EU: ” We understand that the circumstances around Olof Palme´s death are of great importance to you…”

For The European Commission. And for ” Riksåklagaren”. The Swedish National Attorney.

30.4.2011. I receive, on April 30, the following letter from Olivier Tell, who is the Head of ”Unit B1, Judicial cooperation in criminal matters” at the ”Directorate-General Justice” of the European Commission, Brussels.

Brussels 12 Avr 2011.

Dear Mr Aner, Thank you for your letter of 08 December 2010 addressed to Vice-President Reding, who asked me to reply to you on her behalf. Please accept my apologies for this late response,

I have considered the contents  of your letter carefully. Whilst I can appreciate that the circumstances around Prime Minister Olof Palme´s death are of great importance to you, I regret to inform you that the European Commission has no competence to intervene in this matter. Under the powers of the Treaty on the functioning of the European Union (TFEU), Member States are responsible for the day to day administration of their justice systems. Therefore, we cannot intevene in a criminal matter which has and ought to be dealt with through the Swedish justice system.

I am sorry that I cannot be of further help and I hope that you understand our legal position.

Yours sincerely

Olivier TELL, Head of Unit

My answer:

May 1, 2011.  For Olivier Tell, Esq., European Commission, Directorate-General Justice, Head of Unit B 1: Judicial cooperation in criminal matters.

Sir, I thank you for your letter of April 12, and I note that you have ”considered the contents of my letter carefully”. I have one question, though. You say that you ”cannot intervene in a criminal matter” of this kind, and yet the scope of your unit is ”Judicial cooperation in criminal matters”. Which criminal matters can be handled by your unit when you say that you cannot touch the assassination of a state´s Prime Minister?

Mr Tell, I would very much appreciate a specific answer!  For it is a very specific matter! Swedish police have since 1990 maintained – and still maintains! – that Olof Palme was shot to death by alcoholic and drug addict Christer Pettersson, now deceased, while undisputable evidence shows, and has always shown, that police evidence that allegedly points at Christer Pettersson was falsely compiled by police officials themselves with the connivance of the National Attorney.

We are faced by a Moment 22. Swedish authorities will apparently never admit Christer Pettersson´s innocence since they would in that case commit themselves.

It is in view of this very dangerous Swedish national situation that I hereby once more ask for your assistance.  The Swedish people needs help, but the Swedish state refuses help.

Would it not be possible for

”Unit B1: Judicial cooperation in criminal matters”

to act in this State Member matter of great importance?

This letter also goes to the Swedish National Attorney, who is directly in charge of this matter..

Please forward my regards to Vice-President Reding!

Yours very sincerely

Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden. (460)174-500 66.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

./. Encl. Copy of falsified document re spurious telephone tapping arranged by Swedish Police in conjunction with the Swedish National Attorney´s Office. Telephone conversation ”IN 2315 , 6, Roger-Okm–Sigge” never took place. Alleged conversation used in evidence by Swedish National Attorney to incriminate innocent Christer Pettersson in assassination of Prime Minister Olof Palme, Feb 28, 1986.

Olof Palme was, in fact, shot to death by Anti Avsan, then a police officer, to-day a Stockholm Judge and a Conservative Member of the Swedish Riksdag.

I invite reaction from The Swedish National Attorney, after reception of this letter. I am of course willing to stand trial, should The

1.5.2011.

Polisenheten vid justitiedepartementet: Jag översänder en skrivelse med bilagor som jag i dag tillställt Europakommissionen samt RÅ.

Jag vore tacksam för besked från polisenheten huruvida någon av de uppgifter som jag framlägger enligt enhetens mening är felaktig. Jag är efter mycket lång verksamhet som nyhetsjournalist angelägen om att alltid lämna korrekta sakuppgifter, varför jag alltså önskar ett klart besked från enheten i denna fråga.

Tack på förhand och engagerad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Bilagor: Brev till Europakommissionen och RÅ, brev från Europakommissionen till mig samt kopia av förfalskat telefonavlyssningsprotokoll.

Tankarna far i allt vidare cirklar

30.4.2011.

