Kan inte GW snart få leka i fred?

20.2.2013.

Leif GW Perssons senaste turer i massmedia, utförligt presenterade och säkerligen högt arvoderade, börjar bli tålamodsprövande. De rör viktiga inslag i svensk rättsskipning, och Perssons framträdanden närmar sig nu lagens ingenmansland.

När jag skriver detta står två ärenden i centrum, nämligen mordet på Olof Palme resp stölden från Perssons granne av 69 kor. I båda fallen har Persson gjort självsäkra men samtidigt vaga uttalanden.

Olof Palme. Persson: Jag kommer tisdagen den 26 februari att lämna viktiga uppgifter rörande lösningen av mordet på Olof Palme.

Uttalandet har vid olika tillfällen formulerats på varierande sätt, men den svenska allmänheten, och förstås jag själv, har inte fått annat intryck än att Persson denna tisdag kommer att ge oss ett slutgiltigt besked i detta stora svarta ämne.

De 69 korna. Persson: Jag har i ett kuvert, som sedan tillslutits, nedtecknat vad jag anser hände med de 69 korna, men jag tänker inte öppna detta kuvert.

Saken verkar kompliceras av ett uttalande nu den 19 februari, i TV, av Perssons trogna reporter Camilla Kvartoft, där hon gav intryck av att själv känna till vad som står i det aktuella dokumentet.

Jag ställer mig nu frågan: Skulle en vanlig person, utan Perssonsk aura och utstrålning, utan vidare ha rätt att i två pågående brottmål vägra berätta vad han eller hon vet, vägra att lämna ut centrala dokument?

Svensk lag förutsätter vittnesplikt, i varje fall inför domstol men i de flesta fall även inför polis, och mot denna bakgrund ställer näst intill alla människor upp. Undantagna är sådana som därmed skulle förråda sig själva för begånget brott, samt, tydligen, professor Leif GW Persson.

Vilka tvångsåtgärder skulle idag kunna riktas mot Persson? Ja, de är säkert ingalunda obefintliga. I brottmål finns möjligheter för förundersökningsledare eller domstol att beslagta dokument som kan tänkas vara viktiga för utredningen, i mina två aktuella fall sålunda Perssons ”hemliga” uppgifter om kostölden, resp eventuellt förefintlig dokumentation kring Perssons påstådda kommande Palme-uppgifter, tex skriftligt material hos SVT eller redan inspelat material inför sändningen den 26 februari.

Jag är mycket väl medveten om att brottsutredares intressen här kan hamna i konflikt med tryckfrihetsförordningens; en avvägningsfråga kan uppstå, vilken i så fall får lösas av JK.

Krångligt? Ja, men detta är i så fall helt och hållet Perssons fel. Vanliga människor, utan Perssons märkliga dagsstatus, berättar i brottmål vad de vet, om de inte är involverade i själva brottet. Persson krånglar och obstruerar för att visa den makt han tror att han har.

Har jag överdrivit? Och är det så bråttom. Ja. Inte minst Persson, som nyss avgången chefskriminolog hos rikspolisstyrelsen, måste veta att ”fara i dröjsmål” alltid kan föreligga; ”periculum in mora”, sa forna tiders jurister.

Det skulle kunna tyckas att eftersom detta dröjsmål i Palmefallet redan sträcker sig över 27 år så gör det väl inte så mycket om Persson får leka en stund, men jag, och framför allt strikt lagkunnigt folk, kan inte rimligen dela den uppfattningen. Brottsutredare måste vid varje tidpunkt känna till läget för det aktuella fallet och kan inte gå med ögonbindel till sin dator.

Den avgångne chefskriminologen Leif GW Persson ägnar sig åt domstolstrots, en beskrivning som jag dock inte hittar i lagbokens ”nämndemannaregister” (dvs den snorkiga benämning som jurister tillämpar på det mycket utförliga och användbara register som avslutar Svea rikes lag); på engelska ”contempt of court”, det känner vi igen från Hollywood.

I denna terräng, som borde vara förbehållen brännvinsadvokaternas skrå, om det finns kvar, orienterar professor Persson, hittills utan att snava på någon tuva. Men hur länge? Det finns ett inslag i dessa Perssonska affärer som doftar mer av money än rakryggad önskan att komma till punkt, till ett hederligt slut.

Om Persson, till konceptet med det förseglade konvolutet, har knutit förhoppningar om pekuniära reportageersättningar, jag säger inte att han gör det, men jag säger ”om” – ja då är han ute i ett sunkigt och laglöst land.

Apropå lag, som Persson kan klart bättre än Anér, med en överspelad propedeutisk kurs i sjörätt från Handelshögskolan i Stockholm 1941, så gjorde Persson ett långt och märkligt uttalande i sin senaste magistrala mordgenomgång, nu i tisdags.

Han sa då ungefär så här (jag refererar ur minnet, men uttalandet vore värt en noggrann återgivning):

Det är inte nödvändigt att påtala poliskollegers eventuella tjänstefel som man råkar stöta på. Det blir bara krångel efteråt. Jag har brukat hålla mig undan.

Självfallet en svårt kuslig bekännelse från en kriminologie professor, med uppgift att värna sanningen och rättvisan, inte att gömma sig i närmaste buske.

Hans otroliga debattinlägg i den öppna svenska televisionen kontrasterar makabert mot hans självpåtagna syssla i dag och framför allt nu på tisdag: att finna Olof Palmes mördare,

inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

enligt vad han flera gånger deklarerat i den nyssnämnda öppna svenska televisionen.

Men vad kommer han egentligen att säga 2013? 1995 sa han till en miljonpublik i TV 3:

”Det finns inget polisspår, det är bara privatspanarna som hittar på…”

Vad säger han i dag? Och vad säger han om det han sa för 18 år sen?

Sven Anér