshavare som kan bli min förhandlingspart i detta ärende.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Skulle en myndighet handla som POSTEN och TELIA?
18.1.2012.
Jag är, som mina bloggbesökare så väl vet, van att föra strider mot regering och myndigheter, och där känner jag mig på min mammas gata. Ofta får jag ett klent gensvar, mina önskemål går inte alltid igenom, men jag släpps ändå in i systemet. Jag finns där som registrerad, numrerad, diarieförd part.
Det ger en viss trygghet, ett visst fotfäste.
Men att strida mot de icke myndighetsbaserade POSTEN och TELIA är något helt annat. Jag fastnar, som jag tidigare beskrivit, i ett grått opersonligt nät av anonyma, nödtorftigt artiga kvinnoröster, som undrar och undrar vad det är jag vill och varför jag vill. ”Vad gäller saken?”
Då blir jag stingslig. Jag kan inte redovisa hela min dvd-affär ideligen, ideligen, för en person som för mig bara är en röst. Jag säger att jag vill tala med en jurist, men det går inte. Efter över en halvtimmes stillsamt andligt slagsmål lägger jag till sist på luren efter att ha blivit bistert tillrättavisad av säkerhetsmannen Larsson, som inte älskar mig, som har fått mig för sina synders skull och som ser mig som ännu icke häktad, får jag en känsla av.
Det ginge att tänka sig att denne Larsson skulle ha satsat på en liten ursäkt. Inga märkvärdigheter, men ett litet ”sorry” hade väl inte varit otänkbart? Jo, från Larsson.
Är det här POSTENS och Larssons och TELIAS normala beteende vid deras kontakter med kunder som blivit grovt förfördelade? Det tror jag inte. Jag tror att det är den nära kopplingen till Palmeärendet som får folk, som inte vill tala med mig för allt smör i Småland, att viska ”hu”, ta bort mannen! Jag väntar i nio minuter i telefonen, livligt påhejad av en vårdad damröst som lögnaktigt påstår att mitt samtal är av värde för POSTEN och att POSTEN hoppas att jag väntar lite till. Så småningom tystnar även den automatiserade damen, och jag sitter ensam med min ljudlösa telefon, en ensamhet som vid en nunatak på Grönland, kan jag tänka mig.
Nej, jag tror inte att det här är standard behaviour från Postens sida. Eller TELIAS (som hittills inte gett mig tillstymmelse till livstecken; POSTEN har dock gett mig Larsson). Det är det eviga smittade Palmeärendet som slår till. Jag är frilansförfattare, redan det är skumt. Vilket företag? Ja, Sven Anér Förlag? Jaså. Jaha.
Det ligger en vittring kring allt som rör Palmeärendet, en vittring som röjs av byråkrater som när knarkhundar nosar sig till amfetamin. Palmeärendet? Nej, det ska vi inte röra, nej jag får inte koppla till en jurist. Palmeärendet vänder allas taggar utåt, och är du så djävla korkad att du skickar en dvd (Tre. Tre? Ja ändå värre då) som det står ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” på, så får du skylla dig själv om det går lite snett. Ja, jag spånar. Och skadestånd vill du ha? Det ska vi nog bli två om. Larsson lät speciellt amper då skadeståndet kom på tal. Det tyckte han visst inte om.
På med luren en sista gång, en sista tröstlös gång. Tyvärr – eller vad jag ska säga – deppar jag inte ner mig särskilt länge. Jag sätter mig vid ordbehandlaren igen. Den är mitt vapen. Tills någon börjar hoppa kråka på den också.
Sven Anér
Jag är, som mina bloggbesökare så väl vet, van att föra strider mot regering och myndigheter, och där känner jag mig på min mammas gata. Ofta får jag ett klent gensvar, mina önskemål går inte alltid igenom, men jag släpps ändå in i systemet. Jag finns där som registrerad, numrerad, diarieförd part.
Det ger en viss trygghet, ett visst fotfäste.
Men att strida mot de icke myndighetsbaserade POSTEN och TELIA är något helt annat. Jag fastnar, som jag tidigare beskrivit, i ett grått opersonligt nät av anonyma, nödtorftigt artiga kvinnoröster, som undrar och undrar vad det är jag vill och varför jag vill. ”Vad gäller saken?”
Då blir jag stingslig. Jag kan inte redovisa hela min dvd-affär ideligen, ideligen, för en person som för mig bara är en röst. Jag säger att jag vill tala med en jurist, men det går inte. Efter över en halvtimmes stillsamt andligt slagsmål lägger jag till sist på luren efter att ha blivit bistert tillrättavisad av säkerhetsmannen Larsson, som inte älskar mig, som har fått mig för sina synders skull och som ser mig som ännu icke häktad, får jag en känsla av.
Det ginge att tänka sig att denne Larsson skulle ha satsat på en liten ursäkt. Inga märkvärdigheter, men ett litet ”sorry” hade väl inte varit otänkbart? Jo, från Larsson.
Är det här POSTENS och Larssons och TELIAS normala beteende vid deras kontakter med kunder som blivit grovt förfördelade? Det tror jag inte. Jag tror att det är den nära kopplingen till Palmeärendet som får folk, som inte vill tala med mig för allt smör i Småland, att viska ”hu”, ta bort mannen! Jag väntar i nio minuter i telefonen, livligt påhejad av en vårdad damröst som lögnaktigt påstår att mitt samtal är av värde för POSTEN och att POSTEN hoppas att jag väntar lite till. Så småningom tystnar även den automatiserade damen, och jag sitter ensam med min ljudlösa telefon, en ensamhet som vid en nunatak på Grönland, kan jag tänka mig.
Nej, jag tror inte att det här är standard behaviour från Postens sida. Eller TELIAS (som hittills inte gett mig tillstymmelse till livstecken; POSTEN har dock gett mig Larsson). Det är det eviga smittade Palmeärendet som slår till. Jag är frilansförfattare, redan det är skumt. Vilket företag? Ja, Sven Anér Förlag? Jaså. Jaha.
Det ligger en vittring kring allt som rör Palmeärendet, en vittring som röjs av byråkrater som när knarkhundar nosar sig till amfetamin. Palmeärendet? Nej, det ska vi inte röra, nej jag får inte koppla till en jurist. Palmeärendet vänder allas taggar utåt, och är du så djävla korkad att du skickar en dvd (Tre. Tre? Ja ändå värre då) som det står ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” på, så får du skylla dig själv om det går lite snett. Ja, jag spånar. Och skadestånd vill du ha? Det ska vi nog bli två om. Larsson lät speciellt amper då skadeståndet kom på tal. Det tyckte han visst inte om.
På med luren en sista gång, en sista tröstlös gång. Tyvärr – eller vad jag ska säga – deppar jag inte ner mig särskilt länge. Jag sätter mig vid ordbehandlaren igen. Den är mitt vapen. Tills någon börjar hoppa kråka på den också.
Sven Anér
Besvarar POSTEN inte brev? Vill inte tala i telefon?