Det är sval solig sista aprilmorgon. Jag dröjer kvar i sängen medan halvsömnens tankar far. Jag måste gå upp och få en kopp kaffe, konkretion.

Jag känner problemet så här. Det går inte att plocka ut en central del ur Avsanaffären och låta detta vara detta. Alla delar måste med, all forntid, all nutid, all framtid. Följderna av affären Anti Avsan finns inbäddade i en evig spiral av kusliga händelser, där ingen är oviktig, ingen kan uteslutas.

Är alla detaljer verkligen viktiga? Är det viktigt att notera att Roger kl 23.15 mordkvällen säger till Sigge att ”han blöder som en gris°?

Ja. Det är viktigt. Därför att detta påstående endast är en handskriven sats på ett telefonavlyssningsprotokoll. Ett påstående utan sanning.

Kan jag säga det? Kan jag hålla fast vid det? Ja. Roger befann sig kl 23.15 mordkvällen någonstans på Sveavägens nedre del, sakta och osäkert släntrande norrut längs Sveavägens västra trottoar. Stökig, bråkande med punkare, bekymrad över ett finger han skurit sig i. Han befinner sig inte vid mynttelefonen på biografen Grand. Dit kommer han långt senare. 23.30.

Viktigt? Ja, därför att endast en grym verklighetsförfalskning, en grymt falsk myndighetsutövning, kan ha presterat och presenterat denna lögn. Som i sin påstådda förlängning placerar Christer Pettersson vid Grand ungefär kl 23.10 och som sveper in honom i det sly av falskhet som ska göra honom till påstådd statsministermördare.

Roger var aldrig vid Grand så tidigt, han kan aldrig ha sett Christer Pettersson före mordet. Allt är sken, med överarbetade effekter. Mot myndigheternas påståenden står fem påståenden från fem hederliga, nyktra vittnen, polisens egna vittnen: Roger dök upp först 23.30.

Där imploderar myndighetens stora svarta lögn – och där blir alla misstankar om en myndighetskomplott reella, Allt är arrangerat, i ond avsikt arrangerat. Jag har inte fel, kan inte ha fel på den stora avgörande punkten: den svenska staten placerar en syndabock i en situation där han i själva verket aldrig befann sig.

Jag skakar av mig morgondåset. Jag behöver inte vara rädd för att jag har fel, fel på någon avgörande punkt, den avgörande punkten. Allt är svart skoj. Allt? Ja. Därför att en så till synes otrolig historia som att en statlig myndighet i ond avsikt arrangerar falska bevis mot en oskyldig – ja, detta kan endast ske om skottet mot en statsminister, om hela dramat varit falskeligen iscensatt och regisserat från toppen.

Det är detta jag måste hålla fast vid. Ett medvetet tioårigt cyniskt trakasseri mot en oskyldig person visar skulden, brottet. Inte mördarens brott utan myndighetens brott.

Jag är ibland tvungen att göra en positionering av det här slaget, för att än en gång förvissa mig om att – ja, om att jag har rätt, vilket förstås inte är så väsentligt. Men förvissa mig om att den svenska allmänheten får veta att det var inom svenska myndigheters nät av lögner som Olof Palme föll död ned vid Dekorima, att det var där som ett korthus byggdes av lögners klossar, inte av hederliga tjänstemäns noggranna, hederliga tankar.

Jag märker att jag skriver med återhållen ilska. Bland annat därför att jag ser dem alla framför mig, hela den långa raden av medbrottslingar. Vad är den som författade Rogers påstådda telefonavlyssningsprotokoll annat än en medbrottsling? Vad är riksåklagaren, som medveten om hela affärens svärta sprang till högsta domstolen för att få Christer Pettersson fälld (ge oss resning, ge oss resning!), vad var den första tidens spaningsledare Hans Ölvebro när han vägrade konfrontera Anti Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena? Medbrottsling.

Jag märker att jag har skrivit en apologi över mig själv, ett försvar för kvartssekellånga tunga, aldrig avvisade beskyllningar. Därifrån kan jag med sans och balans dra ut ett antal konsekvenser. Här en: vad säger den kungliga familjen då den börjar inse att det var i kungens tromäns regi som kungens högste troman sköts vid Dekorima? Den frågan innehåller sprängstoff. Och så vidare i hotande konsekvensers räcka.

