Jag läser på TV 4 Text sen vi kommit hem från en halkig dag inne i Uppsala; två gamla personers rädsla för halka är ytterst påtaglig. Nu läser jag:
Juholt varnar för social oro
S-ledaren Håkan Juholt varnar för att ökade sociala klyftor i Europa kan leda till säkerhetspolitiska hot. ”Det finns alla skäl till oro”, säger han. Juholts budskap i anförandet på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen var att den säkerhetspolitiska debatten måste vidgas till att omfatta sociala klyftor och arbetslöshet, vilket kan leda till ökad extremism och rasism i Europa. Vi måste se runt hörnet för att förutse vad konflikter kan emanera ur.
Det är lätt att dela Juholts oro. För min egen del framstår, vilket jag nämnt tidigare på bloggen, det skamligt olösta Palmeärendet som ett mycket farligt latent orosmoment för den svenska allmänhet som går som katt kring het gröt: - Vad då, Palmemordet? Det var länge sen…
Filmen om bl a detta Palmemord, där jag själv medverkar och inte skräder orden, kommer att presentera fakta och problem helt nakna, och en debatt kring denna film (signerad Måns Månsson) måste rimligen väcka oro:
Var det inte Christer Pettersson?
Nej, det var det inte. Men Christer Pettersson kvarstår, även efter sin död under ej utredda omständigheter (obduktionsrapporten hemligstämplad!), som den mörka symbolen för det grövsta och svartaste skämtet i svensk kriminalhistoria. I svensk historia.
Jag ringer en gammal fotografkollega från min tid i Klara. Han befann sig när Olof Palme mördades mitt i det pågående journalistiska svepet och deltog i spekulationerna kring kurder och fantombilden och 33-åringen. Men med ålderns rätt har han släppt detta hala mord och blir nu förvånad när han hör att jag fortfarande ägnar mig åt det.
”Var det då inte Christer?”. Även bland fackfolk har Christer-myten slagit rot – vilket ansvar ligger därmed inte på den svenska rättsstatens usla och samvetslösa företrädare? Jag tar några namn ur högen, som svischar genom mitt huvud: Thure Nässén, Solveig Riberdahl, Kerstin Skarp, Hans Ölvebro, Anders Helin, Stig Edqvist – det blir närmast ofattbart då jag ser dem alla skymta fram på näthinnan. Då poliser och åklagare, under en brottslig statsledning, sviker sin enda stora uppgift finns ingenting kvar av svensk heder. SA.
17.1.2012.
Jag läser de senaste kommentarerna på bloggen och tycker mig se en tydlig vattendelare. Jag ser dem som försvarar Lisbeth Palme och friar henne från all skuld och allt ansvar, och jag ser dem som i princip följer min egen linje.
Låt mig då först konstatera: i ett vanligt land, med ett normalt fungerande rättssamhälle, skulle detta ha skett, under förutsättning att Lisbeth Palme aldrig funnits med i mordbilden:
Redan vid min hårda attack under hela sommaren och hösten år 2000 borde Lisbeth Palme direkt ha gått ut med en anmälan mot mig, Sven Anér, för förtal. Då hade luften kunnat rensas. En rättegång hade gett svaret, ja eller nej. Men så skedde inte i den svenska rättsstaten. Fältet lämnades öppet, fritt fram för var och en att gissa: kunde Lisbeth Palme ha varit förvarnad om mordet, kunde hon i förväg ha kopplats in?
Den 6 september 2000 skriver jag till
Statsminister Göran Persson.
Enligt det s.k. huvudprotokollet i förundersökningen avseende Christer Pettersson sägs, sidan 3: ”Fru Lisbeth Palme medföljde i ambulansen till Sabbatsbergs sjukhus”. Påståendet är osant. Som bilden visar, tagen av reporterfotografen Ulf Karlsson kl ca 23.43 den 28 februari 1986 vid Sabbatsbergsakuten, anländer Lisbeth Palme inte i en ambulans – vilken kom kl 23.35 enligt Olof Palmes instämplade sjukjournal – utan i en polisbil, och hon är inte iförd den mockapäls hon bar vid Dekorima utan en tygkappa med kapuschong och ryggskärp. Varför ljuger Axel Morath och Ingemar Krusell i huvudprotokollet? Du måste undersöka – innan rättsstaten rasat. Sven Anér
Enligt mina anteckningar har jag aldrig fått något svar. Ett sådant hade dock inte varit svårt att formulera. Göran Persson hade kunnat låta en medarbetare i statsrådsberedningen gå igenom de stora dagstidningarna från den 1 och 2 mars 1986, och han hade då funnit att den bild jag talar om redan den 2 mars hade influtit i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten, med den aldrig dementerade eller korrigerade underskrift som jag tidigare återgett på bloggen:
Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen, som körde henne till sjukhuset, och springer in på akutmottagningen.
Jag fortsätter, under den stora bilden i PALME-nytt nr 8 för år 2000:
Och väckte aldrig denna Göteborgs-Postens dramatiska bild från den 2 mars /tagen den 28 februari, min anm/ något intresse? Här publicerar Sveriges näst störst dagstidning, med upplaga långt över 200 000 exemplar, en bild som visar att Lisbeth Palme anländer till Sabbatsberg i annan bil och i annan kappa, men inga granskare reagerar, inga granskare dementerar.
På förhand arrangerad komplott? Ja, polisers märkliga uppträdande kring mordet och mordsekunden har onekligen påtalats och analyserats. Men ambulanserna har i princip lämnats i fred. Det är egentligen bara PALME-nytt som uttryckt sin klara skepsis gentemot Sabbatsbergsambulansen 912, och Sollentunaambulansen 951 har väl även PALME-nytt nödtorftigt accepterat, med reservation för talet om personalbytet vid Dekorima.
Nu är situationen i grund förändrad. Jag erfar, i tredje hand, att polisens Palmeutredare är djupt störda av PALME-nytts senaste avslöjanden och sägs leta efter originalbilden av Lisbeth Palme vid Sabbatsberg, dock utan framgång. Hur en originalbild, jämförd med t ex PALME-nytts storbild i nr 7 eller med GP-bilden, skulle förändra läget är dock svårt att förstå.
Liksom det är svårt att förstå hur tidvis så många som tjugofem rutinerade polismän i över fjorton år har kunnat tröska med detta mord utan att, tydligen, någon gång öppet erkänna för sig själva: det här är ju fel! Allt är fel!
Så långt PALME-nytt nr 9 från år 2000. Mina uppgifter har sedan dess aldrig kommenterats, aldrig dementerats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"