Möt mig i debatt, SvD!

4.1.2012. Redaktionssekreterare Martin Jönsson, SvD.

Jag trodde, för ett par månader sedan, att möjligheten fanns att uppnå en öppen debatt med dig, Martin Jönsson, men den debatten frös inne. Jag fick ett par svala ord att trösta mig med, men inte mer.

Nu försöker jag igen. Det blir delvis samma argument som i mina föregående brev, men det kan inte hjälpas. Själva saken är ohjälpligt densamma.

Jag har nu de senaste veckorna, som du säkert sett på

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

koncentrerat min journalistik  - eller kan du kalla den för forskning? – på Lisbeth Palmes curriculum under mordkvällen, mordnatten. Med hänvisning till den på nytt bifogade bilden från Sabbatsbergs akutintag upprepar jag

att Lisbeth Palme någonstans vid Odengatan övergav Olofs ambulans, som hon medföljt från Dekorima, lämnade sin mockapäls i den tillstötande poliskommissarien Lars Christiansons förvar, tog i stället på sig en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, fortsatte så småningom färden till Sabbatsberg, i Christiansons kommissariebil, dit hon anlände kl 23.42, då pressfotografen Ulf Karlsson tog bilden. Olof hade då varit framme på Sabb i sex minuter.

Detta är en korrekt, möjligen något komprimerad version av händelseförloppet. Den har aldrig bestridits, mina ord har aldrig dementerats, men de har heller tills vidare inte kommenterats, av makt, myndighet eller media.

Är saken då en bagatell? Förvisso inte. Att den närmaste anförvanten överger sin döende, eventuellt döde, make, är en stor sensation. Att anförvanten byter kappa och fordon under blixtresan från mordplats till akutsjukhus är stora sensationer.

Inför dessa aldrig dementerade fakta borde du och din tidning ställa er frågan: är Sven Anérs uppgifter korrekta? I så fall döljer sig här ett mycket stort och sannerligen relevant mysterium. Och, Martin Jönsson, du kan inte förklara bort Ulf Karlssons fotografi, som redan i gryningen den 1 mars 1986 på okänt sätt hittar vägen till Stockholms polismyndighet och året därpå remitteras till rikskriminalpolisen, som år 2000 låter mig lösa ut bilden mot postförskott!

Rikskriminalen har aldrig förnekat att bilden föreställer Lisbeth Palme; varför jag får ut den från rikskrim vet jag inte.

Men detta är situationen, presenterad på en bricka för bland andra Svenska Dagbladets skickliga och nyhetshungriga reportrar. Varför kallar du inte in dessa reportrar och säger: Här har ni något att bita i!

Efter att ha arbetat i snart 26 år med denna materia har jag min uppfattning klar: svenska tidningar, inte bara SvD, vet sedan länge att ett stort hotfullt dunkel vilar över Palmeärendet, men av anledningar, som jag möjligen kan ana men som jag inte känner i grunden, ytterst samarbetsvilligt bestämt sig för att in corpore stänga ute alla ”farliga” inslag.

Ja, jag kan ta bort anföringstecknen: saken är farlig, jag behöver inte närmare exemplifiera varför. Förhåller det sig som den grå eminensen vid RPS, Leif GW Persson, vid mordets senaste årsdag i TV förklarade i TV, nämligen att mordet begicks

inom en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner –

ja då har vi sannerligen en farlig situation här i Sverige. Men det är ju just vid farliga situationer som mediala brandkårsutryckningar blir som viktigast, nödvändigast. Varför rycker då inte SvD ut, med tjutande sirener?

Det är frågan, det är grundfrågan. Varför gör ni inte det? Varför låter ni en inte helt ung reporterveteran ensam få modellera hela detta scoop i europeisk klass, i världsklass? Naturligtvis inser du, Martin Jönsson, att ett stort mörkt ärende som detta inte för all framtid kan döljas genom att aldrig sättas upp på några redaktioners uppdragslistor. Naturligtvis inser du det, men du hoppas kanske att kommande forskning ska dröja: ett år. Fem år. Ja, men inte tio år, Martin Jönsson, inte tio år.

Så svara mig nu, Martin! Tala om för mig antingen att jag ljuger varje bokstav jag skrivit sedan hösten 1986, då jag fångades av nyhetens snara. Eller tala om för mig att tidningen vet men inte får.

Tertium non datur.

Engagerad, kollegial men oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.