”Distans och närhet mellan krigen”

är rubriken på Bo Alvbergers recension i Miljömagasinet av ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”. Jag återger recensionen:

22.2.2013

Varje tidsepok verkar kräva sina tributer. I dag tvingas få barn be aftonbön – knappast heller bordsbön. För inte länge sedan var de självklarheter i de flesta hem.

I sin bok om tiden mellan de båda världskrigen Mitt 20-tal och mitt 30-tal berättar journalisten och författaren Sven Anér om hur han och hans syster Kerstin – senare välkänd riksdagsledamot (fp) – från tidig ålder fick lära sig att läsa bönen ”Gud som haver” innan de drog täcket över öronen och somnade. I övrigt var föräldrarna inte religiösa, detta var kulturellt betingat precis som dop och kyrkbröllop fortfarande är det. Sven Anér låter oss blicka in i ett annorlunda samhälle, men gör det utan något historiskt syfte. Han har helt enkelt satt sig vid datorn och låtit minnena komma spontant utan tillgång till dagböcker eller andra dokument. Då och då kompletteras berättandet med en ”exkurs”, en utvikning i form av jämförelser med vår tid, en reflektion eller ett citat ur Nationalencyklopedin för att kasta ljus över en företeelse som yngre läsare inte förväntas känna till – ”Barnens brevlåda”, till exempel. Någon gång utnyttjas den gamla fina utgåvan av Nordisk Familjebok. Man önskar att det skett oftare.

Öppenhet och närhet präglar texten som författaren varken vill kalla ”memoarer” eller ”minnen”, beteckningar som fått en högtidlig eller officiös klang.

Förutom upplevelsen av en annan epok får läsaren ett porträtt av en av epokens mest framstående affärsmän, författarens far Josef Anér, som blev mest känd i sin egenskap av chef för landets största varuhuskedja EPA.

Den kärleksfulla beskrivningen av Stockholm kommer att tilltala många, men framför allt fängslar de olika människoöden som den unge Sven kommer i kontakt med hemma och ute i Europa på semester eller under studievistelser.

Distansen till den skildrade tiden är tydlig samtidigt som det är lätt att leva sig in i pojkens relationer till familjemedlemmar och skolkamrater. När man lagt ifrån sig boken kan man inte låta bli att hoppas att författaren ska ta med sig läsaren till nya årtionden. Bo Alvberger.