Stor falskhet, som kommer att ytterligare belysas i min kommande bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, i dag under produktion hos ScandBook i Falun.

Solen envisas med att skina, och snart springer de vitmössade nedför Carolinabacken en bit härifrån. Idyll mot mörk fond.

Sven Anér

Nu står det klart: morden på Catrine da Costa och Olof Palme är ingenting som angår den svenska allmänheten – och allra minst Sven Anér!

29.4.2011. Det avslöjande som nu går ut på bloggen är tungt, skakande.

När en oroad privatperson och en oroad yrkesjournalist begär ut underlag för hanteringen av Sveriges båda mest uppmärksammade mordhändelser, morden på Catrine da Costa och Olof Palme, visar det sig att konkret, skrämmande information som inkommit till den svenska polisledningen har fördolts, nonchalerats, aldrig noterats. Detta är den största skandalen i de samlade da Costa- och Palme-affärerna – och det vill inte säga lite!

Vi har haft skandalerna som drabbat obducenten, allmänläkaren och Christer Pettersson, men dessa skandaler har inte helt gått att skyla. Medan affärerna da Costa och Palme hittills kunnat behandlas som separata brott.

Men när jag, som engagerad nyhetsjournalist och författare, får anledning att direkt koppla mordet på Catrine da Costa till mordet på en dåvarande statsminister, med möjligheten att det i själva verket handlar om ett dubbelmord, ja då blir detta för mycket för en hårt pressad överhet. Administrationen och byråkratin slår slint, de enklaste rutiner sidsteppas, och av ett rättssamhälle kvarstår en ruinhög.

Överdriver jag? Och säger jag att de faktiskt rör sig om ett dubbelmord, med Anti Avsan som gärningsman i båda fallen?

Nej, det säger jag inte. Min djupa, genomgripande kritik ligger på ett annat plan. Jag kritiserar, från botten av min känsla för ett levande samhälle, avsaknaden av hut och heder i dagens svenska administration.

När de två i särklass mest uppmärksammade svenska morden bort underkastas de högsta åklagar- och polismyndigheternas granskning frångås och kringgås i stället lagens viktigaste och mest självklara regler, och underlåtenhetssynder, som förhoppningsvis vore otänkbara vid mindre uppmärksammade brott, får bli regel, i ett samhälle som stryps av nya, oskrivna lagar. ”Statsnyttans” lagar.

Bråka inte! Det är så här vi ska ha det. Påstådda sanningar har inget egenvärde om de stjälper vår rättsstat. Om det behövs ruckar vi på grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen (som har fått ett nytt och finare namn i dag!), förlegade sekretesslagar. En stat ska inte behöva bocka sig och huka för pappersregler. Sverige är den rättsstat vi gör det till, och över rättsstaten bestämmer dagens Rosenbad.

Jag ser tillbaka på de 27 åren av två stora olösta mord, och jag frågar mig: Hur länge har detta pågått, hur länge har detta lagtrots, initierat av landets högsta jurister och ämbetsmän, i själva verket pågått? Förmodligen från första sekund, inte bara av Palmemordet utan av da Costa-mordet. Påstådda mordbevis har fått tilltro om de passat in i från början uppritade mönster, medan faktiska bevis, som omedelbart hade kunnat fria de anklagade i båda affärerna, till synes utan undantag förvisats till skräphögen, eller ”slasken”, i polis- och åklagarjargongen.

Det kan tyckas paradoxalt, men det har blivit just denna härvas omfång, enormitet, som utgjort skyddet mot alltför närgången kritik. Visst, fel och klantigheter kan ha begåtts, shit happens. Men den genomgående, genomtänkta aktiva olagligheten? Nej, det där är idéer och gissningar från frustrerade journalister, inget att bry sig om. Så illa kan ingenting vara, betänk det, Sven Anér, som tydligen ser fan sticka upp med sin bocksvans bakom varje skrivbord på Rosenbad eller Polhemsgatan! Så är det inte. Samhället håller, och det gör så oberoende av dina ohemula anklagelser!

