”Det har jag ta mej fan inte gjort!”

28.2.2013

Jag har nyligen citerat slutet av ”Anita Svan”-mailet nr15. Där en mailare, som kanske helst velat vara anonym, berättar för Lars Krantz den 3 januari 2007 om allt han beskyllts för men aldrig gjort.

Jag återger nu inledningen av detta mail nr 15, och jag hävdar mycket bestämt att det är Anti Avsan själv som har mailat; jag ger ett tungt indicium:

--- En av de största idioterna är Lars Krantz. Fd journalist och alltid kommunist. Olle Alsén och Gösta Söderström är exempel på renodlade mytomaner. Alsén har t ex ljugit ihop en historia om finska flickor på Sveavägen som skulle iakttagit en fd polisman i påstått skumt ärende. Han har också ljugit om att fd polismannen bytt pass efter händelsen. Tillsammans med Söderström och Krantz har Alsén också ljugit om att den fd polismannen haft ett skumt företag i Täby. Ren djävla lögn! Skulle han ha hållit på med sånt? Det har jag ta mej fan inte gjort! Fd polismannen är ju en mycket respekterad ledamot av Sveriges riksdag. En av de få ärliga politiker som finns i det här landet.---

Vem har skrivit detta? Vem kan ha skrivit detta?

För det första: ingen mer än Avsan själv, eller en person som Avsan själv skulle ha noga satt in i ärendet, kan ha skrivit detta. De citerade uppgifterna kan inte, ursprungligen och sammantagna, ha varit kända för någon annan än Avsan själv.

För det andra: Mailaren skriver:

Ren djävla lögn! Skulle han ha hållit på med sånt? Det har jag aldrig gjort!

Om vi då prövar möjligheten att en annan person skulle ha skrivit detta för Avsans räkning, skulle denna hypotetiska person aldrig ha kunnat skriva ”jag” om Anti Avsan; vederbörande, om han eller hon existerat – skulle självfallet ha skrivit ”han” eller ”Avsan”.

Detta är tung psykologi. Ingen kan, inte ens av misstag, skriva ”jag” om någon annan än sig själv. Men Avsan kan, förstås, i detta mail skriva ”jag” om sig själv, ett helt naturligt misstag. Det måste ha varit svårt att skriva ett helt mail och göra om sig själv till någon annan.

Denna lapsus dömer Avsan och placerar honom som författare av mail nr 15, med alla dess grova invektiv. Detta är den man som då mailet skrevs, 2007, satt som rådman vid Stockholms tingsrätt och som nyinvald moderat ledamot av den svenska riksdagen.

Att Sveriges statsledning och rättssamhälle vägrar medge att Anti Avsan är fast kopplad till mordet på en statsminister är oerhört.

Saken blir inte bättre av att rikskrim i dag ber om telefontips rörande detta mord; ett gnistrande hyckleri! Rikskrim har haft facit i hand sedan första sekund!

Mutbrott, bestickning – jag lägger till hot

27.2.2013

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen:

Till min gårdagsskrivelse önskar jag, på grundval av nya informationer, lägga att jag önskar att den av mig begärda utredningen gällande professor Leif GW Persson även måtte behandla möjligheten att

hot jämlikt BrB 4:5

mot Persson finns med i bilden.

Det har, enligt vad jag utgår från, gällt att till varje pris förmå Persson att frångå sina tidigare klara utpekanden av

poliser, militärer och säkerhetspersoner

som medverkande vid mordet på Olof Palme. Påtryckningar mot Persson kan ha tagit formen även av hot, eller en kombination av muta och hot. Jag önskar att mitt tillägg till min anmälan omedelbart tas upp av mina båda adressater.

Jag noterar samtidigt det anmärkningsvärda i att Persson, vid sitt gårdagsframträdande i SVT, ingenting nämner om

de aldrig dementerade, klara anklagelserna mot piketpolisen, i dag rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan,

ingenting nämner om det likaledes odementerade landsförräderi som framgår av Ai. 318-93 resp av Palmekommissionen 95-103, samt

ingenting nämner om Säpos medverkan vid mordet.

”Poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

alltså Perssons grälla larmsignaler från 2011 och 2012, är totalt bortopererade som mördaralternativ – har Persson mutats och/eller hotats?

Jag utgår från att denna min senaste inlaga får samma ärendenummer som gårdagens.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Vart tog poliserna vägen? Militärerna? Säkerhetsfolket?

26.2.2013 kl 22.

60 minuter var utlovade från GW om Palmemordet, men det blev bara drygt hälften. Varför det?

Först talades det teknik, vilket inte kändes särskilt intressant; naturligtvis hade alla dagens mobiler och mobilfilmare gett en helt annan bild. Tidningar hade kunnat ha bra bilder från mordplatsen inom 5-10 minuter. Ja visst, men vad hjälper det oss i dag?

Konspirationer ligger oftast bakom attentat mot politiker, jo. Alternativ nr 2 är ensamma galningar, men i det här fallet tror GW på en konspiration; han kallar den två gånger för ”en mindre konspiration”? Varför mindre?

Sedan fick Gösta Söderströms anhöriga höra att Gösta ”råkat ut för elavbrott i huvudet” – för GW gäller inga spärrar.

När det gäller Christer Pettersson: två saker.

För det första är hela GW:s attityd mot Christer – och har alltid varit – nonchalant, hånande, nedlåtande – mot en man som han vet aldrig var på platsen. Och som klarade lögndetektorn.

GW försökte nu i samtalet med sin Camilla hålla en liten glugg öppen för en skyldig Christer, trots att bland andra jag själv i 26 års tid har berättat att huvudvittnet Roger, enda påstådda vittne från biografen Grand, inte kom dit förrän tio minuter efter mordet. Men detta otroliga faktum har alla utredare, nu inklusive GW, valt att hoppa över, ett faktum som hade kunnat rädda Christer Pettersson undan all förföljelse från tre dagar efter mordet, då alla bions Roger-vittnesmål förelåg, Pia och Lars-Erik och de andra: ”Roger kom 23,30”. Palme mördades – inte 23.20 som GW envisades att säga utan cirka 23.26, ett av dramats tunga villospår.

GW påstår att han är påläst på Dekorima. Nej, det är han inte. Hur skulle han i så fall, som utlärd kriminolog, ha kunnat undgå att dessutom upptäcka att ett påstått telefonsamtal kom från fel Roger, inte Östling utan Sigges bror, Roger Cedergren. Inte den natten, utan någon gång tidigare…

Nej, GW har aldrig läst på, aldrig gått ordentligt in i något av de många delproblemen, utrett till slutet. Men prata går ju.

Vad ansåg GW denna kväll i den stora frågan: poliser, militärer, säkerhetspersoner?

I mumlet försvann de allihop. Det verkade som om påståendet från 2011-2012 var praktiskt taget bortblåst. Vanliga poliser? O nej, många av dem jobbade ju den här kvällen – skulle det fria? Drev GW med oss? Militärer – icke nämnda med en stavelse. Han kunde ju ha läst upp hela listan, Ai. 318-93, över de 15 misstänkta landsförrädarna. som finns i polisens berömda kassavalv – inte det, det passade inte? Säkerhetspoliser? Egentligen inte heller nämnda.

GW manade fram en konstig bild av en konspiration liksom utan konsistens eller struktur. En struktur i största allmänhet,

Nej, GW var inte påläst den här kvällen, det är något han överlåter åt sina motståndare på andra sidan barrikaden. Och den som lugnt och stilla får prata utan att just bli avbruten har det ju väl förspänt och kan locka ofta inte alls pålästa att tro på den store Leif Gustaf Willy.

Jag finner att min gissning från i eftermiddags stämmer mycket väl. I det stort uppreklamerade programmet hade inte bara jag, som tittare, väntat mig det klara svaret på polis-militär-Säpofrågorna.

I stället kom ett mummel, ett ofta mycket påfrestande egenfokuserat mummel.

Jag konstaterar: Persson fick inte lov att sticka ut hakan, Antenner drogs in, och kvar står en ”liten” ospecificerad och obemannad konspiration i största allmänhet.

Vad har GW fått för sitt tillmötesgående gentemot Rosenbad? Frågar jag nu RÅ och rikskrim – svara!

Sven Anér kl 22.32.

PS: ”Sitter Palmes mördare i riksdagen?” var Olle Minells rubrik över ett appellmöte i Gislaved häromdagen. Sådana fräscha frågor ställde inte Leif och Camilla. SA.

”Mutbrott, det som är pliktstridigt…”

26.2.2013.

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmodar mina adressater att snarast och noggrant utreda huruvida förre chefskriminologen, professorn Leif GW Persson, enligt här nedan lämnad sakbeskrivning, gjort sig skyldig till

tagande av muta, jämlikt brottsbalken 20:3. Jag ifrågasätter även bestickning, jämlikt BrB 17:7.

Jag ger först sakbeskrivningen, vilken även läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com:

Guld och gröna skogar – Leif GW:s mantra?

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor rimligen med en professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…”

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Så långt min sakframställning, tagen från min blogg. Mot bakgrund härav anhåller jag sålunda att mina adressater snarast måtte utreda huruvida Leif GW Persson, genom tagande av muta, denna dag förmåtts att avstå från att vidhålla sitt i SVT i februari 2011 och i februari 2012 demonstrativt och, den första gången sensationellt, utan reservationer gjorda påstående att statsminister

Olof Palme mördats inom en konspiration av poliser, militärer och sälerhetspersoner.

