29.6.2011. Jag inspirerades av mitt bläddrande nyss i mina PALME-nytt böcker., dvs samtliga mina så flitigt utgivna specialtidskrifter i detta ärende, från 1993 till 2001.
Jag ska nu ta upp och återge en episod på sidan 14 i Palme-nytt nr 2 för 1993:
ANDERS HELIN – BOCKEN SOM TRÄDGÅRDSMÄSTARE
Inför ett tillsättande av en oberoende och opartisk undersökningskommission i Palme-ärendet tycks viss aktivitet uppstå bland åklagare och poliser.
Sålunda har biträdande RÅ Axel Morath (som tydligen mycket självständigt förmodas lösa sina Palme-gåtor inom RÅ) beslutat aktivera sin chefsåklagare Anders Helin:
”Du ska titta på det gamla polisspåret!”
T a l a om bocken som trädgårdsmästare!
Anders Helin har under alla de perioder han tjänstgjort som Palme-åklagare gjort allt för att lägga locket på, inte bara på själva polisspåret utan på riksåklagarämbetets eget fiffel då det gällt att dölja polisspåret
Ett konkret exempel:
Vid ljudradions stora men mycket snedvridna hearing inför sexårsminnet av mordet, alltså februari/mars 1992, hade jag en replikväxling med denne mycket självsäkre Anders Helin. (Han tycker kanske att jag också är självsäker, vad vet jag.)
Det gällde det klassiska Borlängealibit. Själv gav jag precis den redovisning som återges på annan plats i PALME-nytt: hotellet bekräftar inte att Holmér bott på hotellet, receptionschefen f ö r n e k a r att han skulle ha bott på hotellet. Jag frågade Helin hur han kunde komma runt receptionschefens uttalande, till mig den 28 maj 1988 och till Dala-Demokraten den 2 juni 1988:
”Han har inte bott hos oss!”
Med min av trött lord vände sig Helin då till mig och deklarerade att receptionschefen hade l j u g i t för mig; hon hade minsann inte brytt sig om att gå in i sitt hotellarkiv enbart därför att en påstridig murvel ringer! Hur receptionschefen kunde säga samma sak till Dala-Demokraten som till mig gav sig Helin inte in på.
Alltså: Helin drar sig inte för att pådyvla en hederlig och hederligt arbetande receptionschef i Borlänge en allvarlig l ö g n , i syfte att rädda sitt eget /Helins/ men framför allt och i slutändan Holmérs skinn.
Alla lögner får tillgripas då Holmérs alibi och mordets hemligheter ska skyddas. Och det finns ingen heder i polisens och åklagarnas handläggning av denna affär. bara ynkligt fiffel. ynkliga lögner och knep.
När nu Holmérs påstådda alibi är definitivt avlivat vill biträdande RÅ Axel Morath utmana en upplyst opinion genom att beordra H e l i n att gå igenom polisspåret! I polisspåret ingår ju, som ett skrämmande viktigt element, just detta Borlänge-alibi som Morath och Helin har arrangerat och som de så ömt vårdar.
Anders Helin ska inte kontrollera något polisspår I stället bör förundersökning inledas mot Morath och Helin m fl inom riksåklagarämbetet avseende fixat alibi åt den självutnämnde spaningsledaren Hans Holmér.
Men kan RÅ inleda förundersökning mot sig själv?
Det är här det svindlar. Det är här svindleriet svindlar. Sven Anér. Den gången.
Jag skriver och läser; jag var nog ett snäpp fränare den gången. Men i dag kan jag jämföra mitt just återgivna inlägg från 1993 med vad granskningskommissionen med huvudsekreteraren Hans-Gunnar Axberger, 1999 sätter sig ner och skriver i sin granskningsrapport:
Sammanfattande anmärkningar
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför Juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs att han befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta.
Det var granska du skulle göra, Axberger! Inte sitta vid den store Hans Holmérs fötter! Stycket här ovan dödar förstås hela granskningsrapportens värde. Men Axberger sitter lugnt på sin JO-stol. Avgångna utredningssekreterare behöver aldrig svara för sina gamla fögderier.
Ja, där börjar den här serien 1993-2001. Jag återkommer. Sven Anér.
Till Regeringens Justitie Kansler
29.6.2011.
I tryckt skrift, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, Sven Anér Förlag, ISBN 978-91-971440-6-3, sidan 301, skriver jag, bokens författare:
”Efterskrift: Sammansvurna och medlöpare
Vilka var då de sammansvurna vid mordet på Olof Palme? Vilka är medlöparna?
Jag nöjer mig med att namnge tre sammansvurna män:
Hans Holmér, Carl Östling samt Anti Avsan.”
Jag avslutar citatet där samt kompletterar till JK:
Jag önskar att JK snarast måtte utreda om jag med ovanstående citat har gjort mig skyldig till falsk angivelse jämlikt brottsbalken 15:6.
Jag önskar omgående besked om diarienummer och handläggare.
Sven Anér, 21 08 14 – 5075.
Medlem av SFF och SJF.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
I tryckt skrift, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, Sven Anér Förlag, ISBN 978-91-971440-6-3, sidan 301, skriver jag, bokens författare:
”Efterskrift: Sammansvurna och medlöpare
Vilka var då de sammansvurna vid mordet på Olof Palme? Vilka är medlöparna?
Jag nöjer mig med att namnge tre sammansvurna män:
Hans Holmér, Carl Östling samt Anti Avsan.”
Jag avslutar citatet där samt kompletterar till JK:
Jag önskar att JK snarast måtte utreda om jag med ovanstående citat har gjort mig skyldig till falsk angivelse jämlikt brottsbalken 15:6.
Jag önskar omgående besked om diarienummer och handläggare.
Sven Anér, 21 08 14 – 5075.
Medlem av SFF och SJF.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. Boken ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” fogas till och ingår i denna inlaga.
Köp Palmemordet: DE SAMMANSVURNA och Affären Anti Avsan!
Det är ingen överdrift att påstå att mina böcker, Affären Anti Avsan och nu den senaste: DE SAMMANSVURNA, måste betecknas som det avgörande viktiga tillskottet till debatten om detta formellt olösta mord. Så köp boken! Rekommendera den till dina goda vänner!
Och du som mer eller mindre noggrant följt bloggen
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
får här delar av den senaste bloggtexten, tillsammans med en mängd nyskrivet, i lättläst form för länstol och hängmatta!
Hans Holmér i EWK: s tappning ser bekymrat på dig från den kartonnerade pärmen. Indicierna och bevisen mot Holmér för aktivt deltagande i Palmemordet blir allt fler. Jag kan nämna att PALME-nytt nr 10 för 1996 återgav en noggrant detaljerad uppgift ur tidskriften VI nr 46 för 1996, där överväldigande bevis läggs fram för att Holmér efter klockan 16 morddagen, den 28 februari 1986, befann sig på mordrotelchefens tjänsterum i Stockholm tillsammans med bland andra en kriminalinspektör för att diskutera mordhot mot såväl Olof Palme som, sas det, mot Holmér själv, men något larm slogs aldrig.
Så Holmér var alltså inte alls på väg till Vasaloppet från klockan 12 på dagen, som han hela tiden påstod. Allt var ett påhitt. Men när granskningskommissionen fick VI på sitt arbetsbord la hr Axberger & co denna hyperviktiga information åt sidan, utan utredning, utan att nämna den. Granskningskommissionen struntade i allt vad medier hette, men lyssnade noggrant till vad poliser hade att förtälja samt trodde på dessa poliser. Som kommissionen var satt att granska.
Så går det, som jag ofta skrivit, till i krig. Holmér ledde mordet på Olof Palme. Det var hans krig.
Läs om detta och om hela Palmemordets kärr i i Affären Anti Avsan och DE SAMMANSVURNA! 139 kronor på pg 75 05 55-5 för enbart DE SAMMANSVURNA (kartonnerad, 302 sidor), vill du ha Affären Anti Avsan också (häftad, 200 sidor) blir det 179:- kronor.
Gamla PALME-nytt-prenumeranter ringer och vi talar minnen.
Tillgivne Sven Anér
Och du som mer eller mindre noggrant följt bloggen
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
får här delar av den senaste bloggtexten, tillsammans med en mängd nyskrivet, i lättläst form för länstol och hängmatta!
Hans Holmér i EWK: s tappning ser bekymrat på dig från den kartonnerade pärmen. Indicierna och bevisen mot Holmér för aktivt deltagande i Palmemordet blir allt fler. Jag kan nämna att PALME-nytt nr 10 för 1996 återgav en noggrant detaljerad uppgift ur tidskriften VI nr 46 för 1996, där överväldigande bevis läggs fram för att Holmér efter klockan 16 morddagen, den 28 februari 1986, befann sig på mordrotelchefens tjänsterum i Stockholm tillsammans med bland andra en kriminalinspektör för att diskutera mordhot mot såväl Olof Palme som, sas det, mot Holmér själv, men något larm slogs aldrig.
Så Holmér var alltså inte alls på väg till Vasaloppet från klockan 12 på dagen, som han hela tiden påstod. Allt var ett påhitt. Men när granskningskommissionen fick VI på sitt arbetsbord la hr Axberger & co denna hyperviktiga information åt sidan, utan utredning, utan att nämna den. Granskningskommissionen struntade i allt vad medier hette, men lyssnade noggrant till vad poliser hade att förtälja samt trodde på dessa poliser. Som kommissionen var satt att granska.
Så går det, som jag ofta skrivit, till i krig. Holmér ledde mordet på Olof Palme. Det var hans krig.
Läs om detta och om hela Palmemordets kärr i i Affären Anti Avsan och DE SAMMANSVURNA! 139 kronor på pg 75 05 55-5 för enbart DE SAMMANSVURNA (kartonnerad, 302 sidor), vill du ha Affären Anti Avsan också (häftad, 200 sidor) blir det 179:- kronor.
Gamla PALME-nytt-prenumeranter ringer och vi talar minnen.
Tillgivne Sven Anér
Palmemordet: Stängt!
27.6.2011. Jag har nyligen visat hur ting, som kunde omtalas och beskrivas öppet för säg tjugo år sen, nu är tabu i de stora mediernas spalter. Tommy Lindströms helt otroliga eskapader vållade för ett tiotal år sedan inga häpna utrop, ”ja visst, så var det” blev de mycket lugna kommentarerna.
Men i dag har två ting skett. De gamla rapporterna har bleknat i våra minnen, och våra minnen uppfriskas inte. Det verkar som om medierna är tillbaka i det absoluta Christer Pettersson-tänkandet (läs om hr Nässéns bedrifter!).
Jag ger ett konkret exempel. En god vän som ägnar mycket tid åt Palmeärendet, skriver till mig och erinrar om det stora reportaget i Expressen den 8 oktober 1996, alltså tio år efter Palmemordet. Expressen beskriver tio poliser i sammanhanget; jag återger ur den gode vännens text:
I Expressenartikeln pekas tio poliser ut, dock ej med namn och endast med suddig bild, men att döma av beskrivningarna var det/(jag anonymiserar här enligt granskningskommissionens metod/ förutom Stefan S fråga om följande personer: Kjell-Arne K, Stefan Å, Bo A, Th P, Chr D, Kjell Ö och Claes D – samtliga mer eller mindre kända i polisspårssammanhang. Om den 38-årige polismannen, som ser ut att vara identisk med Stefan S, kan man läsa följande: ”Arbetar i dag som polisman i Blekinge. I början av 80-talet ingick han i Baseballigan. Hade inre tjänst och skötte samordningen natten då Palme mördades. Har besökt Sydafrika och lovordat rasistregimen där. Hans vapen har provskjutits av Palmeutredarna.
Den promemoria, ur vilken det här utdraget är hämtat, har på sin tid överlämnats till den statliga granskningskommissionen. Då var de fullständiga namnen utsatta. Kommissionen tog aldrig upp promemorian på ett samlat sätt.
Detta var Expressenartikel nr 1. Jag kommer nu till Expressenartikel nr 2, som dock aldrig kom på pränt. I samband med utgivningen av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” blev jag mycket oväntat uppringd av en medarbetare på Expressens politiska reportage. Han sa att Expressen tänkte göra ett stort reportage kring min senaste bok och undrade om jag ville vara med. Det ville jag ju.
Jag hölls sedan på sträckbänken under ett par veckor, medan Expressen-reportern då och då ringde mig och meddelade att det hade kört ihop sig men att allt snart skulle vara klart. Så ringer han en sista gång och berättar att ”chefredaktören säger nej; han anser inte att nyhetsvärdet är tillräckligt stort” – en mycket uppenbar nödlögn. Tydligen hade det dragits i trådar, björntrådar.
Alltså: 1996 gick det att namnge tio påstådda polissammansvurna, men 2009 vågade Expressen inte skriva en rad. Vad hade hänt någonstans mitt emellan? Samtliga större medier måste på ett ganska handfast sätt ha fått veta att de skulle hålla fingrarna borta; inte en rad om Palmemordet! Under mellantiden hade vi haft en socialdemokratisk regering, en borgerlig, en socialdemokratisk och så en borgerlig igen – vilken regering var det som drog i nödbromsen?
Svårt att veta, men nog verkar det som om regering och opposition har hängt samtidigt i nödbromsen, oavsett vilka höjdare som suttit på taburetterna.
Det är förstås här det ligger. Ett demokratiskt land ska, enligt manualen, styras av en regering som möts av en opposition, det är det det går ut på. Men om ingen opposition hör av sig kan de viktigaste och allvarligaste frågor lösas utan minsta stök eller strul. Regering och opposition omfamnar varandra och tar en kaka till kaffet, medan levande demokrati seglar bort med molnen. Palmemordet.
Det är något av den sovjetryska encyklopedin i detta. Farliga texter raderas, rivs ut, och sanningen blir inte vad som hände utan vad som i efterhand fick stå i tryck att det hände. Det skrattade vi upplysta och demokratiska svenskar åt. Sen gör vår överhet samma sak. I Sovjet, fick vi höra, skriver tidningarna bara vad regeringen bestämmer.
I Sovjet?
En demokratisk svensk vattendelare kring 1995? Ja, jag tror det.
Sven Anér
Men i dag har två ting skett. De gamla rapporterna har bleknat i våra minnen, och våra minnen uppfriskas inte. Det verkar som om medierna är tillbaka i det absoluta Christer Pettersson-tänkandet (läs om hr Nässéns bedrifter!).
Jag ger ett konkret exempel. En god vän som ägnar mycket tid åt Palmeärendet, skriver till mig och erinrar om det stora reportaget i Expressen den 8 oktober 1996, alltså tio år efter Palmemordet. Expressen beskriver tio poliser i sammanhanget; jag återger ur den gode vännens text:
I Expressenartikeln pekas tio poliser ut, dock ej med namn och endast med suddig bild, men att döma av beskrivningarna var det/(jag anonymiserar här enligt granskningskommissionens metod/ förutom Stefan S fråga om följande personer: Kjell-Arne K, Stefan Å, Bo A, Th P, Chr D, Kjell Ö och Claes D – samtliga mer eller mindre kända i polisspårssammanhang. Om den 38-årige polismannen, som ser ut att vara identisk med Stefan S, kan man läsa följande: ”Arbetar i dag som polisman i Blekinge. I början av 80-talet ingick han i Baseballigan. Hade inre tjänst och skötte samordningen natten då Palme mördades. Har besökt Sydafrika och lovordat rasistregimen där. Hans vapen har provskjutits av Palmeutredarna.
Den promemoria, ur vilken det här utdraget är hämtat, har på sin tid överlämnats till den statliga granskningskommissionen. Då var de fullständiga namnen utsatta. Kommissionen tog aldrig upp promemorian på ett samlat sätt.
Detta var Expressenartikel nr 1. Jag kommer nu till Expressenartikel nr 2, som dock aldrig kom på pränt. I samband med utgivningen av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” blev jag mycket oväntat uppringd av en medarbetare på Expressens politiska reportage. Han sa att Expressen tänkte göra ett stort reportage kring min senaste bok och undrade om jag ville vara med. Det ville jag ju.
Jag hölls sedan på sträckbänken under ett par veckor, medan Expressen-reportern då och då ringde mig och meddelade att det hade kört ihop sig men att allt snart skulle vara klart. Så ringer han en sista gång och berättar att ”chefredaktören säger nej; han anser inte att nyhetsvärdet är tillräckligt stort” – en mycket uppenbar nödlögn. Tydligen hade det dragits i trådar, björntrådar.
Alltså: 1996 gick det att namnge tio påstådda polissammansvurna, men 2009 vågade Expressen inte skriva en rad. Vad hade hänt någonstans mitt emellan? Samtliga större medier måste på ett ganska handfast sätt ha fått veta att de skulle hålla fingrarna borta; inte en rad om Palmemordet! Under mellantiden hade vi haft en socialdemokratisk regering, en borgerlig, en socialdemokratisk och så en borgerlig igen – vilken regering var det som drog i nödbromsen?
Svårt att veta, men nog verkar det som om regering och opposition har hängt samtidigt i nödbromsen, oavsett vilka höjdare som suttit på taburetterna.
Det är förstås här det ligger. Ett demokratiskt land ska, enligt manualen, styras av en regering som möts av en opposition, det är det det går ut på. Men om ingen opposition hör av sig kan de viktigaste och allvarligaste frågor lösas utan minsta stök eller strul. Regering och opposition omfamnar varandra och tar en kaka till kaffet, medan levande demokrati seglar bort med molnen. Palmemordet.
Det är något av den sovjetryska encyklopedin i detta. Farliga texter raderas, rivs ut, och sanningen blir inte vad som hände utan vad som i efterhand fick stå i tryck att det hände. Det skrattade vi upplysta och demokratiska svenskar åt. Sen gör vår överhet samma sak. I Sovjet, fick vi höra, skriver tidningarna bara vad regeringen bestämmer.
I Sovjet?
En demokratisk svensk vattendelare kring 1995? Ja, jag tror det.
Sven Anér
Lex PALME-nytt?
26.6.2011.
Jag har ägnat många långa år åt att försöka få ut handlingar från rikspolisens Palmeutredning. Arbetet har inte varit särskilt lätt och heller inte särskilt välkommet
Rikskrims sekretessansvarige kommissarie skriver till mig den 11 september 1993:
Ditt telefax 93-11-08 föranleder följande kommentar:
Vi har vid flera tillfällen gjort klart för dig att vi inte avser att kommentera dina teorier om Hans Holmérs förehavande 28/2 – 1/3 1986. Detta ställningstgande står fast.
Vi vill därutöver påpeka att dina propåer i denna fråga har fått sådana proportioner att de utgör ett störande inslag i spaningsarbetet. Vi nödgas därför att underrätta dig om att vi i fortsättningen kommer att vara mycket återhållsamma med att besvara brev/telefaxmeddelanden i den frågan.
Med vänlig hälsning
Åke Röst
Detta vänliga brev kan jämföras med vad en sentida meningsfrände till Åke Röst, vice RÅ Kerstin Skarp, skrev till mig, 2011-06-17:
Jag bemöter inte enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningar.
Jag är inte överhetens favorit.
Sven Anér
Jag har ägnat många långa år åt att försöka få ut handlingar från rikspolisens Palmeutredning. Arbetet har inte varit särskilt lätt och heller inte särskilt välkommet
Rikskrims sekretessansvarige kommissarie skriver till mig den 11 september 1993:
Ditt telefax 93-11-08 föranleder följande kommentar:
Vi har vid flera tillfällen gjort klart för dig att vi inte avser att kommentera dina teorier om Hans Holmérs förehavande 28/2 – 1/3 1986. Detta ställningstgande står fast.
Vi vill därutöver påpeka att dina propåer i denna fråga har fått sådana proportioner att de utgör ett störande inslag i spaningsarbetet. Vi nödgas därför att underrätta dig om att vi i fortsättningen kommer att vara mycket återhållsamma med att besvara brev/telefaxmeddelanden i den frågan.
Med vänlig hälsning
Åke Röst
Detta vänliga brev kan jämföras med vad en sentida meningsfrände till Åke Röst, vice RÅ Kerstin Skarp, skrev till mig, 2011-06-17:
Jag bemöter inte enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningar.
Jag är inte överhetens favorit.
Sven Anér
Till JK:
26.6.2011.
Till Regeringens Justitie Kansler.
Palmemordet.
Jag anmäler följande för JK:s kännedom.
870403 höll kriminalinspektörerna Nässén och Andersson bifogat förhör med knarkhandlaren Sigge Cedergren. Därvid antecknades bl a:
Cedergren fick då del av att han under aktuell kväll i telefon samtalat med sin nu avlidne bror /Roger Cedergren, min anm/, med Janne Lundberg, med en kvinna som vid tillfället befann sig vid Slussen, och efter mordet med Mona på Lidingö och Kjell Fernberg.
