Dekorimaärendet leder till skrämmande slutsatser

1.6.11. Monica Gunne AB – läs detta är du snäll! Det är först i dag, vid ny genomläsning och kontroll, som jag fattar vidden av detta elände, framför allt avslutningen på det här inlägget. Rena, klara, kalla lögner på en avgörande brännhet punkt!

HJälp mig, Monica – ja, inte mig, utan det här arma svenska folket! Sven



Dekorimaärendet leder till skrämmande slutsatser

1.6.2011. Det har blivit juni, och DE SAMMANSVURNA har blivit tryckt uppe i Falun. Men jag har inte sett den än, nere på Hjelmbergstorpet, det har varit för många röda dagar i vägen; den 3 juni ska den komma till förlagsdistributionen i Göteborg, och den 7 juni, efter den sista anhopningen av helgdagar, ska den finnas i brevlådorna.

Försäljningen har kommit i gång fast ingen ännu har sett boken; ett tjugotal ex är sålda i förväg. mitt brev till Kerstin Skarp ligger och ekar. Skarp leder en förundersökning i brottmål, vilket inte bör vara en sinekur.

Den grundläggande paragrafen är rättegångsbalken 23:2, som lyder:

Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevis skall vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

Jaha, låt se då hur paragrafen passar in på vice RÅ Kerstin Skarp och den av henne ledda förundersökningen i Palmeärendet:

”vem som skäligen kan misstänkas för brottet”. Här kommer då först den falska förhistorien in, med det av Svea Hovrätt avfärdade åtalet mot Christer Pettersson. Trodde inte åklagarna, den gången, på sina misstankar? Säg det. Misstänker de än i dag Christer Pettersson? Nej. Åklagarna, inklusive i allra högsta grad Kerstin Skarp, har aldrig i verkligheten trott på Christer Pettersson som Olof Palmes mördare, men de har varit tvungna att hålla skenet uppe.

Därför har vi, allt sedan 1998, levt i en låtsassituation, där RÅ för formens skull har låtsats driva förundersökningen vidare mot okänd gärningsman, dock utan att ge Christer Pettersson upprättelse. Den upprättelsen, inte alltför himlastormande, kom från Svea hovrätt, uppenbarligen mot alla åklagares och polisers vilja. Så vad är det egentligen för förundersökning som sägs pågå i dag? Utan misstänkt person, för Anti Avsan duger tydligen inte.

Men vidare i lagboken.

”och om tillräckliga skäl skall föreligga för åtal mot honom” – ja det är ju den otroligt känsliga knäckfrågan. Skarp och hennes över- och underordnade hävdar givetvis att tillräckliga skäl inte föreligger mot Anti Avsan samt, kan man anta, att skäl mot någon annan person heller inte föreligger. Då kan jag ju fråga mig vad Kerstin Skarp egentligen gör. Hon svarar inte på mina mycket klara och tydliga förfrågningar, hon har inga andra misstänkta personer att ta till. En av hennes sysslor är att med långa mellanrum skriva till mig och förklara mig lagd till handlingarna, ad acta. Någon ”bevisning som vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang” finns onekligen heller inte, enligt Skarp.

Om jag själv får placera mig som engagerad representant för den svenska allmänheten (och det vore kanske rimligt) frågar jag mig i detta läge om denna förundersökning över huvud taget kan fortsätta i obestämd tid framåt. Vad väntar Skarp på? Ett nytt tips från allmänheten? Andra tips än dem mot Christer Pettersson som riksåklagaren vandrade upp med till HD en gång i världen, för 13 år sedan? Nej, de bevisen är tunnsådda i dag.

Får förundersökningen enligt min lagbok fortsätta in i evigheten? Har saken förutsetts, granskats? Låt se. Den grundläggande bestämmelsen hittar jag i 23.4, andra stycket, som mycket kortfattat meddelar:

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

Så var det med det. Tjänar en förundersökning inte längre något syfte så lägg ner den. Omedelbart. Och ett sådant fall, där förundersökningen just inte tjänar något syfte, är väl rimligen Palmeärendet. Det finns ingen bra ny misstänkt, säger RÅ. Ja, lägg då ner. Det är min lekmannasynpunkt, i varje fall.