Lagen säger att muta kan tas emot av ”arbetstagare”, och NE konstaterar i senaste upplaga att, sedan 1978, muta kan tas även av privat arbetstagare. Jag undersöker då. Åren 2011 och 2012 var Persson ostridigt arbetstagare i offentlig tjänst, rikspolisstyrelsen. I dag, då jag alltså ifrågasätter tagande av muta, är Persson pensionerad från RPS men utför omfattande tjänster åt olika uppdragsgivare, bl a åt SVT och åt tidningen Expressen.

För SVT har han under lång tid arbetat med bl a reportageserien ”Veckans mord”, i många avsnitt, samt med fiction-serien ”En pilgrims färd”, till vilken han sålt och för vars räkning han inledningsvis bearbetat TV-produktionens (-”avsnitt”) konception.

I ”Veckans mord-”serien har han i dag låtit sända samt deltagit i ett avsnitt där, enligt förutskickat material, endast mordet på Olof Palme skulle avhandlas, ”med ett nytt grepp”, sades det.

Jag hävdar att Persson i dag innehar en anställningsliknande position i förhållande till SvT och Expressen, även till Aftonbladet enligt nedan.

Men i detta senaste avsnitt har Persson demonstrativt frångått sina tidigare fastslagna misstankar mot framför allt poliser, för att i stället (se sakframställningen) huvudsakligen ägna sig åt kriminalteknik. Tittarna, inklusive jag själv, har givetvis fått intrycket att poliser inte längre misstänks av Persson.

Nå, spelar hans åsikter åt ena eller andra hållet resp vid olika tidpunkter någon större roll?

Ja, menar jag mycket bestämt, och det är därför jag inlämnar denna begäran om en utredning. Persson har nämligen, med acceleration under de senaste åren, erbjudits och skaffat sig en plattform för framförandet av sina åsikter som lett till att hans synpunkter och åsikter och påståenden för stora grupper av den svenska allmänheten framstår som välgrundade och sanna, officiella och närmast sakrosankta. Någon debatt värd namnet medger Persson sällan, sedan han på 1990-talet som ”opartisk” ordförande och RPS-anställd ledde en TV 3 debatt och därvid hävdade att han vore opartisk. Hela hans framtoning visade dock att han helt avfärdade det ”polisspår” som skulle vara föremål för debatten.

Persson har som synes oscillerat. 1990-talet entusiastisk motståndare till varje tanke på ett polisspår, 2011 och 2012 lika entusiastisk anhängare av detta polisspår, för att i dag ha placerat polisspåret att glömmas ad acta.

Om jag vågar examinera Perssons tankar så verkar det ju som om han, efter sin inledande polisspårsdrive fram till 2011, har kommit på andra (enligt min egen mening korrekta) tankar, för att nu ha svängt till ett slags ingenmansland.

Det är denna sista omsvängning, dagens omsvängning, som jag anser kan utgöra grunden för ett mutbrott.

Vilka pengar – eller möjligen andra förmåner – det handlar om kan jag förstås inte säkert veta, än mindre precisera.

Men Persson har, i flera mediauttalanden, oförblommerat berättat om sina mycket stora inkomster och om sina kolleger nämnt att ”jag tjänar betydligt mer än vad de gör”.

Ett mutbrott bedöms inte efter beloppsstorlek, i varje fall inte efter beloppen enbart. Dessutom kan i Perssons fall behöva avgöras om belopp erhållna från Expressen och SVT, enligt ovan, samt inte minst från Aftonbladet, vars redaktion under långa perioder tycks ha använt Persson som tidningens eget mantra eller skyltdocka. Jag vågar gissa att Persson tagit rejält betalt för varje dylikt bildframträdande.

Nå, Perssons ensak? Det är detta jag önskar få utrett. I varje mutaffär torde den undersökte vilja hävda att erhållna penningbelopp utgör ersättning för arbete. I fallet Persson tillkommer hans anställning, till för några månader sedan, som en komplicerande faktor. Om Persson, medan han arbetade som tjänsteman hos RPS och samtidigt förordade polisspåret, försäkrade sig om separata tillstånd för varje biinkomst kommer saken möjligen i ett annat läge.

Jag understryker slutligen att professor Leif GW Perssons position inför den svenska allmänheten har varit grundmurad. Den svenska allmänheten har trott honom, i vått och torrt.

Grundfrågan: har tagande av muta varit förutsättningen för Perssons saltomortal denna dag, den 26 februari, från ett direkt utpekande av personer ur den polismakt som är satt att försvara sittande regeringschefs liv, till – ja, till vad då? Till ingenting, som saken tycks framstå denna kväll.

Ett mutbrott tillkommer inte utan bestickning. Självfallet anmodar jag mina adressater att även utreda möjliga bestickare, kanske placerade inom rättsstatens högre regioner.

Jag önskar omedelbart besked, från båda mina adressater, rörande dnr och handläggare samt myndigheternas första kommentarer.

Sven Anér, journalistisk utredare av RÅ:s och rikskriminalpolisens handläggning av detta ärende sedan hösten 1986. Jag noterar att jag under denna tid aldrig, från dessa båda myndigheter, någonsin mottagit en enda samtidigt korrekt och relevant information. Nu önskar jag bättring.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Guld och grön skogar – Leif GW:s mantra

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor utan professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Sven Anér, kl 14.35

”Tyst, det talar vi inte om…”

23.2.2013

Tidigare generationers sexualupplysning distribuerades i en broschyr, försåld under disken, som hette ”Tyst!”

Dagens brottsupplysning i Palmeärendet sker under samma motto.

Stora sjok av jordnära, konkret information, framlagd bl a i mina böcker och på denna blogg, förses med stämpeln ”Tyst” och avförs därmed från all diskussion, all debatt.

Ett exempel, av många, är den officiella behandlingen av Lisbeth Palmes aldrig dementerade koppling till mordet på Olof, där ”Tyst!” varit anbefalld.

Hela den omfattande bevisning rörande Lisbeth Palmes underliga färd från Dekorima till Sabbatsberg, som jag presenterat bl a i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, har inte gett något som helst avtryck i vare sig offentligt eller medialt tryck. Det finns något vagt omnämnande i RÅ:s avfärdande skrivelser till mig, det är nog allt, och samtliga medier har följt ”Tyst”-parollen.

Jag brukar ibland lägga det här perspektivet: vad kommer strikt hederliga forskare i sinom tid att hitta av centrala punkter i Palmeärendet? Den enda praktiskt taget kompletta källan kommer att bli mina brev till – och fåtaliga svarsbrev från – den svenska regeringen och det svenska riksåklagarämbetet, för ett par år sedan utgivna i bokform, ”De sammansvurna”.

Där finns sålunda informationen, aldrig ifrågasatt. Att inget medium någonsin brytt sig om att ta upp min klara attack mot Lisbeth Palme, med förgreningar, är anmärkningsvärt, kan sägas. Nesligt, kan också sägas. Lisbeth Palme avfärdar inte, jag är inte anmäld för förtal, vare sig av Lisbeth Palme eller Anti Avsan.

Förhåller det sig så här: de små och halvstora skandalerna kan med förtjusning relateras inför mikrofon och i spalter, medan de grövsta skandalerna hamnar under lock, ”Tyst”?

Detta är grymt ovärdig publicistik, där rapporterande böcker förblir oanmälda (i alla avseenden) och myndigheters ad acta-pärmar bågnar av dokument, medan myndigheternas skriftlärde fnyser åt dessa ”rättshaverister” som aldrig tycks ge upp. Rättshaveri är sin egen kontraproduktivitet. Ju kraftigare reaktion desto starkare hån: ”det är bara rättshaverister…”

När du läser det här har Leif GW Persson kastat sitt eventuella dok samt berättat wie es eigentlich gewesen. Eller kvarstår de mumlade texterna. Förstår Persson vilket ansvar han har, inför svensk allmänhet, inför sig själv?

Sven Anér

”Distans och närhet mellan krigen”

är rubriken på Bo Alvbergers recension i Miljömagasinet av ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”. Jag återger recensionen:

22.2.2013

Varje tidsepok verkar kräva sina tributer. I dag tvingas få barn be aftonbön – knappast heller bordsbön. För inte länge sedan var de självklarheter i de flesta hem.

I sin bok om tiden mellan de båda världskrigen Mitt 20-tal och mitt 30-tal berättar journalisten och författaren Sven Anér om hur han och hans syster Kerstin – senare välkänd riksdagsledamot (fp) – från tidig ålder fick lära sig att läsa bönen ”Gud som haver” innan de drog täcket över öronen och somnade. I övrigt var föräldrarna inte religiösa, detta var kulturellt betingat precis som dop och kyrkbröllop fortfarande är det. Sven Anér låter oss blicka in i ett annorlunda samhälle, men gör det utan något historiskt syfte. Han har helt enkelt satt sig vid datorn och låtit minnena komma spontant utan tillgång till dagböcker eller andra dokument. Då och då kompletteras berättandet med en ”exkurs”, en utvikning i form av jämförelser med vår tid, en reflektion eller ett citat ur Nationalencyklopedin för att kasta ljus över en företeelse som yngre läsare inte förväntas känna till – ”Barnens brevlåda”, till exempel. Någon gång utnyttjas den gamla fina utgåvan av Nordisk Familjebok. Man önskar att det skett oftare.

