Avsan förnekar inte mordet vid förhör!

9.2.2013.

Det händer oss alla. Vid omläsning av gamla texter hittar vi nya aspekter, nya nyanser. Jag läser på nytt granskningskommissionens, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, redovisning av händelserna vid Dekorima. Och Jag hittar nya aspekter, nya nyanser.

Jag plockar ut några väsentliga avsnitt ur kommissionsrapportens ”Dekorimamannen – Bakgrund och utredning”, 2 ½ trycksida, och jag koncentrerar mig på vad Axberger påstår att Anti Avsan sagt och gjort och framför allt inte gjort under utredningen av mordet på Olof Palme.

Kommissionen säger:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.

Det mest egendomliga med detta ultrakorta referat av en central händelse i ett statsministermord är att Avsan, i ett långt förhör den 14 juni 1993, tydligen aldrig får den mycket naturliga frågan: ”Sköt du Olof Palme?”

Förundersökarna inom polisen är uppenbarligen angelägna att på alla sätt frikoppla Avsan från själva mordet. Men varför ska han höras om det inte finns någon koppling till mordet? Vad betyder ”tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen”? Betyder detta att hans tjänstgöringsschema vid denna tid placerade honom inom piketgruppen, eller betyder det att han just vid mordets klockslag befann sig på mordplatsen? Det får vi inte veta.

Och varför tillfrågas hans hustru om hans aktiviteter mordnatten, och varför ges hon alltså tillfälle att förse honom med ett i och för sig värdelöst hustrualibi? Hustrun kopplas direkt till mordomständigheterna, men Avsan hålls av förhörande polis helt utanför?

Finns förhöret bevarat, i klarspråk? Det kan jag inte veta. Antingen i klarspråk eller också i efterhand ”indikterat”; i så fall en mycket svagare version. Naturligtvis är detta förhör o så hemligt.

Längre fram följer dessa båda meningar:

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Detta tål att analyseras. Det kan, som det står skrivet, inte tolkas på annat sätt än att ”är det någon som är Dekorimamannen så inte är det piketpolisen Anti Avsan!”.

Granskningskommissionen går alltså i god för att Anti Avsan aldrig befunnit sig vid Dekorima, än mindre avfyrat det dödande skottet mot sin statsminister! Och kommissionens huvudsekreterare sitter i lugn och ro vid sitt skrivbord och rensar bort alla farliga vittnesmål, alla farliga uppgifter: Det var inte Anti. Inte var det Anti…

När huvudsekreterare Axberger krattat manegen för sig själv kan han magistralt avslutningsvis konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Axberger och hans lugnt stillatigande kommissionskolleger har alltså aldrig satt sig ner och erinrat sig kommissionsdirektiv nr ett:

Kommissionens uppdrag skall omfatta en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Här har nu Ericsson (jag ska kanske inte glömma den andra vändans föga framträdande kommissionsordförande) och Axberger och naturligtvis Ahlenius (synnerligen tystlåten i ämnet Anti Avsan) haft framför sig uppgifterna om en av två vittnen direkt utpekad mördare. Men med några raska nedslag på ordbehandlaren har alla misstankar kunnat trollas bort till obefintlighet.

Detta förhållande dömer kommissionen, dömer Axberger. ”Granskning av misstankar mot poliser” – hade det då inte varit lämpligt att följa den kriminologiska regel som föreskriver att misstänkt och tillgänglig person ska konfronteras med trovärdiga tillgängliga vittnen?

O nej, det hade varit farligt.

Därför utesluter Axberger varje omnämnande av att Anki vid förhör i april 1993 ombads se igenom sex bilder på manspersoner för att avgöra om hon kunde känna igen någon mördare. Anki bläddrade mycket noggrant men kunde inte hitta någon mördare.

Fanns Anti Harald Avsan med bland de sex på bilderna?

O nej, det hade varit farligt…

Att kommissionen inte låtsades upptäcka en promemoria rörande 15 personers grova landsförräderi, är förstås upprörande. Hade den reagerat hade det varit farligt. Gnistrande farligt.

Det farligaste av allt.

