”Tyst, det talar vi inte om…”

23.2.2013

Tidigare generationers sexualupplysning distribuerades i en broschyr, försåld under disken, som hette ”Tyst!”

Dagens brottsupplysning i Palmeärendet sker under samma motto.

Stora sjok av jordnära, konkret information, framlagd bl a i mina böcker och på denna blogg, förses med stämpeln ”Tyst” och avförs därmed från all diskussion, all debatt.

Ett exempel, av många, är den officiella behandlingen av Lisbeth Palmes aldrig dementerade koppling till mordet på Olof, där ”Tyst!” varit anbefalld.

Hela den omfattande bevisning rörande Lisbeth Palmes underliga färd från Dekorima till Sabbatsberg, som jag presenterat bl a i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, har inte gett något som helst avtryck i vare sig offentligt eller medialt tryck. Det finns något vagt omnämnande i RÅ:s avfärdande skrivelser till mig, det är nog allt, och samtliga medier har följt ”Tyst”-parollen.

Jag brukar ibland lägga det här perspektivet: vad kommer strikt hederliga forskare i sinom tid att hitta av centrala punkter i Palmeärendet? Den enda praktiskt taget kompletta källan kommer att bli mina brev till – och fåtaliga svarsbrev från – den svenska regeringen och det svenska riksåklagarämbetet, för ett par år sedan utgivna i bokform, ”De sammansvurna”.

Där finns sålunda informationen, aldrig ifrågasatt. Att inget medium någonsin brytt sig om att ta upp min klara attack mot Lisbeth Palme, med förgreningar, är anmärkningsvärt, kan sägas. Nesligt, kan också sägas. Lisbeth Palme avfärdar inte, jag är inte anmäld för förtal, vare sig av Lisbeth Palme eller Anti Avsan.

Förhåller det sig så här: de små och halvstora skandalerna kan med förtjusning relateras inför mikrofon och i spalter, medan de grövsta skandalerna hamnar under lock, ”Tyst”?

Detta är grymt ovärdig publicistik, där rapporterande böcker förblir oanmälda (i alla avseenden) och myndigheters ad acta-pärmar bågnar av dokument, medan myndigheternas skriftlärde fnyser åt dessa ”rättshaverister” som aldrig tycks ge upp. Rättshaveri är sin egen kontraproduktivitet. Ju kraftigare reaktion desto starkare hån: ”det är bara rättshaverister…”

När du läser det här har Leif GW Persson kastat sitt eventuella dok samt berättat wie es eigentlich gewesen. Eller kvarstår de mumlade texterna. Förstår Persson vilket ansvar han har, inför svensk allmänhet, inför sig själv?

Sven Anér