Bakgrunden till det ärende jag här tar upp går att finna i debatten kring det fortfarande officiellt ouppklarade mordet på Olof Palme, men även bortsett från den kopplingen står detta mycket cyniskt drivna ärende på egna ben.
Detta debattinlägg komprimerar saken, fram till och med denna tisdags händelser, 31 januari. Anonyma sabotörer kan alltså lokalisera och tajma mig och min son och våra sammanlagt fem försändelser samt göra fyra av dessa oanvändbara och stoppa den femte.
Jag anmälde tidigare denna sak till säkerhetspolisen, som inte föranstaltade om någon som helst polisutredning utan remitterade min anmälan till Riksenheten för polismål, varpå överåklagare Björn Ericson, utan att heller göra någon utredning, avböjde att förundersöka, närmst med hänvisning till att något ”tjänstefel” från några polisers sida inte föreligger.
Jag skrev då, i går och i dag, till polismyndigheten i min egen stad, Uppsala, begärde ett ingripande, och avvaktar nu sakens vidare utveckling.
Ärendet är, menar jag, mycket allvarligt. Redan de postala oegentligheterna är skrämmande och onekligen förbjudna, med 2 års fängelse som maxstraff. Till detta kommer att, enligt min klara övertygelse, dessa kriminella transaktioner knappast har kunnat genomföras om inte min telefon varit avlyssnad (och kanske är det än i dag) och lämnat de anonyma sabotörerna möjlighet att lokalisera mig och min telefon, avlyssna, agera. 2 års maxstraff även här.
Jag har talat med de sammanlagt tre adressater det gäller, bosatta i Värnamo, Nyköping resp Umeå, men jag har naturligtvis inte alls talat med huvudparten av mina andra dvd-beställare, som satt in ett belopp på mitt postgiro och därefter fått sin postförsändelse, oförstörd och helskinnad. Med de tre trakasserade adressaterna har jag vid de aktuella fem tillfällena samtalat i telefon, varje gång. Var jag då noggrant avlyssnad, varje gång?
Detta är ramen, Och det måste ju, för engagerade rättsliga myndigheter, framstå som helt ointressant att dvdn råkar röra sig inom Palme-sfären: post- och telefonbrott är grova, vilken bakgrunden än är. Det går att säga att mitt ärende kan nära kopplas till tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag; absolut förbud mot varje slag av censur, bland annat.
Var har de kriminella sitt högkvarter? Det vet jag inte, men uppenbarligen har min hemstad Uppsala varit intressant. Det känns som om vår hemfrid här på den lugna Karlsrogatan i Sommarro (efter två gamla sommarnöjen här för ett sekel sedan) vill försvinna. Jag kastar ett undrande öga på min telefonapparat, och jag tvingar mig själv att inte vara misstänksam mot vår vänliga brevbärare; saken ligger högre upp, kanske mycket högre upp.
Ärendet finns sedan den 30 januari hos min egen polismyndighet, Uppsalas, under diarienummer AD 159-15954-11, och jag hoppas att denna stora lokala polisorganisation inte släpper ärendet ur sikte. Är det vanligt att Uppsalabor får sina telefoner avlyssnade och sina brev öppnade, i fyra fall med innehållet i kuverten utplockat och saboterat, därefter med viss fördröjning utlämnat till adressaten, i det femte fallet stoppat?
Detta ärende, jag upprepar, behöver sannerligen inte knytas till Palmeutredningen för att bli uppmärksammat. Uppsalas invånare, i Fjärdingen eller Svartbäcken eller Sommarro, är förtjänta av lagligt bedriven post- och telefonservice. Jag förlitar mig nu på att UNT, med resurser så mycket större än mina egna, noggrant följer denna affär.
Mina sakuppgifter i ärendet har, under den dryga månad som gått, på minsta sätt bestridits. Men den officiella tystnaden har varit dov.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala
Brevet ej besvarat, artikeln ej införd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"