De ovannämnda uppgifterna bör sättas i relation till de upprepade förhör, påstått styrkta av telefonavlyssningsprotokoll, som 1988 ledde till att en annan Roger, Roger Östlund, uppgav att det var han som hade ringt samtalet i fråga till Sigge Cedergren. Även dessa förhör leddes av Nässén.
Det framstår enligt min mening, JK, som ytterst egendomligt att ett på vederbörligt sätt registrerat spaningsuppslag i grövre brottmål utan förklaring och korrigering ändras från att avse Roger Cedergren till att avse Roger Östlund.
Om, JK, denna svårförklarliga ändring inte hade vidtagits, hade uppgiften från 1988 aldrig kunnat användas mot Christer Pettersson, som nu på grundval av Roger Östlunds påstående fälldes i Stockholms tingsrätt. Pettersson fälldes visserligen inte i slutänden, men han blev heller aldrig formellt friad, endast förvägrad resning.
Detta förhållande ledde till, som JK vet, att spaningarna efter Olof Palmes mördare under åren 1988-98 i praktiken helt inriktades på Christer Pettersson, varvid sålunda nästan all annan spaning uteblev.
JK, ett förslag från min sida: låt höra Thure Nässén för att utreda vilken förklaring han kan ge till det dubbla Roger-påståendet, vilket enligt min mening har förvridit all spaning efter Olof Palmes mördare.
Jag bifogar, kopia avseende förhöret från 1987. Jag vore tacksam för omgående kommentar från JK. Mitt yrkande är således, i första hand: hör Nässén.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Tommy och Thure
25.6.2011.
Det är som om livet stått stilla sedan 1993. Samma dy, samma kärr, samma grodor, samma unkna stiltje. Jag slår av en slump upp en sida i PALME-nytt för just 1993, på jakt efter en faktauppgift, och hamnar då mitt i rikskriminalens djupaste kriminalitet, med rubrikens Tommy Lindström och Thure Nässén – tala om SAMMANSVURNA!
Lars Borgnäs var den gången en skarp och orädd granskare av Palmeutredningen och dess entourage, han har i dag, säg gärna med all rätt, dragit sig tillbaka från närkamp och infighting i Palmeringen. I det som återges här syns att han var i toppform i den klassiska Striptease, stöttad av TV-ledningen på ett sätt som i dag ter sig otroligt. Hans efterträdare i dag heter Janne Josefsson, men han går aldrig upp i den ringen.
Jag skriver nu av från sidan 11/93:13 i PALME-nytt, och jag erkänner gärna att mycket av turerna och närbilderna och de hårda orden delvis hade fallit mig ur minnet. Åter till forntiden:
Det är som om livet stått stilla sedan 1993. Samma dy, samma kärr, samma grodor, samma unkna stiltje. Jag slår av en slump upp en sida i PALME-nytt för just 1993, på jakt efter en faktauppgift, och hamnar då mitt i rikskriminalens djupaste kriminalitet, med rubrikens Tommy Lindström och Thure Nässén – tala om SAMMANSVURNA!
Lars Borgnäs var den gången en skarp och orädd granskare av Palmeutredningen och dess entourage, han har i dag, säg gärna med all rätt, dragit sig tillbaka från närkamp och infighting i Palmeringen. I det som återges här syns att han var i toppform i den klassiska Striptease, stöttad av TV-ledningen på ett sätt som i dag ter sig otroligt. Hans efterträdare i dag heter Janne Josefsson, men han går aldrig upp i den ringen.
Jag skriver nu av från sidan 11/93:13 i PALME-nytt, och jag erkänner gärna att mycket av turerna och närbilderna och de hårda orden delvis hade fallit mig ur minnet. Åter till forntiden:
Onsdagen den 24 november /1993/ sände Kanal 1:s Striptease ett dramatiskt inslag om Tommy Lindström. Här ett par korta utdrag med kommentarer:
KVINNLIG RIKSKRIMANSTÄLLD: …vi kan inte använda andra regler än vad som lagen säger…
TOMMY LINDSTRÖM: …jag är inte åklagare, jag är den som är misstänkt, jag är inte skyldig att bevisa ett dugg i det här sammanhanget.
LARS BORGNÄS: I elva år var Tommy Lindström chef för rikskriminalen, Sveriges FBI, med uppgift att bekämpa den grova brottsligheten. I dag är han avstängd, själv misstänkt för grova brott.
Tommy Lindström är mannen som gjort vad som fallit honom in.
Vi ska syna tre fall där Tommy Lindström har dribblat med sanningen. Vi börjar med fallet med den tjallande narkotikaspanaren.
Den 9 mars 1989 far två kriminalinspektörer från en Norrlandsstad ner till Stockholm tillsammans med en kvinna. Kvinnan hade berättat om saker hon kände till från Stockholms narkotikavärld. Nu skulle hon höras på rikskriminalen.
Hon hade själv i många år missbrukat amfetamin, men var vid den här tiden på väg ut ur missbruket. Hon hade berättat att en namngiven narkotikaspanare i Stockholm i början och mitten av 80-talet brukade varna vissa narkotikalangare innan polisen kom och gjorde tillslag.
KVINNAN: Det var allmänt känt… (Kvinnan ger därefter en beskrivning av hur narkotikaspanaren /Thure Nässén, Sven Anérs anm/ i förväg i en knarklägenhet ger tips om att en razzia var förestående. Knarket lades undan, och de knarkspanande poliserna fann ingenting.)
BORGNÄS: När hon nu kom till Stockholm och hördes av en man på rikskriminalen visade det sig att man redan h a d e liknande uppgifter från ett annat håll om den namngivna polismannen.
(De båda norrländska polismännen berättar i programmet att den namngivne narkotikaspanaren redan var underkastad spaning!)
KVINNAN: Dom /på rikskrim/ visste själva inte var de hade honom, och han var då en av spanarna i Palmeutredningen…
B: Den utpekade polismannen satt i den grupp som utredde mordet på Olof Palme. Det gjorde han från början, och det gör han än i dag.
Kvinnans uppgifter rapporterades nu till Tommy Lindström. Enligt reglerna i polisförordningen ska alla uppgifter som innehåller misstanke om att en polis kan ha begått brott i tjänsten genast lämnas vidare till åklagare för särskild utredning. Men det gjorde inte Tommy Lindström.
Han lät i stället en kommissarie på rikskriminalen göra en egen liten utredning som bestod i att kommissarien frågade några polisbefäl som kände den utpekade narkotikaspanaren om de visste att han hade gjort något fel. Det svarade de att de inte visste.
Den här utredningen gjordes muntligt, ingenting skrevs ner, och de personer i narkotikavärlden som kvinnan hänvisat till hördes inte.
Jag måste gå in här nu i midsommar 2011. Märker ni, när ni ser på skärmen, att inget har ändrats? Vi har kanske inte fullt samma stank i dag, det har sprutats med deodoranter, men den unkna miljön är densamma. Jag känner mig åter försatt till Tommy Lindströms eleganta tjänsterum, där han tronade i en mycket prydlig läderfåtölj och genomgående ljög som svar på mina frågor. Här, just i detta tjänsterum, låg den gången kriminaliteten koncentrerad: Tommy Lindström och hans trogna lakejer, men man bråkar inte med en rikskriminalchef.
Tommy Lindström försökte en gång att från sin skinnfåtölj prata ner mig rörande det falska telefonavlyssningsprotokollets tidtagningsmysterier; jag blev inte övertygad.
Här fanns den stora kriminaliteten, innan Tommy Lindström blivit utredd, straffad och avskedad. Tommy försvann till sina lukrativa privatdetektivjobb, men någon utredning av den unkna luften skedde egentligen inte. Nya lika nednötta kvastar sattes in.
Ja, jag är skakad när jag nu på nytt dyker ner i denna avskrädeshög. Följ med!
LINDSTRÖM. Vi pratade med väldigt mycket folk omkring i det här ärendet och konstaterade att det var felaktigt.
B: Men det var bara polisbefäl ni talade med?
L: Vi ska inte göra utredningen. Det finns en särskild enhet som ska göra utredningen sen…
B: Men du låg på det här i fem månader?
L: Ja visst, men jag ville kontrollera hur mycket substans det fanns i det här. Samtidigt som den här killen jobbade i Palmemordet, och letade också fram Christer Petersson, så hävdar jag att det är min ansvarsuppgift som chef att se till att han inte blir beskylld felaktigt, vilket jag ansåg att han var.
B: Samtidigt fanns det på rikskrim, säger både poliser och kvinnan själv, uppgifter som pekade på s a m m a polisman. Liknande uppgifter fanns inom rikskrim.
(Lindström gör en paus)
L: Ja, det tror jag är felaktigt.
B: Det pågick en utredning inom rikskrim, och man hade t o m bedrivit spaning mot honom sas det där.
L: Nej.
B: För att han inte följt polisförordningen och genast skickat kvinnans uppgifter till åklagare varnades Tommy Lindström den 20 juni 1991 av statens ansvarsnämnd.
Samma dag, på eftermiddagen, befordrades han av den socialdemokratiska regeringen till polisöverintendent.
(Så långt ett par avsnitt ur Striptease-inslaget om Tommy Lindström.)
Vad hände då med Thure Nässén? I den utredning av Nässén som Lindström så omsorgsfult försökte avstyra? Ja, det nämndes inte i programmet. Ärendet hamnade faktiskt så småningom hos åklagare, men avskrevs efter en märkligt kortfattad undersökning.
Det går att säga att Thure Nässén är en skamfläck för den pågående (?) Palmeutredningen, och frågan är onekligen om gripandet av Christer Pettersson var någon fjäder i hatten för Thure Nässén. Om hela Pettersson-affären var och är ett arrangerat justitiemord, vilket bl a PALME-nytt hävdar, har Nässén medverkat till detta justitiemord.
Lindström-avsnittet radade upp ytterligare Lindström-försyndelser, ytterligare fiffel à la Lindström, mycket av detta sedan tidigare känt för PALME-nytts läsare. Och som vanligt tränger sig samma synpunkter på:
Vad har myndigheterna gjort?
Vad har massmedia gjort?
Thure Nässéns knarkförflutna – för viket han alltså i n t e har dömts! – har varit känt av alla våra vanliga polisreportrar, som fått obetydligt utrymme, egentligen inget utrymme alls. Och Lindström har sluppit avgörande och nedgörande kritik från sina chefer och från de massmedier som borde vara satta att bevaka denne man, som enligt beteckningen borde vara Sveriges hederligaste människa men sannerligen inte är det.
Det går, som PALME-nytt tidigare skrivit, att dra så många kusliga trådar från Tommy Lindströms chefsskrivbord vid Polhemsgatan i Stockholm.
Jag tror sannerligen inte att poliser i detta land begår brott på lösa boliner. Inte utan anledning, och framför allt inte utan order. Men kommer det en order att göra någonting eller att i n t e göra någonting, från den högsta chefen för den svenska rikskriminalen tycks den mycket ofta bli åtlydd, om den så luktar, osar, stinker kriminalitet.
Kanske är Lindströms falska, arrangerade fabricerade mordnattsalibi åt gamle kompisen Hans Holmér det grövsta, det kusligaste exemplet. Lindström sätter in sina handgångna underlydande att tillverka och presentera falska hotelldokument för att rädda Holmér ur en knipa som sannerligen inte är vilken knipa som helst: Var fanns Holmér då Palme sköts?
Då jag och PALME-nytt gång på gång riktat frågor av detta slag till den regering och de myndigheter som vi har order att lita på har jag alltid fått det bekvämast svaret:
Ingen åtgärd!
Kanske föregånget av:
Överlämnat till polisenheten vid justitiedepartementet, en enhet som leds av polisintendent…
Vad kommer medborgarkommissionen /granskningskommissionen/ att göra? Våga göra, idas göra, gitta göra?
Det är det vi får se.
PALME-nytt kommer att från sin enkla talarstol gå vidare med undersökning, utredning, förslag till åtgärdspaket.
Det är p r e c i s i spåren av en laglös Tommy Lindström som en rättsstat förfaller.
Och det kan gå fort. Svindlande fort.
Så långt en positionsbestämning från den 29 november 1993. Jag förflyttas till tider då detta kunde sägas med visst genomslag, och då varken Borgnäs eller jag betraktades som några speciellt högtflygande drömmare.
Nu ligger DE SAMMANSVURNA ute på bokhandelsdiskarna och hos internetbokhandlarna (och hos mig själv, 139:- på pg 75 05 55-5), och den verklighet jag här skildrar känns som en blåkopia på turerna kring Thure Nässén och Tommy Lindström, två parhästar i ett mycket solkigt stall! SA
Till minnet av Plex
25.6.2011. Per Yng och kolleger!
Sven Plex Petersson var skicklig och etablerad journalist på Östersunds-Posten, både på sportsidor och allmänna sidor, när han tidigt 1956 for till Cortina d´Ampezzo för att bevaka slalom, jag tror huvudsakligen damslalom, för Ö-P och för Dagens Nyheter,
Jag logerades den gången i ett av rummen på pensionat Cortinese tillsammans med Plex, som jag knappast kände tidigare. Plex hade just råkat ut för ett par benbrott. Han tog upp viss plats med gips och bandage i det lilla rummet; jag fick dra mig undan till ett hörn. Självfallet blev vi goda vänner. Alla blev goda vänner med Plex, och vi höll kontakten fram till ett av de sista åren:
”Hej, det är Sven.”
”Lika illa här.”
Vi möttes på skilda ställen: Åre. Innsbruck. Gustavsberg, där jag frågade Sven hur han klarade av alla nyfikna på Konsum.
”Jag försöker vara allmänt vänlig och inte bry mig för mycket”.
Vänligheten var ett av Sven fina särdrag. Och förmågan att alltid lyssna, under ett samtal. Lyssna, engagerat kommentera. Säger du det, Sven?
Sven Plex Petersson blev ett stort namn inom journalistiken och raskt i det nya TV-mediet, men perfekta reportrar finns det gott om. Plex hade det lilla extra. Det stora extra.
Jag ringde ofta Plex hem till Lidingö, men jag störde aldrig, sa han. Vad roligt att höra din röst.
Gun Hägglund ringde mig i dag på förmiddagen. Plex, en så fin människa.
Hans sista år var sorgtyngda. Hans närmaste tynade bort.
Hälsa dina kolleger, Per Yng, och tala varmt för Sven Plex Petersson. Med ett t och två s och ett varmt, varmt hjärta.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 .
Sven Plex Petersson var skicklig och etablerad journalist på Östersunds-Posten, både på sportsidor och allmänna sidor, när han tidigt 1956 for till Cortina d´Ampezzo för att bevaka slalom, jag tror huvudsakligen damslalom, för Ö-P och för Dagens Nyheter,
Jag logerades den gången i ett av rummen på pensionat Cortinese tillsammans med Plex, som jag knappast kände tidigare. Plex hade just råkat ut för ett par benbrott. Han tog upp viss plats med gips och bandage i det lilla rummet; jag fick dra mig undan till ett hörn. Självfallet blev vi goda vänner. Alla blev goda vänner med Plex, och vi höll kontakten fram till ett av de sista åren:
”Hej, det är Sven.”
”Lika illa här.”
Vi möttes på skilda ställen: Åre. Innsbruck. Gustavsberg, där jag frågade Sven hur han klarade av alla nyfikna på Konsum.
”Jag försöker vara allmänt vänlig och inte bry mig för mycket”.
Vänligheten var ett av Sven fina särdrag. Och förmågan att alltid lyssna, under ett samtal. Lyssna, engagerat kommentera. Säger du det, Sven?
Sven Plex Petersson blev ett stort namn inom journalistiken och raskt i det nya TV-mediet, men perfekta reportrar finns det gott om. Plex hade det lilla extra. Det stora extra.
Jag ringde ofta Plex hem till Lidingö, men jag störde aldrig, sa han. Vad roligt att höra din röst.
Gun Hägglund ringde mig i dag på förmiddagen. Plex, en så fin människa.
Hans sista år var sorgtyngda. Hans närmaste tynade bort.
Hälsa dina kolleger, Per Yng, och tala varmt för Sven Plex Petersson. Med ett t och två s och ett varmt, varmt hjärta.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 .
Vilken Roger?
25.6.2011. Till vice RÅ Kerstin Skarp eller stf:
I den sedan länge avslutade förundersökningen rörande Christer Pettersson sägs
dels, 1987, att Sigge Cedergren strax före mordet på Olof Palme blev uppringd av sin bror Roger Cedergren,
dels, 1988, att Sigge Cedergren strax före mordet på Olof Palme blev uppringd av Roger Östlund.
Mina frågor blir:
Hur kan samma påstådda telefonsamtal ha ringts av två olika personer?
Hur kan samma förundersökare ge två oförenliga besked i en avgörande viktig fråga?
Hur har denna diskrepans genom åren kunnat lämnas oförklarad?
Observera att ingen som helst sekretess kan åberopas i samband med en avslutad förundersökning.
Jag anhåller om svar omgående, jämlikt förvaltningslagens serviceparagraf.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
I den sedan länge avslutade förundersökningen rörande Christer Pettersson sägs
dels, 1987, att Sigge Cedergren strax före mordet på Olof Palme blev uppringd av sin bror Roger Cedergren,
dels, 1988, att Sigge Cedergren strax före mordet på Olof Palme blev uppringd av Roger Östlund.
Mina frågor blir:
Hur kan samma påstådda telefonsamtal ha ringts av två olika personer?
Hur kan samma förundersökare ge två oförenliga besked i en avgörande viktig fråga?
Hur har denna diskrepans genom åren kunnat lämnas oförklarad?
Observera att ingen som helst sekretess kan åberopas i samband med en avslutad förundersökning.
Jag anhåller om svar omgående, jämlikt förvaltningslagens serviceparagraf.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Till alla mina bloggbesökare!
25.6.2011, midsommardagen.
DE SAMMANSVURNA finns ute på bokmarknaden och har börjat få god åtgång, trots att de stora tidningarna dröjer med recensioner eller omnämnanden.
Får jag vända mig till alla mina bloggkontakter och be er sprida budskapet? Och får jag ge några stolpar att kanske använda vid samtal med era vänner? Så här, ungefär:
Olof Palme sköts av baseballpolisen, rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan. Huvudvittnen, aldrig ifrågasatta, är Anneli och Anki. De träffade Avsan vid Dekorima två minuter före mordet. Avsan bar då både vapen och walkie-talkie, men de båda unga kvinnorna har aldrig behandlats som de huvudvittnen de är. De har till exempel aldrig konfronterats med Avsan, en annars oeftergivlig regel vid mord.
Detta mord var arrangerat av höga befattningshavare inom rättssamhället, och den exekutiva makten vid brottets utförande hade Stockholms länspolismästare Hans Holmér, som alltså påtog sig den dubbla rollen av mordsammansvuren och utredare av detta mord. I mordets närområde figurerar, förutom Avsan, polismän huvudsakligen från ”baseballgänget” inom Klarapolisens A-tur.
Hösten 1988 utarbetades inom rikskriminalen och RÅ falska ”bevis” mot den drogberoende Christer Pettersson. En annan A-lagare begick mened för att kunna placera Christer Pettersson vid biografen Grand i lämplig tid före mordet på Olof Palme, och ett påhittat telefonsamtal lanserades av förundersökningsledningen för att ytterligare binda Christer Pettersson vid mordbilden. Telefonsamtalet ”styrktes” av ett av rikskrim förfalskat s k telefonavlyssningsprotokoll.
Det här räcker en stund som argument. Tilläggas kan i dag att den höge tjänstemannen vid rikspolisstyrelsen, professorn i kriminologi Leif GW Persson, i februari i år inför TV-kamerorna öppet har deklarerat att mordet på Olof Palme
har begåtts inom en konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk.
Denna deklaration från Leif GW Persson har aldrig dementerats vare sig av Persson eller av rikspolischefen Bengt Svensson.
De uppgifter som jag i mina böcker ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” och ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” presenterar har aldrig fram till denna dag någonsin dementerats. Ingen uppgift har blivit motsagd, jag har endast fått sporadiska besked från förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, med innebörd att ”förundersökningssekretess råder”.
Anti Avsan själv har heller aldrig dementerat mina uppgifter och sålunda aldrig stämt mig för förtal. Han har däremot frågat en riksdagskollega om inte denne kunde ”be Anér sluta med sina anklagelser”, vilka börjat bli besvärande för Avsan och hans familj.
Denna affär har pågått i över 25 år. Den utgör en skamfläck på Sveriges anseende och en tung ryggsäck för Sveriges regering och dess myndigheter att bära.
Detta är alltså de viktigaste uppgifterna jag i dag framför. Berätta för era vänner!
