Martin Jönsson – Palmeärendet har nu nått vägs ände. Situationen är ohållbar. Vad som hänt och händer kan ju heller inte på något sätt skyllas på mig eller hänföras enbart till mig.
Jag finns, som du ser, inte med i den så att säga aktiva bilden. Jag gör inga egna påståenden, som skulle kunna vara felaktiga, i sammanhanget, utan noterar endast vad Leif GW sagt och vad rikspolischen eller RÅ inte sagt. Detta är refererande journalistik, som inte kan kasts tillbaka på mig själv.
I detta läge menar jag, återigen, att det vore den stora tidningen Svenska Dagbladets sak, hederssak, att gå in i det dokumentära materialet. Mycket är ännu outforskat, naturligtvis främst beroende på att polis och RÅ lägger locket på den centrala Dekorima-dokumentationen.
Jag minns med ganska angenämt vemod hur det på Dagens Nyheters nyhetsredaktion på 40-talet vid stora händelser avdelades 3-4 man, som sattes i nattreporterrummet att ringa, forska, skriva. Samarbetet stimulerade och resultat uppnåddes.
Tänk om något liknande kunde göras i dag, på SvD:s allmänna redaktion!
Jag blir i dag aldrig, aldrig motsagd, Martin Jönsson!
Kollegial och engagerad hälsning! Sven Anér
Sven Anér – en enskild person
Den 17 juni skriver förundersökningsledaren i Palmeärendet, Kerstin Skarp, det här brevet till mig:
Angående ingivna skrivelser.
Du har inkommit med två skrivelser daterade den 29 respektive den 31 maj 2011 gällande förundersökningen avseende mordet på Olof Palme.
Du har i den ena skrivelsen ställt frågan om RÅ har något att invända mot de sakuppgifter som förekommer i en till skrivelsen bifogad bok.
Som svar på min fråga kan jag endast meddela, vilket jag gjort tidigare, att jag inte bemöter enskildas synpunkter och kommentarer avseende förundersökningen.
Den bok som medföljde kommer att bifogas åklagarakten i aktuellt mål.
Med vänliga hälsningar Kerstin Skarp
Att kalla mig för ”enskild” i Palmesammanhanget är förstås den ultimata oförsyntheten. Allt för att reducera journalistisk aktivitet kring Palmeärendet till irrelevant och perifert skriveri, inget för en toppenjurist att bry sig om.
Att de svenska förundersökarna alltid värnat om vattentät sekretess kring denna förundersökning är inte sant. Motsatsen är sann. Genom åren har åklagare och poliser läckt som såll, och detta både innan Christer Petterson-ärendet gick till domstol och efter.
Hans Holmér, som inledningsvis var förundersökningsledare på polissidan, pratade hela tiden, från den famösa första presskonferensen då han visade upp mordvapentypen. Holmér fortsatte i två böcker, sin egen ”Olof Palme är skjuten!” samt sin för DN-journalisten Ann-Marie Åsheden dikterade (?) ”Jakten på Olof Palmes mördare”. Åklagarna Axel Morath, Solveig Riberdahl, Jörgen Almblad och Anders Helin var aldrig tysta, och polisens spaningsledare under många år, Hans Ölvebro, var alltid öppen för journalister; det finns tiotals bandutskrifter av Ölvebros samtal med journalisten Olle Alsén, och jag blev själv aldrig avvisad när jag sökte Ölvebro. De svar jag fick kunde alltid ifrågasättas, men det är en annan sak.
Nu återkommer alltså den nu sittande förundersökningsledaren Kerstin Skarp med det närmast barocka påståendet att förundersökningstystnad råder. Jag tar mig varje gång för pannan när jag får Skarps små meddelanden. Med hennes föregångare i ämbetet, Agneta Blidberg, satt jag en gång, strax efter millennieskiftet, en lång förmiddag i formellt sammanträde och fick en hel del informationer om hur förundersökningsledningen såg på detta stora ärende, men Kerstin Skarp har jag aldrig fått träffa, aldrig fått tala med.
Saken är förstås sjuk. Vid varje mord i Sverige i dag uttalar sig polis eller åklagare inom loppet av timmar, men Kerstin Skarp ska inte få uttala sig efter över 25 år! Som om hon skulle bestraffas om hon gjorde det?
Sanningen är att inget mord i Sverige har omgetts av så mycket ämbetsmannapladder som Palmemordet. Det är först under de senaste fyra, fem åren som effektiva munkavlar kommit i bruk.
Ett sjukt bruk. Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"