De många helgdagarna

(7.1.2011) kan bli till en prövning för oss som är äldre. Jag bor hemma, och min dator står här hemma, och vardagen skiljer sig knappast från de röda helgdagarna och deras klämdagar. Men vardagen ger dock en inblick i det pulserande liv som kan tänks pågå utanför ytterdörren.

Låter jag nedslagen? Inte överdrivet. Jag har en möjligen oförtjänt tur när de stora krämporna hittills har hållit sig på avstånd.. En god vän på ett av mina jobb svarade alltid, på förfrågan om hälsan, att ”tack, jag får gå oppe”. Ja, det är förstås det största vi har att begära. Samt ett liv utanför Carema. Nej, nu deppade jag visst till igen.

JK tycker inte att jag nödvändigtvis måste gå uppe; jag bara bråkar och trilskas.  (Min ordbehandlare tycker inte om ”trilskas”. Ett bra svenskt ord. Har jag funnit). Brevet från medarbetaren Larsson, som du just har läst, är naturligtvis uppseendeväckande. JK brukar ibland sända mig en lista över vad en justitiekansler bör göra eller inte göra; listan upptar huvudsakligen besked om vad han inte bör göra.

JK bör, om jag fattar honom rätt, inte lägga sig i den svenska rättvisans gång. Den sköts så bra av polis och åklagare. Möjligen kan JK tänka sig att ingripa i extremt viktiga och vanskötta fall, men Palmeärendet är inte något extremt viktigt (?) eller vanskött (?) fall, enligt JK.

Det är som om ett ärende, som väl en gång har etablerats inom den s k rättsstaten, därmed är oåterkalleligen oåtkomligt för synpunkter eller kritik. Vad far eller mor gör är a priori rätt, och barnen ska inte sticka upp, anser i varje fall moder Ask och moder Skarp. Från denna utgångspunkt kan sålunda fel aldrig uppstå i den svenska rättsstaten, vilken nu med god styrfart närmar sig gamla 30-talsideal.

Några av våra vänner, även verkligt goda vänner, brukar då och då antyda att jag kunde låta Palmeärendet vila. Du behöver inte nödvändigt jobba häcken av dig varje dag sedan du druckit ditt morgonkaffe. Jag kan då svara att det inte är jag som bestämmer. Inte? Vem bestämmer? Saken bestämmer själv, försöker jag kontra, men blir knappast trodd.

Men jag menar vad jag säger. En mycket stor, officiellt oförklarad händelse har en publicistisk sprängkraft som inte lämnar en journalist oberörd. I varje fall inte min typ av journalist. Detta kan låta som ett stöddigt credo, men det kan jag inte hjälpa mina bloggbesökare med.

När Tommy Lindström hade satt sprätt på drygt hundratusen kronor till en oauktoriserad personalfest på rikskriminalen, mitt under brinnande (?) Palmebekymmer, svarade han regelmässigt internutredarens frågor med att ”det kan jag inte hjälpa dig med”.

Det var förstås ett mycket bra skurksvar: ”det kan jag inte hjälpa dig med”. Lite vemodigt men mycket klart utsagt: kunde jag skulle jag självfallet hjälpa er, men sorry…

Svaret kan även användas i hemmets vardag. ”Har du sett mina glasögon?” ”Det kan jag tyvärr inte hjälpa dig med…”

Jag märker att jag försöker föra ner Palmekrisen till ett prosaiskt plan, men jag lyckas nog inte. Jag kan inte som Palmeutredarna sätta in nya byråkratiska papper i nya orangeröda byråkratiska pärmar och låtsas som om det regnar eller snarare som om solen skiner.

Jag tackar för era fortlöpande kommentarer. En del kommer från de i dag 19(!) engagerade ”följarna”. När jag avstår från kommentarer beror detta oftast på att det är svårt att kommentera utan tuggmotstånd; jag kan ju för det mesta endast instämma i vad ni säger, och instämma är kanske inte precis min livsluft.

Snart är det vardag igen, och då kanske min överhet kan berätta för mig och  alla bloggbesökare varför överheten ägnar sig åt att hoppa kråka på mina dvd-skivor rörande Lisbeth Palmes nära koppling till mordet på Olof, när jag aningslöst skickar dem på posten. Varför gör överheten det? Och kletar på brun gegga, som gör skivorna ospelbara. Är det något självpåfunnet Monopolspel ni ägnar er åt?

Undrar den mystifierade undersåten Sven Anér