Öppenhet och närhet präglar texten som författaren varken vill kalla ”memoarer” eller ”minnen”, beteckningar som fått en högtidlig eller officiös klang.

Förutom upplevelsen av en annan epok får läsaren ett porträtt av en av epokens mest framstående affärsmän, författarens far Josef Anér, som blev mest känd i sin egenskap av chef för landets största varuhuskedja EPA.

Den kärleksfulla beskrivningen av Stockholm kommer att tilltala många, men framför allt fängslar de olika människoöden som den unge Sven kommer i kontakt med hemma och ute i Europa på semester eller under studievistelser.

Distansen till den skildrade tiden är tydlig samtidigt som det är lätt att leva sig in i pojkens relationer till familjemedlemmar och skolkamrater. När man lagt ifrån sig boken kan man inte låta bli att hoppas att författaren ska ta med sig läsaren till nya årtionden. Bo Alvberger.

Kan inte GW snart få leka i fred?

20.2.2013.

Leif GW Perssons senaste turer i massmedia, utförligt presenterade och säkerligen högt arvoderade, börjar bli tålamodsprövande. De rör viktiga inslag i svensk rättsskipning, och Perssons framträdanden närmar sig nu lagens ingenmansland.

När jag skriver detta står två ärenden i centrum, nämligen mordet på Olof Palme resp stölden från Perssons granne av 69 kor. I båda fallen har Persson gjort självsäkra men samtidigt vaga uttalanden.

Olof Palme. Persson: Jag kommer tisdagen den 26 februari att lämna viktiga uppgifter rörande lösningen av mordet på Olof Palme.

Uttalandet har vid olika tillfällen formulerats på varierande sätt, men den svenska allmänheten, och förstås jag själv, har inte fått annat intryck än att Persson denna tisdag kommer att ge oss ett slutgiltigt besked i detta stora svarta ämne.

De 69 korna. Persson: Jag har i ett kuvert, som sedan tillslutits, nedtecknat vad jag anser hände med de 69 korna, men jag tänker inte öppna detta kuvert.

Saken verkar kompliceras av ett uttalande nu den 19 februari, i TV, av Perssons trogna reporter Camilla Kvartoft, där hon gav intryck av att själv känna till vad som står i det aktuella dokumentet.

Jag ställer mig nu frågan: Skulle en vanlig person, utan Perssonsk aura och utstrålning, utan vidare ha rätt att i två pågående brottmål vägra berätta vad han eller hon vet, vägra att lämna ut centrala dokument?

Svensk lag förutsätter vittnesplikt, i varje fall inför domstol men i de flesta fall även inför polis, och mot denna bakgrund ställer näst intill alla människor upp. Undantagna är sådana som därmed skulle förråda sig själva för begånget brott, samt, tydligen, professor Leif GW Persson.

Vilka tvångsåtgärder skulle idag kunna riktas mot Persson? Ja, de är säkert ingalunda obefintliga. I brottmål finns möjligheter för förundersökningsledare eller domstol att beslagta dokument som kan tänkas vara viktiga för utredningen, i mina två aktuella fall sålunda Perssons ”hemliga” uppgifter om kostölden, resp eventuellt förefintlig dokumentation kring Perssons påstådda kommande Palme-uppgifter, tex skriftligt material hos SVT eller redan inspelat material inför sändningen den 26 februari.

Jag är mycket väl medveten om att brottsutredares intressen här kan hamna i konflikt med tryckfrihetsförordningens; en avvägningsfråga kan uppstå, vilken i så fall får lösas av JK.

Krångligt? Ja, men detta är i så fall helt och hållet Perssons fel. Vanliga människor, utan Perssons märkliga dagsstatus, berättar i brottmål vad de vet, om de inte är involverade i själva brottet. Persson krånglar och obstruerar för att visa den makt han tror att han har.

Har jag överdrivit? Och är det så bråttom. Ja. Inte minst Persson, som nyss avgången chefskriminolog hos rikspolisstyrelsen, måste veta att ”fara i dröjsmål” alltid kan föreligga; ”periculum in mora”, sa forna tiders jurister.

Det skulle kunna tyckas att eftersom detta dröjsmål i Palmefallet redan sträcker sig över 27 år så gör det väl inte så mycket om Persson får leka en stund, men jag, och framför allt strikt lagkunnigt folk, kan inte rimligen dela den uppfattningen. Brottsutredare måste vid varje tidpunkt känna till läget för det aktuella fallet och kan inte gå med ögonbindel till sin dator.

Den avgångne chefskriminologen Leif GW Persson ägnar sig åt domstolstrots, en beskrivning som jag dock inte hittar i lagbokens ”nämndemannaregister” (dvs den snorkiga benämning som jurister tillämpar på det mycket utförliga och användbara register som avslutar Svea rikes lag); på engelska ”contempt of court”, det känner vi igen från Hollywood.

I denna terräng, som borde vara förbehållen brännvinsadvokaternas skrå, om det finns kvar, orienterar professor Persson, hittills utan att snava på någon tuva. Men hur länge? Det finns ett inslag i dessa Perssonska affärer som doftar mer av money än rakryggad önskan att komma till punkt, till ett hederligt slut.

Om Persson, till konceptet med det förseglade konvolutet, har knutit förhoppningar om pekuniära reportageersättningar, jag säger inte att han gör det, men jag säger ”om” – ja då är han ute i ett sunkigt och laglöst land.

Apropå lag, som Persson kan klart bättre än Anér, med en överspelad propedeutisk kurs i sjörätt från Handelshögskolan i Stockholm 1941, så gjorde Persson ett långt och märkligt uttalande i sin senaste magistrala mordgenomgång, nu i tisdags.

Han sa då ungefär så här (jag refererar ur minnet, men uttalandet vore värt en noggrann återgivning):

Det är inte nödvändigt att påtala poliskollegers eventuella tjänstefel som man råkar stöta på. Det blir bara krångel efteråt. Jag har brukat hålla mig undan.

Självfallet en svårt kuslig bekännelse från en kriminologie professor, med uppgift att värna sanningen och rättvisan, inte att gömma sig i närmaste buske.

Hans otroliga debattinlägg i den öppna svenska televisionen kontrasterar makabert mot hans självpåtagna syssla i dag och framför allt nu på tisdag: att finna Olof Palmes mördare,

inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

enligt vad han flera gånger deklarerat i den nyssnämnda öppna svenska televisionen.

Men vad kommer han egentligen att säga 2013? 1995 sa han till en miljonpublik i TV 3:

”Det finns inget polisspår, det är bara privatspanarna som hittar på…”

Vad säger han i dag? Och vad säger han om det han sa för 18 år sen?

Sven Anér

Till TT och SvD: ska Anti Avsan bli vår nye justitieminister?

20.2.2013. En bloggbesökare från Mälardalen ringer i min telefon och noterar händelserik publicitet kring duon Persson/Avsan. Han frågar sig och mig:

Siktar karriäristen Anti Avsan på justitietaburetten? I går, 19 februari, framträdde han som justitiedepartementets obestridde talesman i centrala ärenden, och i dag, 20 februari, har uppenbarligen TT ringt upp Avsan – eller vice versa? – varefter denne bildar egen frond och front mot Beatrice Ask och sänker hennes senaste stora hjärtefråga, kronvittnena. Vad händer, frågar sig även jag, en enkel normaltrakasserad person?

Så här säger Avsan i ett kort uttalande för TT och SvD i angenäm förening:

Anti Avsan (m), ledamot i justitieutskottet och rådman i Stockholms tingsrätt, betonar att den som lämnar ett vittnesmål inte ska särbehandlas i straffprocessen.

”Det handlar inte om att uppvärdera trovärdigheten hos personer som väljer att berätta. De kan lämna uppgifter som kan kontrolleras på annat sätt eller som gör att man kan säkra annan bevisning”, säger han till TT.

Alltså: en till riksdagens justitieutskott nyligen från civilutskottet promoverad moderat riksdagsledamot väljer att, vid sitt första framträdande i en inflammerad moderat hjärtefråga, attackera det näst Reinfeldt viktigaste moderata statsrådet:

Stopp och belägg! Ask har fel, vi ska inte ha några kronvittnen, det ska jag bli man för!

Betyder detta att Anti Avsan i dag är den utsedda moderata talespersonen? Betyder det att vi ska sluta lyssna på Beatrice Ask? Moderater ute i bygderna måste ha fått skorpan till frukostkaffet i vrångstrupen: vad menas?