18.1.2012. Till POSTEN – än en gång. Klockan är nu 13.30 denna onsdag, och jag har suttit sedan 13.05 i er växel. Skickats fram och tillbaka mellan kundtjänst och olika anonyma röster. Jag har bett att få tala med någon av juristerna, men detta var tydligen en majestätsförbrytelse, eftersom växeln aldrig får koppla till juristerna utan bara till kundtjänst, och i kundtjänsten sitter jag ett antal minuter med löfte att bli kopplad, varpå ingenting händer och jag ger upp. Hamnar så småningom hos er säkerhetsman Alexis Larsson, som är mycket ljumt intresserad av min affär. Larsson tror sig veta att det finns ett registreringsnummer för ärendet, men det tänker han inte ta fram, och vad som händer med min skadeståndsansökan lyckades han inte förklara för mig.
POSTEN: jag är journalistveteran, jag vet hur jag ska skaffa mig ett besked – i normalfallet alltså. Men POSTEN har vattentäta skott och bryr sig uppenbarligen inte om ett så skrämmande fall som mitt, med tre på varandra följande dvd-skivor saboterade medan de befunnit sig i POSTENS hägn. Inte mycket till hägn.
Kan vi åtminstone göra så här:
EN JURIST RINGER MIG!
Är det för mycket begärt? Jag har, före min pensionering, varit anställd vid Dagens Nyheters redaktion och vid Sveriges Radio-TV. Där ingick det i våra självklara sysslor att om en allmänhet ringde vi skulle hjälpa denna allmänhet till rätta. POSTEN tror att allting löses via en koppling till Kundtjänst, men motsatsen är fallet. Följ nu mitt lysande förslag:
EN JURIST RINGER MIG!
Sven Anér, fil kand, civilekonom, journalist, författare, SFF, SJF, PK
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
POSTEN: jag är journalistveteran, jag vet hur jag ska skaffa mig ett besked – i normalfallet alltså. Men POSTEN har vattentäta skott och bryr sig uppenbarligen inte om ett så skrämmande fall som mitt, med tre på varandra följande dvd-skivor saboterade medan de befunnit sig i POSTENS hägn. Inte mycket till hägn.
Kan vi åtminstone göra så här:
EN JURIST RINGER MIG!
Är det för mycket begärt? Jag har, före min pensionering, varit anställd vid Dagens Nyheters redaktion och vid Sveriges Radio-TV. Där ingick det i våra självklara sysslor att om en allmänhet ringde vi skulle hjälpa denna allmänhet till rätta. POSTEN tror att allting löses via en koppling till Kundtjänst, men motsatsen är fallet. Följ nu mitt lysande förslag:
EN JURIST RINGER MIG!
Sven Anér, fil kand, civilekonom, journalist, författare, SFF, SJF, PK
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Är justitiedepartementet intresserat?
18.1.2012. Till Justitiedepartementet.
Kort men mycket väsentlig fråga till justitiedepartementet, som 1994 beställde en statlig granskningskommission i Palmeärendet:
Kommissionen påstår, i sin rapport till departementet sommaren 1999, att Olof Palme anlände till Sabbatsbergs akutintag
kl 23.31.40,
medan enda föreliggande officiella dokument, Olof Palmes patientkort, är instämplat
kl 23.35.
Jag begär att justitiedepartementet omedelbart utreder och klargör. JO Hans-Gunnar Axberger, som tjänstgjorde som kommissionens huvudsekreterare, kan säkert hjälpa till.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Kort men mycket väsentlig fråga till justitiedepartementet, som 1994 beställde en statlig granskningskommission i Palmeärendet:
Kommissionen påstår, i sin rapport till departementet sommaren 1999, att Olof Palme anlände till Sabbatsbergs akutintag
kl 23.31.40,
medan enda föreliggande officiella dokument, Olof Palmes patientkort, är instämplat
kl 23.35.
Jag begär att justitiedepartementet omedelbart utreder och klargör. JO Hans-Gunnar Axberger, som tjänstgjorde som kommissionens huvudsekreterare, kan säkert hjälpa till.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
När skedde mordet?
17.1.2012.
Bloggbesökare har påpekat att granskningskommissionen, efter en lång och detaljerad men samtidigt vag tidsuträkning, kommer fram till att
23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC /länsalarmeringscentralen/ enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Men det uppseendeväckande är att Sabbatsbergs akutmottagnings egen ankomsttid för ambulansen med Olof Palme är instämplad på Olofs patientkort till 23.35, sålunda 3 minuter och 20 sekunder senare än LAC-tiden! I själva verket kan det ha handlat om uppemot 4 minuter senare, eftersom patientkortet kan ha klockstämplats medan ambulansen var inrapporterad men ännu inte hunnit ända fram.
Jag for själv till ambulansmottagningen och granskade Olof Palmes patientkort. Stämpeln hade mycket riktigt slagit in ”23.35”.
Hur kan då granskningskommissionen säga 23.31.40, en tidpunkt byggd enbart på en obekräftad uppgift från den ambulansförare som körde Olof, ensam, till Sabbatsberg? Lisbeth Palme hade, som jag berättat på bloggen, övergett Olof flera minuter tidigare och inte anlänt förrän ca 23.42 till Sabb.
Att en statlig granskningskommission helt nonchalerar den enda säkra tidsuppgiften rörande Olofs ankomst till Sabbatsberg, 23.35 (23.36), är förstås både obegripligt och upprörande.
Åt tiderna kring mordet ägnade jag stort intresse i min första bok om Palmemordet, ”POLISSPÅRET” (1988), men exakta, otvetydigt dokumenterade uppgifter har knappast funnits, utöver den klockade stämpeluppgiften på Olof Palmes patientkort.
Uppenbarligen har ett intresse förelegat hos, om jag får kalla dem så, arrangörerna, att presentera hela mordhanteringen som korrekt och snabbt avklarad, medan verkligheten visar motsatsen. I ett försök till tidsschema, som jag återger i slutet av ”Polisspåret”, noterar jag mordtiden till ”23.21.30, möjligen något tidigare”, medan jag senare, sedan jag sett Olofs patientkort, anger ankomsttiden till Sabbatsberg till 23.35
En genomgång av min tidlista visar rent groteska diskrepanser. Sålunda anländer Gösta Söderström, med Ingvar Windén som chaufför, kl 23.30 till Dekorima, enligt såväl Söderströms som Windéns klockor. Att dessa båda då är första poliser på platsen har aldrig ifrågasatts. Men enligt myndigheternas tider kommer Söderström/Windén till Dekorima kl 23.24, och därefter kommer faktiska och påstådda klockslag genomgående att skiljas åt med just dessa sex minuter.
Är detta viktigt? Ja, det är ytterst viktigt. Därför, till exempel, att om Sollentunaambulansen lämnar Dekorima, som myndigheterna påstår, kl 23.28 skulle Olof Palme varit borta från brottsplatsen två minuter innan Söderström anländer! Och så vidare, i en ständig förskjutning. Jag läser på ”Polisspårets” pärm:
Dödsskottet mot Olof Palme föll ett antal sekunder efter klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.
Det vet vi.
Men vad hände sen? Och NÄR hände det?
Polis och åklagare, makt och myndighet påstår att räddningsarbete och polislarm utlöstes omedelbart. Men ett tiotal vittnen säger att det tog tid. Att allt tog tid. Att det tog sex minuter längre tid.