Den vänligaste hälsning från Sven Anér
DE SAMMANSVURNA finns ute på bokmarknaden och har börjat få god åtgång, trots att de stora tidningarna dröjer med recensioner eller omnämnanden.
Får jag vända mig till alla mina bloggkontakter och be er sprida budskapet? Och får jag ge några stolpar att kanske använda vid samtal med era vänner? Så här, ungefär:
Olof Palme sköts av baseballpolisen, rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan. Huvudvittnen, aldrig ifrågasatta, är Anneli och Anki. De träffade Avsan vid Dekorima två minuter före mordet. Avsan bar då både vapen och walkie-talkie, men de båda unga kvinnorna har aldrig behandlats som de huvudvittnen de är. De har till exempel aldrig konfronterats med Avsan, en annars oeftergivlig regel vid mord.
Detta mord var arrangerat av höga befattningshavare inom rättssamhället, och den exekutiva makten vid brottets utförande hade Stockholms länspolismästare Hans Holmér, som alltså påtog sig den dubbla rollen av mordsammansvuren och utredare av detta mord. I mordets närområde figurerar, förutom Avsan, polismän huvudsakligen från ”baseballgänget” inom Klarapolisens A-tur.
Hösten 1988 utarbetades inom rikskriminalen och RÅ falska ”bevis” mot den drogberoende Christer Pettersson. En annan A-lagare begick mened för att kunna placera Christer Pettersson vid biografen Grand i lämplig tid före mordet på Olof Palme, och ett påhittat telefonsamtal lanserades av förundersökningsledningen för att ytterligare binda Christer Pettersson vid mordbilden. Telefonsamtalet ”styrktes” av ett av rikskrim förfalskat s k telefonavlyssningsprotokoll.
Det här räcker en stund som argument. Tilläggas kan i dag att den höge tjänstemannen vid rikspolisstyrelsen, professorn i kriminologi Leif GW Persson, i februari i år inför TV-kamerorna öppet har deklarerat att mordet på Olof Palme
har begåtts inom en konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk.
Denna deklaration från Leif GW Persson har aldrig dementerats vare sig av Persson eller av rikspolischefen Bengt Svensson.
De uppgifter som jag i mina böcker ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” och ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” presenterar har aldrig fram till denna dag någonsin dementerats. Ingen uppgift har blivit motsagd, jag har endast fått sporadiska besked från förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, med innebörd att ”förundersökningssekretess råder”.
Anti Avsan själv har heller aldrig dementerat mina uppgifter och sålunda aldrig stämt mig för förtal. Han har däremot frågat en riksdagskollega om inte denne kunde ”be Anér sluta med sina anklagelser”, vilka börjat bli besvärande för Avsan och hans familj.
Denna affär har pågått i över 25 år. Den utgör en skamfläck på Sveriges anseende och en tung ryggsäck för Sveriges regering och dess myndigheter att bära.
Detta är alltså de viktigaste uppgifterna jag i dag framför. Berätta för era vänner!
Den vänligaste hälsning från Sven Anér
Fruktad sanning
23.6.2011.
Det regnar över Uppland dagen före midsommarafton. Ett drömväder för de små grodorna, men knappast för deras ringdansande människor.
Jag ser ut på regnet och undrar: Vad händer egentligen med Sverige när den totala svarta sanningen kring Palmemordet och dess efterverkningar står klara för våra tio miljoner, från Haparanda till Ystad? Vad händer?
Anledningen till den svenska regeringens och den svenska administrationens, åklagarnas, polisens, domarnas tystnad är förstås att den av överheten så fruktade sanningen kommer att likt en andlig tsunami välla in över landet. Då ska den svenska allmänheten upptäcka att allt varit skoj från första början, ett ganska genomskinligt arrangerat skoj, som inte officiellt har fått bli upptäckt.
Här ska denna svenska allmänhet plötslig, en morgon, få veta att polismannen Anti Avsan sköt statsminister Olof Palme till döds vid Dekorima, lejd av VIP-personer inom statsförvaltningen – hur klarar ett lands styre av detta? Ett lands grundfalska styre? Vem ska ta över styret?
Ja, svaret kan bli t ex vänsterpartiet eller miljöpartiet, de har väl ändå ingen slev med i byken? Nja, det är en stor fråga. Motfrågan kommer omedelbart: varför har de ingenting sagt, i 25 år? Jag har i min ringa mån försökt entusiasmera Ohly, Eriksson och Wetterstrand att slå nävar i bord, men ingenting har hänt. Miljömagasinet har, framför allt genom Bo Alvberger, hållit ett rejält fönster öppet. Men Miljömagasinet formulerar inte miljöpartiets policy, och från partiets ledning har sedan i varje fall millennieskiftet inte hörts ett knyst.
Det ligger en perenn vapenvila, perenn stiltje i Palmeärendet, inte antydan till il krusar ankdammen. Radikala vänstertidningar agerar och reagerar, men de blir aldrig citerade.
Så, när upplösningen kommer, hur ska den hanteras? Och av vem? Det är detta som ligger bakom: rädslan för folkets vrede. På vartenda plan, varenda nivå kommer ilskan att breda ut sig:
Hur kunde ni falskeligen anklaga Christer Pettersson och försöka lagföra honom i minst tio år? Hur kunde ni förmå en piketpolis, med bakgrund i baseballigornas moraliska gungfly, att skjuta en statsminister? När Sven Anér anklagade Anti Avsan 2007-2008, varför slog ni inte till med en rejäl rättsprocess? Vad har justitieministrar gjort i ett kvartssekel? Satt in departementets eget kontrollorgan, polisenheten? Inte. När Sven Anér slog kraftigt larm i Svenska Dagbladet så tidigt som sommaren 1989 om den falska anklagelsen mot Christer Pettersson, varför reagerade inte rättssamhället den gången? Osv.
Den svenska statens svar har i stället skrivits av vice RÅ, i magsurt stingsliga ordalag:
Som svar på din fråga kan jag endast meddela, vilket jag gjort tidigare, att jag inte bemöter enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningen.
Med vänliga hälsningar till denne sorgligt envise Sven Anér. Att regeringen inte går till rejäl rättslig attack mot den envise visar hur sjuk saken är. En process skulle omedelbart medföra att en flod av ”hemlig” dokumentation skulle välla in över domstolar och allmänhet, och detta måste förstås skys som pesten.
Jag har tänkt ibland: Vad skulle hända om jag tog mig orådet före att skriva helt osanna texter? Jag tror inte att något skulle hända. Sven Anér får inte röras, tycks det. Jag fortsätter med mina sanningar.
Regnet består och Palmetystnad råder.
Sven Anér
Det regnar över Uppland dagen före midsommarafton. Ett drömväder för de små grodorna, men knappast för deras ringdansande människor.
Jag ser ut på regnet och undrar: Vad händer egentligen med Sverige när den totala svarta sanningen kring Palmemordet och dess efterverkningar står klara för våra tio miljoner, från Haparanda till Ystad? Vad händer?
Anledningen till den svenska regeringens och den svenska administrationens, åklagarnas, polisens, domarnas tystnad är förstås att den av överheten så fruktade sanningen kommer att likt en andlig tsunami välla in över landet. Då ska den svenska allmänheten upptäcka att allt varit skoj från första början, ett ganska genomskinligt arrangerat skoj, som inte officiellt har fått bli upptäckt.
Här ska denna svenska allmänhet plötslig, en morgon, få veta att polismannen Anti Avsan sköt statsminister Olof Palme till döds vid Dekorima, lejd av VIP-personer inom statsförvaltningen – hur klarar ett lands styre av detta? Ett lands grundfalska styre? Vem ska ta över styret?
Ja, svaret kan bli t ex vänsterpartiet eller miljöpartiet, de har väl ändå ingen slev med i byken? Nja, det är en stor fråga. Motfrågan kommer omedelbart: varför har de ingenting sagt, i 25 år? Jag har i min ringa mån försökt entusiasmera Ohly, Eriksson och Wetterstrand att slå nävar i bord, men ingenting har hänt. Miljömagasinet har, framför allt genom Bo Alvberger, hållit ett rejält fönster öppet. Men Miljömagasinet formulerar inte miljöpartiets policy, och från partiets ledning har sedan i varje fall millennieskiftet inte hörts ett knyst.
Det ligger en perenn vapenvila, perenn stiltje i Palmeärendet, inte antydan till il krusar ankdammen. Radikala vänstertidningar agerar och reagerar, men de blir aldrig citerade.
Så, när upplösningen kommer, hur ska den hanteras? Och av vem? Det är detta som ligger bakom: rädslan för folkets vrede. På vartenda plan, varenda nivå kommer ilskan att breda ut sig:
Hur kunde ni falskeligen anklaga Christer Pettersson och försöka lagföra honom i minst tio år? Hur kunde ni förmå en piketpolis, med bakgrund i baseballigornas moraliska gungfly, att skjuta en statsminister? När Sven Anér anklagade Anti Avsan 2007-2008, varför slog ni inte till med en rejäl rättsprocess? Vad har justitieministrar gjort i ett kvartssekel? Satt in departementets eget kontrollorgan, polisenheten? Inte. När Sven Anér slog kraftigt larm i Svenska Dagbladet så tidigt som sommaren 1989 om den falska anklagelsen mot Christer Pettersson, varför reagerade inte rättssamhället den gången? Osv.
Den svenska statens svar har i stället skrivits av vice RÅ, i magsurt stingsliga ordalag:
Som svar på din fråga kan jag endast meddela, vilket jag gjort tidigare, att jag inte bemöter enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningen.
Med vänliga hälsningar till denne sorgligt envise Sven Anér. Att regeringen inte går till rejäl rättslig attack mot den envise visar hur sjuk saken är. En process skulle omedelbart medföra att en flod av ”hemlig” dokumentation skulle välla in över domstolar och allmänhet, och detta måste förstås skys som pesten.
Jag har tänkt ibland: Vad skulle hända om jag tog mig orådet före att skriva helt osanna texter? Jag tror inte att något skulle hända. Sven Anér får inte röras, tycks det. Jag fortsätter med mina sanningar.
Regnet består och Palmetystnad råder.
Sven Anér
Inte mina anklagelser, utan Leif GW:s!
22.6.2011. Redaktionschef Martin Jönsson, SvD.
Martin Jönsson – Palmeärendet har nu nått vägs ände. Situationen är ohållbar. Vad som hänt och händer kan ju heller inte på något sätt skyllas på mig eller hänföras enbart till mig.
Jag finns, som du ser, inte med i den så att säga aktiva bilden. Jag gör inga egna påståenden, som skulle kunna vara felaktiga, i sammanhanget, utan noterar endast vad Leif GW sagt och vad rikspolischen eller RÅ inte sagt. Detta är refererande journalistik, som inte kan kasts tillbaka på mig själv.
I detta läge menar jag, återigen, att det vore den stora tidningen Svenska Dagbladets sak, hederssak, att gå in i det dokumentära materialet. Mycket är ännu outforskat, naturligtvis främst beroende på att polis och RÅ lägger locket på den centrala Dekorima-dokumentationen.
Jag minns med ganska angenämt vemod hur det på Dagens Nyheters nyhetsredaktion på 40-talet vid stora händelser avdelades 3-4 man, som sattes i nattreporterrummet att ringa, forska, skriva. Samarbetet stimulerade och resultat uppnåddes.
Tänk om något liknande kunde göras i dag, på SvD:s allmänna redaktion!
Jag blir i dag aldrig, aldrig motsagd, Martin Jönsson!
Kollegial och engagerad hälsning! Sven Anér
Martin Jönsson – Palmeärendet har nu nått vägs ände. Situationen är ohållbar. Vad som hänt och händer kan ju heller inte på något sätt skyllas på mig eller hänföras enbart till mig.
Jag finns, som du ser, inte med i den så att säga aktiva bilden. Jag gör inga egna påståenden, som skulle kunna vara felaktiga, i sammanhanget, utan noterar endast vad Leif GW sagt och vad rikspolischen eller RÅ inte sagt. Detta är refererande journalistik, som inte kan kasts tillbaka på mig själv.
I detta läge menar jag, återigen, att det vore den stora tidningen Svenska Dagbladets sak, hederssak, att gå in i det dokumentära materialet. Mycket är ännu outforskat, naturligtvis främst beroende på att polis och RÅ lägger locket på den centrala Dekorima-dokumentationen.
Jag minns med ganska angenämt vemod hur det på Dagens Nyheters nyhetsredaktion på 40-talet vid stora händelser avdelades 3-4 man, som sattes i nattreporterrummet att ringa, forska, skriva. Samarbetet stimulerade och resultat uppnåddes.
Tänk om något liknande kunde göras i dag, på SvD:s allmänna redaktion!
Jag blir i dag aldrig, aldrig motsagd, Martin Jönsson!
Kollegial och engagerad hälsning! Sven Anér
Sven Anér – en enskild person
Den 17 juni skriver förundersökningsledaren i Palmeärendet, Kerstin Skarp, det här brevet till mig:
Angående ingivna skrivelser.
Du har inkommit med två skrivelser daterade den 29 respektive den 31 maj 2011 gällande förundersökningen avseende mordet på Olof Palme.
Du har i den ena skrivelsen ställt frågan om RÅ har något att invända mot de sakuppgifter som förekommer i en till skrivelsen bifogad bok.
Som svar på min fråga kan jag endast meddela, vilket jag gjort tidigare, att jag inte bemöter enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningen.
Den bok som medföljde kommer att bifogas åklagarakten i aktuellt mål.
Med vänliga hälsningar Kerstin Skarp
Att kalla mig för ”enskild” i Palmesammanhanget är förstås den ultimata oförsyntheten. Allt för att reducera journalistisk aktivitet kring Palmeärendet till irrelevant och perifert skriveri, inget för en toppenjurist att bry sig om.
Att de svenska förundersökarna alltid värnat om vattentät sekretess kring denna förundersökning är inte sant. Motsatsen är sann. Genom åren har åklagare och poliser läckt som såll, och detta både innan Christer Petterson-ärendet gick till domstol och efter.
Hans Holmér, som inledningsvis var förundersökningsledare på polissidan, pratade hela tiden, från den famösa första presskonferensen då han visade upp mordvapentypen. Holmér fortsatte i två böcker, sin egen ”Olof Palme är skjuten!” samt sin för DN-journalisten Ann-Marie Åsheden dikterade (?) ”Jakten på Olof Palmes mördare”. Åklagarna Axel Morath, Solveig Riberdahl, Jörgen Almblad och Anders Helin var aldrig tysta, och polisens spaningsledare under många år, Hans Ölvebro, var alltid öppen för journalister; det finns tiotals bandutskrifter av Ölvebros samtal med journalisten Olle Alsén, och jag blev själv aldrig avvisad när jag sökte Ölvebro. De svar jag fick kunde alltid ifrågasättas, men det är en annan sak.
Nu återkommer alltså den nu sittande förundersökningsledaren Kerstin Skarp med det närmast barocka påståendet att förundersökningstystnad råder. Jag tar mig varje gång för pannan när jag får Skarps små meddelanden. Med hennes föregångare i ämbetet, Agneta Blidberg, satt jag en gång, strax efter millennieskiftet, en lång förmiddag i formellt sammanträde och fick en hel del informationer om hur förundersökningsledningen såg på detta stora ärende, men Kerstin Skarp har jag aldrig fått träffa, aldrig fått tala med.
Saken är förstås sjuk. Vid varje mord i Sverige i dag uttalar sig polis eller åklagare inom loppet av timmar, men Kerstin Skarp ska inte få uttala sig efter över 25 år! Som om hon skulle bestraffas om hon gjorde det?
Sanningen är att inget mord i Sverige har omgetts av så mycket ämbetsmannapladder som Palmemordet. Det är först under de senaste fyra, fem åren som effektiva munkavlar kommit i bruk.
Ett sjukt bruk. Sven Anér
Rikspolisstyrelsen accepterar Leif GW:s åsikt: Olof Palme dog i en konspiration av bl a poliser!
21.6.2011. Viktigt meddelande till rikspolisstyrelsen, RÅ, rikskriminalpolisen och nyhetsmedia:
Den 20 februari i år sade rikspolisstyrelsens högt placerade tjänsteman, kriminologie professorn Leif GW Persson, bl a följande:
Palme var ju en politisk person. Politiska personer brukar mördas av politiska skäl. De som gjorde det hade en väldigt bra lokalkännedom till att börja med. Jag tror det var en konspiration i deras närhet med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning. Jag tror det var fler inblandade än en. Säkerhetspolisen var väl informerad om att Palmes gick ut ensamma. Det var väl känt av Säpos livvaktsrotel att Palme avsagt sig livvaktsskydd denna kväll. Då passade de här personerna på. 2-3 stycken. Att ta tillfället i flykten.
Den 1 mars i år var Leif GW Persson uppkallad till rikspolischefen Bengt Svensson, uppenbarligen för att stå till svars för sitt TV-uttalande, men vad som sades har inte offentliggjorts, trots ansträngningar från bl a min sida att få en redovisning.
Jag skrev den 17 juni till rikspolischefen ett brev som bifogas denna skrivelse. Jag ombad rikspolischefen att han, om han skulle
ha något att invända mot detta konstaterande från min sida att ta kontakt.
Jag kompletterade brevet från den 17 juni med ett nytt brev den 20 juni, bifogas, till rikspolischefen. Inte heller detta senare brev har besvarats.
Jag konstaterar, i detta läge, att enda auktoritativa uttalande från rikspolisstyrelsen rörande mordet på Olof Palme är rikspolistjänstemannen Leif GW Perssons uttalande från den 20 februari i år:
En konspiration med bl a poliser.
Mordet på statsminister Olof Palme är alltså löst, till sin tillkomst, utformning, organisation samt med en karaktärisering av inblandade personer. Jag begär att såväl rikspolisstyrelsen som rikskriminalpolisen och riksåklagaren bekräftar detta mitt uttalande.
En dylik bekräftelse kommer att påvisa att allt polis-, åklagar- och domstolsarbete som hittills förevarit har skett i strid mot omständigheter som fortlöpande varit kända för den svenska samhällsadministrationen, kända före mordkvällen den 28 februari 1986. Svara nu!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Den 20 februari i år sade rikspolisstyrelsens högt placerade tjänsteman, kriminologie professorn Leif GW Persson, bl a följande:
Palme var ju en politisk person. Politiska personer brukar mördas av politiska skäl. De som gjorde det hade en väldigt bra lokalkännedom till att börja med. Jag tror det var en konspiration i deras närhet med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning. Jag tror det var fler inblandade än en. Säkerhetspolisen var väl informerad om att Palmes gick ut ensamma. Det var väl känt av Säpos livvaktsrotel att Palme avsagt sig livvaktsskydd denna kväll. Då passade de här personerna på. 2-3 stycken. Att ta tillfället i flykten.
Den 1 mars i år var Leif GW Persson uppkallad till rikspolischefen Bengt Svensson, uppenbarligen för att stå till svars för sitt TV-uttalande, men vad som sades har inte offentliggjorts, trots ansträngningar från bl a min sida att få en redovisning.
Jag skrev den 17 juni till rikspolischefen ett brev som bifogas denna skrivelse. Jag ombad rikspolischefen att han, om han skulle
ha något att invända mot detta konstaterande från min sida att ta kontakt.
Jag kompletterade brevet från den 17 juni med ett nytt brev den 20 juni, bifogas, till rikspolischefen. Inte heller detta senare brev har besvarats.
Jag konstaterar, i detta läge, att enda auktoritativa uttalande från rikspolisstyrelsen rörande mordet på Olof Palme är rikspolistjänstemannen Leif GW Perssons uttalande från den 20 februari i år:
En konspiration med bl a poliser.
Mordet på statsminister Olof Palme är alltså löst, till sin tillkomst, utformning, organisation samt med en karaktärisering av inblandade personer. Jag begär att såväl rikspolisstyrelsen som rikskriminalpolisen och riksåklagaren bekräftar detta mitt uttalande.
En dylik bekräftelse kommer att påvisa att allt polis-, åklagar- och domstolsarbete som hittills förevarit har skett i strid mot omständigheter som fortlöpande varit kända för den svenska samhällsadministrationen, kända före mordkvällen den 28 februari 1986. Svara nu!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Utsattes du för påtryckningar, Ingvar Carlsson?
21.6.2011. Öppet brev till tidigare statsministern Ingvar Carlsson.
Ingvar Carlsson! Du har spelat viktiga roller i samband med Sveriges mörkaste händelser under de senaste årtiondena. Jag syftar på mordet på Olof Palme resp ESTONIA-katastrofen. Jag vill ställa ett par konkreta frågor.