Nå: om Anti Avsan skulle lyckas i sina eventuella planer och avancera till den näst finaste taburetten – ja, då måste ju Rosenbad fabricera en komplett CV för det nyvalda statsrådet. I detta curriculum vitae bör bl a ingå detta:

Ett stilprov ur det nya statsrådets tidigare produktion på nätet, ett utdrag ur ett mail den 8 januari 2007 från ”Anita Svan till Lars Krantz”. Anita Svan är akronym för Anti Avsan, aldrig förnekad av Avsan själv:

Sven Anér har sen låtsats jobba med fallet: Ja, men för fan!!! Jobba med rätt saker då! Varför i helvete begärde Anér att få ut ett förhör med fd polismannen /dvs Avsan/, som enligt Alséns lögn skulle ha träffat finska flickor. Ha ha ha! Handlingarna lämnades inte ut!!! Tji fick han och de andra privatspanarna!!! Jo, bara för att LÅTSAS jobba med ärendet gjorde Anér det här. Anér är kommunist. Han har flera kommunistkompisar som dolt mord i Estland. Att han är intresserad av Estonia beror bara på att han vill skydda sina kommunistpolare.

Nej, någon konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME kan vi inte ha!

Anita, Tina och Asta

/utbrutna delar av akronymerna ”Anita Svan”, ”Tina Navas” resp oidentifierad akronym/.

En livlig kontrast mot normaltråkig Rosenbadssvenska.

Anti Avsan har aldrig någonsin dementerat sitt upphovsmannaskap till dessa över 30 mail till olika adressater åren 2007-2008, och han har aldrig protesterat mot att det är han själv som stått bakom ”Anita Svan” och övriga pseudonymer.

26 av mailen finns, som mina adressater vet, återgivna i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2008-9. Denna bok bör givetvis listas i. en Rosenbads-CV.

Rosenbad? Stora omvälvningar på gång inför professor Perssons i går förutskickade löfte om nya grepp på mordet på statsminister Olof Palme?

När jag nu skriver detta tillägg, den 22 februari vet jag ju ännu inte hur Persson kommer att behandla sitt huvudspår från 2011 och 2012, alltså ”poliser”, men hans 12 punkterslista i Expressen för den 18 februari, i dag ett av hans båda trogna ymnighetshorn, upptar ingen polisman som deciderat misstänkt, vare sig som specifikt utpekad eller anonym i grupp.

Det är underligt. År efter år hörs han mycket klart mumla om ”poliser” i Eva Hamiltons SVT, men när han nu närmar sig sin egen deadline så försvinner allt vad poliser heter ut i kulisserna.

Min andra synpunkt är den här: Persson har i dag synpunkter på stort och smått som misslyckats i polisspaningen, ”gått käpprätt åt helvete”, om jag skulle tala hr Perssons mjuka språk, men min fråga måste då bli: hur har Persson genom åren reagerat, hur har han slagit larm, som högt stabsplacerad toppexpert inom rikspolisstyrelsen? Som självfallet noga informerad om alla detaljer i polisens Palmeutredning?

Skulle inte Persson redan några timmar efter mordet ha vetat eller haft rejält på känn att detta varit en stramt strukturerad avrättning utfört av expertis på området?

Och borde han då inte ha slagit larm vid första bästa ledningssammanträde inom RPS högsta ledning? Nej, det gör han inte.

Han borde ha slagit ett larm med bett, när de oerhörda beskyllningarna börjat hagla mot Christer Pettersson, vilken befann sig så långt det går att komma från en stramt strukturerad avrättningsexpert?

I dag riktar sig Persson hånfullt mot sina gamla överordnade och kolleger, kallar dem för enkla ”snutar” och fråntar sig själv allt ansvar, när ett sådant ansvar borde ha legat blytungt över den svenska polisens per definition skickligaste uppklarare av Sveriges per definition allvarligaste brott någonsin.

Vad har Persson gjort under 27 långa år? Sprungit omkring och berättat hur duktig han är samt kastat gliringar och skitord över samtliga andra poliser, som inte är lika klyftiga som han själv?

Hade han på ett tidigt stadium själv kunnat gå in och åstadkomma en rejäl öppning? Ja, det håller jag inte för uteslutet. Jag lägger ett stort ansvar på denne Persson, som i dag har tagit över de båda stockholmska kvällstidningarnas samlade journalistiska omdöme.

1995: Inget polisspår alls! 2011: Ett klart polisspår!

Persson har talat. Vad säger han den 26 februari 2013?

Sven Anér

Anti Avsan talar i radio som regeringens och moderata samlingspartiets juridiske expert!

19.2.2013.

Vem är i dag Sveriges garanterat hederliga, juridiskt oantastliga samvete? Jo, mannen heter, kanske till någras överraskning, Anti Harald Avsan.

Bloggbesökare ringer denna tisdagsförmiddag och berättar att Anti Avsan just nu framträder i ljudradions P1 som inte bara Sveriges Radios perfekte juridiske expert utan också som det moderata samlingspartiets, den svenska riksdagens och den sittande regeringens juridiske och etiskt oantastlige talesman i Sveriges grundläggande frågor.

Hoptvinnade är därmed samtliga officiella och inofficiella juridiska instanser; från regeringens innersta kärna, dvs Avsans nära förbundne partikamrat i riksdagen, Fredrik Reinfeldt, och ut till den kusligt följsamma svenska ljudradion.

En tidigare svensk statsministers mördare får bli det auktoriserade svenska samvetet, den svenska rättslikaren. Nej, detta är inte ett inslag i en politisk TV-thriller på högsta nivå, utan en dagsaktuell svensk samhällspresentation: så här ligger det till. Så här får det gå till, inte i en förkättrad bananrepublik utan i det påstått högtstående demokratiska kungariket Sverige.

Är det då sant det jag säger? Är Anti Harald Avsan Olof Palmes mördare? Ja, till att börja med är mina i många olika sammanhang under fyra år framförda anklagelser aldrig på minsta sätt dementerade.

På direkta frågor till Palmeutredningens förundersökningsledare, vice RÅ Kerstin Skarp, har jag vid flera tillfällen förvägrats svar under hänvisning till påstådd ”förundersökningssekretess”, medan statsministern inte ens brytt sig om att svara; jag citerar ur inledningen till en skrivelse från den 22 januari 2010:

Till Högsta Domstolen, Box 2066, 103 12 Stockholm. För kännedom RÅ och JK.

Undertecknad Sven Anér anmäler härmed

Statsminister Fredrik Reinfeldt för

Skyddande av brottsling, jämlikt brottsbalken 17:11.

Saken: Jag har i upprepade skrivelser till statsministern och statsrådsberedningen samt till moderata samlingspartiet sedan slutet av september 2007 anmodat Fredrik Reinfeldt att utreda huruvida

dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan mördade statsminister Olof Palme i Stockholms city den 28 februari 1986, men jag har aldrig fått något svar från Reinfeldt, vare sig i dennes egenskap av statsminister eller moderat partiordförande.

Jag har även, i andra upplagen av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2009, direkt och i klartext anklagat Anti Avsan för ovanstående mord, utan att Reinfeldt vidtagit minsta åtgärd för att utreda detta ärende. I stället har Reinfeldt uppenbarligen gjort allt för att motverka att, enligt BrB 17:1, ”brottet uppdagas eller beivras”. Varken statsministern, statsrådsberedningen eller någon rättslig instans har någonsin, i meddelande till mig, förnekat att Avsan sköt Olof Palme. Bl a RÅ har hävdat att sekretess föreligger; det är allt.

Som tragikomiskt tillägg kan nämnas att RÅ:s förundersökningsledare vice RÅ Kerstin Skarp antedaterar det avslag som hon för hand har påtecknat min inkomna skrivelse; Skarp skriver

10 02 18. Föranleder inte någon åtgärd. Ad acta, Kerstin Skarp.

Skarp uttalar sitt nej fyra dagar innan handlingen inkommit till RÅ och registrerats.

Inledningen ovan till min skrivelse täcker ärendets hela behandling. HD, RÅ, JK och onekligen statsministern är utomordentligt noggrant informerade i Sveriges svartaste mordärende, men samtliga instanser lämpar över skrivelsen till sina rymliga ad acta-korgar, varefter riksdagen via sitt justitieutskott – dit Avsan nyligen förflyttats/promoverats, från civilutskottet – lyfter upp denne moderate riksdagsledamot på sin stora informationsestrad – Sveriges Radios P 1 – så att hans budskap når ut till den svenska allmänheten denna soliga tisdagsförmiddag, nio dagar före 27-årsminnet av Anti Avsans mord på statsminister Olof Palme i Stockholms City.

Nu begär jag här nedan, mycket formellt och officiellt tillkännagivet:

Till vice RÅ Kerstin Skarp:

Undertecknad Sven Anér 210814-5075 Sven Anér, Karlsrogatan 5 A, 752 39 Uppsala, begär härmed att jag, under förutsättning att mina anklagelser bedöms grundlösa, måtte åtalas för mina i tryckt skrift, i skrivelser till regering och myndigheter, samt i den öppna svenska debatten framförda anklagelser mot förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sverige riksdag

Anti Harald Avsan.

Jag är självfallet beredd att ta ställning till det straff gentemot mig som kan komma i fråga, efter en utredning där givetvis hela den i 27 år omdebatterade polisiära och juridiska behandlingen av Palmemordet kommer att belysas.

Ärendet brådskar, inte minst sedan det i dag framkommit att Olof Palmes mördare, Anti Harald Avsan, av moderata samlingspartiet, av Sveriges riksdag och av Sverige Radio utsetts till Sveriges högste folkvalde talesman i frågor av tung juridisk vikt.

