”Har han verkligen stått med vapen i hand?”

4.6.2011. Det är sommarsol och vi upplever den längsta långhelg som någonsin förekommit, tror jag. Kristi Himmelsfärdsdag, klämdag då få arbetade, pingstafton, pingstdag samt en nybliven nationalhelgdag, fem dagar, grundade på den statsreligion som i dag har bleknat. Min dygnsrytm vacklar. DE SAMMANSVURNA, som skulle ha kommit den 31 maj från tryckeriet, är fördröjd fram till i varje fall den 7 juni, och klockan vill gå lite sakta.

Jag tar återigen fram Olle Alséns mycket långa ordagranna bandutskrifter, från de tidiga samtalen han hade med Anneli, innan Anki, som kände till Avsan, ännu var lokaliserad. De här samtalen löper medan Anneli är rädd för vad hennes väninna Anki ska säga när uppgifterna om Dekorima kommer fram, efter mer än sju år.

Det är alltså, än så länge i samtalen, endast Anneli som kommer till tals, medan Anki, som hade den helt centrala rollen vid Dekorima, inte kommer in i bilden förrän efter ett par månader.

Jag återger nu två oavkortade sidor ur Alséns till Hans Ölvebro formellt överlämnade utskrift, polisens numrering M  000303, av ett av de första bandade samtalen med Anneli, den 14 december 1992. Jag ändrar ingenting. Det här är vad Anneli sa strax före jul 1992, det här är ett utdrag ur de långa texter som Hans Ölvebro kunde läsa innan han tog helg. Gjorde han det? Det vet vi inte. Vad jag anser att vi i efterhand vet är att Hans Ölvebro redan var djupt och dramatiskt informerad om detta så otroligt väsentliga händelseförlopp, var informerad sedan nära sju år tillbaka. Men försökte hålla masken.

Anneli: Så det kan inte ha varit mer än sekund – några minuter alltså.

Olle Alsén: Så först gick ni ner från Kungsgatan och över Tunnelgatan och där stod han, och så vände ni då?

A: Just det . På grund av den där händelsen. Vi skulle haft tid på oss…

OA: Ni blev skrämda av honom?

A: Ja.

OA: Men hur går det då ihop med den där raggarbilen?

A: Hon har ett svagt minne av den där raggarbilen, Men hon var så upprörd över att jag inte noterade när hon sa att han hade pistol i handen, så jag sa bara ”ja, ja, ja”. Jag kommer ihåg att hon sa det men hon tyckte att jag skulle ha blivit mer rädd eller nånting, utan jag var bara förbannad. Jag blir så sällan förbannad, det kan vara bara när nån har lurat mej att göra nånting, just titta på en sån här film som dom vet att jag inte gillar.

OA: Så ni gick först över Tunnelgatan och sen vände ni tillbaka igen, men då borde nån ha sett er förstås. Några andra som var där? Men talade han fortfarande finska…

A: Hon visste att han var finsk så hon tilltalade honom direkt på finska.

OA: Och du hörde ju också att dom pratade finska?

A: Ja, ja, j. Du vet, jag lyssnar ju på en gång när dom pratar finska, det är så sällan man hör det.

OA: Hade han verkligen stått med vapen i handen, det låter nästan ofattbart förstås.

A: Han hade – nu när hon berättar hade han händerna i kors och liksom under armbågen sådär så att…

OA: Men också en walkie-talkie då?

A: Ja i den ena handen hade han walkie-talkien och i den andra pistolen och hon såg en skymt av pistolen då. Och han, tydligen, var väldigt nervös.

OA: Och han hade skinnjacka?

A: Ja.

OA: Ja, det måste väl ändå varit den där som sköt fast det låter lite konstigt förstås.

A: Vad är det som låter konstigt?

OA: Ja, dom flesta som har skildrat det tycker ju att den som sköt eller sprang in där hade nån lång rock eller åtminstone en ganska lång rock som fladdrade, eller ganska lång, fast några talar om jacka – men ingen om skinnjacka.

A: Ja. Men det är väl ingen som var nära honom så som vi var. Det kan ju vara – alla finnar har, för det mesta, en halvlång skinnjacka som är ganska – hon sa bara skinnjacka, jag frågade inte mer. Men jag tror inte du ska notera den här historien för mycket för – hon kommer ihåg det så här.

OA: Hade han nån mössa eller?

A: Nä jag frågade inget sånt.