1 Palmemordet. Det väckte uppseende, och du utsattes för kritik, när du vid årsskiftet 1988-89 i officiella deklarationer gick ut med ditt stöd för polis och åklagare då det gällde Christer Petterssons påstådda skuld till mordet. Det är knappast en regeringschefs sak att aktivt gå in i ett polisärende, mordärende.
Min fråga blir: Varför engagerade du dig mot Christer Pettersson, i ett ärende som raskt skulle visa sig vara falskeligen arrangerat av åklagare och polis? Utsattes du för direkta, personliga påtryckningar utifrån, påtryckningar med syfte att få debatten om Palmemordet ur världen?
2 ESTONIA. Du lovade först, på ett mycket tidigt stadium, att ESTONIA skulle bärgas, men återtog senare detta löfte, med angivande av skäl som knappast övertygat. Var det påtryckningar utifrån som även här förmådde dig att ändra ståndpunkt?
Jag sätter värde på ditt svar!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Ingvar Carlsson! Du har spelat viktiga roller i samband med Sveriges mörkaste händelser under de senaste årtiondena. Jag syftar på mordet på Olof Palme resp ESTONIA-katastrofen. Jag vill ställa ett par konkreta frågor.
1 Palmemordet. Det väckte uppseende, och du utsattes för kritik, när du vid årsskiftet 1988-89 i officiella deklarationer gick ut med ditt stöd för polis och åklagare då det gällde Christer Petterssons påstådda skuld till mordet. Det är knappast en regeringschefs sak att aktivt gå in i ett polisärende, mordärende.
Min fråga blir: Varför engagerade du dig mot Christer Pettersson, i ett ärende som raskt skulle visa sig vara falskeligen arrangerat av åklagare och polis? Utsattes du för direkta, personliga påtryckningar utifrån, påtryckningar med syfte att få debatten om Palmemordet ur världen?
2 ESTONIA. Du lovade först, på ett mycket tidigt stadium, att ESTONIA skulle bärgas, men återtog senare detta löfte, med angivande av skäl som knappast övertygat. Var det påtryckningar utifrån som även här förmådde dig att ändra ståndpunkt?
Jag sätter värde på ditt svar!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Redaktionschefen Martin Jönsson, SvD
20.6.2011. Martin Jönsson,
Jag blev inspirerad av ditt möjligen svala men ändå aningen engagerade svarsbrev, varför jag sänder dig en del nytt material, bl a den rent otroliga utskriften av Expressens TV-möte med Leif GW. Jag vet inte i vilken utsträckning denna fullständiga version tidigare har publicerats, men jag blev skakad då jag i dag skrev ut den på min ordbehandlare.
Här har jag, och andra, sedan våren 1986 protesterat mot handläggningen av Palmemålet, och, framför allt jag, har sedan 1988 protesterat mot att Christer Pettersson över huvud taget lagfördes när klara vittnesmål hela tiden friat honom, när polisens vittneskedja har verkat kusligt hemgjord.
Den gången höll Leif GW tyst om det bräckliga Christer P-åtalet, samtidigt som han tillsammans med sin trogna jaktkamrat Jan Guillou ägnade sig åt att smutskasta bl a mig, en knäppgök, galning och privatsnokare!
Så, i dag, säger Leif GW Persson till Expressen samma sak, som han i 25 år har dementerat, och ger en perfekt rekapitulation av vad bl a jag har sagt i 20, 25 år.
Leif GW Persson är anställd hög tjänsteman vid rikspolisstyrelsen, som leder spaningen efter Olof Palmes mördare – kan det bli värre, mera uppenbart? Jag föreslår att SvD, som öppnade Christer P-debatten då jag den 8 juli 1989 på SvD Brännpnkt i en utförlig debattartikel ställde frågan:
”Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet? tar upp saken.
Där, en kort stund, låg SvD och Bertil Torekull främst bland fria utredare. Men min artikel försjönk i glömska och kommenterades inte ens i Svenska Dagbladet. I dag står den fram med så mycket större skärpa. Jag läser om artikeln. Ingenting finns att korrigera, föga att tillägga. Leif GW Persson, i dag, hade kunnat skriva artikeln.
Martin Jönsson – kunde du inte agera? Själv hoppas jag på SvD:s röst – och på Europakommissionens juridiska kommissionär Reding, som jag har med på min korrespondenslista. Hon har hittills mest agerat med vänliga ord i retur, men jag tror att hon blir tvungen att gå in i denna den största, svartaste skandal som någonsin nått EU:s ögon. Förhoppningsvis Argusögon.
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66. ./. bil.
Jag blev inspirerad av ditt möjligen svala men ändå aningen engagerade svarsbrev, varför jag sänder dig en del nytt material, bl a den rent otroliga utskriften av Expressens TV-möte med Leif GW. Jag vet inte i vilken utsträckning denna fullständiga version tidigare har publicerats, men jag blev skakad då jag i dag skrev ut den på min ordbehandlare.
Här har jag, och andra, sedan våren 1986 protesterat mot handläggningen av Palmemålet, och, framför allt jag, har sedan 1988 protesterat mot att Christer Pettersson över huvud taget lagfördes när klara vittnesmål hela tiden friat honom, när polisens vittneskedja har verkat kusligt hemgjord.
Den gången höll Leif GW tyst om det bräckliga Christer P-åtalet, samtidigt som han tillsammans med sin trogna jaktkamrat Jan Guillou ägnade sig åt att smutskasta bl a mig, en knäppgök, galning och privatsnokare!
Så, i dag, säger Leif GW Persson till Expressen samma sak, som han i 25 år har dementerat, och ger en perfekt rekapitulation av vad bl a jag har sagt i 20, 25 år.
Leif GW Persson är anställd hög tjänsteman vid rikspolisstyrelsen, som leder spaningen efter Olof Palmes mördare – kan det bli värre, mera uppenbart? Jag föreslår att SvD, som öppnade Christer P-debatten då jag den 8 juli 1989 på SvD Brännpnkt i en utförlig debattartikel ställde frågan:
”Undertrycker åklagarna sanningen i Palmemålet? tar upp saken.
Där, en kort stund, låg SvD och Bertil Torekull främst bland fria utredare. Men min artikel försjönk i glömska och kommenterades inte ens i Svenska Dagbladet. I dag står den fram med så mycket större skärpa. Jag läser om artikeln. Ingenting finns att korrigera, föga att tillägga. Leif GW Persson, i dag, hade kunnat skriva artikeln.
Martin Jönsson – kunde du inte agera? Själv hoppas jag på SvD:s röst – och på Europakommissionens juridiska kommissionär Reding, som jag har med på min korrespondenslista. Hon har hittills mest agerat med vänliga ord i retur, men jag tror att hon blir tvungen att gå in i denna den största, svartaste skandal som någonsin nått EU:s ögon. Förhoppningsvis Argusögon.
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66. ./. bil.
Enda auktoritativa uttalande om Palmemordet är när Leif GW Persson slår fast: ”Det var en konspiration!”
20.6.2011. Likalydande brev till justitieministern, riksåklagaren samt rikspolischefen.
I Palmeaffären kan allt hända, kan ingenting förvåna. Spaningsledningens enda, officiella ståndpunkt är i dag den som framförts av en hög representant för rikspolisstyrelsen, kriminologie professorn Leif GW Persson. Persson gav den 20 februari i år en filmad TV-intervju för en Expressen-medarbetare. Jag återger hela denna intervju. Den ger mordet på Olof Palme: förhistorien, avrättningen, den efterföljande händelseutvecklingen:
Det börjar med ett referat:
GW redogör utförligt för varför Christer P inte är mördaren. Huvudskälet, som fick GW att överge tanken på Christer P, var att ”vittne ett” /Lars Jeppsson, min anm/ som gömt sig efter skotten mellan två arbetarbaracker och där kikade fram och såg mördaren rusa förbi visade sig väl känna Christer P som granne från Sollentuna. De hade setts flera ggr per vecka, ”säkert 50 ggr senaste året”. Vittnet var helt säker på sin sak. Det var inte Christer P.
Nu ordagrant:
Reportern: Berättade du detta för polisen?
GW: Ja, de blev förvånade men brydde sig inte, det förbigicks för att det störde bilden av Christer P som mördare.
Reportern: Kunde det vara så?
GW: Ja, det kan vara så illa.
Reportern: Vem var det då?
GW: Palme var ju en politisk person. Politiska personer brukar mördas av politiska skäl. De som gjorde det hade en väldigt bra lokalkännedom till att börja med. Jag tror det var en konspiration i deras närhet med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning. Jag tror det var fler inblandade än en. Säkerhetspolisen var väl informerad om att Palmes gick ut ensamma. Det var väl känt av Säpos livvaktsrotel att Palme avsagt sig livvaktsskydd denna kväll. Då passade de här personerna på. 2-3 stycken. Att ta tillfället i flykten.
Reportern: Kan det ha varit Palmes egna livvakter?
GW: Nej, det vill jag inte påstå. Men informationen om att de var ensamma var väl känd. Lisbet hade sagt till sina arbetskamrater att de skulle gå på bio. Mördaren iakttar dem vid bion och ser att de går iväg ensamma.
Reportern: Vad vet du om mördaren?
GW: Ca 40 år, 180 cm plus. Palme var 173 cm i strumplästen. Bra kondition. Djävla förmåga at ta tillfället i flykten. Bra skytt. Han stoppar på sig vapnet. Vilket indikerar att han är ostraffad. Politiskt motiv. Han ogillar Palme. Välordnad och balanserad.
Reportern: Hur har han det i dag?
GW: Ganska nöjd med vad han gjort. Han har inget behov av att meddela sig med omvärlden. Vill han det får han gärna slå en signal.
Slut på programmet direkt efter den meningen.
Leif GW Perssons långa och genomtänkta uttalande för Expressens reporter är sensationellt. Djupt sensationellt. Här står en hög tjänsteman vid rikspolisstyrelsen och förklarar, ingående och sammanhängande, hur mordet på en svensk statsminister faktiskt gick till. Alla väsentliga punkter i dramat finns med i denna närmast otroligt distinkta och specificerade redovisning: så här gick det till, säger – den svenska staten?
Ja, utan tvivel. Kriminologie RPS-professorn Leif GW Persson, mannen som i dag har carte blanche på att utreda alla gamla svenska brott (!), har talat. Han har inte i någon instans blivit motsagd, uttalandet är rikspolisstyrelsens, rättsstatens.
Kommentarerna har varit fåtaliga och utan sting; det har inte slagits larm. Kommentarerna från överheten har helt uteblivit. Den l mars i år kallades Persson upp till rikspolischefen Bengt Svensson – för räfst och rättarting? Det får vi inte veta. Ingen kommuniké har getts ut, enbart tystnad har följt, medan månaderna från vinter till sommar har gått.
Jag begär besked av Svensson om Perssons lösmynthet (?) men svar dröjer.
Under tiden utkristalliseras en situation som trotsar beskrivning. Rikspolisstyrelsen, och ovanför den, som förundersökningsledare, riksåklagaren, reagerar inte mot att Leif GW Persson har gett en beskrivning av Palmemordet som på varje punkt motsäger den i över 25 år av rättsliga myndigheter presenterade: ensam mördare, ingen konspiration…
När jag begär besked från alla inblandade instanser, justitieministern, RÅ, rikskrim osv, får jag inget svar, och min till alla viktiga adressater ingivna nya bok DE SAMMANSVURNA behandlas som luft; RÅ sänder mig som tjänsteskrivelse mitt eget missivbrev i retur endast med påteckningen ”ad acta”, till handlingarna.
Tror den svenska överheten att vi här i Sverige, som går omkring i vår vardagslunk, är fega dumskallar? Det är vi inte. Detta brev går nu i engelsk översättning till Europakommissionens avdelning för juridiska ärenden, kommissionären Reding, med vilken jag tidigare korresponderat och som ingalunda avfärdar mina brev.
Jag önskar sålunda omedelbara kommentarer från mina adressater!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
EU: Undersök Palmemordet!
9.6.2011.
For Olivier Tell, Esq., European Commission, Directorate General Justice, Head of Unit B 1: Judicial cooperation in criminal matters.
Also, indeed, for Vice-President Reding.
Madam, Sir, I come back to the very serious Olof Palme murder incident. I enclose the latest book on this subject which I have just written, ”DE SAMMANSVURNA”, ”THE CONSPIRATORS”. I would very much appreciate if this book were translated or introduced as a precis in English.
I state, in ”THE CONSPIRATORS”, that Prime Minister Olof Palme, on February 28, 1986, was shot by then Police Officer, now Swedish Judge and Conservative Swedish Member of the Swedish Riksdag, Anti Avsan. As you know, Anti Avsan has never denied his part in this assassination, nor has he sued me for slander.
And it is to-day more evident than ever that the Swedish Administration is not even trying to uphold the myth of ”the lone murderer”. My book has been delivered to the civil servant in charge, Vice National Prosecutor Kerstin Skarp, whom I asked for comment. I have received no comment, no denial or disclaimer whatsoever of the many facts that I introduce. The Swedish Administration is hoping for eternal silence, that is all.
In this situation, Madam Reding and Mr Tell, old rules no longer apply. The Swedish administration, including all offices from that of the Government downwards, openly flaunt reactions from the Swedish people, also, obviously, possible reactions from the European Commission.
You noted, in your letter of April 12 that ”Member States are responsible for the day to day administration of their justice systems” – well, yes. But what is right now happening in Sweden is not a day to day matter, it is a unique matter of highest national and possibly also international importance.
I formally beg you, high representatives of the European Commission, to look into the matter and, for a start, request scrupulous information regarding these infamous series of events. The Swedish European Commission Embassy will furnish you with all necessary information.
Yours very sincerely Sven ANÉR, (Summer address): Öster Edinge, S-740 10 Almunge. Sweden. (46) (0)174-500 66. (Also fax).
For Olivier Tell, Esq., European Commission, Directorate General Justice, Head of Unit B 1: Judicial cooperation in criminal matters.
Also, indeed, for Vice-President Reding.
Madam, Sir, I come back to the very serious Olof Palme murder incident. I enclose the latest book on this subject which I have just written, ”DE SAMMANSVURNA”, ”THE CONSPIRATORS”. I would very much appreciate if this book were translated or introduced as a precis in English.
I state, in ”THE CONSPIRATORS”, that Prime Minister Olof Palme, on February 28, 1986, was shot by then Police Officer, now Swedish Judge and Conservative Swedish Member of the Swedish Riksdag, Anti Avsan. As you know, Anti Avsan has never denied his part in this assassination, nor has he sued me for slander.
And it is to-day more evident than ever that the Swedish Administration is not even trying to uphold the myth of ”the lone murderer”. My book has been delivered to the civil servant in charge, Vice National Prosecutor Kerstin Skarp, whom I asked for comment. I have received no comment, no denial or disclaimer whatsoever of the many facts that I introduce. The Swedish Administration is hoping for eternal silence, that is all.
In this situation, Madam Reding and Mr Tell, old rules no longer apply. The Swedish administration, including all offices from that of the Government downwards, openly flaunt reactions from the Swedish people, also, obviously, possible reactions from the European Commission.
You noted, in your letter of April 12 that ”Member States are responsible for the day to day administration of their justice systems” – well, yes. But what is right now happening in Sweden is not a day to day matter, it is a unique matter of highest national and possibly also international importance.
I formally beg you, high representatives of the European Commission, to look into the matter and, for a start, request scrupulous information regarding these infamous series of events. The Swedish European Commission Embassy will furnish you with all necessary information.
Yours very sincerely Sven ANÉR, (Summer address): Öster Edinge, S-740 10 Almunge. Sweden. (46) (0)174-500 66. (Also fax).
SvD: "Allvarligt för samhället att mordet inte blivit löst"
17.6.2011.
Redaktionschefen Martin Jönsson
SvD
Martin Jönsson – Låt mig först och främst tacka dig för brevet som gladde mig! Jag är inte bortskämd med svar från tidningsledande personer, sannerligen inte. Låt mitt tack ligga i botten när jag nu noterar vissa anmärkningar.
Svar på dina frågor i brev till SvD:
1: Tror ni/jag skrev till tio medier/ att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme?
SvD: Jag har ingen uppfattning i skuldfrågan, utan kan bara konstatera att hovrätten friat honom och att hans fall därmed är juridiskt avgjort.
Sven Anér: Svea Hovrätt fann att Christer Pettersson inte kunde fällas, men hovrätten friade honom inte explicit. Det var detta som gjorde att granskningskommissionen kunde hålla skuldfrågan öppen och mellan raderna beklaga att resningsansökan inte beviljades. Jag möter i mitt arbete argumentet ”Christer blev ju aldrig rejält friad, det var nog han i alla fall…”
2: Tror ni att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme? (Jag har vid flera tillfällen skrivit motsvarande i brev till förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, som dock på intet vis dementerar mitt påstående.)
SvD: Det vore ansvarslöst att spekulera i skuldfrågan kring namngivna personer som inte varit föremål för rättslig prövning.
Sven Anér: Utredande journalistik måste ta vissa risker. Är journalisten själv övertygad om att han har rätt bör han kunna publicera de uppgifter han har och som han tror på. Den möjligtvis felaktigt utpekade personen har ju alla möjligheter att göra förtalsanmälan samt skaffa sig skadestånd. I det aktuella fallet har Avsan aldrig lämnat in förtalsanmälan mot mig.
Om vi journalister bara finge skriva sådant som myndigheter på förhan har godkänt är vi inne i ett Kafka-samhälle.
Nr 3: Avser ni att, någon gång, gå in i detta skrämmande, svarta drama och med egna kvalificerade resurser i detalj kontrollera mina uppgifter samt därefter författa egna texter?
SvD: Inte i den omfattning som du önskar.
Sven Anér: Du håller en dörr på glänt för ett eget SvD-reportage. Du skriver dock ”i den utsträckning”, vilket jag anser illavarslande. Sanningen är sällan delbar.
4: Eller avser ni att för all framtid publicistiskt begrava mordet på Olof Palme i skräpkammaren för ointressanta, påstått ouppklarade mord?
SvD: Nej.
Sven Anér: Bra! Du håller saken öppen!
5: Anser ni, i likhet med mig, att det de facto uppklarade Palmemordet ligger som ett permanent åskmoln över svensk journalistik, svensk samhällsforskning (som genom myndigheters hemlighetsmakeri hålls utanför), svensk heder?
SvD: Nej, men det är naturligtvis allvarligt för samhället att mordet inte blivit löst.
Sven Anér: Ännu ett medgivande, bra!
Martin, jag sitter förstås med mina gamla DN-minnen från 40- och 50-tal. Vi hade några stora frågor uppe som vi på redaktionen inte tyckte drevs så ambitiöst som vore önskvärt. Vi protesterade då hos redaktionschefen Sten Hedman, och i flera fall togs journalisternas önskemål ad notam.
Jag har många gånger undrat om det aldrig funnits liknande frondörer inom t ex SvD:s redaktion. Journalister på en tidning gör väl inte bara sådant som de blir tillsagda om. Tänker de inte själva? Och agerar? Men jag ser nu ett ingalunda oflexibelt SvD, och det gläder mig! Jag vidhåller att du snarast borde gå ut på Palmefältet och med eget kvalificerat folk hitta sanningar. Gör det! Kollegial och obrutet engagerad hälsning!
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Redaktionschefen Martin Jönsson
SvD
Martin Jönsson – Låt mig först och främst tacka dig för brevet som gladde mig! Jag är inte bortskämd med svar från tidningsledande personer, sannerligen inte. Låt mitt tack ligga i botten när jag nu noterar vissa anmärkningar.
Svar på dina frågor i brev till SvD:
1: Tror ni/jag skrev till tio medier/ att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme?
SvD: Jag har ingen uppfattning i skuldfrågan, utan kan bara konstatera att hovrätten friat honom och att hans fall därmed är juridiskt avgjort.
Sven Anér: Svea Hovrätt fann att Christer Pettersson inte kunde fällas, men hovrätten friade honom inte explicit. Det var detta som gjorde att granskningskommissionen kunde hålla skuldfrågan öppen och mellan raderna beklaga att resningsansökan inte beviljades. Jag möter i mitt arbete argumentet ”Christer blev ju aldrig rejält friad, det var nog han i alla fall…”
2: Tror ni att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme? (Jag har vid flera tillfällen skrivit motsvarande i brev till förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, som dock på intet vis dementerar mitt påstående.)
SvD: Det vore ansvarslöst att spekulera i skuldfrågan kring namngivna personer som inte varit föremål för rättslig prövning.
Sven Anér: Utredande journalistik måste ta vissa risker. Är journalisten själv övertygad om att han har rätt bör han kunna publicera de uppgifter han har och som han tror på. Den möjligtvis felaktigt utpekade personen har ju alla möjligheter att göra förtalsanmälan samt skaffa sig skadestånd. I det aktuella fallet har Avsan aldrig lämnat in förtalsanmälan mot mig.