Sex magiska minuter.
POLISSPÅRETS sex magiska minuter.
Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober december 1987 tar POLISSPÅRET form.
Men den statliga granskningskommissionen läste aldrig mitt POLISSPÅR. Den visste bäst. Den visste sex minuter rätt fast de var fel.
Sven Anér
Bloggbesökare har påpekat att granskningskommissionen, efter en lång och detaljerad men samtidigt vag tidsuträkning, kommer fram till att
23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC /länsalarmeringscentralen/ enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Men det uppseendeväckande är att Sabbatsbergs akutmottagnings egen ankomsttid för ambulansen med Olof Palme är instämplad på Olofs patientkort till 23.35, sålunda 3 minuter och 20 sekunder senare än LAC-tiden! I själva verket kan det ha handlat om uppemot 4 minuter senare, eftersom patientkortet kan ha klockstämplats medan ambulansen var inrapporterad men ännu inte hunnit ända fram.
Jag for själv till ambulansmottagningen och granskade Olof Palmes patientkort. Stämpeln hade mycket riktigt slagit in ”23.35”.
Hur kan då granskningskommissionen säga 23.31.40, en tidpunkt byggd enbart på en obekräftad uppgift från den ambulansförare som körde Olof, ensam, till Sabbatsberg? Lisbeth Palme hade, som jag berättat på bloggen, övergett Olof flera minuter tidigare och inte anlänt förrän ca 23.42 till Sabb.
Att en statlig granskningskommission helt nonchalerar den enda säkra tidsuppgiften rörande Olofs ankomst till Sabbatsberg, 23.35 (23.36), är förstås både obegripligt och upprörande.
Åt tiderna kring mordet ägnade jag stort intresse i min första bok om Palmemordet, ”POLISSPÅRET” (1988), men exakta, otvetydigt dokumenterade uppgifter har knappast funnits, utöver den klockade stämpeluppgiften på Olof Palmes patientkort.
Uppenbarligen har ett intresse förelegat hos, om jag får kalla dem så, arrangörerna, att presentera hela mordhanteringen som korrekt och snabbt avklarad, medan verkligheten visar motsatsen. I ett försök till tidsschema, som jag återger i slutet av ”Polisspåret”, noterar jag mordtiden till ”23.21.30, möjligen något tidigare”, medan jag senare, sedan jag sett Olofs patientkort, anger ankomsttiden till Sabbatsberg till 23.35
En genomgång av min tidlista visar rent groteska diskrepanser. Sålunda anländer Gösta Söderström, med Ingvar Windén som chaufför, kl 23.30 till Dekorima, enligt såväl Söderströms som Windéns klockor. Att dessa båda då är första poliser på platsen har aldrig ifrågasatts. Men enligt myndigheternas tider kommer Söderström/Windén till Dekorima kl 23.24, och därefter kommer faktiska och påstådda klockslag genomgående att skiljas åt med just dessa sex minuter.
Är detta viktigt? Ja, det är ytterst viktigt. Därför, till exempel, att om Sollentunaambulansen lämnar Dekorima, som myndigheterna påstår, kl 23.28 skulle Olof Palme varit borta från brottsplatsen två minuter innan Söderström anländer! Och så vidare, i en ständig förskjutning. Jag läser på ”Polisspårets” pärm:
Dödsskottet mot Olof Palme föll ett antal sekunder efter klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.
Det vet vi.
Men vad hände sen? Och NÄR hände det?
Polis och åklagare, makt och myndighet påstår att räddningsarbete och polislarm utlöstes omedelbart. Men ett tiotal vittnen säger att det tog tid. Att allt tog tid. Att det tog sex minuter längre tid.
Sex magiska minuter.
POLISSPÅRETS sex magiska minuter.
Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober december 1987 tar POLISSPÅRET form.
Men den statliga granskningskommissionen läste aldrig mitt POLISSPÅR. Den visste bäst. Den visste sex minuter rätt fast de var fel.
Sven Anér
"Fem vittnen måste ha fel om Lisbeth har rätt!"
17.1.2012.
Den politiska debattören Lena Andersson skriver, i essän ”Elementär induktion”, ingående i samlingen ”Förnuft och högmod” (Natur & Kultur 2011):
För att Lisbeths historia ska stämma måste fem vittnen ha helt fel.
Det är ett mycket klart uttalande. Och serien av kritiska uttalanden, riktade mot Lisbeth Palmes utsagor i mordsammanhanget, är mycket lång; jag tror aldrig att jag har läst en så diger katalogaria i ämnet. Några exempel:
Lisbeths beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt; den motsträviga inställningen till polis och rättsväsende, det kategoriska utpekandet av Christer Pettersson, den kompromisslösa hållningen, oviljan att samarbeta och det synbara ointresset av att lösa mordet. ---
Lisbeth Palme ger under den första tiden efter mordet flera skiftande vittnesmål om gärningsmannens utseende och klädsel. ---
Vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 säger Lisbeth Palme inte bara ”Det ser man vem som är alkoholist”, vilket är nog så avslöjande. Hon säger också: ”Han stämmer med min beskrivning.” Han stämmer med ”den påhittade beskrivningen”.
Den politiska debattören Lena Andersson skriver, i essän ”Elementär induktion”, ingående i samlingen ”Förnuft och högmod” (Natur & Kultur 2011):
För att Lisbeths historia ska stämma måste fem vittnen ha helt fel.
Det är ett mycket klart uttalande. Och serien av kritiska uttalanden, riktade mot Lisbeth Palmes utsagor i mordsammanhanget, är mycket lång; jag tror aldrig att jag har läst en så diger katalogaria i ämnet. Några exempel:
Lisbeths beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt; den motsträviga inställningen till polis och rättsväsende, det kategoriska utpekandet av Christer Pettersson, den kompromisslösa hållningen, oviljan att samarbeta och det synbara ointresset av att lösa mordet. ---
Lisbeth Palme ger under den första tiden efter mordet flera skiftande vittnesmål om gärningsmannens utseende och klädsel. ---
Vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 säger Lisbeth Palme inte bara ”Det ser man vem som är alkoholist”, vilket är nog så avslöjande. Hon säger också: ”Han stämmer med min beskrivning.” Han stämmer med ”den påhittade beskrivningen”.
Lena Andersson lägger stor vikt vid paret Palmes märkliga korsande av Sveavägen, för att titta in i skyltfönstret till en stängd klädesbutik, Sari.
Men om det i stället utspelar sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan måste Lisbeth Palme efter mordet hitta på en orsak till varför de gör detta i övrigt omotiverade sidbyte, En klädbutik blir då mycket lämplig.
Och så vidare, och så vidare.
”Den som har störst orsak att dölja…”, ”tvingas hon hålla fast vid det för all framtid…”, Lisbeth Palmes beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt…”
Lena Anderssons kritik mot Lisbeth Palmes ”beteende” (ordvalet är signifikativt) slutar aldrig. Hela essän mynnar ut i raka och aldrig väjande uttalanden:
Det verkar otroligt konstigt att en människa skulle kunna komma så nära Olof Palme utan att Lisbeth märker något alls.