Men frågan är om inte hela denna sak i dag har börjat ta annan form, fått annan nyans. När den grå eminensen med så många plattformar och estrader, den svenska polisens högste kriminolog, professor Leif GW Persson, rent ut med sina gärningar visat sig vara totalt ointresserad av de lagar han är satt att värna, ja då har färden nedför dödsbacken börjat ta ordentlig fart.

Persson sitter och uppbär ett rejält arvode från TV 3 när han, tre gånger efter varandra, får höra nödrop från en orolig röst, med dubbla farhågor rörande Catrine da Costa och Anti Avsan. Men han tar aldrig kontakt, han ringer aldrig upp den oroliga, han gör inte minsta notering för polisbruk, saken hamnar i TV 3:s papperskorg, når aldrig Polhemsgatan!

Och när jag själv skriver ett formellt brev till ”Leif GW Persson, Rikspolisstyrelsen” med utförliga kommentarer kring just detta trestegslarm, då läggs mitt brev aldrig in i det arkiv där det enligt grundlagen borde ha hamnat. Det finns inte diariefört, det finns inte registrerat, det finns inte arkiverat. Det finns inte.

Just där försvinner ur ballongen all resterande heder med ett pysande.

Vad har jag för recept? Skriv, medier! Tala, medier! Annars blir det en ren låtsasverksamhet ni ägnar er åt. Pill och duttande med små kvartsfarliga händelser och tillkortakommanden, men dödens tystnad där ropen borde ha skallat.

Chefredaktörer, var finns ni?  Sven Anér

Viktigt larm från Patrik Sjöberg

28.4.2011. När Patrik Sjöberg under gårdagen i flera medier slår larm om att han som pojke utnyttjades sexuellt av sin tränare och styvfar slår han ett slag mot den mörkläggning som råder i dessa svåra frågor. Förhoppningsvis kan även angränsande problem komma att belysas och möjligen lösas.

När jag läser i Deanne Rauschers ”Makten, männen, mörkläggningen” finner jag många paralleller till Patrik Sjöbergs situation, då och nu. Det enda fall där straffbar handling kunnat påvisas i Rauschers ”historien om bordellhärvan”, förutom koppleri i bordellmammans fall, är ”toppolitikerns” påstådda kontakter med en flicka som vid tillfället var minderårig, fjorton och ett halvt år.

Bordellmamman dömdes till fängelse, medan fallet med toppolitikern uppenbarligen aldrig ledde till åtal eller ens till en formellt genomförd förundersökning.

Vem toppolitikern är/var nämns inte av Rauscher, och jag känner själv inte vederbörandes identitet. Jag har bett rikskriminalpolisen om information.

Om jag jämför detta fall med Patrik Sjöbergs är parallellerna flera. Saken kommer fram först flera decennier i efterhand, trots att i båda fallen indicier kan ha förekommit.  Det har uppenbarligen varit svårt för de unga utsatta barnen att få kontakt med vuxenvärlden, de har haft svårt att bli trodda. De vuxna personerna i bilden, en ansedd idrottstränare och en synnerligen ansedd ”toppolitiker” har med höjdares självfallenhet stått utanför misstankar, och de försynta aningar som kan ha förekommit har aldrig fått fäste. Dessa båda personer har, så vitt känt, aldrig hörts av polis. Naturligtvis är parallellerna inte spikraka mellan de båda fallen.

Toppolitikerns fall har länge förelegat utförligt skildrat i Deanna Rauschers bok. Uppenbarligen har den i varje fall misstänkta kontakten mellan vuxen och barn varit känd av inkopplad polismyndighet och utredd; exakt hur noggrant från polishåll är svårt att säga, men tillräckligt bör ha framkommit för att engagerade poliser skulle ha hört toppolitikern i varje fall ”upplysningsvis”, alltså utan att brottsmisstanke behövt föreligga.

Men toppolitikern tycks över huvud taget inte ha involverats, och när saken får publicitet, via Deanne Rauschers bok, så händer egentligen ingenting. Boken recenseras inte på normalt sätt, antagligen bland annat med hänvisning till de många öppna sexualskildringarna. Vissa politiker, bland andra Thorbjörn Fälldin, har gått ut och öppet dementerat, men de flesta har varit tysta.

