Den politiska debattören Lena Andersson skriver, i essän ”Elementär induktion”, ingående i samlingen ”Förnuft och högmod” (Natur & Kultur 2011):
För att Lisbeths historia ska stämma måste fem vittnen ha helt fel.
Det är ett mycket klart uttalande. Och serien av kritiska uttalanden, riktade mot Lisbeth Palmes utsagor i mordsammanhanget, är mycket lång; jag tror aldrig att jag har läst en så diger katalogaria i ämnet. Några exempel:
Lisbeths beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt; den motsträviga inställningen till polis och rättsväsende, det kategoriska utpekandet av Christer Pettersson, den kompromisslösa hållningen, oviljan att samarbeta och det synbara ointresset av att lösa mordet. ---
Lisbeth Palme ger under den första tiden efter mordet flera skiftande vittnesmål om gärningsmannens utseende och klädsel. ---
Vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 säger Lisbeth Palme inte bara ”Det ser man vem som är alkoholist”, vilket är nog så avslöjande. Hon säger också: ”Han stämmer med min beskrivning.” Han stämmer med ”den påhittade beskrivningen”.
Lena Andersson lägger stor vikt vid paret Palmes märkliga korsande av Sveavägen, för att titta in i skyltfönstret till en stängd klädesbutik, Sari.
Men om det i stället utspelar sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan måste Lisbeth Palme efter mordet hitta på en orsak till varför de gör detta i övrigt omotiverade sidbyte, En klädbutik blir då mycket lämplig.
Och så vidare, och så vidare.
”Den som har störst orsak att dölja…”, ”tvingas hon hålla fast vid det för all framtid…”, Lisbeth Palmes beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt…”
Lena Anderssons kritik mot Lisbeth Palmes ”beteende” (ordvalet är signifikativt) slutar aldrig. Hela essän mynnar ut i raka och aldrig väjande uttalanden:
Det verkar otroligt konstigt att en människa skulle kunna komma så nära Olof Palme utan att Lisbeth märker något alls.
Så långt intressant, klart intressant. Men så kommer, på sidan 181, halvt osynligt insmuget i ett långt stycke som söker förklara varför människor ljuger:
Men hon är också den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer. Självklart inte för att hon är inblandad eller något sådant nonsens. Människor undanhåller fakta av helt andra skäl.
Med denna nästan makabra västgötaklimax rycker Lena Andersson undan mattan för både sig själv och hela den i övrigt tämligen korrekt redovisade, tunga kritiken mot Lisbeth Palmes ”beteende”.
Den svärtade meningen nyss är så egendomlig att jag undrar om Natur & Kulturs förlagsredaktörer haft ett finger med i spelet:
”Nej, Lena, du måste få in något om att Lisbeth Palme är helt oskyldig!”
Har den repliken uttalats, och har Lena gett med sig? Frågan måste få ställas, men den får knappast något svar.
För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket, är tillräcklig för att reflexmässigt välja tystnaden.
Jaha. Men om Lisbeth Palme ljuger kring mordets viktigaste fakta, är hon då inte inblandad? Nonsens, säger Lena Andersson.
Jag tycker Lena Andersson på denna avgörande punkt talar nonsens.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"