Så långt intressant, klart intressant. Men så kommer, på sidan 181, halvt osynligt insmuget i ett långt stycke som söker förklara varför människor ljuger:
Men hon är också den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer. Självklart inte för att hon är inblandad eller något sådant nonsens. Människor undanhåller fakta av helt andra skäl.
Med denna nästan makabra västgötaklimax rycker Lena Andersson undan mattan för både sig själv och hela den i övrigt tämligen korrekt redovisade, tunga kritiken mot Lisbeth Palmes ”beteende”.
Den svärtade meningen nyss är så egendomlig att jag undrar om Natur & Kulturs förlagsredaktörer haft ett finger med i spelet:
”Nej, Lena, du måste få in något om att Lisbeth Palme är helt oskyldig!”
Har den repliken uttalats, och har Lena gett med sig? Frågan måste få ställas, men den får knappast något svar.
För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket, är tillräcklig för att reflexmässigt välja tystnaden.
Jaha. Men om Lisbeth Palme ljuger kring mordets viktigaste fakta, är hon då inte inblandad? Nonsens, säger Lena Andersson.
Jag tycker Lena Andersson på denna avgörande punkt talar nonsens.
Sven Anér
Kan Palmemolnet bidra till social oro?
16.1.2012.
Jag läser på TV 4 Text sen vi kommit hem från en halkig dag inne i Uppsala; två gamla personers rädsla för halka är ytterst påtaglig. Nu läser jag:
Juholt varnar för social oro
S-ledaren Håkan Juholt varnar för att ökade sociala klyftor i Europa kan leda till säkerhetspolitiska hot. ”Det finns alla skäl till oro”, säger han. Juholts budskap i anförandet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var att den säkerhetspolitiska debatten måste vidgas till att omfatta sociala klyftor och arbetslöshet, vilket kan leda till ökad extremism och rasism i Europa. Vi måste se runt hörnet för att förutse vad konflikter kan emanera ur.
Det är lätt att dela Juholts oro. För min egen del framstår, vilket jag nämnt tidigare på bloggen, det skamligt olösta Palmeärendet som ett mycket farligt latent orosmoment för den svenska allmänhet som går som katt kring het gröt: - Vad då, Palmemordet? Det var länge sen…
Filmen om bl a detta Palmemord, där jag själv medverkar och inte skräder orden, kommer att presentera fakta och problem helt nakna, och en debatt kring denna film (signerad Måns Månsson) måste rimligen väcka oro:
Var det inte Christer Pettersson?
Nej, det var det inte. Men Christer Pettersson kvarstår, även efter sin död under ej utredda omständigheter (obduktionsrapporten hemligstämplad!), som den mörka symbolen för det grövsta och svartaste skämtet i svensk kriminalhistoria. I svensk historia.
Jag ringer en gammal fotografkollega från min tid i Klara. Han befann sig när Olof Palme mördades mitt i det pågående journalistiska svepet och deltog i spekulationerna kring kurder och fantombilden och 33-åringen. Men med ålderns rätt har han släppt detta hala mord och blir nu förvånad när han hör att jag fortfarande ägnar mig åt det.
”Var det då inte Christer?”. Även bland fackfolk har Christer-myten slagit rot – vilket ansvar ligger därmed inte på den svenska rättsstatens usla och samvetslösa företrädare? Jag tar några namn ur högen, som svischar genom mitt huvud: Thure Nässén, Solveig Riberdahl, Kerstin Skarp, Hans Ölvebro, Anders Helin, Stig Edqvist – det blir närmast ofattbart då jag ser dem alla skymta fram på näthinnan. Då poliser och åklagare, under en brottslig statsledning, sviker sin enda stora uppgift finns ingenting kvar av svensk heder. SA.
Jag läser på TV 4 Text sen vi kommit hem från en halkig dag inne i Uppsala; två gamla personers rädsla för halka är ytterst påtaglig. Nu läser jag:
Juholt varnar för social oro
S-ledaren Håkan Juholt varnar för att ökade sociala klyftor i Europa kan leda till säkerhetspolitiska hot. ”Det finns alla skäl till oro”, säger han. Juholts budskap i anförandet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var att den säkerhetspolitiska debatten måste vidgas till att omfatta sociala klyftor och arbetslöshet, vilket kan leda till ökad extremism och rasism i Europa. Vi måste se runt hörnet för att förutse vad konflikter kan emanera ur.
Det är lätt att dela Juholts oro. För min egen del framstår, vilket jag nämnt tidigare på bloggen, det skamligt olösta Palmeärendet som ett mycket farligt latent orosmoment för den svenska allmänhet som går som katt kring het gröt: - Vad då, Palmemordet? Det var länge sen…
Filmen om bl a detta Palmemord, där jag själv medverkar och inte skräder orden, kommer att presentera fakta och problem helt nakna, och en debatt kring denna film (signerad Måns Månsson) måste rimligen väcka oro:
Var det inte Christer Pettersson?
Nej, det var det inte. Men Christer Pettersson kvarstår, även efter sin död under ej utredda omständigheter (obduktionsrapporten hemligstämplad!), som den mörka symbolen för det grövsta och svartaste skämtet i svensk kriminalhistoria. I svensk historia.
Jag ringer en gammal fotografkollega från min tid i Klara. Han befann sig när Olof Palme mördades mitt i det pågående journalistiska svepet och deltog i spekulationerna kring kurder och fantombilden och 33-åringen. Men med ålderns rätt har han släppt detta hala mord och blir nu förvånad när han hör att jag fortfarande ägnar mig åt det.
”Var det då inte Christer?”. Även bland fackfolk har Christer-myten slagit rot – vilket ansvar ligger därmed inte på den svenska rättsstatens usla och samvetslösa företrädare? Jag tar några namn ur högen, som svischar genom mitt huvud: Thure Nässén, Solveig Riberdahl, Kerstin Skarp, Hans Ölvebro, Anders Helin, Stig Edqvist – det blir närmast ofattbart då jag ser dem alla skymta fram på näthinnan. Då poliser och åklagare, under en brottslig statsledning, sviker sin enda stora uppgift finns ingenting kvar av svensk heder. SA.
17.1.2012.
Jag läser de senaste kommentarerna på bloggen och tycker mig se en tydlig vattendelare. Jag ser dem som försvarar Lisbeth Palme och friar henne från all skuld och allt ansvar, och jag ser dem som i princip följer min egen linje.
Låt mig då först konstatera: i ett vanligt land, med ett normalt fungerande rättssamhälle, skulle detta ha skett, under förutsättning att Lisbeth Palme aldrig funnits med i mordbilden:
Redan vid min hårda attack under hela sommaren och hösten år 2000 borde Lisbeth Palme direkt ha gått ut med en anmälan mot mig, Sven Anér, för förtal. Då hade luften kunnat rensas. En rättegång hade gett svaret, ja eller nej. Men så skedde inte i den svenska rättsstaten. Fältet lämnades öppet, fritt fram för var och en att gissa: kunde Lisbeth Palme ha varit förvarnad om mordet, kunde hon i förväg ha kopplats in?
Den 6 september 2000 skriver jag till
Statsminister Göran Persson.
