En lite ovanlig dag.

1..2.2013. En lite ovanlig dag. För min del blev det den dag då min bok ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal” kom ut, med dithörande nervspänning samt säkert någon överdrift av bokens betydelse. Den har varit rolig att skriva; jag har kunnat skriva mer avslappnat än i det stora Palmeärendet, där jag givetvis alltid vårdar mig om skrupulös sanningsenlighet, om strukturerad text.

Hela den senaste ”15 F”- dossiern, med namnen från F1 P-G Vinge, tidigare säpochef, till F15, Tommy Lindström, avskedad rikskriminalchef och ”mullvad” i Holmérs Palmerum, ligger nu för andra gången hos JK och ett antal ytterligare instanser: utred, agera!.

Upsala Nya har i dag en intervju med forskaren Deland om Stay Behind-gåtan: intressant, men inte lika nära själva gåtans lösning som den av mig framtagna Lingärde-promorian, vilken rör sig med fakta, sekundnära fakta. För farliga fakta att ta upp? Skalden skrev om 5 farliga F, här d 15. Jag ska på måndag höra med JK:s sekretariat: har jag fått något diarienummer, har jag fått någon handläggare? Rör JK vid Sveriges hetaste ärende i modern tid? Är JK intresserad av ett pågående landsförräderi?

Puh. Jag lovar att återkomma, Parallellt med det misskötta Palmeärendet löper det misskötta Quick-ärendet som i dag exploderar: Quick har fått resning i alla de ärenden som pådyvlats honom!

Vilket rimligen inte kan leda till annat slutresultat än att de båda tingsrätter som fått ärendet på remiss från hovrätten omedelbart måste släppa Thomas Quick helt fri från sin ”vård” på Säters sjukhus. Vård? Det är ju hans statliga vårdare som grymt måste ifrågasättas, sedan deras ”vård” endast inneburit att myndigheterna under några spända år på grundfalska premisser kunnat hålla Quick inlåst och därigenom lyckats uppskjuta räfst och rättarting – vilken är den stora gåtans lösning? Och hur många miljoner i skadestånd bör inte Quick tillerkännas?

Vilka är de verkliga mördarna? Quick friad åtta gånger om, men åtta gärningsmän, olika eller delvis identiska, går fria, finns, i den mån de är vid livet, fria i Skandinavien – ja Norge får sannerligen inte glömmas,

Hur har detta kunnat ske? Förhåller det sig så, som vi i den vanliga, möjligen vettiga allmänheten vill tro, nämligen att svensk och norsk polis, i gott samförstånd över Kölen, har samlat ihop åtta vrånga, olösta mord och lyckats lägga dem på en mans, Thomas Quicks, axlar? Därmed skulle historien Quick i så fall antagligen vara världsunik, med knappast några fjädrar i uniformsmössorna för svensk och norsk polis, inga fjädrar i hatten för åklagare Christer van der Kwast.

Är detta värre än Palmemordet och alla dess ännu pågående efterdyningar? Går knappast att säga, det rör sig om händelser på två helt skilda plan. Såvida inte, såvida inte hela den statliga svenska rättvisan har släppt alla sanningskrav, virvlat ut i vinden där inga lagar finns att följa? Har allt gått snett?

Men låt något hända snabbt i Quick-affären. Vem ska utreda? Ja, säg det. Inte svensk polis, inte norsk polis. Dansk, engelsk? Och vilken åklagare? Absolut inte den svenska riksåklagaren, som leder ett ämbete utan styrsel, utan heder. Lägg ärendet på Haag-domstolen? Kanske inte enligt dess statuter, men vi har nu nått ett ingenmansland där statuter är oväsentliga, där rättskaffens nytänkande är nödvändigt.

Jag kan inte släppa handläggningen av Quick-affären. Varför har det fått ta flera år innan den svenska rättsstatens (?) representanter har kunnat räkna ut vad dess undersåtar omedelbart insett, nämligen att Quick, efter en empatisk snabbutredning, ett par tre månader, kanske, borde ha släppts ut i ett öppet samhälle. Under de senaste åren borde Quick ha fått gå ledig och fri, medan hans ”vårdare” borde ha underkastats tung utredning. Sven Anér