Resningsförsöket i Palmeärendet – ett sjukt skämt

16.6.2011. Den som uppskattar sjuka skämt kan slå upp sidan 695 i Granskningskommissionens rapport och läsa ”Genomgång av resningsmaterialet”.

Där upplyses att den begäran till HD om resning i Christer Pettersson-ärendet

är till sin disposition överskådlig. Den består av 2733 sidor förhör i löpande paginering. Därutöver finns drygt fyrahundra sidor under rubriken skriftlig bevisning. Sammanlagt rör det sig alltså om ca 3150 sidor, vilket kan jämföras med förundersökningsprotokollet från 1989 som omfattade ungefär 3700 sidor. (Vissa dubbleringar förekommer.)

Där startar det sjuka skämtet. I ”Översikt” sägs

Tre i resningsnsökan åberopade vittnesmål avsåg direkta, ej tidigare kända, iakttagelser av Christer P under mordkvällen (Eva F, Bertil B och Christer K.)

En utgjordes av ett sedan tidigare känt vittne som gjort iakttagelser av Christer P under mordkvällen (Lennart G). Ett avser ett tidigare känt mordplatsvittne som numera sade sig känna igen Christer P från mordplatsen (Leif L). Ytterligare ett avsåg ett annat tidigare känt mordplatsvittne som, när han på TV sett polisens spaningsfilm av Chriwter P, sagt sig ha reagrat på ett sätt som kan tolkas till stöd för att han sett Christer P på mordplatsen (Jan A),

Förutom dessa åberopade vittnesmål finns det i resningsmaterialet ytterligare en uppgiftslämnare som pekar ut Chjrister P från mordkvällen. Det gäller Inga A, som numera identifierat Christer P som närvarande inne på biografen Grand omkring klockan 21, Pierre B som utpekat Christer P som gäst på en pizzeria på Sveavägen under mordkvällen, och Benny P, som uppgett att han stött ihop med Christer P ovanför Tunnelbanans trappor vid tiden för mordet. Dessa vittnesmål åberopades alltså inte i resningsärendet.

Under det att det vid tiden för rättegångarna endast fanns fyra personer som pekade ut Christer P från mordplatsen och dess närhet respektive Sveavägen och biografen Grand (Lisbeth Palme, Ljubisa N, Lars E och Roger Ö), finns det alltså numera ett relativt stort antal uppgifter av det slaget. Samtliga dessa utpekanden har tillkommit efter det att Christer P blivit allmänt känd som misstänkt för mordet (även Roger Ö:s utpekande skedde efter den tidpunkten).

Då börjar vi tänka till, och jag börjar med de fyra Sveavägen- och Grand-vittnena, som nu vädras på nytt och uppenbarligen tillerkänns värde. Jag tar dem i tur loch ordning:

Nr 1, Lisbeth Palme. Hennes vittnesmål är vid det här laget, då RÅ långt i efterhand går upp till HD, överkört och sänderkrossat. Svea Hovrätt trodde aldrig på Liabeth Palmes vitnesmål. Att då ens nämna detta ratade vittnesmål i en resningsansökan verkar milt talat obetänkt.

Nr 2: Ljubisa Najic, som var den förskrämde korvhandlaren på Sveavägen, har avgivit ett vittnesmål om att han sett Christer Pettersson på väg söderut i samband med paret Palme. Men Najic blev aldrig trodd i första omgången, vrför låta hoom paradera en gång till?

Nr 3: Lars Ericsson är flygledaren som ingalunda uttalar sig säkert om Christer Petterssons påstådda närvaro vid Grand, men som däremot är helt övertygad att det fjärde vittnet,

Nr 4: Roger Östlund, inte kom till Grand förrän långt efter mordet varför dennes uppgifter om Christer Pettersson måste vara såväl osanna som ointressanta.

Jag tar inte upp de tre nytillkomna vittnena som är helt ointressanta, och som inte heller granskningskommissionen fäster större avseende vid. Men så här ligger alltså saken. Endast stoft och damm återstår av resningsansökans 3150 (!!!) sidor.

Att riksåklagaren på ren svenska har mage att störa högsta domstolen med lumpet dravel av detta slag är inte så märkligt; RÅ gör givetvis allt för att rädda sitt ärrade skinn.

Men att inte granskningskommissiionen, tillsatt för att se på denna härva med friska ögon, inte sätter klackarna i backen är mera svårbegripligt, eftersom kommissionen måste ha insett att hela Christer Pettersson-affären och därmed hela Palmeutredningen varit just ett enda stort sjukt skämt, ja det är sannerligen ägnat att förvåna.

Kommissionen, läs den till JO i karriären befordrade Hans-Gunnar Axberger, huvudsekreteraren, borde ha sett inte bara att de nya vittnena är värdelösa (och det gör han faktiskt, om jag ska vara ärlig) utan också att RÅ biter huvudet av skammen genom att begära resning i ett mordärende där det är RÅ själv som står för mordarrangemangen och valet av syndabock: Christer Pettersson!

Här, som ofta, vill varken tankarna eller ordbehandlartangenterna hänga med. Något liknande har naturligtvis aldrig tidigare hänt. Att en åklagare begär resning i ett mål där mordet är åklagarens eget ansvar – ja, tangenterna krånglar.

Men, naturligtvis: vad jag här snabbt har skildrat har varit en av anledningarna – och antagligen en mycket viktig anledning – till att åklagare och polis till varje pris vill undvika klarhet, debatt.

Granskningsrapporten avslutar sin bdskrvning av resningsärendet på sidan 717 med dessa ord:

Palmeutredningen har tillfrågats huruvida advokaten (Bertil B:s advokat) arvoderades av Palmeutredningen. Så visade sig vara fallet. PU hade mot räkning utbetalat cirka 40 000 kronor för advokatens biträde åt Bertil B i samband med förhören.

Nu får ni hänga med, tangenter! Polisen betalar alltså, med RÅ:s goda minne, ut 40 000 kronor i advokatersättning till ett vittne i en mordutredning där polis och RÅ själva är de sammansvurna – tala om syndapengar. Men det var ju bra pengar till advokaten, som inte är namngiven.

De 40 000 har jag och du, som läser detta, betalat på skattsedeln.

Jag slutar där. Tangenterna klarar inte mer text uppe i skyn.

Sven Anér