Enligt det s.k. huvudprotokollet i förundersökningen avseende Christer Pettersson sägs, sidan 3: ”Fru Lisbeth Palme medföljde i ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus”. Påståendet är osant. Som bilden visar, tagen av reporterfotografen Ulf Karlsson kl ca 23.43 den 28 februari 1986 vid Sabbatsbergsakuten, anländer Lisbeth Palme inte i en ambulans – vilken kom kl 23.35 enligt Olof Palmes instämplade sjukjournal – utan i en polisbil, och hon är inte iförd den mockapäls hon bar vid Dekorima utan en tygkappa med kapuschong och ryggskärp. Varför ljuger Axel Morath och Ingemar Krusell i huvudprotokollet? Du måste undersöka – innan rättsstaten rasat. Sven Anér
Enligt mina anteckningar har jag aldrig fått något svar. Ett sådant hade dock inte varit svårt att formulera. Göran Persson hade kunnat låta en medarbetare i statsrådsberedningen gå igenom de stora dagstidningarna från den 1 och 2 mars 1986, och han hade då funnit att den bild jag talar om redan den 2 mars hade influtit i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten, med den aldrig dementerade eller korrigerade underskrift som jag tidigare återgett på bloggen:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen, som körde henne till sjukhuset, och springer in på akutmottagningen.
Jag fortsätter, under den stora bilden i PALME-nytt nr 8 för år 2000:
Och väckte aldrig denna Göteborgs-Postens dramatiska bild från den 2 mars /tagen den 28 februari, min anm/ något intresse? Här publicerar Sveriges näst störst dagstidning, med upplaga långt över 200 000 exemplar, en bild som visar att Lisbeth Palme anländer till Sabbatsberg i annan bil och i annan kappa, men inga granskare reagerar, inga granskare dementerar.
På förhand arrangerad komplott? Ja, polisers märkliga uppträdande kring mordet och mordsekunden har onekligen påtalats och analyserats. Men ambulanserna har i princip lämnats i fred. Det är egentligen bara PALME-nytt som uttryckt sin klara skepsis gentemot Sabbatsbergsambulansen 912, och Sollentunaambulansen 951 har väl även PALME-nytt nödtorftigt accepterat, med reservation för talet om personalbytet vid Dekorima.
Nu är situationen i grund förändrad. Jag erfar, i tredje hand, att polisens Palmeutredare är djupt störda av PALME-nytts senaste avslöjanden och sägs leta efter originalbilden av Lisbeth Palme vid Sabbatsberg, dock utan framgång. Hur en originalbild, jämförd med t ex PALME-nytts storbild i nr 7 eller med GP-bilden, skulle förändra läget är dock svårt att förstå.
Liksom det är svårt att förstå hur tidvis så många som tjugofem rutinerade polismän i över fjorton år har kunnat tröska med detta mord utan att, tydligen, någon gång öppet erkänna för sig själva: det här är ju fel! Allt är fel!
Så långt PALME-nytt nr 9 från år 2000. Mina uppgifter har sedan dess aldrig kommenterats, aldrig dementerats.
För SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:
15.1.2012. Martin – jag ber dig: sätt in SvD: stora redaktionella resurser på att utreda huruvida ovanstående resumé från min sida är korrekt eller inte!
Skulle du finna att jag har fel på någon väsentlig punkt, och om jag skulle ge dig rätt, lovar jag att dra mig tillbaka till gungstolen.
Om SvD skulle finna att jag har rätt önskar jag att tidningen går in och gör det sanna reportaget, med ledarkommentarer, om Christer Pettersson-affären och om allt vad därmed sammanhänger.
Jag ber dig ta upp handsken! Samt svara!
Engagerad hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Aktiv i detta ärende sedan hösten 1986, aldrig dementerad i sak.
Hur kan fallet Roger/Christer nonchaleras, år efter år?
15.1.2012. Vi lever i en högteknisk, högdatoriserad värld, med krav på precision, sekund- och millimeterprecision. Med krav på noggrannhet, akribi med ett fint ord.
Hur kan då, i denna Brave New World, en så otrolig, aktiv villfarelse skapas, spridas, upprätthållas?
Problemet är mycket lätt att presentera: Politiker- och rättssamhället säger: Roger Östlund kom 23.00 till biografen Grand, medan fakta, politikernas och rättssamhällets egna fakta, konstaterar att Roger inte kom förrän 23.30, alltså vid en tidpunkt som varlt ointressant, ur mordets synvinkel, begånget kl 23.28. Hur har detta kunnat ske? Hur har Roger-fiktionen kunnat upprätthållas i ett kvartssekel, upprätthållas av ledande åklagare, ledande poliser och, inte minst, av ledande jurister, domstolsjurister högst i topp?
Ett rättssamhälle på fallrepet? På fallrepet, ja, men ingalunda något kraftlöst rättssamhälle, utan ett konglomerat i samhällstoppen som med stor och sammanbiten energi driver en lögn. Driver den mot allt förstånd och all logik, men med stöd av Sveriges praktiskt taget samtliga medier, de medier som räknas – och därmed också med stöd av praktiskt taget hela den svenska allmänheten, som inte bättre vet, eftersom fakta undanhållits dem och fortfarande undanhålls dem.
Men ändå? Finns utländska paralleller? Jo, det gör det. Kennedymordet. World Trade Center, vars alla frågetecken aldrig presenterats, kompletterade med faktainformation. Hur kunde det lilla huset bredvid det stora rasa fast det aldrig träffades av något flygplan? En fullkomligt bedövande och bävande fråga som helt har suddats ut och i dag inte finns med bland genomsnittsamerikanens parametrar: vad då litet hus? Prat från såna som alltid ska bråka. Vi måste lita på våra myndigheter…
I Sverige är jag en av de mycket få journalister som går in i närkamp med den skamligt förljugna, cyniskt förljugna åklagar- och polisverksamheten, i närkamp med de stora medier som borde veta bättre men som säljer ut sin själ för en grynvälling. Det är ingen hybris från min sida då jag säger att jag just i dag utgör alla Palmesanningars farligaste avslöjare. Jag märker små tecken. Tre saboterade dvd-försändelser är förvisso inget litet tecken. Min blogg får inte vara helt i fred, bloggbesökare ringer och talar om kommentarer som har en tendens att försvinna.
Och när jag försöker skapa klarhet i varför mina dvd-skivor saboterades så tripp trapp trull efter varandra, så svarar, som ni har sett, varken POSTEN eller TELIA på tilltal utan lämnar mig ensam vid mitt arbetsbord i Uppsalas Sommarro, utan namn på personer jag skulle kunna vända mig till, utan rätta adresser, utan minsta telefonnummer. Detta har pågått i en månad nu.
SÄK har vaknat till och sänt ärendet till Riksenheten för polismål, tack för det, men vart detta leder vet jag ju inte. Jag känner mig hånfullt undanskuffad i ett hörn av POSTEN och TELIA, med orden från POSTENS säkerhetschef ringande i mina öron: ”du skulle ha rekommenderat brevet.” Hade det hjälpt? I denna kusliga postala subkultur? Hade det inte gått lika bra att hoppa kråka på ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” inne bland reken som inne bland de vanliga breven?