Hur bör då ansvarsfulla medier reagera? Hur borde de ha agerat i fallet toppolitikern, sedan hela ärendet presenterats på en bricka, endast med namnet utelämnat?

Saken borde ha utretts, på redaktionerna? Jo, men saken har säkerligen i stor utsträckning varit känd, från polisreportrar upp till chefredaktörer, så grundutredningen har i princip redan funnits. Nej, vad som återstått, och fortfarande återstår, är en publicering av ärendet, med noggrann markering av vad som är ostridigt och med mediernas egna reflexioner styrda av såväl gott omdöme som hänsyn till allmänhetens rätt att bli informerad i väsentliga ämnen.

Men detta har inte skett, och här går den klara gränsen mellan fallet toppolitikern och fallet Patrik Sjöberg. Sjöberg fick omedelbart respons för sin avslöjande bok – vilket var bra – medan toppolitikern kom, anonym, till Rauschers bok men inte längre.

När vi journalister arbetar med ett material som känns obehagligt för våra presumtiva läsare, som direkt berör rättssamhället och den så kallade statsnyttan, då får vi höra att vi ”rotar” och att vårt yrke framstår som förkastligt. Smeker däremot våra avslöjanden allmänheten medhårs, enligt principen ”på dom, bara!”, då har vi förtjänat våra guldspadar.

Orättvist? Jaa, det menar jag nog. I fallet mordet på Olof Palme, som jag så länge sökt bevaka, har de frågor jag fått nästan alltid gällt ”vem är mördaren?”, medan de i övrigt närmast ogenomträngliga snåren av lögner och pretentiöst hemlighetsmakeri varit och är närmast ointressanta: ”Vad då, skulle vi leva i ett annat Sverige bara för att en statsminister föll bort?”

Hade ett öppet avslöjande – efter minutiös kontroll – av en toppolitikers straffbara umgänge med ett barn gett oss ett annat Sverige? Och står den möjligheten fortfarande kvar? Vem nu än toppolitikern är?

Problemet är förstås mycket stort. Det ställer ett antal grannlaga krav på statsledningen, polisledningen. Mediers ledning. Det ligger något besvärande unket över en situation, där svåra brott lyser fram som självklara, men där ingenting görs för att lagföra brottslingen. Om brottsling finns? Ja, det är den stora frågan.

Räddas statsnyttan av sekretess? Nej, det har nog aldrig hänt.

Sven Anér

Varför döljer Leif GW en koppling Avsan – da Costa?

27.4.2011.

Brev från Rikspolisstyrelsen. Verksledningskansliet, Eva Linnea Sjögren handläggare:

Begäran om handling

Verksledningskansliet har tagit del av din begäran om utlämnande av allmän handling.

Trots inventering av befintliga handlingar och kontakt med professor Leif GW Persson kan vi dessvärre inte finna det efterfrågade materialet.

RIKSPOLISSTYRELSEN  Eva Linnea Sjögren

Detta brev får jag i dag, den 28 april 2011, och jag ställer mig frågan: är rikspolisstyrelsen en vildmark, en obygd dit civilisation ej nått?

Det var alltså den 19 augusti 2010, i fjol, som jag till professor Leif GW Persson vid rikspolisstyrelsen sände mitt larmbrev om tänkbar förbindelse mellan Catrine da Costa och Anti Avsan. Brevet har du som bloggbesökare just läst, ovan. Men brevet går inte att hitta, säger rikspolisstyrelsen – vems fel är då det?

Jo, det är professor Leif GW Perssons fel! Han är som tjänsteman vid rikspolisstyrelsen skyldig att, när han tagit del av en inkommande skrivelse, lämna över handlingen till registrator för diarieföring, registrering och arkivering.

Saken blir än mer kontroversiell sedan rikspolisstyrelsens verksledning tydligen heller inte har kunnat hitta de tre tips till Leif GW Persson, i hans egenskap av medarbetare i TV 3:s ”Efterlyst”, som just berör det utomordentligt illavarslande, tre gånger upprepade larmet om en kontroversiell kontakt mellan Anti Avsan och Catrine da Costa.