Jag begär nu en omfattande och grannlaga utredning av de krav och frågor som ingår i denna skrivelse, och jag understryker att Riksåklagarämbetet självfallet är underkastat samma krav på beslutsmotivering som alla andra svenska myndigheter.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Leif GW i TV, från 12.2.1998: ”O nej, inget polisspår!” till 26.2.2011: ”O ja, visst finns det ett polisspår!”

2013-02-18

Inför Leif GW:s utlovade deklaration rörande polisspåret finns anledning att undersöka vad GW själv tidigare sagt om detta polisspår i Palmeärendet. Det var i TV3:s sändning den 12 februari 1998 som GW, i egenskap av ”opartisk ordförande”, avfärdade allt prat om polisspåret – jag citerar ur min bok ”Dominoeffekten” från 1998, med början på sidan 133:

TV 3 låter poliser utreda polisspåret

TV 3 sände den 12 februari, till nioårsminnet av Olof Palmes död, en dokumentär med svår slagsida. Kanalen hade valt att låta två poliser, Leif GW Persson och dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro, presentera olika vittnesuppgifter om polisers närvaro på egendomliga platser, walkie-talkie-tips, till synes graverande vittnesmäl mm. Som dokumentär betraktat var därmed programmet redan vid sjösättningen havererat.

Här får Leif GW Persson anslå tonen:

Ämnet för aftonen är alltså polisspåret, och det ska vi titta på utifrån två saker. Dels beskyllningarna mot polisen, som brukar framföras av den här gruppen av s k privatspanare. Men sedan har vi också tittat på… vi har gjort en granskning av privatspanarnas uppgifter. Polisens version, som ju sammanfattningsvis går ut på att privatspanarna pratar en massa strunt. Det blir båda sidor av saken som vi ska försöka belysa.

Vi tänker inleda med en rekonstruktion eller snarare kanske ett scenario, nämligen de uppgifter som skulle kunna tyda på att mordet på Olof Palme var en konspiration. Det har vi försökt konstruera till en sammanhängande händelse.

Jag går över till nutid, och jag känner häpnaden. För här sitter en av rikspolisstyrelsen avlönad chefskriminolog som inte låtsas förstå att han är glasklart jävig i detta ämne, och inte för en TV-allmänhet kan framträda som opartisk ordförande och programledare. Persson är, och var redan då, professor; som sagt jag häpnar. Det första budet i en professors katekes måste självfallet vara:

Du får aldrig presentera obestyrkta påståenden som akademiska sanningar.

Men Leif GW klampar in i storstövlarna, sätter sig redan i starten på oss journalister och enskilda utredare genom att döpa oss till ”privatspanare”, och säger sedan att ”vi” ska försöka belysa – vilka ”vi”? Det framkom aldrig, men att några av oss – ja jag fanns med på ett litet insnävat hörn – inte deltog i något slags utredningskommitté var onekligen självfallet.

Hur en person, som så uppenbart och fräckt bryter mot alla forskningslagar, kan inneha professur ter sig näst intill obegripligt. Mitt minne går tillbaka till den här vinterinspelningen, hur jag och mina kolleger på ena sidan av barrikaden, redan efter GW:s inledning kände oss slagna till slant, så mycket mer som detta var en bandad föreställning, hårt retuscherad vid visningen.

En visning, alldeles uppenbart tillkommen för att visa att rikspolisstyrelsen, genom sin kriminologiske expert, ville slå in i huvudet på en möjligen tveksam allmänhet att polisspåret vore lögn och dikt; det säger den samlade svenska polismyndigheten och poliskåren, och hör sen!

Ur Dominoeffekten igen:

Det här är en halvtimme in i det två och en halv timma långa programmet, och från och med nu finns Ölvebro med som Leif GW Perssons bisittare eller snarare medordförande. Tittarna kan inte ha fått uppfattningen att Ölvebro suttit på de svarandes bänk. Ölvebro ger ”fakta” i målet, han blir aldrig ifrågasatt.

Ölvebros avslutande inlägg ger en god summering av detta ynkliga spel för galleriet:

”Utifrån det jag har sett i materialet, så kan jag inte se att det går att göra något mera. Men det har suttit en kommission, och den har inte hittat något polisspår.”

Så var det sagt. GW och Ölvebro har satsat hela sin möjligen kvarvarande prestige på sitt inetsade mantra från 1998: Det finns inget polisspår. Det har aldrig funnits något polisspår…

Jämför detta med GW:s över all måtta sensationella omvändning, nu 2011 och 2012. Hej och hå, här kommer jag som heter GW och berättar för er att mordet på Olof Palme ägde rum

Inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Nu är det det här som ni måste tro på…

GW hade då, vid en så symboliskt laddad tidpunkt som 25-årsdagen av mordet på en statsminister, valt att svänga 180 grader på klacken och berätta för allmogen att det hela tiden har funnits ett polisspår som lett till Olof Palmes död.

Han kostade rent av på sig ett getöga mot min enkla person:

Ja, ja, även en blind höna kan hitta ett korn…

Det var ju vänligt sagt, till en journalist och författare som ägnat 27 år av sitt liv åt rättskaffens bevakning av Palmemordet, ständigt marginaliserad, ständigt förhånad, ständigt undanskuffad.

Vad som i dag har tillkommit, inför den proklamerade deklarationen nu den 26 februari i år, är som vi alla vet, de fyra ”fiction”-filmerna om pilgrimen. Med en säpochef som bas och en underhuggare – som väl kunde klassificeras som en vanlig nedgången polisman – som gärningsman på fältet.

Vad då? frågar sig kanske professor Persson. Jag har haft lust att återuppliva det gamla polisspåret som jag tycker börjar se riktigt aptitligt ut, både i fiction och fact. Så nu ska ni lyssna på mig i TV den 26. Sen har jag löst Palmemordet.

Har du det, förre chefskriminologen Leif GW Persson, i dag privatspanare?

Sven Anér, utredande nyhetsjournalist

Min nya bok finns nu att köpa

2013-02-17
Boken Mitt 20-tal och mitt 30-tal finns att köpa från förlaget för 168 kr inkl moms och frakt. Den distribueras av bokförlaget Kärret via Kärrets hemsida karretforlag.wordpress.com eller direkt från karret@goteborg.utfors.se.

Samtliga 20 /mordpunkter i Bibliotekstjänsts recensioner aldrig granskade!!

16.2.2012.I sina tre Btj-recensioner av mina böcker ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, ”De sammansvurna” samt ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” har Bibliotekstjänsts anmälare tagit upp 20 punkter som nästan helt täcker mitt arbete med mordutredningen i Palmefallet, från mordet 1986 fram till praktiskt taget i dag, 2013,

De 20 punkterna är här inte ordnade direkt kronologiskt, utan noteras i den tidsordning de framkommer ur recensionerna:

Nr 1: Anonyma mail Nr 2 Anti Avsan mördaren Nr 3 De ”finska flickorna” Nr 4 Granskningskommissionen kritiseras, liksom Nr 5 polis och åklagare Nr 6 Avsan skyddad av etablissemanget Nr 7 Christer Pettersson oskyldig Nr 8 Utredningen bygger på falska uppgifter Nr 9 Även övriga kommissioner kritiseras Nr 10 Varför fick Marjasin avgå? Nr 11 Slapp kommissionsgranskning från, numera JO, Hans-Gunnar Axberger Nr 12 Män med höga befattningar medverkat Nr 13 samt poliser Nr 14 Dessa är ”de sammansvurna” Nr 15 Fotografiet av Lisbeth Palme på Sabbatsberg Nr 16 LP anländer till Sabb i polisbil Nr 17 Lisbeth Palmes klädsel Nr 18 LP Pälsen preparerad? Nr 19 Lisbeth Palme delaktig i konspirationen Nr 20 Sollentunaambulansen ifrågasätts.

Det är sålunda strängt taget endast i mina egna undersökningar som dessa 20 frågor har tagits upp. Myndigheter har, som svar på mina många frågor antingen inte svarat alls eller också hänvisat till påstådd ”förundersökningssekretess”, ett av myndigheterna för detta ändamål konstruerat generellt ”lagrum”.

Det går bra att ta upp vilken som helst av ovanstående 20 punkter och granska noggrant, Resutatet blir då

dels att mitt på måfå valda påstående är korrekt (det har ju aldrig dementerats), dels att detta påstående aldrig med någon energi har behandlats av den svenska regeringen eller av någon svensk myndighet.

Om någon enda av de 20 punkterna granskats i botten skulle hela mordaffären ha tagit en annan vändning och mordet stått inför sin lösning. Jag kan ta ett par exempel, från listans början och slut:

Nr 1 De anmärkningsvärda mailen, till bl a mina anförvanter. Om polis och inte minst kriminalteknisk expertis hade kopplats in skulle mordet ha öppnats för insyn. Jag har bett om SKL:s assistans men omedelbart fått avslag. Ingen myndighet har kontrollerat.

Nr 20: Sollentunaambulansen kunde, om polisen velat, ha direkt kopplats till mordförberedelserna, eftersom ambulansbesättningen, utan att protestera, gick med på att stanna till i Vasastan och överantvarda LP åt en kommissariebil. Att en ambulans stannar till under ett iluppdrag är ett brott mot alla läkar- och ambulansföreskrifter. Ingen myndighet har kontrollerat.

