Fruktad sanning

23.6.2011.

Det regnar över Uppland dagen före midsommarafton. Ett drömväder för de små grodorna, men knappast för deras ringdansande människor.

Jag ser ut på regnet och undrar: Vad händer egentligen med Sverige när den totala svarta sanningen kring Palmemordet och dess efterverkningar står klara för våra tio miljoner, från Haparanda till Ystad? Vad händer?

Anledningen till den svenska regeringens och den svenska administrationens, åklagarnas, polisens, domarnas tystnad är förstås att den av överheten så fruktade sanningen kommer att likt en andlig tsunami välla in över landet. Då ska den svenska allmänheten upptäcka att allt varit skoj från första början, ett ganska genomskinligt arrangerat skoj, som inte officiellt har fått bli upptäckt.

Här ska denna svenska allmänhet plötslig, en morgon, få veta att polismannen Anti Avsan sköt statsminister Olof Palme till döds vid Dekorima, lejd av VIP-personer inom statsförvaltningen – hur klarar ett lands styre av detta? Ett lands grundfalska styre? Vem ska ta över styret?

Ja, svaret kan bli t ex vänsterpartiet eller miljöpartiet, de har väl ändå ingen slev med i byken? Nja, det är en stor fråga. Motfrågan kommer omedelbart: varför har de ingenting sagt, i 25 år? Jag har i min ringa mån försökt entusiasmera Ohly, Eriksson och Wetterstrand att slå nävar i bord, men ingenting har hänt. Miljömagasinet har, framför allt genom Bo Alvberger, hållit ett rejält fönster öppet. Men Miljömagasinet formulerar inte miljöpartiets policy, och från partiets ledning har sedan i varje fall millennieskiftet inte hörts ett knyst.

Det ligger en perenn vapenvila, perenn stiltje i Palmeärendet, inte antydan till il krusar ankdammen. Radikala vänstertidningar agerar och reagerar, men de blir aldrig citerade.

Så, när upplösningen kommer, hur ska den hanteras? Och av vem? Det är detta som ligger bakom: rädslan för folkets vrede. På vartenda plan, varenda nivå kommer ilskan att breda ut sig:

Hur kunde ni falskeligen anklaga Christer Pettersson och försöka lagföra honom i minst tio år? Hur kunde ni förmå en piketpolis, med bakgrund i baseballigornas moraliska gungfly, att skjuta en statsminister? När Sven Anér anklagade Anti Avsan 2007-2008, varför slog ni inte till med en rejäl rättsprocess? Vad har justitieministrar gjort i ett kvartssekel? Satt in departementets eget kontrollorgan, polisenheten? Inte. När Sven Anér slog kraftigt larm i Svenska Dagbladet så tidigt som sommaren 1989 om den falska anklagelsen mot Christer Pettersson, varför reagerade inte rättssamhället den gången? Osv.

Den svenska statens svar har i stället skrivits av vice RÅ, i magsurt stingsliga ordalag:

Som svar på din fråga kan jag endast meddela, vilket jag gjort tidigare, att jag inte bemöter enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningen.

Med vänliga hälsningar till denne sorgligt envise Sven Anér. Att regeringen inte går till rejäl rättslig attack mot den envise visar hur sjuk saken är. En process skulle omedelbart medföra att en flod av ”hemlig” dokumentation skulle välla in över domstolar och allmänhet, och detta måste förstås skys som pesten.

Jag har tänkt ibland: Vad skulle hända om jag tog mig orådet före att skriva helt osanna texter? Jag tror inte att något skulle hända. Sven Anér får inte röras, tycks det. Jag fortsätter med mina sanningar.

Regnet består och Palmetystnad råder.

Sven Anér