12.2.2013.
Om en författare
hos tidningsredaktörer påtalar klen
recension svär han i kyrkan. Men om han eller hon påtalar utebliven
recension, konsekvent uteblivna recensioner, i alla tunga medier
ständigt uteblivna recensioner? Om en energisk författare
marginaliseras ner till noll?
Nja, det är ju inte helt
säkert att författaren har rätt att klaga. Hans verk kan ju vara
så svaga att de inte når upp till rimliga recensionskriterier.
Böcker kan vara allmänt usla, utan kontroversialitet, utan kvalitet
– då får väl författaren skylla sig själv?
Jag går direkt in och
exemplifierar min sakfråga. Saken gäller mig själv, och jag kan
självfallet sägas vara subjektiv, partisk:
Jag fokuserar nu på mina
tre senaste böcker i Palmefrågan:
Palmemordet: Affären
Anti Avsan, Sven Anér Förlag, 2008-09.
De SAMMANSVURNA,
Sven Anér Förlag, 2011, samt
Mordets dunkel
tätnar kring Lisbeth Palme, Sven Anér Förlag, 2012.
Dessa tre böcker har
samtliga för eventuell recension sänts till sju stora
dagstidningar, nämligen
DN, Expressen, SvD,
Aftonbladet, G-P, Sydsvenskan samt UNT.
Enligt mina noteringar har
någon recension av någon av dessa böcker inte influtit i någon av
dessa sju tidningar. Men mina böcker har kanske varit på en gång
urusla och okontroversiella, ingen litteratur att bry sig om?
Njaa, jag är inte helt
säker. Detta eftersom Bibliotekstjänst, som förmedlar alla
bokinköp till de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har recenserat
de tre böckerna, tämligen utförligt och med precisering av de
skarpaste och mest kontroversiella inslagen.
Helhetsomdömena har varit
goda men dessa omdömen utgör inte min poäng. Bibliotekstjänst har
anmält böckerna, det är det viktiga. Enligt de regler Btj
tillämpar skall en första men klen recension följas av en annan
recensents anmälan, varefter kommunbiblioteken får dra sina
slutsatser. I mina tre fall har någon dylik omrecension inte blivit
aktuell; den ursprungliga har stått fast.
Är det viktigt att Btj
skriver? Och hur Btj skriver? Och att kommunbiblioteken köper?
Ja, på de tre frågorna.
Btj sätter böcker på kartan, dess recensioner går ut till alla
kommunbiblioteken, vilka självfallet knappast inköper i någon
större utsträckning om recensionerna är dåliga; en självklarhet.
Och då det gäller Btj:s
recensenter, så är dessa naturligtvis medvetna om sin position och
sitt ansvar. Rimligen leder detta till att vederbörande recensent
sällan anser en bok vara vare sig ”lysande” eller ”usel”; en
statistik kunde vara intressant, men den har jag förstås inte
kunnat utföra, bl a eftersom Btj-recensioner knappast är allmänt
tillgängliga i full utsträckning.
Vikten av inköpens
omfattning är självfallet ingenting att sticka under stol med.
Arbetaren är sin lön värd, och litteraturarbetarens lön härrör
från bokförsäljning, onekligen. Grädde på moset i form av
statliga kulturbidrag förekommer, någon gång, men ligger utanför
normala författarkalkyler.
Går jag som katten kring
gröten? Är dålig lönsamhet mitt enda klagomål? Nej, sannerligen
inte det enda. Denna sak handlar i mycket stor utsträckning om en
författares yrkesglädje, tillfredsställelse inom yrket. Och detta
är sannerligen inte vilket yrke som helst. Normalsituationen för en
författare, då första nedslaget görs på ordbehandlaren, är att
någon garanti för en blivande publicering inte föreligger. En bok
planeras på spekulation, oftast en riskabel spekulation.
Den support som kan vara
att räkna med kommer från Bibliotekstjänst. Annonsering förekommer
i dag endast från de stora förlagen och deras bästsäljande
författare, men även denna annonsering är i dag gles, oerhört
gles i jämförelse med situationen för ett antal decennier sedan,
då hugade bokköpare botaniserade bland tidningsannonsernas ”7:e
tusendet”.
Om jag skulle förutskicka
redaktörernas motargument blir dessa givetvis att bra bok alltid
blir såld och läst, och fristående tidningar kan aldrig tvingas
recensera alla nyutgivna verk.
I och för sig riktigt. Om
definitionen ”fristående tidningar” håller. Det är just på
denna punkt jag i dag är tveksam. Djupt tveksam.
Gå tillbaka till min
inledande sampling: 21 uteblivna recensioner från sju stora
tidningar, alla med omfattande kulturbevakning. Ingen av dessa
tidningar vill ta upp till behandling tre böcker från en i
Palmeärendet aldrig någonsin dementerad författare. Aldrig
dementerad, men, verkar det, alltid undanskuffad till någon
överfylld in-tray.
OK, kan redaktörerna
svara: skriver du för brödfödan får du väl skriva bättre då?
Om boken är bra, kan jag
svara, bestämmer ju inte författaren utan den anmälande
recensenten. Vad ger ni mig för kriterier på att mina böcker är
ointressanta i denna dödens cirkel?
Där upphör denna fiktiva
(?) debatt av brist på syre.
Till sist, i rent
klarspråk:
Jag menar, mot bakgrunden
av vad jag här har sagt, att de svenska medierna, inte bara de stora
utan nästan alla, till det yttersta drar sig för att över huvud
taget beröra denna inflammerade Palmefråga, där dagens svenska
medier uppenbarligen inte har någon egen skarp åsikt men cirkulerar
någonstans kring Christer Pettersson.
Ur detta
utkristalliseras ett iskallt yrkesförbud för den som dristar sig
att frondera, medan demokrati, och i praktiken tryckfrihet, naggas i
kanten. Äts upp.
Jag söker en debatt i ett
hårt, kristallhårt ämne.
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"