Jag märker att jag, tyvärr, totalt tappat förtroendet för – samhället? Nja, det är kanske att ta i. Men för viktiga grenar av detta samhälle, som rimligen är upprättat för medborgarna, inte för byråkraterna själva.
Kommer SvD:s redaktionschef Martin Jönsson, en ledande stockholmsk gate-keeper, att svara på mitt senaste brev? Det kan jag inte veta, bland mycket annat som jag inte vet. Kommer han att säga att ”där kommer den där Anér igen, han ger sig visst aldrig” och lägga brevet i papperskorgen eller strax bredvid. Hoppas, frågar jag mig när vargen stör mig en midnattstimma, hoppas de höga herrarna att jag ska dö ifrån det här jordelivet så snabbt som möjligt? Under vargnätterna är jag helt övertygad om den saken. Ingen ser ut att följa i mitt spår, så när jag inte finns längre är bloggen också död och följer gör endast ett samfällt ”puh” från mina tröttkörda adressater, ”puh vad skönt!”
Är jag för hård? Det tror jag inte. Det ointresse som samtliga medier visat dvd-intermezzot nu senast, och det lika totala ointresse som dessa saboterande POSTEN och TELIA dagligen och stundligen visar, ser jag som ett mycket klart tecken på att överheten inte kommer att gråta då jag inte längre finns. Kanske får jag en riktigt prydlig runa, i Svenska Dagbladet rent av, skriven kanske av just den redaktionschef Martin Jönsson som jag av någon anledning just nu valt ut som min huvudmotståndare.
Till sist: hur har det blivit så här? När fick vi detta svaga rättssamhälle, svaga mediasamhälle? Vi fick det när makten lät skjuta Olof Palme, på order från ännu högre makter som sagt ifrån att Olof Palme sköts av en ensam, okänd gärningsman, och hör sen! Jag hör, men jag lyder inte. Sven Anér
Skulle du finna att jag har fel på någon väsentlig punkt, och om jag skulle ge dig rätt, lovar jag att dra mig tillbaka till gungstolen.
Om SvD skulle finna att jag har rätt önskar jag att tidningen går in och gör det sanna reportaget, med ledarkommentarer, om Christer Pettersson-affären och om allt vad därmed sammanhänger.
Jag ber dig ta upp handsken! Samt svara!
Engagerad hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Aktiv i detta ärende sedan hösten 1986, aldrig dementerad i sak.
Hur kan fallet Roger/Christer nonchaleras, år efter år?
15.1.2012. Vi lever i en högteknisk, högdatoriserad värld, med krav på precision, sekund- och millimeterprecision. Med krav på noggrannhet, akribi med ett fint ord.
Hur kan då, i denna Brave New World, en så otrolig, aktiv villfarelse skapas, spridas, upprätthållas?
Problemet är mycket lätt att presentera: Politiker- och rättssamhället säger: Roger Östlund kom 23.00 till biografen Grand, medan fakta, politikernas och rättssamhällets egna fakta, konstaterar att Roger inte kom förrän 23.30, alltså vid en tidpunkt som varlt ointressant, ur mordets synvinkel, begånget kl 23.28. Hur har detta kunnat ske? Hur har Roger-fiktionen kunnat upprätthållas i ett kvartssekel, upprätthållas av ledande åklagare, ledande poliser och, inte minst, av ledande jurister, domstolsjurister högst i topp?
Ett rättssamhälle på fallrepet? På fallrepet, ja, men ingalunda något kraftlöst rättssamhälle, utan ett konglomerat i samhällstoppen som med stor och sammanbiten energi driver en lögn. Driver den mot allt förstånd och all logik, men med stöd av Sveriges praktiskt taget samtliga medier, de medier som räknas – och därmed också med stöd av praktiskt taget hela den svenska allmänheten, som inte bättre vet, eftersom fakta undanhållits dem och fortfarande undanhålls dem.
Men ändå? Finns utländska paralleller? Jo, det gör det. Kennedymordet. World Trade Center, vars alla frågetecken aldrig presenterats, kompletterade med faktainformation. Hur kunde det lilla huset bredvid det stora rasa fast det aldrig träffades av något flygplan? En fullkomligt bedövande och bävande fråga som helt har suddats ut och i dag inte finns med bland genomsnittsamerikanens parametrar: vad då litet hus? Prat från såna som alltid ska bråka. Vi måste lita på våra myndigheter…
I Sverige är jag en av de mycket få journalister som går in i närkamp med den skamligt förljugna, cyniskt förljugna åklagar- och polisverksamheten, i närkamp med de stora medier som borde veta bättre men som säljer ut sin själ för en grynvälling. Det är ingen hybris från min sida då jag säger att jag just i dag utgör alla Palmesanningars farligaste avslöjare. Jag märker små tecken. Tre saboterade dvd-försändelser är förvisso inget litet tecken. Min blogg får inte vara helt i fred, bloggbesökare ringer och talar om kommentarer som har en tendens att försvinna.
Och när jag försöker skapa klarhet i varför mina dvd-skivor saboterades så tripp trapp trull efter varandra, så svarar, som ni har sett, varken POSTEN eller TELIA på tilltal utan lämnar mig ensam vid mitt arbetsbord i Uppsalas Sommarro, utan namn på personer jag skulle kunna vända mig till, utan rätta adresser, utan minsta telefonnummer. Detta har pågått i en månad nu.
SÄK har vaknat till och sänt ärendet till Riksenheten för polismål, tack för det, men vart detta leder vet jag ju inte. Jag känner mig hånfullt undanskuffad i ett hörn av POSTEN och TELIA, med orden från POSTENS säkerhetschef ringande i mina öron: ”du skulle ha rekommenderat brevet.” Hade det hjälpt? I denna kusliga postala subkultur? Hade det inte gått lika bra att hoppa kråka på ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” inne bland reken som inne bland de vanliga breven?
Jag märker att jag, tyvärr, totalt tappat förtroendet för – samhället? Nja, det är kanske att ta i. Men för viktiga grenar av detta samhälle, som rimligen är upprättat för medborgarna, inte för byråkraterna själva.
Kommer SvD:s redaktionschef Martin Jönsson, en ledande stockholmsk gate-keeper, att svara på mitt senaste brev? Det kan jag inte veta, bland mycket annat som jag inte vet. Kommer han att säga att ”där kommer den där Anér igen, han ger sig visst aldrig” och lägga brevet i papperskorgen eller strax bredvid. Hoppas, frågar jag mig när vargen stör mig en midnattstimma, hoppas de höga herrarna att jag ska dö ifrån det här jordelivet så snabbt som möjligt? Under vargnätterna är jag helt övertygad om den saken. Ingen ser ut att följa i mitt spår, så när jag inte finns längre är bloggen också död och följer gör endast ett samfällt ”puh” från mina tröttkörda adressater, ”puh vad skönt!”
Är jag för hård? Det tror jag inte. Det ointresse som samtliga medier visat dvd-intermezzot nu senast, och det lika totala ointresse som dessa saboterande POSTEN och TELIA dagligen och stundligen visar, ser jag som ett mycket klart tecken på att överheten inte kommer att gråta då jag inte längre finns. Kanske får jag en riktigt prydlig runa, i Svenska Dagbladet rent av, skriven kanske av just den redaktionschef Martin Jönsson som jag av någon anledning just nu valt ut som min huvudmotståndare.