Om vi journalister bara finge skriva sådant som myndigheter på förhan har godkänt är vi inne i ett Kafka-samhälle.
Nr 3: Avser ni att, någon gång, gå in i detta skrämmande, svarta drama och med egna kvalificerade resurser i detalj kontrollera mina uppgifter samt därefter författa egna texter?
SvD: Inte i den omfattning som du önskar.
Sven Anér: Du håller en dörr på glänt för ett eget SvD-reportage. Du skriver dock ”i den utsträckning”, vilket jag anser illavarslande. Sanningen är sällan delbar.
4: Eller avser ni att för all framtid publicistiskt begrava mordet på Olof Palme i skräpkammaren för ointressanta, påstått ouppklarade mord?
SvD: Nej.
Sven Anér: Bra! Du håller saken öppen!
5: Anser ni, i likhet med mig, att det de facto uppklarade Palmemordet ligger som ett permanent åskmoln över svensk journalistik, svensk samhällsforskning (som genom myndigheters hemlighetsmakeri hålls utanför), svensk heder?
SvD: Nej, men det är naturligtvis allvarligt för samhället att mordet inte blivit löst.
Sven Anér: Ännu ett medgivande, bra!
Martin, jag sitter förstås med mina gamla DN-minnen från 40- och 50-tal. Vi hade några stora frågor uppe som vi på redaktionen inte tyckte drevs så ambitiöst som vore önskvärt. Vi protesterade då hos redaktionschefen Sten Hedman, och i flera fall togs journalisternas önskemål ad notam.
Jag har många gånger undrat om det aldrig funnits liknande frondörer inom t ex SvD:s redaktion. Journalister på en tidning gör väl inte bara sådant som de blir tillsagda om. Tänker de inte själva? Och agerar? Men jag ser nu ett ingalunda oflexibelt SvD, och det gläder mig! Jag vidhåller att du snarast borde gå ut på Palmefältet och med eget kvalificerat folk hitta sanningar. Gör det! Kollegial och obrutet engagerad hälsning!
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Angelägen skrivelse till Rikspolischefen Bengt Svensson, RPS.
Bengt Svensson! Jag lägger nu på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
ut nedanstående text:
”Rikspolischefen instämmer med Leif GW Persson: Poliser i konspiration mot Olof Palme!
Den svenske rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för den polisiära delen av förundersökningen rörande mordet på statsminister Olof Palme, har ingenting att invända mot det uttalande som i februari i år gjordes av hans underordnade, RPS chefskriminolog Leif GW Persson:
Mordet på Olof Palme skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Jag konstaterar då att den svenska rikspolisstyrelsen anser att en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner förelåg/föreligger, samt att mordet på Olof Palme i denna del är uppklarat.
Skulle du ha något att invända mot detta konstaterande från min sida ber jag dig ta kontakt.
Sven Anér”
Du når mig på min adress Öster Edinge 271, 740 10 Almunge, eller per telefon/fax 0174-500 66.
Min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, som innehåller en mordbeskrivning parallell med Perssons, bifogas.
Engagerad och oroad hälsning
20.6.2011. För Leif GW Persson, RPS: Jag önskar din kommentar till ovanstående skrivelse.
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
ut nedanstående text:
”Rikspolischefen instämmer med Leif GW Persson: Poliser i konspiration mot Olof Palme!
Den svenske rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för den polisiära delen av förundersökningen rörande mordet på statsminister Olof Palme, har ingenting att invända mot det uttalande som i februari i år gjordes av hans underordnade, RPS chefskriminolog Leif GW Persson:
Mordet på Olof Palme skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Jag konstaterar då att den svenska rikspolisstyrelsen anser att en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner förelåg/föreligger, samt att mordet på Olof Palme i denna del är uppklarat.
Skulle du ha något att invända mot detta konstaterande från min sida ber jag dig ta kontakt.
Sven Anér”
Du når mig på min adress Öster Edinge 271, 740 10 Almunge, eller per telefon/fax 0174-500 66.
Min senaste bok, ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, som innehåller en mordbeskrivning parallell med Perssons, bifogas.
Engagerad och oroad hälsning
20.6.2011. För Leif GW Persson, RPS: Jag önskar din kommentar till ovanstående skrivelse.
Resningsförsöket i Palmeärendet – ett sjukt skämt
16.6.2011. Den som uppskattar sjuka skämt kan slå upp sidan 695 i Granskningskommissionens rapport och läsa ”Genomgång av resningsmaterialet”.
Där upplyses att den begäran till HD om resning i Christer Pettersson-ärendet
är till sin disposition överskådlig. Den består av 2733 sidor förhör i löpande paginering. Därutöver finns drygt fyrahundra sidor under rubriken skriftlig bevisning. Sammanlagt rör det sig alltså om ca 3150 sidor, vilket kan jämföras med förundersökningsprotokollet från 1989 som omfattade ungefär 3700 sidor. (Vissa dubbleringar förekommer.)
Där startar det sjuka skämtet. I ”Översikt” sägs
Tre i resningsnsökan åberopade vittnesmål avsåg direkta, ej tidigare kända, iakttagelser av Christer P under mordkvällen (Eva F, Bertil B och Christer K.)
En utgjordes av ett sedan tidigare känt vittne som gjort iakttagelser av Christer P under mordkvällen (Lennart G). Ett avser ett tidigare känt mordplatsvittne som numera sade sig känna igen Christer P från mordplatsen (Leif L). Ytterligare ett avsåg ett annat tidigare känt mordplatsvittne som, när han på TV sett polisens spaningsfilm av Chriwter P, sagt sig ha reagrat på ett sätt som kan tolkas till stöd för att han sett Christer P på mordplatsen (Jan A),
Förutom dessa åberopade vittnesmål finns det i resningsmaterialet ytterligare en uppgiftslämnare som pekar ut Chjrister P från mordkvällen. Det gäller Inga A, som numera identifierat Christer P som närvarande inne på biografen Grand omkring klockan 21, Pierre B som utpekat Christer P som gäst på en pizzeria på Sveavägen under mordkvällen, och Benny P, som uppgett att han stött ihop med Christer P ovanför Tunnelbanans trappor vid tiden för mordet. Dessa vittnesmål åberopades alltså inte i resningsärendet.
Under det att det vid tiden för rättegångarna endast fanns fyra personer som pekade ut Christer P från mordplatsen och dess närhet respektive Sveavägen och biografen Grand (Lisbeth Palme, Ljubisa N, Lars E och Roger Ö), finns det alltså numera ett relativt stort antal uppgifter av det slaget. Samtliga dessa utpekanden har tillkommit efter det att Christer P blivit allmänt känd som misstänkt för mordet (även Roger Ö:s utpekande skedde efter den tidpunkten).
Då börjar vi tänka till, och jag börjar med de fyra Sveavägen- och Grand-vittnena, som nu vädras på nytt och uppenbarligen tillerkänns värde. Jag tar dem i tur loch ordning:
Nr 1, Lisbeth Palme. Hennes vittnesmål är vid det här laget, då RÅ långt i efterhand går upp till HD, överkört och sänderkrossat. Svea Hovrätt trodde aldrig på Liabeth Palmes vitnesmål. Att då ens nämna detta ratade vittnesmål i en resningsansökan verkar milt talat obetänkt.
Nr 2: Ljubisa Najic, som var den förskrämde korvhandlaren på Sveavägen, har avgivit ett vittnesmål om att han sett Christer Pettersson på väg söderut i samband med paret Palme. Men Najic blev aldrig trodd i första omgången, vrför låta hoom paradera en gång till?
Nr 3: Lars Ericsson är flygledaren som ingalunda uttalar sig säkert om Christer Petterssons påstådda närvaro vid Grand, men som däremot är helt övertygad att det fjärde vittnet,
Nr 4: Roger Östlund, inte kom till Grand förrän långt efter mordet varför dennes uppgifter om Christer Pettersson måste vara såväl osanna som ointressanta.
Jag tar inte upp de tre nytillkomna vittnena som är helt ointressanta, och som inte heller granskningskommissionen fäster större avseende vid. Men så här ligger alltså saken. Endast stoft och damm återstår av resningsansökans 3150 (!!!) sidor.
Att riksåklagaren på ren svenska har mage att störa högsta domstolen med lumpet dravel av detta slag är inte så märkligt; RÅ gör givetvis allt för att rädda sitt ärrade skinn.
Men att inte granskningskommissiionen, tillsatt för att se på denna härva med friska ögon, inte sätter klackarna i backen är mera svårbegripligt, eftersom kommissionen måste ha insett att hela Christer Pettersson-affären och därmed hela Palmeutredningen varit just ett enda stort sjukt skämt, ja det är sannerligen ägnat att förvåna.
Kommissionen, läs den till JO i karriären befordrade Hans-Gunnar Axberger, huvudsekreteraren, borde ha sett inte bara att de nya vittnena är värdelösa (och det gör han faktiskt, om jag ska vara ärlig) utan också att RÅ biter huvudet av skammen genom att begära resning i ett mordärende där det är RÅ själv som står för mordarrangemangen och valet av syndabock: Christer Pettersson!
Här, som ofta, vill varken tankarna eller ordbehandlartangenterna hänga med. Något liknande har naturligtvis aldrig tidigare hänt. Att en åklagare begär resning i ett mål där mordet är åklagarens eget ansvar – ja, tangenterna krånglar.
Men, naturligtvis: vad jag här snabbt har skildrat har varit en av anledningarna – och antagligen en mycket viktig anledning – till att åklagare och polis till varje pris vill undvika klarhet, debatt.
Granskningsrapporten avslutar sin bdskrvning av resningsärendet på sidan 717 med dessa ord:
Palmeutredningen har tillfrågats huruvida advokaten (Bertil B:s advokat) arvoderades av Palmeutredningen. Så visade sig vara fallet. PU hade mot räkning utbetalat cirka 40 000 kronor för advokatens biträde åt Bertil B i samband med förhören.
Nu får ni hänga med, tangenter! Polisen betalar alltså, med RÅ:s goda minne, ut 40 000 kronor i advokatersättning till ett vittne i en mordutredning där polis och RÅ själva är de sammansvurna – tala om syndapengar. Men det var ju bra pengar till advokaten, som inte är namngiven.
De 40 000 har jag och du, som läser detta, betalat på skattsedeln.
Jag slutar där. Tangenterna klarar inte mer text uppe i skyn.
Sven Anér
Näringsliv, SvD: PALMEMORDETS PENGAR!
Jan Almgren, Jonas Fröberg, Ola Wong:
Jag läser med skakat intresse ert reportage om Invest Sweden, ytterligare ett exempel på hur påstått handfast verklighet i själva verket kan bestå av såpbubblor. Jag vill nu ge ett annat, och än mer skrämmande, exempel på dylik bluff i statlig regi, med skrämmande mörka inslag. Jag komprimerar:
Olof Palme sköts den 28 februari 1986, enligt aldrig dementerade uppgifter, av dåvarande piket/baseballpolisen Anti Avsan. Jag har skrivit två böcker i ämnet, ”Affären Anti Avsan” 2008-09, och ”DE SAMMANSVURNA”, nu i år.
Jag har alltsedan 2007 sökt en regerings- eller myndighetskommentar till mitt påstående, men mina frågor har bemötts med ”förundersökningssekretess”. Jag blir alltså inte dementerad, inte ens av Avsan själv, som aldrig initierat något förtalsärende.
I februari i år gick professorn vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson ut med ett offentligt meddelande i ett par TV-kanaler och förklarade att ”mordet på Olof Palme begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Uttalandet tystades omedelbart ner av rikspolischefen Bengt Svensson.
Jag kommer nu till den ekonomiska delen av denna enorma, och enormt camouflerade, affär. Sedan 1986 har samhällskostnader antagligen i miljardklassen plöjts ner i Palmeärendet och alla dess förgreningar, trots att det i själva verket varit grupper inom den statliga svenska administrationen som legat och ligger bakom konspirationen, mordet och den falska uppföljning som alltjämt pågår.
Några spaningskostnader hade sålunda aldrig behövt uppkomma, eftersom hela bakgrunden till mordet från början varit känd och etablerad inom rättsstaten själv. Det kan diskuteras om uppkomna kostnader någonsin kan preciseras; möjligen räcker det med att säga en halv miljard, eller en miljard – eller mer?
Säkert är det denna mångmiljonrullning som utgör en av anledningarna till den mycket markerade tystnad, inte minst mediala, som i över ett kvartssekel fått breda ut sig över mordet på en statsminister, och möjligen är det just noggranna och osentimentala ekonomiska skribenter som med framgång kan attackera problemet.
Jag vänder mig alltså till er, mina tre adressater, Jan Almgren, Jonas Fröberg och Ola Wong, med uppmaningen: gå in i Palmemordets djungel och klarlägg den falska verksamhet som så länge ostörd fått pågå!
Jag ger ett exempel, av hundratals: När Holmér sommaren 1986 drog i gång sin helt hopfantiserade kurdaffär uppges 150 man ur Stockholmspolisens spaningssektion, när denna affär drevs som intensivast, ha satts in i jakten på oskyldiga kurder, i månadtal. Kostnaden för ”utredningen” av rättssamhällets egen syndabock Christer Pettersson, under elva år: en kvarts miljard?
I dag kvarstår en reducerad Palmegrupp inom rikskrim. Den ”får då och då in tips” (chefen Stig Edqvist), men någon verklig spaning i dag ges inget exempel på.
Men penningflödet av skattemedel har givetvis varit helt nödvändigt för dess administratörer högt uppe i rättssamhället. Mordet på en statsminister måste bli ståndsmässigt utrett, och detta har måst få kosta stora pengar.
Gå in och granska! Vissa aldrig redovisade kostnader bör experter kunna ta fram, likaså eventuella förklaringar från de närmast ansvariga:
Statsminister Fredrik Reinfeldt (den förste jag 2007 informerade om hans riksdagskollega Avsan), justitieminister Beatrice Ask, vice RÅ Kerstin Skarp, ledare för den förundersökning som uppges pågå, samt rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för den totalt bortkastade polisinsatsen inom rikskrim.
Krassa pengar har ofta den egenskapen att de skalar bort luddiga myndighetspåståenden och visar upp sanningar; se er attack mot Invest Sweden. I Palmeärendet berättar de många falskt anslagna och falskt bortslösade miljonerna om nära nog obegripliga brott mot det svenska rättssamhället, de svenska skattebetalarna.
Anti Avsan sköt Olof Palme vid Dekorima, det var bara att gripa honom. Det hade inte kostat några miljoner. Varje svensk har betalat en hundralapp till denna skrämmande icke-utredning.
SvD Kultur innehar de båda böcker jag nämner.
Engagerad och oroad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel-fax: 0174-500 66.
Jag läser med skakat intresse ert reportage om Invest Sweden, ytterligare ett exempel på hur påstått handfast verklighet i själva verket kan bestå av såpbubblor. Jag vill nu ge ett annat, och än mer skrämmande, exempel på dylik bluff i statlig regi, med skrämmande mörka inslag. Jag komprimerar:
Olof Palme sköts den 28 februari 1986, enligt aldrig dementerade uppgifter, av dåvarande piket/baseballpolisen Anti Avsan. Jag har skrivit två böcker i ämnet, ”Affären Anti Avsan” 2008-09, och ”DE SAMMANSVURNA”, nu i år.
Jag har alltsedan 2007 sökt en regerings- eller myndighetskommentar till mitt påstående, men mina frågor har bemötts med ”förundersökningssekretess”. Jag blir alltså inte dementerad, inte ens av Avsan själv, som aldrig initierat något förtalsärende.
I februari i år gick professorn vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson ut med ett offentligt meddelande i ett par TV-kanaler och förklarade att ”mordet på Olof Palme begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Uttalandet tystades omedelbart ner av rikspolischefen Bengt Svensson.
Jag kommer nu till den ekonomiska delen av denna enorma, och enormt camouflerade, affär. Sedan 1986 har samhällskostnader antagligen i miljardklassen plöjts ner i Palmeärendet och alla dess förgreningar, trots att det i själva verket varit grupper inom den statliga svenska administrationen som legat och ligger bakom konspirationen, mordet och den falska uppföljning som alltjämt pågår.
Några spaningskostnader hade sålunda aldrig behövt uppkomma, eftersom hela bakgrunden till mordet från början varit känd och etablerad inom rättsstaten själv. Det kan diskuteras om uppkomna kostnader någonsin kan preciseras; möjligen räcker det med att säga en halv miljard, eller en miljard – eller mer?
Säkert är det denna mångmiljonrullning som utgör en av anledningarna till den mycket markerade tystnad, inte minst mediala, som i över ett kvartssekel fått breda ut sig över mordet på en statsminister, och möjligen är det just noggranna och osentimentala ekonomiska skribenter som med framgång kan attackera problemet.
Jag vänder mig alltså till er, mina tre adressater, Jan Almgren, Jonas Fröberg och Ola Wong, med uppmaningen: gå in i Palmemordets djungel och klarlägg den falska verksamhet som så länge ostörd fått pågå!
Jag ger ett exempel, av hundratals: När Holmér sommaren 1986 drog i gång sin helt hopfantiserade kurdaffär uppges 150 man ur Stockholmspolisens spaningssektion, när denna affär drevs som intensivast, ha satts in i jakten på oskyldiga kurder, i månadtal. Kostnaden för ”utredningen” av rättssamhällets egen syndabock Christer Pettersson, under elva år: en kvarts miljard?
I dag kvarstår en reducerad Palmegrupp inom rikskrim. Den ”får då och då in tips” (chefen Stig Edqvist), men någon verklig spaning i dag ges inget exempel på.
Men penningflödet av skattemedel har givetvis varit helt nödvändigt för dess administratörer högt uppe i rättssamhället. Mordet på en statsminister måste bli ståndsmässigt utrett, och detta har måst få kosta stora pengar.
Gå in och granska! Vissa aldrig redovisade kostnader bör experter kunna ta fram, likaså eventuella förklaringar från de närmast ansvariga:
Statsminister Fredrik Reinfeldt (den förste jag 2007 informerade om hans riksdagskollega Avsan), justitieminister Beatrice Ask, vice RÅ Kerstin Skarp, ledare för den förundersökning som uppges pågå, samt rikspolischefen Bengt Svensson, ansvarig för den totalt bortkastade polisinsatsen inom rikskrim.
Krassa pengar har ofta den egenskapen att de skalar bort luddiga myndighetspåståenden och visar upp sanningar; se er attack mot Invest Sweden. I Palmeärendet berättar de många falskt anslagna och falskt bortslösade miljonerna om nära nog obegripliga brott mot det svenska rättssamhället, de svenska skattebetalarna.
Anti Avsan sköt Olof Palme vid Dekorima, det var bara att gripa honom. Det hade inte kostat några miljoner. Varje svensk har betalat en hundralapp till denna skrämmande icke-utredning.
SvD Kultur innehar de båda böcker jag nämner.
Engagerad och oroad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel-fax: 0174-500 66.
Rikskrim, hör Leif GW Persson!
15.6. Till Rikskriminalpolisen.
Jag noterar skrivelse av 10 juni och ser fram mot den handläggning av ärendet som kan följa. Viktigt vid denna handläggning är givetvis att båda parter har tillgång till samma dokumentation. I dag har jag inte tillgång till ett enda väsentligt dokument i det avsnitt som granskningskommissionen kallar ”Dekorimamannen”, medan rikskriminalpolisen har sådan tillgång. Jag förutsätter givetvis total öppenhet vid en kommande handläggning. Jag anmodar rikskriminalpolisen att informera avdelningen för interna utredningar härom samt till mig bekräfta att så skett.
I sakfrågan önskar jag hänvisa till er medarbetare Leif GW Persson, som i februari i år i TV informerade om att mordet på Olof Palme utfördes
”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Anser rikskriminalpolisen att ett mord med dessa kriterier, intimt knutet bl a till just rikskriminalpolisen, skulle kunna betecknas som ett spaningsmord? Skulle rikskriminalpolisen spana på sig själv och därmed använda beteckningen spaningsmord?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Svante Löfgren, Kungsholmstorg 10, 112 21 Stockholm.
Svante, kort och bra samtal! Jag är snart ikapp dig, ivarje fall till 90-årsstrecket; nu i augusti.
Jag sänder min bok samt ett dokumentärt material som nog är självförklarande. Jag ingav alltså formellt min bok DE SAMMANSVURNA till RÅ-ämbetet och begärde en kommentar, men det enda jag, i dag, fick var den kopia på mitt eget brev, som jag skickar med. Inte riktat till mig, inte en skiven rad av Skarp, bara en diariestämpel. Kunde du vid tillfälle, som gammal journalistkollega, ringa Skarp och fråga henne hur hon ser på Avsan, Anér och livet. Eller döden, Vilken blir hennes reaktion när du ringer?