Samtliga övriga 18 punkter uppvisar samma bild.

En slutkommentar. Den av rikskriminalpolisen registrerade och arkiverade promemorian Ai. 318-93 rörande 15 svenska landsförrädare med koppling till mordet på deras statsminister Olof Palme, har av regeringens justitie kansler två gånger, 1988 samt i år 2003, blixtsnabbt förts ad acta, utan vidare åtgärd. Saken finns omnämnd i min nyhetstidning/nyhetsbok PALME-nytt, för 1998 (finns på universitetsbiblioteken; saken hittas lätt på registernamnet P-G Vinge), men jag torde vara den ende som vidarebefordrat denna möjligen helt avgörande affär till trycket.

Sven Anér

GW 12 februari: ”Det blir om ett par veckor!”

15.2.2013

När Leif GW Persson och SVT:s reporter Camilla Kvarfor måndagen den 12 februari presenterade ett antal ”cold cases” frågade hon GW om uppklarandeläget för de många mordgåtorna:

GW: ”Av 100-tal fall har ett 10.tal klarats upp, ett 10-tal aktuella återstår, 20-30 totalt kanske kan klaras upp. Min gamla trossats är att förövaren finns i utredningen.

Överst på önskelistan står naturligtvis mordet på statsminister Palme, men det ska vi återkomma till.”

Camilla K: ”Det blir om ett par veckor”. –

”Vad gör att ett brott avgörs?”

GW: 1) Tips vanligast, 2) Omtag med tekniska bevis, ny teknik. 3) Erkännande, sällsynt.

Ibland framstår mitt och besökarnas arbete med

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

som egendomligt. När detta kan läsas har inget annat medium, så vitt känt, refererat GW:s sensationella yttrande: den 26 februari tänker han presentera sanningen om Palmemordet!

Det nappade ingen nyhetschef på. SA.

Se SVT , kanal 1, ”Veckans mord”, 26.2! 

Här är maktens Palmelögner; några stickprov

14.2.3013.

Christer Pettersson:

Var aldrig vid Grand

Var aldrig vid Dekorima

Roger Östlund såg aldrig Christer vid Grand

Roger Ö talade aldrig i telefon med Sigge C

Roger Cedergen talade 1987 med sin bror Sigge C, avlyssnat och sparat

Telefonavlyssningsprotokollet, med inklippt Roger C-band, är förfalskat

Christer Petterssons obduktionsprotokoll är aldrig företett

Anti Avsan:

Avsan sågs av två unga kvinnor vid Dekorima

Avsan talade i walkie-talkie, på finska

Avsan sköt Olof Palme ca 40 sekunder sedan de båda vittnena lämnat Dekorima; de hörde skottet

Avsan hördes endast upplysningsvis, och han konfronterades aldrig med de unga kvinnorna

Avsans hustru ger honom alibi

Anki fick se 6 bilder vid ett sekretessbelagt konfrontationsförhör, men ingen av bilderna föreställde Avsan

Lisbeth Palme:

LP ledde Olof Palme över Sveavägen och fram till dödsplatsen Dekorima

LP:s kappor är outredda. Brun mockapäls vid Dekorima blev mörk tygkappa med kapuschong och slejf vid Sabbatsberg

LP lämnar bevisligen Dekorima i Olofs ambulans, men anländer, enligt bildbeviset, till Sabbatsberg i poliskommissariebil

LP:s påstådda skottskada ej bevisad med rättsintyg.

Mockapälsen besköts efteråt under laboratorieförhållanden samt sändes till Bundeskriminalamt

Hudläkare ”baddar en rodnad” på Sabbatsberg, anmäler ingen skottskada

Olof Palmes patientkort

Kortet förvanskas efter Olof Palmes ankomst till Sabb. Ursprunglig tidpunkt förvanskas till 23.35, från, antagligen, 23.38

Tommy Lindström förnekar som rikskrimchef, vid personligt sammanträffande med undertecknad Anér 1990, att förvanskning ägt rum och hänvisar till ”förstoringsfel”, men de av rikskrim gjorda förstoringarna ger i själva verket klara bevis för förvanskning.

Olof Palmes obduktionsprotokoll aldrig företett

Dessutom tillkommer mängder av avsiktliga felaktigheter från åklagares och polisers sida, t ex

Hans Holmérs långa serie av lögner, dels kring mordnatten då han falskeligen uppgav sig ha bott på hotell i Borlänge, medan flera vittnen, bland dem även poliser, sett honom i Stockholm under mordnatten. Holmérs generalattack mot en hel folkgrupp, kurderna, är utan motstycke i svensk rättshistoria.

Holmér och Säpos PG Näss sorterade systematiskt undan uppgifter om poliser inom mordarrangemangen

Kommissionerna tog aldrig något helhetsgrepp, och framför allt granskningskommissionen uppvisade ett antal underlåtenhetssynder: refererade sålunda aldrig den hos rikskrim registrerade och arkiverade landsförräderipromemoria som lämnats in av säkerhetsexperten Ulf Lingärde till kommissionens tidigare ordförande Sigvard Marjasin. Denna promemoria är fortfarande inte granskad av någon officiell instans.

Jag slutar här, listan är självfallet ingalunda komplett. Mycket få av de aldrig dementerade punkter jag tar upp har behandlats svenska medier. Då det gäller polisinsatser kring mordkvällen är bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” djupt och komplett avslöjande. Sven Anér

3 böcker x 7 tysta tidningar = 21 tystnader

13.2.2013. Jag återger här, obeskurna, Bibliotekstjänsts anmälningar av mina senaste tre böcker i Palmeämnet. Anmälningarna är som synes huvudsakligen innehållsbeskrivande, inte bedömande, men redovisningarna väjer inte för böckernas mest dramatiska inslag och blir därmed tydligt värderande, ställningstagande.

Jag understryker att Bibliotekstjänst ogärna vill att recensioner citeras oavkortade, men här är det ju fråga om litterär forskning, varför Btj nog inte har något att invända..

Palmemordet: Affären Anti Avsan

Journalisten och författaren Sven Anér har tidigare utkommit med böcker angående mordet på Olof Palme. Anér, poliskommissarie Gösta Söderström m.fl. personer har under en längre tid erhållit anonyma och hotfulla mail. Anér anser att f.d. piketpolisen Anti Avsan ligger bakom dessa mail. I boken Palmemordet: Affären Anti Avsan redogör Anér för de ”finska flickornas” berättelse, där de uppger att de på mordnatten träffat en bekant som talat finska i sin walkie-talkie. Mannen blev kallad ”Dekorimamannen”. Anér menar att mannen är identisk med f.d. polismannen, numera rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan. Som alltid är Anérs resonemang och uppfattningar framförda utan minsta tvekan. Han förkastar granskningskommissionens arbete liksom polisens och åklagarnas insatser. Anti Avsan har hela tiden skyddats av etablissemanget. Anér påstår inte att Avsan skulle ha avlossat skottet mot Olof Palme, men är övertygad om att han är ”Dekorimamannen”. Boken som är välskriven och lättläst är försedd med svartvita foton – Tore Larsson.

Sven Anérs kommentar: I andra upplagan av boken, från 2009, pekar jag ut Anti Avsan som Olof Palmes mördare.

Palmemordet: De sammansvurna

Sven Anér har skrivit Palmemordet: De sammansvurna, som handlar om omständigheterna kring mordet på Olof Palme. Han anser att den utpekade Christer Pettersson är helt oskyldig. Hela utredningen bygger på falska uppgifter. Anér kritiserar de olika kommissionerna som tillsatts för att de inte behandlat alla fakta och tar upp frågor som: Varför fick Sigvard Marjasin avgå som ordförande? Hade han hittat något oegentligt? Var det därför som Marjasins representationskonto blev granskat och Hans-Gunnar Axberger blev ny huvudsekreterare och då undvek att granska en del handlingar? Anér pekar ut och namnger en person som mördare. Han tillhörde piketpolisen vid det aktuella tillfället och har nu avancerat till rådman vid Stockholms tingsrätt samt har gjort karriär inom moderaterna och är riksdagsledamot. Anér menar att mordet på Olof Palme är iscensatt av män med höga befattningar och med polisens medverkan. Det är de som är ”de sammansvurna”. Boken är välskriven och lättläst – Tore Larsson.

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme

Sven Anér har skrivit flera böcker om mordet på Olof Palme. nu utkommer han med Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme. Anér har funnit ett foto på Lisbeth Palme då hon kommer till sjukhuset med en polisbil. Det har alltid officiellt hetat att fru Palme medföljde ambulansen till sjukhuset. Anér ifrågasätter även hennes klädsel då man ser att hon har en kappa och ingen mockapäls. Har hon blivit beskjuten eller har pälsen bara ingått i konspirationen och preparerats med kulhål? Anér ser en konspiration som iscensatts av de inblandade och att Lisbeth Palme varit delaktig i denna konspiration. Var det en tillfällighet att Sollentunaambulansen var först på plats? Varför körde ambulansen en omväg till sjukhuset eller ingick detta i konspirationen? Det är några frågor som diskuteras. Vidare anser Anér sig veta vem som skjutit Olof Palme. Boken är välskriven och lättläst och vänder sig till den intresserade. Lektör: Tore Larsson.