Till sist: hur har det blivit så här? När fick vi detta svaga rättssamhälle, svaga mediasamhälle? Vi fick det när makten lät skjuta Olof Palme, på order från ännu högre makter som sagt ifrån att Olof Palme sköts av en ensam, okänd gärningsman, och hör sen! Jag hör, men jag lyder inte. Sven Anér
Var är ni, POSTEN och TELIA?
15.1.2012. Till JURISTERNA hos POSTEN och TELIA! Rubr ärende har nu nått Riksenheten för Polismål, men jag har ännu inte nått TELIA och hos POSTEN enbart en mycket strikt säkerhetschef Alexis Larsson. Larsson har jag bett vidarebefordra brev till ledningen för POSTEN, men det kan jag inte veta om han har gjort.
POSTEN och TELIA! Jag väntar sedan snart en månad på besked! Jag har av POSTEN krävt ett skadestånd på
5 000 kronor,
men jag hör ingenting.
Finns jurister anställda hos de båda företagen? Kunde dessa höra av sig? Eller är olovlig brevöppning och olovlig telefonavlyssning små standard- bekymmer, som inte föranleder någon brandkårsutryckning?
Jag sänder den nu genererade dossiern till mina fack, SJF och SFF!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
POSTEN och TELIA! Jag väntar sedan snart en månad på besked! Jag har av POSTEN krävt ett skadestånd på
5 000 kronor,
men jag hör ingenting.
Finns jurister anställda hos de båda företagen? Kunde dessa höra av sig? Eller är olovlig brevöppning och olovlig telefonavlyssning små standard- bekymmer, som inte föranleder någon brandkårsutryckning?
Jag sänder den nu genererade dossiern till mina fack, SJF och SFF!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
20.1.2012.
När undertecknad Sven Anér vid allmänt möte i Uppland den 19 november i fjol kopplar Lisbeth Palme till mordet på Olof uteblir de öppna kommentarerna. I stället slår en hemlig liga till mot den dvd som efteråt beskriver mötet. I ett våldsamt angrepp mot alla kulturella värderingar går den hemliga ligan till attack.
Den slår sig in via olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning och saboterar vid tre separata tillfällen tre dvdskivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, som Sven Anér gång på gång försökte posta till kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo, för en recension. Skivorna plockas i lönndom ut ur sina konvolut, repas, kletas ner och förstörs, för att därefter, oanvändbara och i trippelt hån, äntligen stoppas ner i Alvbergers brevlåda, i en lömsk attack mot en kanske hård men hederlig bevakning av vår eviga rättsskandal, ett statsministermord på öppen gata.
Svenska media har ännu inte bevakat detta skamgrepp mot kultur och grundlagsfäst pressfrihet, men säkerhetspolisen har, möjligen för att den anser sig själv jävig, remitterat det unika ärendet till Riksenheten för polismål, där överåklagare Björn Ericson nu arbetar med saken. Uppenbarligen misstänks någon form av olovlig polisinblandning, eftersom Riksenheten, som namnet anger, enbart ägnar sig åt polismål. Jag har begärt huvudsakligen ideella skadestånd från de båda inblandade företagen, POSTEN och TELIA, men hittills har därifrån ingenting hörts i sak rörande angreppet mot dessa kunder som, möjligen naivt, valt att lita på POSTEN, lita på TELIA.
I denna dossier redovisar jag dagsläget helt öppet. Det är Sveriges öde i orostid som står på spel.
21.1 2012. Miljöpartiet! I tider av politiskt strul, som i natt övergick till kaos, bör Miljöpartiet se till att åtminstone Palmeärendets kaos avskaffas! Gå in i den cyniska och kusliga affär som denna dossier redovisar, en attack mot allt vad samhällstrygghet, presskultur och laglydnad heter!
PS: Dvd-sabotaget till polisåklagare!
13.1.2012. I dag kom detta i brevlådan:
2012-01-10 Diarienr (åberopas vid korresp): AD-159-15954-11, Sven Anér Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala
Skrivelse om misstänkt olovlig avlyssning m.m.
Er skrivelse om misstänkt olovlig telefonavlyssning m.m. (vårt diarienummer AD 159-15954-11) är överlämnad för bedömning och handläggning till överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål.
Med vänliga hälsningar, Säkerhetspolisen (ej undertecknat).
Jag hade börjat ge upp hoppet, och jag satt just i den blå TV-soffan och funderade på vad som vore mitt bästa nästa steg när det rasslade till i hallen.
Det möjligen löftesrika är det förhållandet att Riksenheten för polismål, i Malmö, endast tar sig an sådana ärenden där misstänkt polisverksamhet figurerar. Säkerhetspolisens besked om att den sänt ärendet till Riksenheten visar alltså, av allt att döma, att misstankar mot just poliser, för eventuell olovlig telefonavlyssning resp för olovlig brevöppning (brott som båda kan ge två års fängelse), är aktuella. Så kanske händer något.
Jag har tidigare funnits med i ärenden där Björn Ericson blivit min handläggare, och de gångerna har ärendena utfallit till min nackdel. Men då har ärendena inte varit så klara som jag anser att detta dvd-ärende är.
Livstecknet från SÄK är det första som når mig i denna så otäcka sak. Med POSTEN har jag alltså haft ett telefonsamtal med en tämligen bister säkerhetschef Alexis Larsson, det är allt, medan TELIA tydligen inte besvarar brev över huvud taget.
Det är ju oerhört viktigt att mitt och Bo Alvbergers ärende verkligen blir genomlyst. Rättsstaten vilar på brevhemlighet och telefonsäkerhet, jämför FRA-debatten, och den grova misshandel som mina tre dvd-skivor i tre efter varandra följande försändelser blev utsatta för känns ju som grundskott mot samhället, mot den höga kultur vi berömmer oss av.
Dvdn handlar om Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof. Det ger ett perspektiv.
I shall keep you posted. Jag kommer att berätta vidare på bloggen.
Sven Anér
2012-01-10 Diarienr (åberopas vid korresp): AD-159-15954-11, Sven Anér Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala
Skrivelse om misstänkt olovlig avlyssning m.m.
Er skrivelse om misstänkt olovlig telefonavlyssning m.m. (vårt diarienummer AD 159-15954-11) är överlämnad för bedömning och handläggning till överåklagare Björn Ericson vid Riksenheten för polismål.
Med vänliga hälsningar, Säkerhetspolisen (ej undertecknat).
Jag hade börjat ge upp hoppet, och jag satt just i den blå TV-soffan och funderade på vad som vore mitt bästa nästa steg när det rasslade till i hallen.
Det möjligen löftesrika är det förhållandet att Riksenheten för polismål, i Malmö, endast tar sig an sådana ärenden där misstänkt polisverksamhet figurerar. Säkerhetspolisens besked om att den sänt ärendet till Riksenheten visar alltså, av allt att döma, att misstankar mot just poliser, för eventuell olovlig telefonavlyssning resp för olovlig brevöppning (brott som båda kan ge två års fängelse), är aktuella. Så kanske händer något.