Skarp har telefon till RÅ-ämbetet: 010-562 50 00. Som du vet är det en spännande tid då en just tryckt bok kommit ur vaggan och börjat tulta. Vi får se hur det går. Hör av dig efter semestern!
Din tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel och fax: 0174-500 66.
Jag noterar skrivelse av 10 juni och ser fram mot den handläggning av ärendet som kan följa. Viktigt vid denna handläggning är givetvis att båda parter har tillgång till samma dokumentation. I dag har jag inte tillgång till ett enda väsentligt dokument i det avsnitt som granskningskommissionen kallar ”Dekorimamannen”, medan rikskriminalpolisen har sådan tillgång. Jag förutsätter givetvis total öppenhet vid en kommande handläggning. Jag anmodar rikskriminalpolisen att informera avdelningen för interna utredningar härom samt till mig bekräfta att så skett.
I sakfrågan önskar jag hänvisa till er medarbetare Leif GW Persson, som i februari i år i TV informerade om att mordet på Olof Palme utfördes
”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Anser rikskriminalpolisen att ett mord med dessa kriterier, intimt knutet bl a till just rikskriminalpolisen, skulle kunna betecknas som ett spaningsmord? Skulle rikskriminalpolisen spana på sig själv och därmed använda beteckningen spaningsmord?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Svante Löfgren, Kungsholmstorg 10, 112 21 Stockholm.
Svante, kort och bra samtal! Jag är snart ikapp dig, ivarje fall till 90-årsstrecket; nu i augusti.
Jag sänder min bok samt ett dokumentärt material som nog är självförklarande. Jag ingav alltså formellt min bok DE SAMMANSVURNA till RÅ-ämbetet och begärde en kommentar, men det enda jag, i dag, fick var den kopia på mitt eget brev, som jag skickar med. Inte riktat till mig, inte en skiven rad av Skarp, bara en diariestämpel. Kunde du vid tillfälle, som gammal journalistkollega, ringa Skarp och fråga henne hur hon ser på Avsan, Anér och livet. Eller döden, Vilken blir hennes reaktion när du ringer?
Skarp har telefon till RÅ-ämbetet: 010-562 50 00. Som du vet är det en spännande tid då en just tryckt bok kommit ur vaggan och börjat tulta. Vi får se hur det går. Hör av dig efter semestern!
Din tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel och fax: 0174-500 66.
Hans Alfredson, Renstiernas gata 39, 116 31 Stockholm
Hans, Jag sänder dig min senaste bok, och jag ber dig läsa. Storyn bakom mordet på Olof Palme är enorm och går inte att jämföra med någon annan svensk händelse. Som filmstory är detta mord om möjligt ännu större, unikt.
Du har skildringen i min bok DE SAMMANSVURNA, och jag sammanfattar:
Leif GW Persson sade i februari i år, i ett TV-program och även i något annat sammanhang, att mordet på Olof Palme skedde ”inom en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Sedan kallades Persson upp till rikspolischefen som heter Svensson och fick order att hålla tyst. Vad som sas i övrigt vid detta samtal på så hög polisiär nivå har vi inte fått veta.
Men Perssons deklaration är helt korrekt. Mordet beslutades på hög nivå inom den svenska administrationen, bl a höga ämbetsmän. Ärendet las på Sth länspolismästare Hans Holmér, som hade ett gäng s k baseballpoliser utbildade och klara för jobbet.
Inom baseballgruppen utsågs Anti Avsan, piketpolis, till mördarjobbet, och ett 20-tal övriga poliser, på olika poster och nivåer, fick ingå i mördarplutonen.
Sedan mordet lyckligt genomförts av Hans Holmérs mannar utsåg Holmér sig själv till högste Palmeutredare (det finns visst en pjäs eller möjligen opera, italiensk kanske, på samma tema) och ledde givetvis utredningen snett på varje punkt från första början. När två unga kvinnliga vittnen avslöjade ”Dekorimamannen” 1986 – 1992 dribblades deras vittnesmål bort av polis och RÅ, och Avsan hördes aldrig som misstänkt.
I dag: Avsan är alltså rådman vid Sth Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag. Inga av ovanstående uppgifter har på minsta sätt dementerats av vår svenska överhet, däremot nedtystats. Där står saken, helt oemotsagd, inte minst av vice RÅ Kerstin Skarp som är förundersökningsledare.
Hasse – kan detta bli film? Har du någon i släkten? En mera fictionbetonad film är under produktion av Anagram och med Måns Månsson som producent; ett dogma-jobb. Klippning pågår, bio till jul, kanske SVT till våren 2012. Filmen kommer att behandla Palmemordet – med mig själv som ett slags presentatör i bild – men den går inte, eller mycket lite, in i sakfrågorna, knäckfrågorna.
Mina böcker ”Affären Anti Avsan”, som du har, samt nu den här DE SAMMANSVURNA, ger alltså en samlad story, som ingalunda blivit emotsagd på någon punkt. Delar av den senaste boken har sedan november 2009 legat ute som blogg under
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och bloggbitarna har heller aldrig, sedan jag först publicerade dem, blivit dementerade, vare sig av myndigheter eller medier. Men medier har ju varit tysta.
Kan du tänka på saken? Jag sätter värde på ditt omdöme och kunnande, inte minst det filmiska. Det behövs någon av din tyngd i bakgrunden för att hål ska kunna slås i betongmuren av kurder och Christer Pettersson.
Kan du fundera?
Det kunde bli O vilken härlig film!
Din tillgivne
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge, Tel och fax: 0174-500 66
FOTNOT: Jag fanns med på ett hörn i Hasse & Tages ”O, vilken härlig fred”.
Vart försvinner Sveriges historieskrivning?
3.6.2011. Till Ledningarna för tio stora och inflytelserika medier:
Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Ekot, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Tidningarnas Telegrambyrå. Detta brev går även för kännedom till Sveriges Författarförbund, Svenska Journalistförbundet samt Publicistklubben.
Chefredaktörer, Nyhetschefer!
Jag skriver i min egenskap av såväl aktiv frilansjournalist som författare och bokförläggare, och jag förväntar mig svar, i så fall det första från någon av de tio instanserna sedan jag inledde mitt arbete med ”Palmemordet. Affären Anti Avsan” och, nu i dagarna, med ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, båda utkomna på mitt eget förlag.
Låt mig kort beskriva frilansjournalisters och författares relation till chefredaktörer och nyhetschefer, som jag ser den. Nyhetsmedier kan i längden inte fungera utan tillgång till de medarbetare som finns att tillgå på den fria marknaden, och det går kanske rent av att säga att medieredaktörer har en form av ansvar gentemot dessa fria personer, i varje fall bör de rimligen läsa det material som ställs till deras förfogande.
Tyvärr befinner jag mig själv, som författare och nyhetsjournalist, mycket långt ifrån denna ideala tingens ordning. Mina scripta blir inte publicerade, mina brev blir aldrig besvarade, jag blir aldrig sökt per telefon. Jag känner mig befinna mig i ett vakuum ; nå, det är aldrig synd om en journalist, lyder ett möjligen klokt tänkeord.
Men ett annat vakuum uppstår, som blir så mycket större, mer vittsyftande och djupt väsentligt, nämligen den uteblivande bevakningen av Sveriges i särklass största och svartaste mord någonsin, nämligen den polisiära avrättningen av Olof Palme den 28 februari 1986 utanför en färghandel på Sveavägen som blivit klassisk: Dekorima.
Om mordet skrivs eller talas ej, om Sven Anérs texter skrivs eller talas ej i de medier jag approcherar. Det går inte att approchera ett vakuum. Varför får jag ingen kontakt?
Jag anser att problemet är detta: Sveriges stora medier vet hur mordet kommit till, gått till samt fördolts. Ingen av mina adressater tror i dag på myten om Christer Pettersson, men det öppna desavouerandet av den officiella statliga versionen skulle, det vet dessa medier, virvla upp så mycket av den slutliga skammens damm över Sverige hela administration, över Sveriges alla administratörer, att medierna, praktiskt taget alla medier, väljer utvägen att inte gå in i sakkontroll, väljer att inte skriva en rad, yttra ett ord.
Utväg? Nej, det är sannerligen ingen utväg, lika litet som strutsen hittar någon utväg i sanden. Sveriges ledande medier tar täten, och i deras ynkliga spår följer praktiskt taget alla, till storleken mindre medier, från Haparanda till Ystad. Notabla undantag utgör radikala organ tämligen långt ut på vänsterkanten – Proletären, Flamman – samt det miljöpartiet närstående Miljömagasinet, men vad som där sägs sprids endast i snäva cirklar.
Då föreslår jag att mina adressater svarar på mina nedanstående mycket koncentrerade frågor:
Nr 1: Tror ni att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme?
Nr 2: Tror ni att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme? (Jag har vid flera tillfällen skrivit motsvarande i brev till förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, som dock på intet vis dementerat mitt påstående.)
Nr 3: Avser ni att, någon gång, gå in i detta skrämmande, svarta drama och med egna kvalificerade resurser i detalj kontrollera mina uppgifter samt därefter författa egna texter?
Nr 4: Eller avser ni att för all framtid publicistiskt begrava mordet på Olof Palme i skräpkammaren för ointressanta, påstått ouppklarade mord?
Nr 5: Anser ni, i likhet med mig, att det de facto uppklarade Palmemordet ligger som ett permanent åskmoln över svensk journalistik, svensk samhällsforskning (som genom myndigheters hemlighetsmakeri hålls utanför), svensk heder?
Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Ekot, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Tidningarnas Telegrambyrå. Detta brev går även för kännedom till Sveriges Författarförbund, Svenska Journalistförbundet samt Publicistklubben.
Chefredaktörer, Nyhetschefer!
Jag skriver i min egenskap av såväl aktiv frilansjournalist som författare och bokförläggare, och jag förväntar mig svar, i så fall det första från någon av de tio instanserna sedan jag inledde mitt arbete med ”Palmemordet. Affären Anti Avsan” och, nu i dagarna, med ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, båda utkomna på mitt eget förlag.
Låt mig kort beskriva frilansjournalisters och författares relation till chefredaktörer och nyhetschefer, som jag ser den. Nyhetsmedier kan i längden inte fungera utan tillgång till de medarbetare som finns att tillgå på den fria marknaden, och det går kanske rent av att säga att medieredaktörer har en form av ansvar gentemot dessa fria personer, i varje fall bör de rimligen läsa det material som ställs till deras förfogande.
Tyvärr befinner jag mig själv, som författare och nyhetsjournalist, mycket långt ifrån denna ideala tingens ordning. Mina scripta blir inte publicerade, mina brev blir aldrig besvarade, jag blir aldrig sökt per telefon. Jag känner mig befinna mig i ett vakuum ; nå, det är aldrig synd om en journalist, lyder ett möjligen klokt tänkeord.
Men ett annat vakuum uppstår, som blir så mycket större, mer vittsyftande och djupt väsentligt, nämligen den uteblivande bevakningen av Sveriges i särklass största och svartaste mord någonsin, nämligen den polisiära avrättningen av Olof Palme den 28 februari 1986 utanför en färghandel på Sveavägen som blivit klassisk: Dekorima.
Om mordet skrivs eller talas ej, om Sven Anérs texter skrivs eller talas ej i de medier jag approcherar. Det går inte att approchera ett vakuum. Varför får jag ingen kontakt?
Jag anser att problemet är detta: Sveriges stora medier vet hur mordet kommit till, gått till samt fördolts. Ingen av mina adressater tror i dag på myten om Christer Pettersson, men det öppna desavouerandet av den officiella statliga versionen skulle, det vet dessa medier, virvla upp så mycket av den slutliga skammens damm över Sverige hela administration, över Sveriges alla administratörer, att medierna, praktiskt taget alla medier, väljer utvägen att inte gå in i sakkontroll, väljer att inte skriva en rad, yttra ett ord.
Utväg? Nej, det är sannerligen ingen utväg, lika litet som strutsen hittar någon utväg i sanden. Sveriges ledande medier tar täten, och i deras ynkliga spår följer praktiskt taget alla, till storleken mindre medier, från Haparanda till Ystad. Notabla undantag utgör radikala organ tämligen långt ut på vänsterkanten – Proletären, Flamman – samt det miljöpartiet närstående Miljömagasinet, men vad som där sägs sprids endast i snäva cirklar.
Då föreslår jag att mina adressater svarar på mina nedanstående mycket koncentrerade frågor:
Nr 1: Tror ni att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme?
Nr 2: Tror ni att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme? (Jag har vid flera tillfällen skrivit motsvarande i brev till förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, som dock på intet vis dementerat mitt påstående.)
Nr 3: Avser ni att, någon gång, gå in i detta skrämmande, svarta drama och med egna kvalificerade resurser i detalj kontrollera mina uppgifter samt därefter författa egna texter?
Nr 4: Eller avser ni att för all framtid publicistiskt begrava mordet på Olof Palme i skräpkammaren för ointressanta, påstått ouppklarade mord?
Nr 5: Anser ni, i likhet med mig, att det de facto uppklarade Palmemordet ligger som ett permanent åskmoln över svensk journalistik, svensk samhällsforskning (som genom myndigheters hemlighetsmakeri hålls utanför), svensk heder?
Jag önskar nu svar. En levande samhällsdebatt bygger på kontakter mellan parter, på interkommunikation.
Djupt oroad, sedan 65 år kollegial hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel-fax 0174-500 66.
Sven Anér ute och cyklar?
12.6.2011. Till Svenska Dagbladet, Chefredaktören.
Det finns två möjligheter,
Antingen är uppgifterna i ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” osanna, Då kunde detta förhållande lämpligen generera en spetsnotis på SvD Kultur:
”Sven Anér ute och cyklar…”
Eller också är alla uppgifter, som i boken uttryckligen klassas som fakta, helt sanna. Då borde ”DE SAMMANSVURNA” generera det största publicistiska svenska pådraget någonsin, på nyhetssidor, ledarsidor, kultursidor:
”Palmemordet arrangerades och genomfördes av utredarna själva! – Holmér satte in sina egna baseballpoliser i mordet på en statsminister! – 33-åring, kurder, Christer Pettersson – allt ett makabert spel för galleriet! Medier grundlurade från första stund!”
Alla Sven Anérs faktauppgifter är sanna, och de är aldrig dementerade av sådana som vet, t ex förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, eller av hennes kamrat i låtsasutredningen, kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskrim.
Alla Sven Anérs faktauppgifter är sanna.
Tacksam för publicering i SvD.
Sven Anér, yrkesjournalist sedan 1947.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Det finns två möjligheter,
Antingen är uppgifterna i ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA” osanna, Då kunde detta förhållande lämpligen generera en spetsnotis på SvD Kultur:
”Sven Anér ute och cyklar…”
Eller också är alla uppgifter, som i boken uttryckligen klassas som fakta, helt sanna. Då borde ”DE SAMMANSVURNA” generera det största publicistiska svenska pådraget någonsin, på nyhetssidor, ledarsidor, kultursidor:
”Palmemordet arrangerades och genomfördes av utredarna själva! – Holmér satte in sina egna baseballpoliser i mordet på en statsminister! – 33-åring, kurder, Christer Pettersson – allt ett makabert spel för galleriet! Medier grundlurade från första stund!”
Alla Sven Anérs faktauppgifter är sanna, och de är aldrig dementerade av sådana som vet, t ex förundersökningsledaren, vice RÅ Kerstin Skarp, eller av hennes kamrat i låtsasutredningen, kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskrim.
Alla Sven Anérs faktauppgifter är sanna.
Tacksam för publicering i SvD.
Sven Anér, yrkesjournalist sedan 1947.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Försäljningen har startat!
12.6.2011.
Samtalen börjar komma: ”Sänd ett ex av DE SAMMANSVURNA”! Och jag ber alla bloggbeskarna – i dag bortåt 30 000 besök! – att hjälpa mig och saken genom att berätta för goda vänner att boken finns!
Jag bör ha en annons inne på SvD Kultur, Böcker, kring den 20 juni, det går ju bra att hänvisa till den. Och tala med kulturredaktören på din dagliga tidning, föreslå en recension eller i varje fall en anmälan.
139:- på pg 75 05 55-5, Vill du ha ”Affären Anti Avsan” också blir det 189:-.
Tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Tack!
Sven Anér
Samtalen börjar komma: ”Sänd ett ex av DE SAMMANSVURNA”! Och jag ber alla bloggbeskarna – i dag bortåt 30 000 besök! – att hjälpa mig och saken genom att berätta för goda vänner att boken finns!
Jag bör ha en annons inne på SvD Kultur, Böcker, kring den 20 juni, det går ju bra att hänvisa till den. Och tala med kulturredaktören på din dagliga tidning, föreslå en recension eller i varje fall en anmälan.
139:- på pg 75 05 55-5, Vill du ha ”Affären Anti Avsan” också blir det 189:-.
Tillgivne Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Tack!
Sven Anér
Sågs flickorna vid Dekorima?
9.6.2011. Jag får rubrikens fråga på nytt och hänvisar nu bl a till det nya blogginslaget ”Har han verkligen ståttmed vapen i hand?” Jag tycker att utskriften av Annelis samtal med Olle Alaén ger sanningen, så långt det går att komma eller så långt den går att belägga.
Och jag väljer att tro på flickorna, i det här fallet Anneli. Och deras uppgifter har så vitt känt knappast betvivlats av förundersökningsledningen (som för all del vet allt som går att veta!). Den enda antydan till tvivel som tycks framkomma härstammar från JO Axbergers egen lilla fatabur när han i granskningsrapporten skriver att
möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas,
Säger Axberger för att få någonting sagt. Han talar mot bättre vetande. Det går inte att samtidigt påstå att
möjligheten /finns/ att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum)
när det i samma andedrag sägs att
det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum.
Hur många andra kvällar blev flickorna inblandade i en skottlossning vid Dekorima? Nej, Axberger är bara ute för att sprida lite dimma, statsvänlig dimma.
Den stora, skrämmande dramatiken är ju i själva verket den här: åklagare och polis har självfallet hela tiden vetat exakt vad som skedde. Det var ju åklagare och polis som arrangerade hela mordet. De har dock knappast kunnat förutse Annelis och Annikas uppdykande vid den sedan länge rekognoscerade brottsplatsen, klassiska Dekorima.
Jag märker att jag måste tala liksom på olika plan. Vad tycktes ske? Vad skedde? Vad visste vilka om vad som skulle ske? Vsd var spaningsledare Ölvebro tvungen att låtsas som han inte visste? Vad har hur många vetat som ingenting sagt? Det blir ett slags virtuell TV. SA.
Och jag väljer att tro på flickorna, i det här fallet Anneli. Och deras uppgifter har så vitt känt knappast betvivlats av förundersökningsledningen (som för all del vet allt som går att veta!). Den enda antydan till tvivel som tycks framkomma härstammar från JO Axbergers egen lilla fatabur när han i granskningsrapporten skriver att
möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas,
Säger Axberger för att få någonting sagt. Han talar mot bättre vetande. Det går inte att samtidigt påstå att
möjligheten /finns/ att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum)
när det i samma andedrag sägs att
det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum.
Hur många andra kvällar blev flickorna inblandade i en skottlossning vid Dekorima? Nej, Axberger är bara ute för att sprida lite dimma, statsvänlig dimma.
Den stora, skrämmande dramatiken är ju i själva verket den här: åklagare och polis har självfallet hela tiden vetat exakt vad som skedde. Det var ju åklagare och polis som arrangerade hela mordet. De har dock knappast kunnat förutse Annelis och Annikas uppdykande vid den sedan länge rekognoscerade brottsplatsen, klassiska Dekorima.
Jag märker att jag måste tala liksom på olika plan. Vad tycktes ske? Vad skedde? Vad visste vilka om vad som skulle ske? Vsd var spaningsledare Ölvebro tvungen att låtsas som han inte visste? Vad har hur många vetat som ingenting sagt? Det blir ett slags virtuell TV. SA.
Till Riksrevisionen från Sven Anér: Palmemordet, ekonomiska konsekvenser.
8.6.2011. Jag ska komprimera. Jag har i två böcker, vilkas innehåll aldrig har på någon enda punkt dementerats, konstaterat att Olof Palme sköts till döds av dåvarande piket/baseballpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan.
Eftersom inget av mina påståenden någonsin har dementerats eller avfärdats, utan endast bemötts med tystnad eller med hänvisning till ”förundersökningssekretess”, anser jag mig ha rätt att förutsätta att jag faktiskt har rätt i mitt centrala påstående rörande Anti Avsan samt också rätt i de andra frågor som jag kopplar till detta statsministermord.
