För SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:

15.1.2012. Martin – jag ber dig: sätt in SvD: stora redaktionella resurser på att utreda huruvida ovanstående resumé från min sida är korrekt eller inte!

Skulle du finna att jag har fel på någon väsentlig punkt, och om jag skulle ge dig rätt, lovar jag att dra mig tillbaka till gungstolen.

Om SvD skulle finna att jag har rätt önskar jag att tidningen går in och gör det sanna reportaget, med ledarkommentarer, om Christer Pettersson-affären och om allt vad därmed sammanhänger.

Jag ber dig ta upp handsken! Samt svara!

Engagerad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Aktiv i detta ärende sedan hösten 1986, aldrig dementerad i sak.


Hur kan fallet Roger/Christer nonchaleras, år efter år?

15.1.2012. Vi lever i en högteknisk, högdatoriserad värld, med krav på precision, sekund- och millimeterprecision. Med krav på noggrannhet, akribi med ett fint ord.

Hur kan då, i denna Brave New World, en så otrolig, aktiv villfarelse skapas, spridas, upprätthållas?

Problemet är mycket lätt att presentera: Politiker- och rättssamhället säger:  Roger Östlund kom 23.00 till biografen Grand, medan fakta, politikernas och rättssamhällets egna fakta, konstaterar att Roger inte kom förrän 23.30, alltså vid en tidpunkt som varlt ointressant, ur mordets synvinkel, begånget kl 23.28. Hur har detta kunnat ske? Hur har Roger-fiktionen kunnat upprätthållas i ett kvartssekel, upprätthållas av ledande åklagare, ledande poliser och, inte minst, av ledande jurister, domstolsjurister högst i topp?

Ett rättssamhälle på fallrepet? På fallrepet, ja, men ingalunda något kraftlöst rättssamhälle, utan ett konglomerat i samhällstoppen som med stor och sammanbiten energi driver en lögn. Driver den mot allt förstånd och all logik, men med stöd av Sveriges praktiskt taget samtliga medier, de medier som räknas – och därmed också med stöd av praktiskt taget hela den svenska allmänheten, som inte bättre vet, eftersom fakta undanhållits dem och fortfarande undanhålls dem.

Men ändå? Finns utländska paralleller? Jo, det gör det. Kennedymordet. World Trade Center, vars alla frågetecken aldrig presenterats, kompletterade med faktainformation. Hur kunde det lilla huset bredvid det stora rasa fast det aldrig träffades av något flygplan? En fullkomligt bedövande och bävande fråga som helt har suddats ut och i dag inte finns med bland genomsnittsamerikanens parametrar: vad då litet hus? Prat från såna som alltid ska bråka. Vi måste lita på våra myndigheter…

I Sverige är jag en av de mycket få journalister som går in i närkamp med den skamligt förljugna, cyniskt förljugna åklagar- och polisverksamheten, i närkamp med de stora medier som borde veta bättre men som säljer ut sin själ för en grynvälling. Det är ingen hybris från min sida då jag säger att jag just i dag utgör alla Palmesanningars farligaste avslöjare. Jag märker små tecken. Tre saboterade dvd-försändelser är förvisso inget litet tecken. Min blogg får inte vara helt i fred, bloggbesökare ringer och talar om kommentarer som har en tendens att försvinna.

Och när jag försöker skapa klarhet i varför mina dvd-skivor saboterades så tripp trapp trull efter varandra, så svarar, som ni har sett, varken POSTEN eller TELIA på tilltal utan lämnar mig ensam vid mitt arbetsbord i Uppsalas Sommarro, utan namn på personer jag skulle kunna vända mig till, utan rätta adresser, utan minsta telefonnummer. Detta har pågått i en månad nu.

SÄK har vaknat till och sänt ärendet till Riksenheten för polismål, tack för det, men vart detta leder vet jag ju inte. Jag känner mig hånfullt undanskuffad i ett hörn av POSTEN och TELIA, med orden från POSTENS säkerhetschef ringande i mina öron: ”du skulle ha rekommenderat brevet.” Hade det hjälpt? I denna kusliga postala subkultur? Hade det inte gått lika bra att hoppa kråka på ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” inne bland reken som inne bland de vanliga breven?

Jag märker att jag, tyvärr, totalt tappat förtroendet för – samhället? Nja, det är kanske att ta i. Men för viktiga grenar av detta samhälle, som rimligen är upprättat för medborgarna, inte för byråkraterna själva.

Kommer SvD:s redaktionschef Martin Jönsson, en ledande stockholmsk gate-keeper, att svara på mitt senaste brev? Det kan jag inte veta, bland mycket annat som jag inte vet. Kommer han att säga att ”där kommer den där Anér igen, han ger sig visst aldrig” och lägga brevet i papperskorgen eller strax bredvid. Hoppas, frågar jag mig när vargen stör mig en midnattstimma, hoppas de höga herrarna att jag ska dö ifrån det här jordelivet så snabbt som möjligt? Under vargnätterna är jag helt övertygad om den saken. Ingen ser ut att följa i mitt spår, så när jag inte finns längre är bloggen också död och följer gör endast ett samfällt ”puh” från mina tröttkörda adressater, ”puh vad skönt!”

Är jag för hård? Det tror jag inte. Det ointresse som samtliga medier visat dvd-intermezzot nu senast, och det lika totala ointresse som dessa saboterande POSTEN och TELIA dagligen och stundligen visar, ser jag som ett mycket klart tecken på att överheten inte kommer att gråta då jag inte  längre finns. Kanske får jag en riktigt prydlig runa, i Svenska Dagbladet rent av, skriven kanske av just den redaktionschef Martin Jönsson som jag av någon anledning just nu valt ut som min huvudmotståndare.

Till sist: hur har det blivit så här? När fick vi detta svaga rättssamhälle, svaga mediasamhälle? Vi fick det när makten lät skjuta Olof Palme, på order från ännu högre makter som sagt ifrån att Olof Palme sköts av en ensam, okänd gärningsman, och hör sen! Jag hör, men jag lyder inte. Sven Anér