Jag har tidigare funnits med i ärenden där Björn Ericson blivit min handläggare, och de gångerna har ärendena utfallit till min nackdel. Men då har ärendena inte varit så klara som jag anser att detta dvd-ärende är.
Livstecknet från SÄK är det första som når mig i denna så otäcka sak. Med POSTEN har jag alltså haft ett telefonsamtal med en tämligen bister säkerhetschef Alexis Larsson, det är allt, medan TELIA tydligen inte besvarar brev över huvud taget.
Det är ju oerhört viktigt att mitt och Bo Alvbergers ärende verkligen blir genomlyst. Rättsstaten vilar på brevhemlighet och telefonsäkerhet, jämför FRA-debatten, och den grova misshandel som mina tre dvd-skivor i tre efter varandra följande försändelser blev utsatta för känns ju som grundskott mot samhället, mot den höga kultur vi berömmer oss av.
Dvdn handlar om Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof. Det ger ett perspektiv.
I shall keep you posted. Jag kommer att berätta vidare på bloggen.
Sven Anér
Till Riksenheten för Polismål För angelägen kännedom: POSTEN och TELIA!
14.1.2012. Överåklagare Björn Ericson
Polismyndigheten i Malmö.
Ärende AD-159-15954-11.
Björn Ericson – Jag ser med tillfredsställelse fram mot ärendets vidare utveckling. Två synpunkter:
Mitt eget bidrag till ärendet framgår lättast och mest fullständigt ur min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Har du ytterligare frågor ställer jag förstås upp.
Vidare: det enda aktuella bevismaterialet i ärendet, de tre så grovt saboterade dvd-skivorna, finns tillgängliga via
Bo Alvberger, Slottsvägen 8, 331 51 Värnamo, 0370-167 38.
Jag har själv inte sett skivorna i skadat skick, eftersom Alvberger inte vågat posta dem från Värnamo till Uppsala i nuvarande situation. Han postar dem inte heller nu, t ex till Riksenheten för polismål, men lämnar givetvis ut dem till polis i Värnamo.
Avslutningsvis: den mycket arroganta inställningen från POSTENS och TELIAS sida är anmärkningsvärd. Jag har ingen person, inget telefonnummer och ingen adress att vända mig till, och de båda företagen svarar mig inte.
Engagerad men oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Polismyndigheten i Malmö.
Ärende AD-159-15954-11.
Björn Ericson – Jag ser med tillfredsställelse fram mot ärendets vidare utveckling. Två synpunkter:
Mitt eget bidrag till ärendet framgår lättast och mest fullständigt ur min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Har du ytterligare frågor ställer jag förstås upp.
Vidare: det enda aktuella bevismaterialet i ärendet, de tre så grovt saboterade dvd-skivorna, finns tillgängliga via
Bo Alvberger, Slottsvägen 8, 331 51 Värnamo, 0370-167 38.
Jag har själv inte sett skivorna i skadat skick, eftersom Alvberger inte vågat posta dem från Värnamo till Uppsala i nuvarande situation. Han postar dem inte heller nu, t ex till Riksenheten för polismål, men lämnar givetvis ut dem till polis i Värnamo.
Avslutningsvis: den mycket arroganta inställningen från POSTENS och TELIAS sida är anmärkningsvärd. Jag har ingen person, inget telefonnummer och ingen adress att vända mig till, och de båda företagen svarar mig inte.
Engagerad men oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Film om feghetens Palmemord
13.1.2012. Palmemordet är inte överallt placerat på de bortersta hyllorna. Filmskaparen Måns Månsson torde i dag lägga sista handen vid en film som behandlar ”privatspanar”-problemet: tänk om dessa personer hela tiden haft rätt? Rätt om varje liten punkt och om de stora kolsvart dragna linjerna? Vad händer då?
Filmen ställer obyråkratiska och obundna frågor. SVT har visningsrätt, likaså biografbranschen. För den svenska allmänheten nya synpunkter, nya uppgifter kommer att spridas över Sverige och kanske även internationellt. Filmen koncentreras tydligen inte så mycket på det faktiska händelseförloppet som på de tankar som fanns, inte minst inom den svenska poliskåren, då mordet begicks och på de tankar som blivit aktuella i dag. (Fredagen den 13!)
Ska den svenska allmänheten i förväg vaccineras mot denna film, eller ska budskapet komma som en kall avrivning? En iskall avrivning? SA
Filmen ställer obyråkratiska och obundna frågor. SVT har visningsrätt, likaså biografbranschen. För den svenska allmänheten nya synpunkter, nya uppgifter kommer att spridas över Sverige och kanske även internationellt. Filmen koncentreras tydligen inte så mycket på det faktiska händelseförloppet som på de tankar som fanns, inte minst inom den svenska poliskåren, då mordet begicks och på de tankar som blivit aktuella i dag. (Fredagen den 13!)
Ska den svenska allmänheten i förväg vaccineras mot denna film, eller ska budskapet komma som en kall avrivning? En iskall avrivning? SA
Hannes Råstam död.
Jag hann få några inspirerande telefonsamtal med Hannes innan han dukade under för sin cancer. Vi befann oss på samma våglängd, och jag rosade Hannes för hans envishet, oviljan att ge upp.
Det var Thomas Quick som var aktuell vid dessa samtal, och vi talade inte minst om de utredningar som måste följa på Quicks många beviljade resningar, utredningar som ska ge svaret på frågorna: vart har de verkliga mördarna tagit vägen? De faktiskt ansvariga för de åtta nio mord som fått ligga i lägervall medan den makabra jakten drivits på en mer eller mindre tvingad Quick: ja, jag erkänner, det är ju så ni vill ha det… Använder makt och myndighet Thomas Quick för att bli av med besvärliga mordgåtor? Hannes Råstam hade många frågor kvar att ställa, som journalistisk ensamvarg.
Det var så befriande att tala med Hannes, verkligen samtala. Det öppna samtalet får sällan rum i det revir jag försöker göra till mitt, endast de små kitsliga breven om att förundersökning pågår och att sekretess föreligger, svepskäl som byråkraterna inte själva tror på.
En sista hälsning till Hannes. Det fanns inte så många av hans sort.
Sven Anér
Det var Thomas Quick som var aktuell vid dessa samtal, och vi talade inte minst om de utredningar som måste följa på Quicks många beviljade resningar, utredningar som ska ge svaret på frågorna: vart har de verkliga mördarna tagit vägen? De faktiskt ansvariga för de åtta nio mord som fått ligga i lägervall medan den makabra jakten drivits på en mer eller mindre tvingad Quick: ja, jag erkänner, det är ju så ni vill ha det… Använder makt och myndighet Thomas Quick för att bli av med besvärliga mordgåtor? Hannes Råstam hade många frågor kvar att ställa, som journalistisk ensamvarg.
Det var så befriande att tala med Hannes, verkligen samtala. Det öppna samtalet får sällan rum i det revir jag försöker göra till mitt, endast de små kitsliga breven om att förundersökning pågår och att sekretess föreligger, svepskäl som byråkraterna inte själva tror på.
En sista hälsning till Hannes. Det fanns inte så många av hans sort.
Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)