Det finns ofta anledning att hisna inför händelser och sammanhang som blir synliga i detta stora svarta ärende. När jag skriver ut Bibliotekstjänsts tre senaste recensioner ställer jag mig frågan:

Vad hade kunnat hända om någon enda stor tidning, rörande en enda bok, hade vidarebefordrat informationer motsvarande dem som Bibliotekstjänst här lämnar, enligt den klara och enkla principen att företaget anser sig skyldigt att redovisa utkommande böcker? Vad hade kunnat hända?

Btj tar upp alla mina väsentliga invändningar mot de falska arrangemangen i Palmeaffären, men sju stora dagliga tidningar tar inte med någon enda invändning, utan ställer in mina tre böcker i skräphyllan.

3 böcker x 7 tysta tidningar = 21 tystnader.

Detta är uppifrån dikterad kulturpolitik, skrämmande kulturpolitik.

Sven Anér

Får Palmeböcker inte recenseras?

12.2.2013.

Om en författare hos tidningsredaktörer påtalar klen recension svär han i kyrkan. Men om han eller hon påtalar utebliven recension, konsekvent uteblivna recensioner, i alla tunga medier ständigt uteblivna recensioner? Om en energisk författare marginaliseras ner till noll?

Nja, det är ju inte helt säkert att författaren har rätt att klaga. Hans verk kan ju vara så svaga att de inte når upp till rimliga recensionskriterier. Böcker kan vara allmänt usla, utan kontroversialitet, utan kvalitet – då får väl författaren skylla sig själv?

Jag går direkt in och exemplifierar min sakfråga. Saken gäller mig själv, och jag kan självfallet sägas vara subjektiv, partisk:

Jag fokuserar nu på mina tre senaste böcker i Palmefrågan:

Palmemordet: Affären Anti Avsan, Sven Anér Förlag, 2008-09.

De SAMMANSVURNA, Sven Anér Förlag, 2011, samt

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, Sven Anér Förlag, 2012.

Dessa tre böcker har samtliga för eventuell recension sänts till sju stora dagstidningar, nämligen

DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, G-P, Sydsvenskan samt UNT.

Enligt mina noteringar har någon recension av någon av dessa böcker inte influtit i någon av dessa sju tidningar. Men mina böcker har kanske varit på en gång urusla och okontroversiella, ingen litteratur att bry sig om?

Njaa, jag är inte helt säker. Detta eftersom Bibliotekstjänst, som förmedlar alla bokinköp till de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har recenserat de tre böckerna, tämligen utförligt och med precisering av de skarpaste och mest kontroversiella inslagen.

Helhetsomdömena har varit goda men dessa omdömen utgör inte min poäng. Bibliotekstjänst har anmält böckerna, det är det viktiga. Enligt de regler Btj tillämpar skall en första men klen recension följas av en annan recensents anmälan, varefter kommunbiblioteken får dra sina slutsatser. I mina tre fall har någon dylik omrecension inte blivit aktuell; den ursprungliga har stått fast.

Är det viktigt att Btj skriver? Och hur Btj skriver? Och att kommunbiblioteken köper?

Ja, på de tre frågorna. Btj sätter böcker på kartan, dess recensioner går ut till alla kommunbiblioteken, vilka självfallet knappast inköper i någon större utsträckning om recensionerna är dåliga; en självklarhet.

Och då det gäller Btj:s recensenter, så är dessa naturligtvis medvetna om sin position och sitt ansvar. Rimligen leder detta till att vederbörande recensent sällan anser en bok vara vare sig ”lysande” eller ”usel”; en statistik kunde vara intressant, men den har jag förstås inte kunnat utföra, bl a eftersom Btj-recensioner knappast är allmänt tillgängliga i full utsträckning.

Vikten av inköpens omfattning är självfallet ingenting att sticka under stol med. Arbetaren är sin lön värd, och litteraturarbetarens lön härrör från bokförsäljning, onekligen. Grädde på moset i form av statliga kulturbidrag förekommer, någon gång, men ligger utanför normala författarkalkyler.

Går jag som katten kring gröten? Är dålig lönsamhet mitt enda klagomål? Nej, sannerligen inte det enda. Denna sak handlar i mycket stor utsträckning om en författares yrkesglädje, tillfredsställelse inom yrket. Och detta är sannerligen inte vilket yrke som helst. Normalsituationen för en författare, då första nedslaget görs på ordbehandlaren, är att någon garanti för en blivande publicering inte föreligger. En bok planeras på spekulation, oftast en riskabel spekulation.

Den support som kan vara att räkna med kommer från Bibliotekstjänst. Annonsering förekommer i dag endast från de stora förlagen och deras bästsäljande författare, men även denna annonsering är i dag gles, oerhört gles i jämförelse med situationen för ett antal decennier sedan, då hugade bokköpare botaniserade bland tidningsannonsernas ”7:e tusendet”.

Om jag skulle förutskicka redaktörernas motargument blir dessa givetvis att bra bok alltid blir såld och läst, och fristående tidningar kan aldrig tvingas recensera alla nyutgivna verk.

I och för sig riktigt. Om definitionen ”fristående tidningar” håller. Det är just på denna punkt jag i dag är tveksam. Djupt tveksam.

Gå tillbaka till min inledande sampling: 21 uteblivna recensioner från sju stora tidningar, alla med omfattande kulturbevakning. Ingen av dessa tidningar vill ta upp till behandling tre böcker från en i Palmeärendet aldrig någonsin dementerad författare. Aldrig dementerad, men, verkar det, alltid undanskuffad till någon överfylld in-tray.

OK, kan redaktörerna svara: skriver du för brödfödan får du väl skriva bättre då?

Om boken är bra, kan jag svara, bestämmer ju inte författaren utan den anmälande recensenten. Vad ger ni mig för kriterier på att mina böcker är ointressanta i denna dödens cirkel?

Där upphör denna fiktiva (?) debatt av brist på syre.

Till sist, i rent klarspråk:

Jag menar, mot bakgrunden av vad jag här har sagt, att de svenska medierna, inte bara de stora utan nästan alla, till det yttersta drar sig för att över huvud taget beröra denna inflammerade Palmefråga, där dagens svenska medier uppenbarligen inte har någon egen skarp åsikt men cirkulerar någonstans kring Christer Pettersson.

Ur detta utkristalliseras ett iskallt yrkesförbud för den som dristar sig att frondera, medan demokrati, och i praktiken tryckfrihet, naggas i kanten. Äts upp.

Jag söker en debatt i ett hårt, kristallhårt ämne.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

För TT: Researchuppslag

11.2.2013.

Nedanstående researchuppslag överlämnas för fri användning:

Den 28 februari 2011 resp 2012 uttalade professor Leif GW Persson vid rikspolisstyrelsen följande, i likalydande formuleringar:

Olof Palme sköts inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Uttalandet har, så vitt jag vet, aldrig getts ut av TT, men det har flera gånger stått att läsa på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Jag har inga direkta informationer. men det är ju mycket troligt att Persson kommer att upprepa detta uttalande den 28 februari i år, 2013, varför detta kunde vara ett tillfälle för TT att notera uttalandet, som i så fall görs tredje gången gillt. Möjligen kan TT få en intervju med Persson, men jag skriver inte TT:s uppdragslista.

Om det, i så fall, blir för tredje gången bekräftat, att den högt stabsplacerade tjänstemannen vid RPS utan reservation tillskriver mordet en landsförrädisk grupp, eventuellt med just den sammansättning som framgår av Ulf Lingärdes promemoria, kan mordet på en statsminister vara på väg mot sin definitiva lösning.

Jag föreslår att TT på kvällen den 28 februari i år noga bevakar den SVT-sändning som kan vara den aktuella och ger en utgivning det format som kan komma att anses lämpligt. Som komplement kunde ju tänkas intervjuer med de utpekade landsförrädare som fortfarande är i livet.

Om TT skulle vilja gå tillbaka i mordhistorien kunde ju TT kanske också notera att ett omfattande landsförräderi knappast går att kombinera med en ensam, alkohol- och drogberoende gärningsman.

Sven Anér, aldrig dementerad journalist i Palmeärendet.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala 018-15 12 79 (ja, ring gärna!)

TT – med rätt att tiga

11.2.2013.

Som TT, med någon empati borde inse, är jag djupt besviken över att TT inte med ett penndrag berör säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria

Ai. 318-93.

Sedan jag skrev mitt senaste brev har JK behandlat ärendet, 984-13-21. JK vidtar ingen åtgärd och avstår sålunda från varje form av utredning. JK påstår alltså ingalunda att promemorian på någon punkt skulle innehålla felaktiga uppgifter; om detta vet JK ingenting.

Jag anmodar TT att överblicka dagssituationen. Uppgifter från en säkerhetsexpert, officiellt och öppet anhängigjorda hos rikskriminalpolisen, Palmekommissionen (under Marjasin), direkt tillgängliga för granskningskommissionen (under Ericsson), anmälda till JK 2008 och 2013, tillåts försvinna in i några fjärran pärmar. Detta får ske utan att någon enda officiell eller medial instans undersöker huruvida det varit och är korrekt att påstå att grovt landsförräderi föreligger, av 15 personer, i PM betecknade F1 (förre säkerhetschefen P-G Vinge) till F15 (entledigade rikskrimchefen Tommy Lindström).