OA: Men hon är inte särskilt rädd för honom nu, va? Om hon inte ens vet vad han heter så vet han väl ännu mindre vad hon heter.

A: Ja just (plus något otydligt).

OA: Har hon verkligen glömt bort vad han heter?

A: Jaa. Och, vad heter det, hon kan väl i så fall ta reda på det men jag tror inte att det är så lämpligt att hon tar reda på det.

OA: Men – du kan inte fråga henne nån gång i framtiden om jag får prata med henne?

A: Hähähä, du är så nyfiken.

OA: Ja, det är jag. Men ibland undrar jag om ni kanske hittar på hela historien, men det är väl lite väl mycket?

A_ Nej. Så här är det, va. Jag har egentligen inte sagt nånting till dej. Och jag vill inte komma ut att vi har berättat nånting. Men det jag har sagt är enligt min version av händelsen – och det är sant att vi träffade på honom, och det är sant att vi pratade med, eller rättare sagt, hon pratade med honom och sen att vi gick därifrån och att – två tre minuter efter högst så hörde vi…

A: Skott, ja.

A: Ja - och då började vi springa och så stannade vi upp. Och sen, att vi gick över gatan där minns inte jag, utan jag minns att när vi stannat upp var vi uppe på Sergels torgs platta där, ovanför, för att vi skulle liksom mot tåget och – men hon minns inte det, utan det kan ju vara så att vi minns lite olika, hon påstår (otydligt), men det enda vi har gemensamt ät är att vi råkade gå ner dit och träffade honom precis där utanför…

A: Och vände om.

A: Ja, då blev båda rädda, men av olika anledningar, jag blev förbannad (skratt) och hon blev rädd för den där pistolen...

QA: Du såg inte pistolen?

A: Nej. Det var hon som såg den.

OA: En lärare som heter Morelius stod tvärs över gatan, han såg några flickor, kvinnor som gick förbi, men han såg bara söderut men han såg inte – det är klart att ni kan ha gått innan han hann börja tänka på något – han såg några som gick uppåt /söderut/, alltså upp mot Segels torg.

A: Ja, just det, det är så jag minns att vi gjorde.

Jag slutar utskriften där, och reflexionerna kommer. Den väsentliga reflexionen är kanske den här:

Om Hans Ölvebro verkligen inte hade känt till den här märkliga incidenten borde han ju omedelbart ha sett till att avbryta Olle Alséns långa, pågående serie av samtal, ta in Anneli för strikta polisförhör, ta tag i saken över huvud taget. Nu gör han ingenting, mer än att ta emot alla Olle Alséns utskrifter och liksom slött acceptera Olle Alsén som fullgod polisman! Över jul och alla helgerna släpper han Palmemordets ena huvudvittne, när hon borde ha suttit i timma efter timma framför polisens bandspelare?

Jag säger naturligtvis inte att jag menar att Olle Alsén gjorde ett dåligt jobb, precis tvärtom. Men polisen borde väl själva höra sina egna huvudvittnen? Frågan blir absurd när den uttalas.

I själva verket är Olle Alséns bandade samtal med först Anneli och så småningom med Anki en ovärderlig guldgruva, till stor del outforskad. Jag återger korta delar i °Affären Anti Avsan”, men det mesta är fortfarande opublicerat, och jag är ingalunda säker på att jag sett allt.

Det nu återgivna samtalet har just de kvaliteter som kännetecknar ett första förhör: naturligt, mänskligt, med några naturliga korrigeringar och osäkerheter. Det förhör som polisen borde ha gjort.

Varför var Ölvebro ointresserad, för egen och för sina underordnades del? Det kan bara finnas en förklaring, menar jag. Därför att han redan visste, i detalj, hur landet låg. Han var utredaren som redan visste hur en utredning skulle utfalla. Detta är ett av Palmemordets värsta inslag, en av Palmeutredarnas värsta synder.

Medan jag skriver, i lördagsvärmen, ringer en person som visar sig vara läkare, barnläkare. Vi diskuterar mailen, de evigt återkommande mailen, i ”Affären Anti Avsan”. Läkaren säger:

”Du skriver sakligt, knappast upprört, Blir du aldrig bitter?”

Bitter? Jag tänker efter – nej, jag tror inte det. Förbannad, som Anneli, visst. Bitter blir en människa inför det totala misslyckandet, som inte går att ändra på. Men jag ser, och har alltid sett, ett hopp om en lösning. Nej, inte bitter utan hoppfullt förbannad, kan det vara en korrekt beskrivning?

Sven Anér