Leif GW i TV, från 12.2.1998: ”O nej, inget polisspår!” till 26.2.2011: ”O ja, visst finns det ett polisspår!”

2013-02-18

Inför Leif GW:s utlovade deklaration rörande polisspåret finns anledning att undersöka vad GW själv tidigare sagt om detta polisspår i Palmeärendet. Det var i TV3:s sändning den 12 februari 1998 som GW, i egenskap av ”opartisk ordförande”, avfärdade allt prat om polisspåret – jag citerar ur min bok ”Dominoeffekten” från 1998, med början på sidan 133:

TV 3 låter poliser utreda polisspåret

TV 3 sände den 12 februari, till nioårsminnet av Olof Palmes död, en dokumentär med svår slagsida. Kanalen hade valt att låta två poliser, Leif GW Persson och dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro, presentera olika vittnesuppgifter om polisers närvaro på egendomliga platser, walkie-talkie-tips, till synes graverande vittnesmäl mm. Som dokumentär betraktat var därmed programmet redan vid sjösättningen havererat.

Här får Leif GW Persson anslå tonen:

Ämnet för aftonen är alltså polisspåret, och det ska vi titta på utifrån två saker. Dels beskyllningarna mot polisen, som brukar framföras av den här gruppen av s k privatspanare. Men sedan har vi också tittat på… vi har gjort en granskning av privatspanarnas uppgifter. Polisens version, som ju sammanfattningsvis går ut på att privatspanarna pratar en massa strunt. Det blir båda sidor av saken som vi ska försöka belysa.

Vi tänker inleda med en rekonstruktion eller snarare kanske ett scenario, nämligen de uppgifter som skulle kunna tyda på att mordet på Olof Palme var en konspiration. Det har vi försökt konstruera till en sammanhängande händelse.

Jag går över till nutid, och jag känner häpnaden. För här sitter en av rikspolisstyrelsen avlönad chefskriminolog som inte låtsas förstå att han är glasklart jävig i detta ämne, och inte för en TV-allmänhet kan framträda som opartisk ordförande och programledare. Persson är, och var redan då, professor; som sagt jag häpnar. Det första budet i en professors katekes måste självfallet vara:

Du får aldrig presentera obestyrkta påståenden som akademiska sanningar.

Men Leif GW klampar in i storstövlarna, sätter sig redan i starten på oss journalister och enskilda utredare genom att döpa oss till ”privatspanare”, och säger sedan att ”vi” ska försöka belysa – vilka ”vi”? Det framkom aldrig, men att några av oss – ja jag fanns med på ett litet insnävat hörn – inte deltog i något slags utredningskommitté var onekligen självfallet.

Hur en person, som så uppenbart och fräckt bryter mot alla forskningslagar, kan inneha professur ter sig näst intill obegripligt. Mitt minne går tillbaka till den här vinterinspelningen, hur jag och mina kolleger på ena sidan av barrikaden, redan efter GW:s inledning kände oss slagna till slant, så mycket mer som detta var en bandad föreställning, hårt retuscherad vid visningen.

En visning, alldeles uppenbart tillkommen för att visa att rikspolisstyrelsen, genom sin kriminologiske expert, ville slå in i huvudet på en möjligen tveksam allmänhet att polisspåret vore lögn och dikt; det säger den samlade svenska polismyndigheten och poliskåren, och hör sen!

Ur Dominoeffekten igen:

Det här är en halvtimme in i det två och en halv timma långa programmet, och från och med nu finns Ölvebro med som Leif GW Perssons bisittare eller snarare medordförande. Tittarna kan inte ha fått uppfattningen att Ölvebro suttit på de svarandes bänk. Ölvebro ger ”fakta” i målet, han blir aldrig ifrågasatt.

Ölvebros avslutande inlägg ger en god summering av detta ynkliga spel för galleriet:

”Utifrån det jag har sett i materialet, så kan jag inte se att det går att göra något mera. Men det har suttit en kommission, och den har inte hittat något polisspår.”

Så var det sagt. GW och Ölvebro har satsat hela sin möjligen kvarvarande prestige på sitt inetsade mantra från 1998: Det finns inget polisspår. Det har aldrig funnits något polisspår…

Jämför detta med GW:s över all måtta sensationella omvändning, nu 2011 och 2012. Hej och hå, här kommer jag som heter GW och berättar för er att mordet på Olof Palme ägde rum

Inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Nu är det det här som ni måste tro på…

GW hade då, vid en så symboliskt laddad tidpunkt som 25-årsdagen av mordet på en statsminister, valt att svänga 180 grader på klacken och berätta för allmogen att det hela tiden har funnits ett polisspår som lett till Olof Palmes död.

Han kostade rent av på sig ett getöga mot min enkla person:

Ja, ja, även en blind höna kan hitta ett korn…

Det var ju vänligt sagt, till en journalist och författare som ägnat 27 år av sitt liv åt rättskaffens bevakning av Palmemordet, ständigt marginaliserad, ständigt förhånad, ständigt undanskuffad.

Vad som i dag har tillkommit, inför den proklamerade deklarationen nu den 26 februari i år, är som vi alla vet, de fyra ”fiction”-filmerna om pilgrimen. Med en säpochef som bas och en underhuggare – som väl kunde klassificeras som en vanlig nedgången polisman – som gärningsman på fältet.

Vad då? frågar sig kanske professor Persson. Jag har haft lust att återuppliva det gamla polisspåret som jag tycker börjar se riktigt aptitligt ut, både i fiction och fact. Så nu ska ni lyssna på mig i TV den 26. Sen har jag löst Palmemordet.

Har du det, förre chefskriminologen Leif GW Persson, i dag privatspanare?

Sven Anér, utredande nyhetsjournalist