Det har varit fel från allra första början. Påståendet att vittnet Roger Östlund skulle ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand ca kl 23 - 23.10 är och har alltid varit ohållbart, eftersom Roger, enligt polisens fem egna och mycket trovärdiga vittnen, Pia Engström och ”flygtrafikledaren” bland andra, placerar Rogers något vingliga ankomst till biografen Grand vid kl 23.30.
Detta är så solklart, och har hela tiden varit solklart i förundersökningsprotokollet från våren 1989, men den svenske riksåklagaren drar sig inte för att löpa linan ut och håller sig fast vid kriminalinspektören Thure Nässéns ursprungliga, redan i konceptionen skrämmande cyniska lögn,
Christer Pettersson var aldrig vid biografen Grand denna vinterkväll, och han blev följaktligen aldrig sedd av Roger. Skulle han ha blivit sedd kl 23.30 – vilket han inte blev – hade saken ändå varit ointressant, eftersom mordet skedde kl 23.28.
Men RÅ, som i denna affär biter huvudet av skammen och låtsas lita på det sena och vaga vittnet Roger Östlund, drar med sig Roger och Christer upp till Högsta domstolen i en fantasmagori utan tillstymmelse till stöd i den faktiska verkligheten. Så här sa RÅ:s trogne medarbetare Jan Danielsson när han, möjligen något andfådd, anlände till HD:
Vad angår frågan om /huruvida/ Christer Pettersson varit vid Grand omkring kl 23.00, dvs vid tiden för föreställningens slut, har genom A:s /svarttaxivittnets/ uppgifter även den saken kommit i ny belysning. Inte heller A kan rimligen ha förväxlat Christer Pettersson med någon annan. Christer Pettersson var en person som han kände sedan tidigare. Jag menar sålunda att det genom A:s uppgifter i förening särskilt med de uppgifter som lämnats av Roger Ö och flygtrafikledaren nu kan bevisas att Christer Pettersson var vid Grand också när föreställningen slutade.
Detta är ett i lager på lager otroligt aktstycke, en smörgåstårta från det högsta svenska åklageriet. För vad flygtrafikledaren faktiskt säger till förhörande polis några dagar efter mordet på Olof Palme är att
strax efter kom det in en man - i biograflobbyn – klädd i en grön parkas. Mannen såg härjad ut. Han frågade E /flygtrafikledaren/ om denne hade något plåster. E drog sig undan mannen. Mannen ställde sig vid telefonautomaten. Klockan var vid detta tillfälle c:a 23.30.
Alltså när flygtrafikledaren säger ”ca 23.30” påstår RÅ att flygtrafikledaren sagt ”omkring kl 23.00”. Och detta vill RÅ att HD ska tro på. HD tror inte säkert, men slår heller inte något larm. Detta sker den 5 december 1997, alltså närmare tolv år efter mordet och närmare tio år efter den första hämtningen av RÅ:s egen syndabock, Christer Pettersson.
Ett allvarligare övergrepp i rättssak torde aldrig ha begåtts i Sverige, och då det begås är det den högste svenska åklagaren som står bakom. RÅ ljuger, och därmed är allt, allt inom Christer Pettersson-affären och inom hela Palmeaffären en enda stor kletig lögn, inte minst allt officiellt blaj om Lisbeth Palmes uppträdande på arenan.
Vad jag här har skrivit är ju sannerligen inte nytt. Jag skrev det först 1990 i ett kompendium som heter ”Fyra Nycklar”, och jag har aldrig släppt saken. Men mina journalistkolleger har inte nappat; det skulle ha känts för farligt.
Med feghetens signum överlämnar mina kolleger saken till eftervärlden. För att få stanna där? Nej, så sannerligen!
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"