Över huvud taget är en i över 25 år bedriven förundersökning givetvis en anomali. Själva tanken med en förundersökning måst vara att en misstänkt person förundersöks inför ett åtal. Saknas misstänkt tappar förundersökningen all substans, och kvar står – ja vad då? Lite byråkrati, kanske? Det är nog allt.

Kerstin Skarps enda intresse, enda åtgärd, har sedan 1999, då granskningskommissionsrapporten kom, varit att enbart hänvisa till den påstådda förundersökningssekretessen. Detta årslånga tigande står dock i bjärt kontrast mot den mycket markerade talträngdhet som under de många Christer Pettersson-åren kännetecknade RÅ-åklagare som Jörgen Almblad och Anders Helin, till exempel. Dessa båda kunde alltid tillfrågas om läget i Christer Pettersson-utredningen varefter svaren, om än vaga och flummiga, började flöda i strida strömmar, ”i förundersökningen har vi i dag funnit” osv.

Men det var då det, när särlingen från loftgången i Rotebro fanns att tillgå. När RÅ-ämbetet fått utstå den enorma förödmjukelsen att tvingas släppa Christer Pettersson fanns ingen annan motåtgärd än att åtminstone hålla tyst om den förundersökning som i praktiken hade svalnat av, hade stelnat. Jag har försökt använda det här argumentet mot Kerstin Skarp: varför inte tyst den gången, men tyst i dag? Jag har aldrig fått något bra svar mer än att ”nu är det så här”, som mamman till ungen då hon saknar argument.

Lägg ner förundersökningen! Det kan inte bli värre. Ersätt med något helt annat, t ex en minutiös och opartisk internationell granskning!

Till slut en synpunkt på Anti Avsan vid Dekorima. Polis och åklagare har alltid vidhållit att de ingenting vetat om huvudvittnena Anneli och Anki förrän mot slutet av november 1992, sex år efter mordet. Men i själva verket, eftersom polismannen Anti Avsan onekligen från begynnelsen varit deras man. så har de låtsats vara helt ovetande, o så ovetande fram till den dag då Olle Alsén i skrivet dokument meddelade för diarieföring och arkivering att ett avgörande viktigt vittnesmål finns från dödsminuterna vid Dekorima!

Oj då, det var väldigt, säger då spaningsledaren Hans Ölvebro och hans närmaste ämbetsbroder Åke Röst, det hade vi inte en aning om, det kanske vi skulle ta och titta på…

Därefter börjar Ölvebro och Röst, med knapp styrfart, nalkas detta känsliga ämne, vilket blir än känsligare när Olle Alsén den 21 december 1992 kan meddela, i officiell skrivelse som får rikskrims diarienummer 1107-92:

Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade på skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034, i den mån han kan finska och – om flickornas påstående håller – bodde i /uppgifterna här uteslutna/.

Enligt Annelis uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30, en bit in på kvällen. /Alséns meddelande avslutas med bl a ytterligare personuppgifter/.

Klartext. Nu inleds långa månader av påstådd spaning kring Anti Avsan, med ett par spanare som vet hela sanningen men för formens skull tvingas hålla masken: ”Säger du Avsan, Olle Alsén, det kan vi väl aldrig tänka oss…” ”Ni kan ju konfrontera Avsan med de båda unga vittnena” - jag kan citera Ölvebro ordagrant från ett bandat samtal från den 16 juni 1993:

Hans Ölvebro: Men vi har ju inte namnet som hon påstår, va…

Olle Alsén: Men det namnet som hon påstår, den personen måste ni ju kunna identifiera?

HO: Men det finns inte nån.

OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?

HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.

OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som en kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd ännu?

HÖ: Nä, det finns ingen anledning.

Jag blir yr. Den 21 december 1992 får Ölvebro, officiellt på papper, veta av Olle Alsén att Anti Avsan bör vara ett användbart tips. Men nu sitter Ölvebro den 16 juni 1993, nära sex månader senare, och säger till Olle Alsén dels att ”det finns inte nån”, dels ”nä, det finns ingen anledning” /att höra denna person/.

Till denna kolsvarta sak hör att Anti Harald Avsan faktiskt hördes den 14 juni 1993, av rikskrims folk.

Ni har lyssnat till kriminalkommissarien Hans Ölvebro, med regeringens uppdrag att lösa mordet på statsminister Olof Palme.

Precis så här mörk är denna sak. Precis så.

Sven Anér