Om saken alltså lligger till så; hur ser då de rent ekonomiska konsekvenserna ut? Låt mig ta ett exempel:
Det finns en uppgift i den föreliggande dokumentationen - Rikskrevisionen kan ju kontrollera - att tidvis 150 av rikspolisens och Stockholmspolisens spanare hösten 1986 var inkopplade enbart på Hans Holmérs kurdspår. Fackmän borde kunna ta fram hur stora de rena personalkostnaderna varit.
Holmér försvann efter ett år, men slöseriet med personalkostnader och andra kostnader fortsätter genom årtiondena. En sittande Palmegrupp inom rikskrim, en sk förundersökningsledare inom RÅ, folk och kostnader för en ”förundersökning”, som hade kunnat vara avklarad praktiskt taget i samma sekund som Olof Palme sköts, eftersom regering och myndigheter hela tiden vetat hur sanningen såg ut; att det var hög administration, höga myndigheter som låg bakom mordet!
Ändå tar överheten steget bort till den alkohol- och knarkberoende Christer Pettersson, vilket den gången, och kanske ändå mer i dag, tett och ter sig sanslöst.
Mordet på Olof Palme tillkom, det ger jag Leif GW Persson helt rätt i, ”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” (februari 2011), visst. Pengarna för långa års lagföring av Christer Pettersson har skattebetalarna fått betala, to the tune of – en miljard? Där omkring, säkert.
Jag sänder nu Riksrevisionen min senaste bok i ämnet, där stora delar har legat ute på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com;
några dementier har aldrig avhörts under bloggens snart tvååriga tillvaro.
Palmemordet är på alla sätt, i alla dimensioner och ur alla perspektiv det största, svartaste ärende som Riksrevisionen någonsin har kunnat ägna sig åt.
En penningruljans utan sans och måtta, kring en fiktion, kring en hel samhällsadministrations falska fiktion. Tar jag i? Dementera mina uppgifter i så fall! Och jag hoppas på Riksrevisionens mycket konturskarpa framtoning!
En miljard för att utreda ett mord som utredarna själva har begått!!
Oroad, engagerad hälsning!
Sven Anér
Eftersom inget av mina påståenden någonsin har dementerats eller avfärdats, utan endast bemötts med tystnad eller med hänvisning till ”förundersökningssekretess”, anser jag mig ha rätt att förutsätta att jag faktiskt har rätt i mitt centrala påstående rörande Anti Avsan samt också rätt i de andra frågor som jag kopplar till detta statsministermord.
Om saken alltså lligger till så; hur ser då de rent ekonomiska konsekvenserna ut? Låt mig ta ett exempel:
Det finns en uppgift i den föreliggande dokumentationen - Rikskrevisionen kan ju kontrollera - att tidvis 150 av rikspolisens och Stockholmspolisens spanare hösten 1986 var inkopplade enbart på Hans Holmérs kurdspår. Fackmän borde kunna ta fram hur stora de rena personalkostnaderna varit.
Holmér försvann efter ett år, men slöseriet med personalkostnader och andra kostnader fortsätter genom årtiondena. En sittande Palmegrupp inom rikskrim, en sk förundersökningsledare inom RÅ, folk och kostnader för en ”förundersökning”, som hade kunnat vara avklarad praktiskt taget i samma sekund som Olof Palme sköts, eftersom regering och myndigheter hela tiden vetat hur sanningen såg ut; att det var hög administration, höga myndigheter som låg bakom mordet!
Ändå tar överheten steget bort till den alkohol- och knarkberoende Christer Pettersson, vilket den gången, och kanske ändå mer i dag, tett och ter sig sanslöst.
Mordet på Olof Palme tillkom, det ger jag Leif GW Persson helt rätt i, ”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner” (februari 2011), visst. Pengarna för långa års lagföring av Christer Pettersson har skattebetalarna fått betala, to the tune of – en miljard? Där omkring, säkert.
Jag sänder nu Riksrevisionen min senaste bok i ämnet, där stora delar har legat ute på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com;
några dementier har aldrig avhörts under bloggens snart tvååriga tillvaro.
Palmemordet är på alla sätt, i alla dimensioner och ur alla perspektiv det största, svartaste ärende som Riksrevisionen någonsin har kunnat ägna sig åt.
En penningruljans utan sans och måtta, kring en fiktion, kring en hel samhällsadministrations falska fiktion. Tar jag i? Dementera mina uppgifter i så fall! Och jag hoppas på Riksrevisionens mycket konturskarpa framtoning!
En miljard för att utreda ett mord som utredarna själva har begått!!
Oroad, engagerad hälsning!
Sven Anér
Nej, jurister: inget spaningsmord!
Till Rikskriminalpolisen.
Anklagelse från Sven Anér mot stabsjuristerna Per Lagerud och Karin Mostad för grovt osant intygande.
I beslut av 2011-05-31 APAL 438-330/11, skriver Lagerud och Mostad bl a följande:
Mordet på Olof Palme är ett ouppklarat så kallat spaningsmord där förundersökning pågår.
Påståendet är felaktigt och framlagt av rubr stabsjurister mot bättre vetande. Palmemordet utfördes, vilket stabsjuristerna vet, med koppling till den svenska statsapparaten, av dåvarande ”baseball”-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan. Denna sanning har jag sedan 2007 framlagt i skrivelser till bland andra statsministern och justitieministern, RÅ och rikskriminalpolisen, och mina påståenden har aldrig på minsta sätt dementerats eller vederlagts, inte ens av Avsan själv.
Det framstår som djupt illavarslande när rikskriminalpolisens jurister använder falska påståenden som grund för vägran att låta mig ta del av allmänna handlingar.
Jag anklagar nu Per Lagerud och Karin Mostad för grovt osant intygande och kräver lagföring.
Skulle rikskriminalpolisen, alternativt de båda av mig specifikt utpekade personerna, anse att min anklagelse är falsk emotser jag upplysning om detta. Vid en rättegång kommer jag självfallet att, på grundval av omfattande officiell dokumentation, presentera detta stora ärendes sanna bakgrund.
Det är, rikskriminalpolisen, ett hån mot den svenska allmänheten att lögnaktigt påstå att Palmemordet är ett spaningsmord och därmed söka undvika det avslöjande av Palmeaffären som måste komma.
Jag begär omedelbart besked rörande dnr och handläggare inom rikskriminalpolisen samt ett svar.
Parallellt med denna skrivelse överklagar jag, som separat handling, beslutet APAL-428-330/11.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Anklagelse från Sven Anér mot stabsjuristerna Per Lagerud och Karin Mostad för grovt osant intygande.
I beslut av 2011-05-31 APAL 438-330/11, skriver Lagerud och Mostad bl a följande:
Mordet på Olof Palme är ett ouppklarat så kallat spaningsmord där förundersökning pågår.
Påståendet är felaktigt och framlagt av rubr stabsjurister mot bättre vetande. Palmemordet utfördes, vilket stabsjuristerna vet, med koppling till den svenska statsapparaten, av dåvarande ”baseball”-polisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan. Denna sanning har jag sedan 2007 framlagt i skrivelser till bland andra statsministern och justitieministern, RÅ och rikskriminalpolisen, och mina påståenden har aldrig på minsta sätt dementerats eller vederlagts, inte ens av Avsan själv.
Det framstår som djupt illavarslande när rikskriminalpolisens jurister använder falska påståenden som grund för vägran att låta mig ta del av allmänna handlingar.
Jag anklagar nu Per Lagerud och Karin Mostad för grovt osant intygande och kräver lagföring.
Skulle rikskriminalpolisen, alternativt de båda av mig specifikt utpekade personerna, anse att min anklagelse är falsk emotser jag upplysning om detta. Vid en rättegång kommer jag självfallet att, på grundval av omfattande officiell dokumentation, presentera detta stora ärendes sanna bakgrund.
Det är, rikskriminalpolisen, ett hån mot den svenska allmänheten att lögnaktigt påstå att Palmemordet är ett spaningsmord och därmed söka undvika det avslöjande av Palmeaffären som måste komma.
Jag begär omedelbart besked rörande dnr och handläggare inom rikskriminalpolisen samt ett svar.
Parallellt med denna skrivelse överklagar jag, som separat handling, beslutet APAL-428-330/11.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
”Har han verkligen stått med vapen i hand?”
4.6.2011. Det är sommarsol och vi upplever den längsta långhelg som någonsin förekommit, tror jag. Kristi Himmelsfärdsdag, klämdag då få arbetade, pingstafton, pingstdag samt en nybliven nationalhelgdag, fem dagar, grundade på den statsreligion som i dag har bleknat. Min dygnsrytm vacklar. DE SAMMANSVURNA, som skulle ha kommit den 31 maj från tryckeriet, är fördröjd fram till i varje fall den 7 juni, och klockan vill gå lite sakta.
Jag tar återigen fram Olle Alséns mycket långa ordagranna bandutskrifter, från de tidiga samtalen han hade med Anneli, innan Anki, som kände till Avsan, ännu var lokaliserad. De här samtalen löper medan Anneli är rädd för vad hennes väninna Anki ska säga när uppgifterna om Dekorima kommer fram, efter mer än sju år.
Det är alltså, än så länge i samtalen, endast Anneli som kommer till tals, medan Anki, som hade den helt centrala rollen vid Dekorima, inte kommer in i bilden förrän efter ett par månader.
Jag återger nu två oavkortade sidor ur Alséns till Hans Ölvebro formellt överlämnade utskrift, polisens numrering M 000303, av ett av de första bandade samtalen med Anneli, den 14 december 1992. Jag ändrar ingenting. Det här är vad Anneli sa strax före jul 1992, det här är ett utdrag ur de långa texter som Hans Ölvebro kunde läsa innan han tog helg. Gjorde han det? Det vet vi inte. Vad jag anser att vi i efterhand vet är att Hans Ölvebro redan var djupt och dramatiskt informerad om detta så otroligt väsentliga händelseförlopp, var informerad sedan nära sju år tillbaka. Men försökte hålla masken.
Anneli: Så det kan inte ha varit mer än sekund – några minuter alltså.
Olle Alsén: Så först gick ni ner från Kungsgatan och över Tunnelgatan och där stod han, och så vände ni då?
A: Just det . På grund av den där händelsen. Vi skulle haft tid på oss…
OA: Ni blev skrämda av honom?
A: Ja.
OA: Men hur går det då ihop med den där raggarbilen?
A: Hon har ett svagt minne av den där raggarbilen, Men hon var så upprörd över att jag inte noterade när hon sa att han hade pistol i handen, så jag sa bara ”ja, ja, ja”. Jag kommer ihåg att hon sa det men hon tyckte att jag skulle ha blivit mer rädd eller nånting, utan jag var bara förbannad. Jag blir så sällan förbannad, det kan vara bara när nån har lurat mej att göra nånting, just titta på en sån här film som dom vet att jag inte gillar.
OA: Så ni gick först över Tunnelgatan och sen vände ni tillbaka igen, men då borde nån ha sett er förstås. Några andra som var där? Men talade han fortfarande finska…
A: Hon visste att han var finsk så hon tilltalade honom direkt på finska.
OA: Och du hörde ju också att dom pratade finska?
A: Ja, ja, j. Du vet, jag lyssnar ju på en gång när dom pratar finska, det är så sällan man hör det.
OA: Hade han verkligen stått med vapen i handen, det låter nästan ofattbart förstås.
A: Han hade – nu när hon berättar hade han händerna i kors och liksom under armbågen sådär så att…
OA: Men också en walkie-talkie då?
A: Ja i den ena handen hade han walkie-talkien och i den andra pistolen och hon såg en skymt av pistolen då. Och han, tydligen, var väldigt nervös.
OA: Och han hade skinnjacka?
A: Ja.
OA: Ja, det måste väl ändå varit den där som sköt fast det låter lite konstigt förstås.
A: Vad är det som låter konstigt?
OA: Ja, dom flesta som har skildrat det tycker ju att den som sköt eller sprang in där hade nån lång rock eller åtminstone en ganska lång rock som fladdrade, eller ganska lång, fast några talar om jacka – men ingen om skinnjacka.
A: Ja. Men det är väl ingen som var nära honom så som vi var. Det kan ju vara – alla finnar har, för det mesta, en halvlång skinnjacka som är ganska – hon sa bara skinnjacka, jag frågade inte mer. Men jag tror inte du ska notera den här historien för mycket för – hon kommer ihåg det så här.
OA: Hade han nån mössa eller?
A: Nä jag frågade inget sånt.
OA: Men hon är inte särskilt rädd för honom nu, va? Om hon inte ens vet vad han heter så vet han väl ännu mindre vad hon heter.
A: Ja just (plus något otydligt).
OA: Har hon verkligen glömt bort vad han heter?
A: Jaa. Och, vad heter det, hon kan väl i så fall ta reda på det men jag tror inte att det är så lämpligt att hon tar reda på det.
OA: Men – du kan inte fråga henne nån gång i framtiden om jag får prata med henne?
A: Hähähä, du är så nyfiken.
OA: Ja, det är jag. Men ibland undrar jag om ni kanske hittar på hela historien, men det är väl lite väl mycket?
A_ Nej. Så här är det, va. Jag har egentligen inte sagt nånting till dej. Och jag vill inte komma ut att vi har berättat nånting. Men det jag har sagt är enligt min version av händelsen – och det är sant att vi träffade på honom, och det är sant att vi pratade med, eller rättare sagt, hon pratade med honom och sen att vi gick därifrån och att – två tre minuter efter högst så hörde vi…
A: Skott, ja.
A: Ja - och då började vi springa och så stannade vi upp. Och sen, att vi gick över gatan där minns inte jag, utan jag minns att när vi stannat upp var vi uppe på Sergels torgs platta där, ovanför, för att vi skulle liksom mot tåget och – men hon minns inte det, utan det kan ju vara så att vi minns lite olika, hon påstår (otydligt), men det enda vi har gemensamt ät är att vi råkade gå ner dit och träffade honom precis där utanför…
A: Och vände om.
A: Ja, då blev båda rädda, men av olika anledningar, jag blev förbannad (skratt) och hon blev rädd för den där pistolen...
QA: Du såg inte pistolen?
A: Nej. Det var hon som såg den.
OA: En lärare som heter Morelius stod tvärs över gatan, han såg några flickor, kvinnor som gick förbi, men han såg bara söderut men han såg inte – det är klart att ni kan ha gått innan han hann börja tänka på något – han såg några som gick uppåt /söderut/, alltså upp mot Segels torg.
A: Ja, just det, det är så jag minns att vi gjorde.
Jag slutar utskriften där, och reflexionerna kommer. Den väsentliga reflexionen är kanske den här:
Om Hans Ölvebro verkligen inte hade känt till den här märkliga incidenten borde han ju omedelbart ha sett till att avbryta Olle Alséns långa, pågående serie av samtal, ta in Anneli för strikta polisförhör, ta tag i saken över huvud taget. Nu gör han ingenting, mer än att ta emot alla Olle Alséns utskrifter och liksom slött acceptera Olle Alsén som fullgod polisman! Över jul och alla helgerna släpper han Palmemordets ena huvudvittne, när hon borde ha suttit i timma efter timma framför polisens bandspelare?
Jag säger naturligtvis inte att jag menar att Olle Alsén gjorde ett dåligt jobb, precis tvärtom. Men polisen borde väl själva höra sina egna huvudvittnen? Frågan blir absurd när den uttalas.
I själva verket är Olle Alséns bandade samtal med först Anneli och så småningom med Anki en ovärderlig guldgruva, till stor del outforskad. Jag återger korta delar i °Affären Anti Avsan”, men det mesta är fortfarande opublicerat, och jag är ingalunda säker på att jag sett allt.
Det nu återgivna samtalet har just de kvaliteter som kännetecknar ett första förhör: naturligt, mänskligt, med några naturliga korrigeringar och osäkerheter. Det förhör som polisen borde ha gjort.
Varför var Ölvebro ointresserad, för egen och för sina underordnades del? Det kan bara finnas en förklaring, menar jag. Därför att han redan visste, i detalj, hur landet låg. Han var utredaren som redan visste hur en utredning skulle utfalla. Detta är ett av Palmemordets värsta inslag, en av Palmeutredarnas värsta synder.
Medan jag skriver, i lördagsvärmen, ringer en person som visar sig vara läkare, barnläkare. Vi diskuterar mailen, de evigt återkommande mailen, i ”Affären Anti Avsan”. Läkaren säger:
”Du skriver sakligt, knappast upprört, Blir du aldrig bitter?”
Bitter? Jag tänker efter – nej, jag tror inte det. Förbannad, som Anneli, visst. Bitter blir en människa inför det totala misslyckandet, som inte går att ändra på. Men jag ser, och har alltid sett, ett hopp om en lösning. Nej, inte bitter utan hoppfullt förbannad, kan det vara en korrekt beskrivning?
Sven Anér
Jag tar återigen fram Olle Alséns mycket långa ordagranna bandutskrifter, från de tidiga samtalen han hade med Anneli, innan Anki, som kände till Avsan, ännu var lokaliserad. De här samtalen löper medan Anneli är rädd för vad hennes väninna Anki ska säga när uppgifterna om Dekorima kommer fram, efter mer än sju år.
Det är alltså, än så länge i samtalen, endast Anneli som kommer till tals, medan Anki, som hade den helt centrala rollen vid Dekorima, inte kommer in i bilden förrän efter ett par månader.
Jag återger nu två oavkortade sidor ur Alséns till Hans Ölvebro formellt överlämnade utskrift, polisens numrering M 000303, av ett av de första bandade samtalen med Anneli, den 14 december 1992. Jag ändrar ingenting. Det här är vad Anneli sa strax före jul 1992, det här är ett utdrag ur de långa texter som Hans Ölvebro kunde läsa innan han tog helg. Gjorde han det? Det vet vi inte. Vad jag anser att vi i efterhand vet är att Hans Ölvebro redan var djupt och dramatiskt informerad om detta så otroligt väsentliga händelseförlopp, var informerad sedan nära sju år tillbaka. Men försökte hålla masken.
Anneli: Så det kan inte ha varit mer än sekund – några minuter alltså.
Olle Alsén: Så först gick ni ner från Kungsgatan och över Tunnelgatan och där stod han, och så vände ni då?
A: Just det . På grund av den där händelsen. Vi skulle haft tid på oss…
OA: Ni blev skrämda av honom?
A: Ja.
OA: Men hur går det då ihop med den där raggarbilen?
A: Hon har ett svagt minne av den där raggarbilen, Men hon var så upprörd över att jag inte noterade när hon sa att han hade pistol i handen, så jag sa bara ”ja, ja, ja”. Jag kommer ihåg att hon sa det men hon tyckte att jag skulle ha blivit mer rädd eller nånting, utan jag var bara förbannad. Jag blir så sällan förbannad, det kan vara bara när nån har lurat mej att göra nånting, just titta på en sån här film som dom vet att jag inte gillar.
OA: Så ni gick först över Tunnelgatan och sen vände ni tillbaka igen, men då borde nån ha sett er förstås. Några andra som var där? Men talade han fortfarande finska…
A: Hon visste att han var finsk så hon tilltalade honom direkt på finska.
OA: Och du hörde ju också att dom pratade finska?
A: Ja, ja, j. Du vet, jag lyssnar ju på en gång när dom pratar finska, det är så sällan man hör det.
OA: Hade han verkligen stått med vapen i handen, det låter nästan ofattbart förstås.
A: Han hade – nu när hon berättar hade han händerna i kors och liksom under armbågen sådär så att…
OA: Men också en walkie-talkie då?
A: Ja i den ena handen hade han walkie-talkien och i den andra pistolen och hon såg en skymt av pistolen då. Och han, tydligen, var väldigt nervös.
OA: Och han hade skinnjacka?
A: Ja.
OA: Ja, det måste väl ändå varit den där som sköt fast det låter lite konstigt förstås.
A: Vad är det som låter konstigt?
OA: Ja, dom flesta som har skildrat det tycker ju att den som sköt eller sprang in där hade nån lång rock eller åtminstone en ganska lång rock som fladdrade, eller ganska lång, fast några talar om jacka – men ingen om skinnjacka.
A: Ja. Men det är väl ingen som var nära honom så som vi var. Det kan ju vara – alla finnar har, för det mesta, en halvlång skinnjacka som är ganska – hon sa bara skinnjacka, jag frågade inte mer. Men jag tror inte du ska notera den här historien för mycket för – hon kommer ihåg det så här.
OA: Hade han nån mössa eller?
A: Nä jag frågade inget sånt.
OA: Men hon är inte särskilt rädd för honom nu, va? Om hon inte ens vet vad han heter så vet han väl ännu mindre vad hon heter.
