Guld och grön skogar – Leif GW:s mantra

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor utan professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Sven Anér, kl 14.35