Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Ekot, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Tidningarnas Telegrambyrå. Detta brev går även för kännedom till Sveriges Författarförbund, Svenska Journalistförbundet samt Publicistklubben.
Chefredaktörer, Nyhetschefer!
Jag skriver i min egenskap av såväl aktiv frilansjournalist som författare och bokförläggare, och jag förväntar mig svar, i så fall det första från någon av de tio instanserna sedan jag inledde mitt arbete med ”Palmemordet. Affären Anti Avsan” och, nu i dagarna, med ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, båda utkomna på mitt eget förlag.
Låt mig kort beskriva frilansjournalisters och författares relation till chefredaktörer och nyhetschefer, som jag ser den. Nyhetsmedier kan i längden inte fungera utan tillgång till de medarbetare som finns att tillgå på den fria marknaden, och det går kanske rent av att säga att medieredaktörer har en form av ansvar gentemot dessa fria personer, i varje fall bör de rimligen läsa det material som ställs till deras förfogande.
Tyvärr befinner jag mig själv, som författare och nyhetsjournalist, mycket långt ifrån denna ideala tingens ordning. Mina scripta blir inte publicerade, mina brev blir aldrig besvarade, jag blir aldrig sökt per telefon. Jag känner mig befinna mig i ett vakuum ; nå, det är aldrig synd om en journalist, lyder ett möjligen klokt tänkeord.
Men ett annat vakuum uppstår, som blir så mycket större, mer vittsyftande och djupt väsentligt, nämligen den uteblivande bevakningen av Sveriges i särklass största och svartaste mord någonsin, nämligen den polisiära avrättningen av Olof Palme den 28 februari 1986 utanför en färghandel på Sveavägen som blivit klassisk: Dekorima.
Om mordet skrivs eller talas ej, om Sven Anérs texter skrivs eller talas ej i de medier jag approcherar. Det går inte att approchera ett vakuum. Varför får jag ingen kontakt?
Jag anser att problemet är detta: Sveriges stora medier vet hur mordet kommit till, gått till samt fördolts. Ingen av mina adressater tror i dag på myten om Christer Pettersson, men det öppna desavouerandet av den officiella statliga versionen skulle, det vet dessa medier, virvla upp så mycket av den slutliga skammens damm över Sverige hela administration, över Sveriges alla administratörer, att medierna, praktiskt taget alla medier, väljer utvägen att inte gå in i sakkontroll, väljer att inte skriva en rad, yttra ett ord.
Utväg? Nej, det är sannerligen ingen utväg, lika litet som strutsen hittar någon utväg i sanden. Sveriges ledande medier tar täten, och i deras ynkliga spår följer praktiskt taget alla, till storleken mindre medier, från Haparanda till Ystad. Notabla undantag utgör radikala organ tämligen långt ut på vänsterkanten – Proletären, Flamman – samt det miljöpartiet närstående Miljömagasinet, men vad som där sägs sprids endast i snäva cirklar.
Då föreslår jag att mina adressater svarar på mina nedanstående mycket koncentrerade frågor:
Nr 1: Tror ni att det var Christer Pettersson som sköt Olof Palme?
Nr 2: Tror ni att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme? (Jag har vid flera tillfällen skrivit motsvarande i brev till förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, som dock på intet vis dementerat mitt påstående.)
Nr 3: Avser ni att, någon gång, gå in i detta skrämmande, svarta drama och med egna kvalificerade resurser i detalj kontrollera mina uppgifter samt därefter författa egna texter?
Nr 4: Eller avser ni att för all framtid publicistiskt begrava mordet på Olof Palme i skräpkammaren för ointressanta, påstått ouppklarade mord?
Nr 5: Anser ni, i likhet med mig, att det de facto uppklarade Palmemordet ligger som ett permanent åskmoln över svensk journalistik, svensk samhällsforskning (som genom myndigheters hemlighetsmakeri hålls utanför), svensk heder?
Jag önskar nu svar. En levande samhällsdebatt bygger på kontakter mellan parter, på interkommunikation.
Djupt oroad, sedan 65 år kollegial hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Tel-fax 0174-500 66.
När journalister och medier lierar sig med statsmakten har demokratin slutat att fungera..
SvaraRaderaMan slår upp Littorin som säkerhetsrisk och möjligt utpressningsoffer.. men i Palmeärendet är utpressningsrisken mycket större.. och hela spelplanen alltför oöverskådlig för att t ex underrättelsetjänsten ska kunna använda Palmeärendet som flugpapper för aktiviteter från den resursstarka organiserade brottsligheten och kartäggning av extrema politiska organisationer.. vilket man får ta för givet att det är en av de nutida strategierna bakom mörkläggningen..