”Mutbrott, det som är pliktstridigt…”

26.2.2013.

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmodar mina adressater att snarast och noggrant utreda huruvida förre chefskriminologen, professorn Leif GW Persson, enligt här nedan lämnad sakbeskrivning, gjort sig skyldig till

tagande av muta, jämlikt brottsbalken 20:3. Jag ifrågasätter även bestickning, jämlikt BrB 17:7.

Jag ger först sakbeskrivningen, vilken även läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com:

Guld och gröna skogar – Leif GW:s mantra?

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor rimligen med en professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…”

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Så långt min sakframställning, tagen från min blogg. Mot bakgrund härav anhåller jag sålunda att mina adressater snarast måtte utreda huruvida Leif GW Persson, genom tagande av muta, denna dag förmåtts att avstå från att vidhålla sitt i SVT i februari 2011 och i februari 2012 demonstrativt och, den första gången sensationellt, utan reservationer gjorda påstående att statsminister

Olof Palme mördats inom en konspiration av poliser, militärer och sälerhetspersoner.

Lagen säger att muta kan tas emot av ”arbetstagare”, och NE konstaterar i senaste upplaga att, sedan 1978, muta kan tas även av privat arbetstagare. Jag undersöker då. Åren 2011 och 2012 var Persson ostridigt arbetstagare i offentlig tjänst, rikspolisstyrelsen. I dag, då jag alltså ifrågasätter tagande av muta, är Persson pensionerad från RPS men utför omfattande tjänster åt olika uppdragsgivare, bl a åt SVT och åt tidningen Expressen.

För SVT har han under lång tid arbetat med bl a reportageserien ”Veckans mord”, i många avsnitt, samt med fiction-serien ”En pilgrims färd”, till vilken han sålt och för vars räkning han inledningsvis bearbetat TV-produktionens (-”avsnitt”) konception.

I ”Veckans mord-”serien har han i dag låtit sända samt deltagit i ett avsnitt där, enligt förutskickat material, endast mordet på Olof Palme skulle avhandlas, ”med ett nytt grepp”, sades det.

Jag hävdar att Persson i dag innehar en anställningsliknande position i förhållande till SvT och Expressen, även till Aftonbladet enligt nedan.

Men i detta senaste avsnitt har Persson demonstrativt frångått sina tidigare fastslagna misstankar mot framför allt poliser, för att i stället (se sakframställningen) huvudsakligen ägna sig åt kriminalteknik. Tittarna, inklusive jag själv, har givetvis fått intrycket att poliser inte längre misstänks av Persson.

Nå, spelar hans åsikter åt ena eller andra hållet resp vid olika tidpunkter någon större roll?

Ja, menar jag mycket bestämt, och det är därför jag inlämnar denna begäran om en utredning. Persson har nämligen, med acceleration under de senaste åren, erbjudits och skaffat sig en plattform för framförandet av sina åsikter som lett till att hans synpunkter och åsikter och påståenden för stora grupper av den svenska allmänheten framstår som välgrundade och sanna, officiella och närmast sakrosankta. Någon debatt värd namnet medger Persson sällan, sedan han på 1990-talet som ”opartisk” ordförande och RPS-anställd ledde en TV 3 debatt och därvid hävdade att han vore opartisk. Hela hans framtoning visade dock att han helt avfärdade det ”polisspår” som skulle vara föremål för debatten.

Persson har som synes oscillerat. 1990-talet entusiastisk motståndare till varje tanke på ett polisspår, 2011 och 2012 lika entusiastisk anhängare av detta polisspår, för att i dag ha placerat polisspåret att glömmas ad acta.

Om jag vågar examinera Perssons tankar så verkar det ju som om han, efter sin inledande polisspårsdrive fram till 2011, har kommit på andra (enligt min egen mening korrekta) tankar, för att nu ha svängt till ett slags ingenmansland.

Det är denna sista omsvängning, dagens omsvängning, som jag anser kan utgöra grunden för ett mutbrott.

Vilka pengar – eller möjligen andra förmåner – det handlar om kan jag förstås inte säkert veta, än mindre precisera.

Men Persson har, i flera mediauttalanden, oförblommerat berättat om sina mycket stora inkomster och om sina kolleger nämnt att ”jag tjänar betydligt mer än vad de gör”.

Ett mutbrott bedöms inte efter beloppsstorlek, i varje fall inte efter beloppen enbart. Dessutom kan i Perssons fall behöva avgöras om belopp erhållna från Expressen och SVT, enligt ovan, samt inte minst från Aftonbladet, vars redaktion under långa perioder tycks ha använt Persson som tidningens eget mantra eller skyltdocka. Jag vågar gissa att Persson tagit rejält betalt för varje dylikt bildframträdande.

Nå, Perssons ensak? Det är detta jag önskar få utrett. I varje mutaffär torde den undersökte vilja hävda att erhållna penningbelopp utgör ersättning för arbete. I fallet Persson tillkommer hans anställning, till för några månader sedan, som en komplicerande faktor. Om Persson, medan han arbetade som tjänsteman hos RPS och samtidigt förordade polisspåret, försäkrade sig om separata tillstånd för varje biinkomst kommer saken möjligen i ett annat läge.

Jag understryker slutligen att professor Leif GW Perssons position inför den svenska allmänheten har varit grundmurad. Den svenska allmänheten har trott honom, i vått och torrt.

Grundfrågan: har tagande av muta varit förutsättningen för Perssons saltomortal denna dag, den 26 februari, från ett direkt utpekande av personer ur den polismakt som är satt att försvara sittande regeringschefs liv, till – ja, till vad då? Till ingenting, som saken tycks framstå denna kväll.

Ett mutbrott tillkommer inte utan bestickning. Självfallet anmodar jag mina adressater att även utreda möjliga bestickare, kanske placerade inom rättsstatens högre regioner.

Jag önskar omedelbart besked, från båda mina adressater, rörande dnr och handläggare samt myndigheternas första kommentarer.

Sven Anér, journalistisk utredare av RÅ:s och rikskriminalpolisens handläggning av detta ärende sedan hösten 1986. Jag noterar att jag under denna tid aldrig, från dessa båda myndigheter, någonsin mottagit en enda samtidigt korrekt och relevant information. Nu önskar jag bättring.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.