Jag har undersökt möjligheterna att ställa en kommission till svars för sitt fögderi, men det verkar inte gå. En kommission – jag har skrivit det tidigare – som under viss pompa har till regeringen/justitieministern överlämnat sina texter, är därmed fri såsom fågeln, och vilka rena lögner och klara uteslutningar som än framkommer riskerar kommissionärerna aldrig bakläxa utan kan kvittera ut sina arvoden och traktamenten, tack för ett fint jobb, Ericsson, Axberger, Ahlenius… Och tack också Sigvard Marjasin, fast du fick det där med Lingärde och hans 15 landsförrädare om bakfoten…

Sven Anér

PS: Läs noga!

Granskningskommissionens rapport, sidan 766 i den ursprungliga rapporten:

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste betraktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.

Här står det i svart på vitt: släpp aldrig någonsin misstankarna mot Christer Pettersson! Misstankarna mot honom har inte hållit i hovrätten, de har aldrig godkänts för prövning av Högsta domstolen, men vi i denna fina granskningskommission ger inte tappt. Misstankarna har successivt skärpts, och så småningom kan vi nog få det till att Christer var den ensamme gärningsmannen…

Kommissionens aktstycke är kväljande. Vad den borde ha gjort, vid sitt första plenarsammanträde 1996, borde ha varit att säga sig:

Nu gör vi ingenting förrän vi i grunden har fått utrett Ulf Lingärdes anklagelser mot 15 svenskar för landsförräderi. Allt annat inledande arbete blir ju kusligt meningslöst innan vi får klarhet om ett 15-faldigt landsförräderi…

Men vad hände i själva verket? Lingärdes hos rikskrim redan 1993 ordentligt registrerade och förvarade promemoria Ai. 318-93, uppföljd av Lingärdes personliga besök hos Marjasins Palmekommission 1995, påtalad hos JK 1998, blev aldrig någonsin ens omnämnd i granskningskommissionens rapport, varefter kommissionen i lugn och ro kunde ägna sig åt tre års blaj, hela tiden med Christer Pettersson i fokus.

Det gick att skriva mycket strunt om Christer Pettersson:

De uppgifter kring Christer P:s person m m som framkommit måste i vart fall numera anses peka i annan riktning än den hovrätten angav - kommissionen slår fast att Christer Pettersson är den i särklass mest misstänkte. Kommissionens huvudsekreterare, nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, vet bättre än alla andra, på sin juridiska klätterstege.

Absurt, i detta groteska sammanhang, är palmeutredarnas aldrig av dem dementerade uppgift, att Roger Östlund, efter ankokmst kl 23.10 till biografen Grnd,skulle ha ringt ett samtal från Grands lobby kl 23.15, alltså mordnatten, samt under denna tid sett Christer Pettersson utanför Grands lobby.

Men Roger Östlund är på fyra sätt inte på plats. Går det? Ja, läs här:

Nr 1: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15 eftersom Roger Östlund inte kommer till Grands lobby förrän kl 23.30:

Nr 2: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15, eftersom Sigge bevisligen inte finns hemma på Tegnérgatan utan rör sig längs Luntmakargatan, med omnejd;

Nr 3: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren, eftersom polisen redan 1987 kunde konstatera i offentligt vittnesutlåtande att det var Cedergrens bror, också vid namn Roger, som vid något tidigare tillfälle ringt det telefonsamtal som av Palmeutredarna 1988 fiskades upp, med Roger omdöpt från C till Ö, att användas mot Christer Pettersson.

R 4: Den s k ”TK” som presenterats som kompletterande bevisning för att ett Rogersamtal ska ha bandats kl 23.15 är i alla avseenden en fiktion. Roger Östlund har inte kunnat ringa så tidigt, Sigge Cedergrens avlyssnade telefon kan inte ha bandat något samtal till Sigge, av samma skäl, och slutligen är allt en strid om påvens skägg, eftersom det aldrig var Roger Ö som ringde, då eller tidigare, utan Sigges bror Roger, vilken Sigge, enligt för rätten framlagd TK, i broderliga vändningar förmanar. Läs noga, Kerstin Skarp! Och blogggbesökare!