Skulle en myndighet handla som POSTEN och TELIA?

18.1.2012.

Jag är, som mina bloggbesökare så väl vet, van att föra strider mot regering och myndigheter, och där känner jag mig på min mammas gata. Ofta får jag ett klent gensvar, mina önskemål går inte alltid igenom, men jag släpps ändå in i systemet. Jag finns där som registrerad, numrerad, diarieförd part.

Det ger en viss trygghet, ett visst fotfäste.

Men att strida mot de icke myndighetsbaserade POSTEN och TELIA är något helt annat. Jag fastnar, som jag tidigare beskrivit, i ett grått opersonligt nät av anonyma, nödtorftigt artiga kvinnoröster, som undrar och undrar vad det är jag vill och varför jag vill. ”Vad gäller saken?”

Då blir jag stingslig. Jag kan inte redovisa hela min dvd-affär ideligen, ideligen, för en person som för mig bara är en röst. Jag säger att jag vill tala med en jurist, men det går inte. Efter över en halvtimmes stillsamt andligt slagsmål lägger jag till sist på luren efter att ha blivit bistert tillrättavisad av säkerhetsmannen Larsson, som inte älskar mig, som har fått mig för sina synders skull och som ser mig som ännu icke häktad, får jag en känsla av.

Det ginge att tänka sig att denne Larsson skulle ha satsat på en liten ursäkt. Inga märkvärdigheter, men ett litet ”sorry” hade väl inte varit otänkbart? Jo, från Larsson.

Är det här POSTENS och Larssons och TELIAS normala beteende vid deras kontakter med kunder som blivit grovt förfördelade? Det tror jag inte. Jag tror att det är den nära kopplingen till Palmeärendet som får folk, som inte vill tala med mig för allt smör i Småland, att viska ”hu”, ta bort mannen! Jag väntar i nio minuter i telefonen, livligt påhejad av en vårdad damröst som lögnaktigt påstår att mitt samtal är av värde för POSTEN och att POSTEN hoppas att jag väntar lite till. Så småningom tystnar även den automatiserade damen, och jag sitter ensam med min ljudlösa telefon, en ensamhet som vid en nunatak på Grönland, kan jag tänka mig.

Nej, jag tror inte att det här är standard behaviour från Postens sida. Eller TELIAS (som hittills inte gett mig tillstymmelse till livstecken; POSTEN har dock gett mig Larsson). Det är det eviga smittade Palmeärendet som slår till. Jag är frilansförfattare, redan det är skumt. Vilket företag? Ja, Sven Anér Förlag? Jaså. Jaha.

Det ligger en vittring kring allt som rör Palmeärendet, en vittring som röjs av byråkrater som när knarkhundar nosar sig till amfetamin. Palmeärendet? Nej, det ska vi inte röra, nej jag får inte koppla till en jurist. Palmeärendet vänder allas taggar utåt, och är du så djävla korkad att du skickar en dvd (Tre. Tre? Ja ändå värre då) som det står ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” på, så får du skylla dig själv om det går lite snett. Ja, jag spånar. Och skadestånd vill du ha? Det ska vi nog bli två om. Larsson lät speciellt amper då skadeståndet kom på tal. Det tyckte han visst inte om.

På med luren en sista gång, en sista tröstlös gång. Tyvärr – eller vad jag ska säga – deppar jag inte ner mig särskilt länge. Jag sätter mig vid ordbehandlaren igen. Den är mitt vapen. Tills någon börjar hoppa kråka på den också.

Sven Anér