A: Ja just (plus något otydligt).
OA: Har hon verkligen glömt bort vad han heter?
A: Jaa. Och, vad heter det, hon kan väl i så fall ta reda på det men jag tror inte att det är så lämpligt att hon tar reda på det.
OA: Men – du kan inte fråga henne nån gång i framtiden om jag får prata med henne?
A: Hähähä, du är så nyfiken.
OA: Ja, det är jag. Men ibland undrar jag om ni kanske hittar på hela historien, men det är väl lite väl mycket?
A_ Nej. Så här är det, va. Jag har egentligen inte sagt nånting till dej. Och jag vill inte komma ut att vi har berättat nånting. Men det jag har sagt är enligt min version av händelsen – och det är sant att vi träffade på honom, och det är sant att vi pratade med, eller rättare sagt, hon pratade med honom och sen att vi gick därifrån och att – två tre minuter efter högst så hörde vi…
A: Skott, ja.
A: Ja - och då började vi springa och så stannade vi upp. Och sen, att vi gick över gatan där minns inte jag, utan jag minns att när vi stannat upp var vi uppe på Sergels torgs platta där, ovanför, för att vi skulle liksom mot tåget och – men hon minns inte det, utan det kan ju vara så att vi minns lite olika, hon påstår (otydligt), men det enda vi har gemensamt ät är att vi råkade gå ner dit och träffade honom precis där utanför…
A: Och vände om.
A: Ja, då blev båda rädda, men av olika anledningar, jag blev förbannad (skratt) och hon blev rädd för den där pistolen...
QA: Du såg inte pistolen?
A: Nej. Det var hon som såg den.
OA: En lärare som heter Morelius stod tvärs över gatan, han såg några flickor, kvinnor som gick förbi, men han såg bara söderut men han såg inte – det är klart att ni kan ha gått innan han hann börja tänka på något – han såg några som gick uppåt /söderut/, alltså upp mot Segels torg.
A: Ja, just det, det är så jag minns att vi gjorde.
Jag slutar utskriften där, och reflexionerna kommer. Den väsentliga reflexionen är kanske den här:
Om Hans Ölvebro verkligen inte hade känt till den här märkliga incidenten borde han ju omedelbart ha sett till att avbryta Olle Alséns långa, pågående serie av samtal, ta in Anneli för strikta polisförhör, ta tag i saken över huvud taget. Nu gör han ingenting, mer än att ta emot alla Olle Alséns utskrifter och liksom slött acceptera Olle Alsén som fullgod polisman! Över jul och alla helgerna släpper han Palmemordets ena huvudvittne, när hon borde ha suttit i timma efter timma framför polisens bandspelare?
Jag säger naturligtvis inte att jag menar att Olle Alsén gjorde ett dåligt jobb, precis tvärtom. Men polisen borde väl själva höra sina egna huvudvittnen? Frågan blir absurd när den uttalas.
I själva verket är Olle Alséns bandade samtal med först Anneli och så småningom med Anki en ovärderlig guldgruva, till stor del outforskad. Jag återger korta delar i °Affären Anti Avsan”, men det mesta är fortfarande opublicerat, och jag är ingalunda säker på att jag sett allt.
Det nu återgivna samtalet har just de kvaliteter som kännetecknar ett första förhör: naturligt, mänskligt, med några naturliga korrigeringar och osäkerheter. Det förhör som polisen borde ha gjort.
Varför var Ölvebro ointresserad, för egen och för sina underordnades del? Det kan bara finnas en förklaring, menar jag. Därför att han redan visste, i detalj, hur landet låg. Han var utredaren som redan visste hur en utredning skulle utfalla. Detta är ett av Palmemordets värsta inslag, en av Palmeutredarnas värsta synder.
Medan jag skriver, i lördagsvärmen, ringer en person som visar sig vara läkare, barnläkare. Vi diskuterar mailen, de evigt återkommande mailen, i ”Affären Anti Avsan”. Läkaren säger:
”Du skriver sakligt, knappast upprört, Blir du aldrig bitter?”
Bitter? Jag tänker efter – nej, jag tror inte det. Förbannad, som Anneli, visst. Bitter blir en människa inför det totala misslyckandet, som inte går att ändra på. Men jag ser, och har alltid sett, ett hopp om en lösning. Nej, inte bitter utan hoppfullt förbannad, kan det vara en korrekt beskrivning?
Sven Anér
Dekorimaärendet leder till skrämmande slutsatser
1.6.11. Monica Gunne AB – läs detta är du snäll! Det är först i dag, vid ny genomläsning och kontroll, som jag fattar vidden av detta elände, framför allt avslutningen på det här inlägget. Rena, klara, kalla lögner på en avgörande brännhet punkt!
HJälp mig, Monica – ja, inte mig, utan det här arma svenska folket! Sven
Dekorimaärendet leder till skrämmande slutsatser
1.6.2011. Det har blivit juni, och DE SAMMANSVURNA har blivit tryckt uppe i Falun. Men jag har inte sett den än, nere på Hjelmbergstorpet, det har varit för många röda dagar i vägen; den 3 juni ska den komma till förlagsdistributionen i Göteborg, och den 7 juni, efter den sista anhopningen av helgdagar, ska den finnas i brevlådorna.
Försäljningen har kommit i gång fast ingen ännu har sett boken; ett tjugotal ex är sålda i förväg. mitt brev till Kerstin Skarp ligger och ekar. Skarp leder en förundersökning i brottmål, vilket inte bör vara en sinekur.
Den grundläggande paragrafen är rättegångsbalken 23:2, som lyder:
Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevis skall vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
Jaha, låt se då hur paragrafen passar in på vice RÅ Kerstin Skarp och den av henne ledda förundersökningen i Palmeärendet:
”vem som skäligen kan misstänkas för brottet”. Här kommer då först den falska förhistorien in, med det av Svea Hovrätt avfärdade åtalet mot Christer Pettersson. Trodde inte åklagarna, den gången, på sina misstankar? Säg det. Misstänker de än i dag Christer Pettersson? Nej. Åklagarna, inklusive i allra högsta grad Kerstin Skarp, har aldrig i verkligheten trott på Christer Pettersson som Olof Palmes mördare, men de har varit tvungna att hålla skenet uppe.
Därför har vi, allt sedan 1998, levt i en låtsassituation, där RÅ för formens skull har låtsats driva förundersökningen vidare mot okänd gärningsman, dock utan att ge Christer Pettersson upprättelse. Den upprättelsen, inte alltför himlastormande, kom från Svea hovrätt, uppenbarligen mot alla åklagares och polisers vilja. Så vad är det egentligen för förundersökning som sägs pågå i dag? Utan misstänkt person, för Anti Avsan duger tydligen inte.
Men vidare i lagboken.
”och om tillräckliga skäl skall föreligga för åtal mot honom” – ja det är ju den otroligt känsliga knäckfrågan. Skarp och hennes över- och underordnade hävdar givetvis att tillräckliga skäl inte föreligger mot Anti Avsan samt, kan man anta, att skäl mot någon annan person heller inte föreligger. Då kan jag ju fråga mig vad Kerstin Skarp egentligen gör. Hon svarar inte på mina mycket klara och tydliga förfrågningar, hon har inga andra misstänkta personer att ta till. En av hennes sysslor är att med långa mellanrum skriva till mig och förklara mig lagd till handlingarna, ad acta. Någon ”bevisning som vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang” finns onekligen heller inte, enligt Skarp.
Om jag själv får placera mig som engagerad representant för den svenska allmänheten (och det vore kanske rimligt) frågar jag mig i detta läge om denna förundersökning över huvud taget kan fortsätta i obestämd tid framåt. Vad väntar Skarp på? Ett nytt tips från allmänheten? Andra tips än dem mot Christer Pettersson som riksåklagaren vandrade upp med till HD en gång i världen, för 13 år sedan? Nej, de bevisen är tunnsådda i dag.
Får förundersökningen enligt min lagbok fortsätta in i evigheten? Har saken förutsetts, granskats? Låt se. Den grundläggande bestämmelsen hittar jag i 23.4, andra stycket, som mycket kortfattat meddelar:
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.
Så var det med det. Tjänar en förundersökning inte längre något syfte så lägg ner den. Omedelbart. Och ett sådant fall, där förundersökningen just inte tjänar något syfte, är väl rimligen Palmeärendet. Det finns ingen bra ny misstänkt, säger RÅ. Ja, lägg då ner. Det är min lekmannasynpunkt, i varje fall.
Över huvud taget är en i över 25 år bedriven förundersökning givetvis en anomali. Själva tanken med en förundersökning måst vara att en misstänkt person förundersöks inför ett åtal. Saknas misstänkt tappar förundersökningen all substans, och kvar står – ja vad då? Lite byråkrati, kanske? Det är nog allt.
Kerstin Skarps enda intresse, enda åtgärd, har sedan 1999, då granskningskommissionsrapporten kom, varit att enbart hänvisa till den påstådda förundersökningssekretessen. Detta årslånga tigande står dock i bjärt kontrast mot den mycket markerade talträngdhet som under de många Christer Pettersson-åren kännetecknade RÅ-åklagare som Jörgen Almblad och Anders Helin, till exempel. Dessa båda kunde alltid tillfrågas om läget i Christer Pettersson-utredningen varefter svaren, om än vaga och flummiga, började flöda i strida strömmar, ”i förundersökningen har vi i dag funnit” osv.
Men det var då det, när särlingen från loftgången i Rotebro fanns att tillgå. När RÅ-ämbetet fått utstå den enorma förödmjukelsen att tvingas släppa Christer Pettersson fanns ingen annan motåtgärd än att åtminstone hålla tyst om den förundersökning som i praktiken hade svalnat av, hade stelnat. Jag har försökt använda det här argumentet mot Kerstin Skarp: varför inte tyst den gången, men tyst i dag? Jag har aldrig fått något bra svar mer än att ”nu är det så här”, som mamman till ungen då hon saknar argument.
Lägg ner förundersökningen! Det kan inte bli värre. Ersätt med något helt annat, t ex en minutiös och opartisk internationell granskning!
Till slut en synpunkt på Anti Avsan vid Dekorima. Polis och åklagare har alltid vidhållit att de ingenting vetat om huvudvittnena Anneli och Anki förrän mot slutet av november 1992, sex år efter mordet. Men i själva verket, eftersom polismannen Anti Avsan onekligen från begynnelsen varit deras man. så har de låtsats vara helt ovetande, o så ovetande fram till den dag då Olle Alsén i skrivet dokument meddelade för diarieföring och arkivering att ett avgörande viktigt vittnesmål finns från dödsminuterna vid Dekorima!
Oj då, det var väldigt, säger då spaningsledaren Hans Ölvebro och hans närmaste ämbetsbroder Åke Röst, det hade vi inte en aning om, det kanske vi skulle ta och titta på…
Därefter börjar Ölvebro och Röst, med knapp styrfart, nalkas detta känsliga ämne, vilket blir än känsligare när Olle Alsén den 21 december 1992 kan meddela, i officiell skrivelse som får rikskrims diarienummer 1107-92:
Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade på skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034, i den mån han kan finska och – om flickornas påstående håller – bodde i /uppgifterna här uteslutna/.
Enligt Annelis uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30, en bit in på kvällen. /Alséns meddelande avslutas med bl a ytterligare personuppgifter/.
Klartext. Nu inleds långa månader av påstådd spaning kring Anti Avsan, med ett par spanare som vet hela sanningen men för formens skull tvingas hålla masken: ”Säger du Avsan, Olle Alsén, det kan vi väl aldrig tänka oss…” ”Ni kan ju konfrontera Avsan med de båda unga vittnena” - jag kan citera Ölvebro ordagrant från ett bandat samtal från den 16 juni 1993:
Hans Ölvebro: Men vi har ju inte namnet som hon påstår, va…
Olle Alsén: Men det namnet som hon påstår, den personen måste ni ju kunna identifiera?
HO: Men det finns inte nån.
OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?
HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.
OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som en kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd ännu?
HÖ: Nä, det finns ingen anledning.
Jag blir yr. Den 21 december 1992 får Ölvebro, officiellt på papper, veta av Olle Alsén att Anti Avsan bör vara ett användbart tips. Men nu sitter Ölvebro den 16 juni 1993, nära sex månader senare, och säger till Olle Alsén dels att ”det finns inte nån”, dels ”nä, det finns ingen anledning” /att höra denna person/.
Till denna kolsvarta sak hör att Anti Harald Avsan faktiskt hördes den 14 juni 1993, av rikskrims folk.
Ni har lyssnat till kriminalkommissarien Hans Ölvebro, med regeringens uppdrag att lösa mordet på statsminister Olof Palme.
Precis så här mörk är denna sak. Precis så.
Sven Anér
HJälp mig, Monica – ja, inte mig, utan det här arma svenska folket! Sven
Dekorimaärendet leder till skrämmande slutsatser
1.6.2011. Det har blivit juni, och DE SAMMANSVURNA har blivit tryckt uppe i Falun. Men jag har inte sett den än, nere på Hjelmbergstorpet, det har varit för många röda dagar i vägen; den 3 juni ska den komma till förlagsdistributionen i Göteborg, och den 7 juni, efter den sista anhopningen av helgdagar, ska den finnas i brevlådorna.
Försäljningen har kommit i gång fast ingen ännu har sett boken; ett tjugotal ex är sålda i förväg. mitt brev till Kerstin Skarp ligger och ekar. Skarp leder en förundersökning i brottmål, vilket inte bör vara en sinekur.
Den grundläggande paragrafen är rättegångsbalken 23:2, som lyder:
Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevis skall vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
Jaha, låt se då hur paragrafen passar in på vice RÅ Kerstin Skarp och den av henne ledda förundersökningen i Palmeärendet:
”vem som skäligen kan misstänkas för brottet”. Här kommer då först den falska förhistorien in, med det av Svea Hovrätt avfärdade åtalet mot Christer Pettersson. Trodde inte åklagarna, den gången, på sina misstankar? Säg det. Misstänker de än i dag Christer Pettersson? Nej. Åklagarna, inklusive i allra högsta grad Kerstin Skarp, har aldrig i verkligheten trott på Christer Pettersson som Olof Palmes mördare, men de har varit tvungna att hålla skenet uppe.
Därför har vi, allt sedan 1998, levt i en låtsassituation, där RÅ för formens skull har låtsats driva förundersökningen vidare mot okänd gärningsman, dock utan att ge Christer Pettersson upprättelse. Den upprättelsen, inte alltför himlastormande, kom från Svea hovrätt, uppenbarligen mot alla åklagares och polisers vilja. Så vad är det egentligen för förundersökning som sägs pågå i dag? Utan misstänkt person, för Anti Avsan duger tydligen inte.
Men vidare i lagboken.
”och om tillräckliga skäl skall föreligga för åtal mot honom” – ja det är ju den otroligt känsliga knäckfrågan. Skarp och hennes över- och underordnade hävdar givetvis att tillräckliga skäl inte föreligger mot Anti Avsan samt, kan man anta, att skäl mot någon annan person heller inte föreligger. Då kan jag ju fråga mig vad Kerstin Skarp egentligen gör. Hon svarar inte på mina mycket klara och tydliga förfrågningar, hon har inga andra misstänkta personer att ta till. En av hennes sysslor är att med långa mellanrum skriva till mig och förklara mig lagd till handlingarna, ad acta. Någon ”bevisning som vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang” finns onekligen heller inte, enligt Skarp.
Om jag själv får placera mig som engagerad representant för den svenska allmänheten (och det vore kanske rimligt) frågar jag mig i detta läge om denna förundersökning över huvud taget kan fortsätta i obestämd tid framåt. Vad väntar Skarp på? Ett nytt tips från allmänheten? Andra tips än dem mot Christer Pettersson som riksåklagaren vandrade upp med till HD en gång i världen, för 13 år sedan? Nej, de bevisen är tunnsådda i dag.
Får förundersökningen enligt min lagbok fortsätta in i evigheten? Har saken förutsetts, granskats? Låt se. Den grundläggande bestämmelsen hittar jag i 23.4, andra stycket, som mycket kortfattat meddelar:
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.
Så var det med det. Tjänar en förundersökning inte längre något syfte så lägg ner den. Omedelbart. Och ett sådant fall, där förundersökningen just inte tjänar något syfte, är väl rimligen Palmeärendet. Det finns ingen bra ny misstänkt, säger RÅ. Ja, lägg då ner. Det är min lekmannasynpunkt, i varje fall.
Över huvud taget är en i över 25 år bedriven förundersökning givetvis en anomali. Själva tanken med en förundersökning måst vara att en misstänkt person förundersöks inför ett åtal. Saknas misstänkt tappar förundersökningen all substans, och kvar står – ja vad då? Lite byråkrati, kanske? Det är nog allt.
Kerstin Skarps enda intresse, enda åtgärd, har sedan 1999, då granskningskommissionsrapporten kom, varit att enbart hänvisa till den påstådda förundersökningssekretessen. Detta årslånga tigande står dock i bjärt kontrast mot den mycket markerade talträngdhet som under de många Christer Pettersson-åren kännetecknade RÅ-åklagare som Jörgen Almblad och Anders Helin, till exempel. Dessa båda kunde alltid tillfrågas om läget i Christer Pettersson-utredningen varefter svaren, om än vaga och flummiga, började flöda i strida strömmar, ”i förundersökningen har vi i dag funnit” osv.
Men det var då det, när särlingen från loftgången i Rotebro fanns att tillgå. När RÅ-ämbetet fått utstå den enorma förödmjukelsen att tvingas släppa Christer Pettersson fanns ingen annan motåtgärd än att åtminstone hålla tyst om den förundersökning som i praktiken hade svalnat av, hade stelnat. Jag har försökt använda det här argumentet mot Kerstin Skarp: varför inte tyst den gången, men tyst i dag? Jag har aldrig fått något bra svar mer än att ”nu är det så här”, som mamman till ungen då hon saknar argument.
Lägg ner förundersökningen! Det kan inte bli värre. Ersätt med något helt annat, t ex en minutiös och opartisk internationell granskning!
Till slut en synpunkt på Anti Avsan vid Dekorima. Polis och åklagare har alltid vidhållit att de ingenting vetat om huvudvittnena Anneli och Anki förrän mot slutet av november 1992, sex år efter mordet. Men i själva verket, eftersom polismannen Anti Avsan onekligen från begynnelsen varit deras man. så har de låtsats vara helt ovetande, o så ovetande fram till den dag då Olle Alsén i skrivet dokument meddelade för diarieföring och arkivering att ett avgörande viktigt vittnesmål finns från dödsminuterna vid Dekorima!
Oj då, det var väldigt, säger då spaningsledaren Hans Ölvebro och hans närmaste ämbetsbroder Åke Röst, det hade vi inte en aning om, det kanske vi skulle ta och titta på…
Därefter börjar Ölvebro och Röst, med knapp styrfart, nalkas detta känsliga ämne, vilket blir än känsligare när Olle Alsén den 21 december 1992 kan meddela, i officiell skrivelse som får rikskrims diarienummer 1107-92:
Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade på skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034, i den mån han kan finska och – om flickornas påstående håller – bodde i /uppgifterna här uteslutna/.
Enligt Annelis uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30, en bit in på kvällen. /Alséns meddelande avslutas med bl a ytterligare personuppgifter/.
Klartext. Nu inleds långa månader av påstådd spaning kring Anti Avsan, med ett par spanare som vet hela sanningen men för formens skull tvingas hålla masken: ”Säger du Avsan, Olle Alsén, det kan vi väl aldrig tänka oss…” ”Ni kan ju konfrontera Avsan med de båda unga vittnena” - jag kan citera Ölvebro ordagrant från ett bandat samtal från den 16 juni 1993:
Hans Ölvebro: Men vi har ju inte namnet som hon påstår, va…
Olle Alsén: Men det namnet som hon påstår, den personen måste ni ju kunna identifiera?
HO: Men det finns inte nån.
OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?
HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.
OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som en kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd ännu?
HÖ: Nä, det finns ingen anledning.
Jag blir yr. Den 21 december 1992 får Ölvebro, officiellt på papper, veta av Olle Alsén att Anti Avsan bör vara ett användbart tips. Men nu sitter Ölvebro den 16 juni 1993, nära sex månader senare, och säger till Olle Alsén dels att ”det finns inte nån”, dels ”nä, det finns ingen anledning” /att höra denna person/.
Till denna kolsvarta sak hör att Anti Harald Avsan faktiskt hördes den 14 juni 1993, av rikskrims folk.
Ni har lyssnat till kriminalkommissarien Hans Ölvebro, med regeringens uppdrag att lösa mordet på statsminister Olof Palme.
Precis så här mörk är denna sak. Precis så.
Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)