Palmemordet: Stängt!

27.6.2011. Jag har nyligen visat hur ting, som kunde omtalas och beskrivas öppet för säg tjugo år sen, nu är tabu i de stora mediernas spalter. Tommy Lindströms helt otroliga eskapader vållade för ett tiotal år sedan inga häpna utrop, ”ja visst, så var det” blev de mycket lugna kommentarerna.

Men i dag har två ting skett. De gamla rapporterna har bleknat i våra minnen, och våra minnen uppfriskas inte. Det verkar som om medierna är tillbaka i det absoluta Christer Pettersson-tänkandet (läs om hr Nässéns bedrifter!).

Jag ger ett konkret exempel. En god vän som ägnar mycket tid åt Palmeärendet, skriver till mig och erinrar om det stora reportaget i Expressen den 8 oktober 1996, alltså tio år efter Palmemordet. Expressen beskriver tio poliser i sammanhanget; jag återger ur den gode vännens text:

I Expressenartikeln pekas tio poliser ut, dock ej med namn och endast med suddig bild, men att döma av beskrivningarna var det/(jag anonymiserar här enligt granskningskommissionens metod/ förutom Stefan S fråga om följande personer: Kjell-Arne K, Stefan Å, Bo A, Th P, Chr D, Kjell Ö och Claes D – samtliga mer eller mindre kända i polisspårssammanhang. Om den 38-årige polismannen, som ser ut att vara identisk med Stefan S, kan man läsa följande: ”Arbetar i dag som polisman i Blekinge. I början av 80-talet ingick han i Baseballigan. Hade inre tjänst och skötte samordningen natten då Palme mördades. Har besökt Sydafrika och lovordat rasistregimen där. Hans vapen har provskjutits av Palmeutredarna.

Den promemoria, ur vilken det här utdraget är hämtat, har på sin tid överlämnats till den statliga granskningskommissionen. Då var de fullständiga namnen utsatta. Kommissionen tog aldrig upp promemorian på ett samlat sätt.

Detta var Expressenartikel nr 1. Jag kommer nu till Expressenartikel nr 2, som dock aldrig kom på pränt. I samband med utgivningen av andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” blev jag mycket oväntat uppringd av en medarbetare på Expressens politiska reportage. Han sa att Expressen tänkte göra ett stort reportage kring min senaste bok och undrade om jag ville vara med. Det ville jag ju.

Jag hölls sedan på sträckbänken under ett par veckor, medan Expressen-reportern då och då ringde mig och meddelade att det hade kört ihop sig men att allt snart skulle vara klart. Så ringer han en sista gång och berättar att ”chefredaktören säger nej; han anser inte att nyhetsvärdet är tillräckligt stort” – en mycket uppenbar nödlögn. Tydligen hade det dragits i trådar, björntrådar.

Alltså: 1996 gick det att namnge tio påstådda polissammansvurna, men 2009 vågade Expressen inte skriva en rad. Vad hade hänt någonstans mitt emellan? Samtliga större medier måste på ett ganska handfast sätt ha fått veta att de skulle hålla fingrarna borta; inte en rad om Palmemordet! Under mellantiden hade vi haft en socialdemokratisk regering, en borgerlig, en socialdemokratisk och så en borgerlig igen – vilken regering var det som drog i nödbromsen?

Svårt att veta, men nog verkar det som om regering och opposition har hängt samtidigt i nödbromsen, oavsett vilka höjdare som suttit på taburetterna.

Det är förstås här det ligger. Ett demokratiskt land ska, enligt manualen, styras av en regering som möts av en opposition, det är det det går ut på. Men om ingen opposition hör av sig kan de viktigaste och allvarligaste frågor lösas utan minsta stök eller strul. Regering och opposition omfamnar varandra och tar en kaka till kaffet, medan levande demokrati seglar bort med molnen. Palmemordet.

Det är något av den sovjetryska encyklopedin i detta. Farliga texter raderas, rivs ut, och sanningen blir inte vad som hände utan vad som i efterhand fick stå i tryck att det hände. Det skrattade vi upplysta och demokratiska svenskar åt. Sen gör vår överhet samma sak. I Sovjet, fick vi höra, skriver tidningarna bara vad regeringen bestämmer.

I Sovjet?

En demokratisk svensk vattendelare kring 1995? Ja, jag tror det.

Sven Anér