Min fullständiga publicering av Lingärdes PM borde i ett rättssamhälle självfallet ha lett till att åtal väckts gentemot mig för falsk angivelse, men i stället råder den djupaste tystnad.

Jag menar att TT har ett mycket speciellt ansvar. TT har, med sitt i praktiken existerande nyhetsmonopol, en omfattande täckningsplikt. Sviks denna täckningsplikt, i förhållande till publicerade misstankar rörande landsförräderi, upplöses den demokratiska ryggrad som hittills representerats av bl a just Tidningarnas Telegrambyrå.

Har TT några allmänna bekymmer rörande min journalistiska heder önskar jag besked.

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Att TT aldrig besvarar mina seriösa skrivelser framstår för mig som ofattbart. DS

Avsan förnekar inte mordet vid förhör!

9.2.2013.

Det händer oss alla. Vid omläsning av gamla texter hittar vi nya aspekter, nya nyanser. Jag läser på nytt granskningskommissionens, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, redovisning av händelserna vid Dekorima. Och Jag hittar nya aspekter, nya nyanser.

Jag plockar ut några väsentliga avsnitt ur kommissionsrapportens ”Dekorimamannen – Bakgrund och utredning”, 2 ½ trycksida, och jag koncentrerar mig på vad Axberger påstår att Anti Avsan sagt och gjort och framför allt inte gjort under utredningen av mordet på Olof Palme.

Kommissionen säger:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.

Det mest egendomliga med detta ultrakorta referat av en central händelse i ett statsministermord är att Avsan, i ett långt förhör den 14 juni 1993, tydligen aldrig får den mycket naturliga frågan: ”Sköt du Olof Palme?”

Förundersökarna inom polisen är uppenbarligen angelägna att på alla sätt frikoppla Avsan från själva mordet. Men varför ska han höras om det inte finns någon koppling till mordet? Vad betyder ”tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen”? Betyder detta att hans tjänstgöringsschema vid denna tid placerade honom inom piketgruppen, eller betyder det att han just vid mordets klockslag befann sig på mordplatsen? Det får vi inte veta.

Och varför tillfrågas hans hustru om hans aktiviteter mordnatten, och varför ges hon alltså tillfälle att förse honom med ett i och för sig värdelöst hustrualibi? Hustrun kopplas direkt till mordomständigheterna, men Avsan hålls av förhörande polis helt utanför?

Finns förhöret bevarat, i klarspråk? Det kan jag inte veta. Antingen i klarspråk eller också i efterhand ”indikterat”; i så fall en mycket svagare version. Naturligtvis är detta förhör o så hemligt.

Längre fram följer dessa båda meningar:

Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.

Detta tål att analyseras. Det kan, som det står skrivet, inte tolkas på annat sätt än att ”är det någon som är Dekorimamannen så inte är det piketpolisen Anti Avsan!”.

Granskningskommissionen går alltså i god för att Anti Avsan aldrig befunnit sig vid Dekorima, än mindre avfyrat det dödande skottet mot sin statsminister! Och kommissionens huvudsekreterare sitter i lugn och ro vid sitt skrivbord och rensar bort alla farliga vittnesmål, alla farliga uppgifter: Det var inte Anti. Inte var det Anti…

När huvudsekreterare Axberger krattat manegen för sig själv kan han magistralt avslutningsvis konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Axberger och hans lugnt stillatigande kommissionskolleger har alltså aldrig satt sig ner och erinrat sig kommissionsdirektiv nr ett:

Kommissionens uppdrag skall omfatta en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.

Här har nu Ericsson (jag ska kanske inte glömma den andra vändans föga framträdande kommissionsordförande) och Axberger och naturligtvis Ahlenius (synnerligen tystlåten i ämnet Anti Avsan) haft framför sig uppgifterna om en av två vittnen direkt utpekad mördare. Men med några raska nedslag på ordbehandlaren har alla misstankar kunnat trollas bort till obefintlighet.

Detta förhållande dömer kommissionen, dömer Axberger. ”Granskning av misstankar mot poliser” – hade det då inte varit lämpligt att följa den kriminologiska regel som föreskriver att misstänkt och tillgänglig person ska konfronteras med trovärdiga tillgängliga vittnen?

O nej, det hade varit farligt.

Därför utesluter Axberger varje omnämnande av att Anki vid förhör i april 1993 ombads se igenom sex bilder på manspersoner för att avgöra om hon kunde känna igen någon mördare. Anki bläddrade mycket noggrant men kunde inte hitta någon mördare.

Fanns Anti Harald Avsan med bland de sex på bilderna?

O nej, det hade varit farligt…

Att kommissionen inte låtsades upptäcka en promemoria rörande 15 personers grova landsförräderi, är förstås upprörande. Hade den reagerat hade det varit farligt. Gnistrande farligt.

Det farligaste av allt.

Jag har undersökt möjligheterna att ställa en kommission till svars för sitt fögderi, men det verkar inte gå. En kommission – jag har skrivit det tidigare – som under viss pompa har till regeringen/justitieministern överlämnat sina texter, är därmed fri såsom fågeln, och vilka rena lögner och klara uteslutningar som än framkommer riskerar kommissionärerna aldrig bakläxa utan kan kvittera ut sina arvoden och traktamenten, tack för ett fint jobb, Ericsson, Axberger, Ahlenius… Och tack också Sigvard Marjasin, fast du fick det där med Lingärde och hans 15 landsförrädare om bakfoten…

Sven Anér

PS: Läs noga!

Granskningskommissionens rapport, sidan 766 i den ursprungliga rapporten:

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste betraktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P.

Här står det i svart på vitt: släpp aldrig någonsin misstankarna mot Christer Pettersson! Misstankarna mot honom har inte hållit i hovrätten, de har aldrig godkänts för prövning av Högsta domstolen, men vi i denna fina granskningskommission ger inte tappt. Misstankarna har successivt skärpts, och så småningom kan vi nog få det till att Christer var den ensamme gärningsmannen…

Kommissionens aktstycke är kväljande. Vad den borde ha gjort, vid sitt första plenarsammanträde 1996, borde ha varit att säga sig:

Nu gör vi ingenting förrän vi i grunden har fått utrett Ulf Lingärdes anklagelser mot 15 svenskar för landsförräderi. Allt annat inledande arbete blir ju kusligt meningslöst innan vi får klarhet om ett 15-faldigt landsförräderi…

Men vad hände i själva verket? Lingärdes hos rikskrim redan 1993 ordentligt registrerade och förvarade promemoria Ai. 318-93, uppföljd av Lingärdes personliga besök hos Marjasins Palmekommission 1995, påtalad hos JK 1998, blev aldrig någonsin ens omnämnd i granskningskommissionens rapport, varefter kommissionen i lugn och ro kunde ägna sig åt tre års blaj, hela tiden med Christer Pettersson i fokus.

Det gick att skriva mycket strunt om Christer Pettersson:

De uppgifter kring Christer P:s person m m som framkommit måste i vart fall numera anses peka i annan riktning än den hovrätten angav - kommissionen slår fast att Christer Pettersson är den i särklass mest misstänkte. Kommissionens huvudsekreterare, nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, vet bättre än alla andra, på sin juridiska klätterstege.

Absurt, i detta groteska sammanhang, är palmeutredarnas aldrig av dem dementerade uppgift, att Roger Östlund, efter ankokmst kl 23.10 till biografen Grnd,skulle ha ringt ett samtal från Grands lobby kl 23.15, alltså mordnatten, samt under denna tid sett Christer Pettersson utanför Grands lobby.

Men Roger Östlund är på fyra sätt inte på plats. Går det? Ja, läs här:

Nr 1: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15 eftersom Roger Östlund inte kommer till Grands lobby förrän kl 23.30:

Nr 2: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren före kl 23.15, eftersom Sigge bevisligen inte finns hemma på Tegnérgatan utan rör sig längs Luntmakargatan, med omnejd;

Nr 3: Roger Östlund kan inte tala med Sigge Cedergren, eftersom polisen redan 1987 kunde konstatera i offentligt vittnesutlåtande att det var Cedergrens bror, också vid namn Roger, som vid något tidigare tillfälle ringt det telefonsamtal som av Palmeutredarna 1988 fiskades upp, med Roger omdöpt från C till Ö, att användas mot Christer Pettersson.

R 4: Den s k ”TK” som presenterats som kompletterande bevisning för att ett Rogersamtal ska ha bandats kl 23.15 är i alla avseenden en fiktion. Roger Östlund har inte kunnat ringa så tidigt, Sigge Cedergrens avlyssnade telefon kan inte ha bandat något samtal till Sigge, av samma skäl, och slutligen är allt en strid om påvens skägg, eftersom det aldrig var Roger Ö som ringde, då eller tidigare, utan Sigges bror Roger, vilken Sigge, enligt för rätten framlagd TK, i broderliga vändningar förmanar. Läs noga, Kerstin Skarp! Och blogggbesökare!