Dessa tre larm har troligen haft formen av telefonsamtal till ”Efterlysts” svarssluss, men de borde givetvis, med tanke på det allvarliga, återkommande innehållet, av Leif GW Persson ha noterats med tre separata tjänsteanteckningar, varjämte han självfallet borde ha ringt upp den oroliga kvinnliga tipslämnaren. Detta hade TV 3 lovat denna kvinna, men Leif GW Persson har uppenbarligen aldrig ringt.

Saken visar det vanskliga i att en hög representant för den högsta svenska polismyndigheten sammanblandar sin yrkesplikt med ett lukrativt privat extraknäck. Saken är, på alla punkter, djupt oroande och ställer bl a den journalistiska bevakningen kring de brännheta huvudfigurerna Catrine da Costa och Anti Avsan i ilsket gräll belysning.

Detta gäller en av grundbultarna i svensk administration. Handlingar ska finnas tillgängliga, annars kan landet inte regeras enligt regeringsformen, till exempel 1 kap 2§ 2 mom, där det sägs:

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet, frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.

Och om dessa handlingar inte finns kan landet inte korrekt regeras; så ligger det till.

Men denna enkla minnesregel är ingenting professor Leif GW Persson fäster sig vid. Det finns alltså, inom statsförvaltningen, en enklav som inte lyder gällande lagar. Det är en enklav, inom rättssamhället, dit inga farliga och nyfikna blickar får nå, och en av styresmännen för denna enklav är uppenbarligen professorn Leif GW Persson.

Och just medan jag skriver denna text på min trogna ordbehandlare får jag en påringning från en av rikspolisstyrelsens jurister, som just är sysselsatt med att försöka utreda om namnen Anti Avsan och Catrine da Costa finns hopkopplade någonstans inom rikspolisstyrelsens dokumentation. Hittills hade den mycket vänlige juristen inte hittat någon sådan koppling, men han lovade att fortsätta leta.

Jag gav honom då tipset om de tre telefonlarmen samt mitt eget vilsegångna brev till Leif GW Persson, varvid han lyssnade med viss förvåning.

Jag har, som mina bloggbesökare vet, genom årtiondena lagt ner ett omfattande arbete på att försöka tillgodogöra mig myndigheters dokumentation: har det arbetet varit bortkastat? Är det bara snälla papper jag har fått se, inte de svåra, kontroversiella? Och har RPS-professorn Leif GW Persson i själva verket med RPS´ mycket goda minne suttit som grindvakt i ”Efterlyst” med uppdrag att stoppa sprängstoff som kan kopplas till Catrine da Costa och Anti Avsan, båda mitt i centrum för dagens stora brottsdebatt?

Vacklar rättsstaten?

Frågar Sven Anér.

Detta blogginlägg postas till RPS.

 

28.4.2011.

Till Rikspolischefen

Ärende: VLK-187-2298/11

Rikspolischef Bengt Svensson!

Jag närsluter ett debattinlägg för min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och anför följande:

Din anställde Leif GW Persson har sålunda, i sin egenskap av medverkande i TV 3:s ”Efterlyst”, under 2010 mottagit tre alarmerande tips rörande en koppling mellan Catrine da Costa och Anti Avsan. Han har även, den 20 augusti i fjol, mottagit en utförlig skrivelse från mig i samma ämne, men han har ej låtit diarieföra, registrera eller arkivera dessa informationer, vare sig som tre separata tjänsteanteckningar eller, min skrivelse, som inkommande handling.

Detta betyder att en mycket klar indikation på en koppling Anti Avsan/Catrine da Costa i dag ej går att belägga via RPS´ arkiv.

Jag betraktar förhållandet som oefterrättligt och begär att du omedelbart låter utreda.

Jag önskar ditt snara svar!

Även denna skrivelse läggs nu ut på min ovannämnda blogg.

Engagerad och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. 1 bloggtext enligt ovan samt ovannämnda brev från RPS´ verksledning.

”Olof var rädd för en polis”

På 6-årsdagen av mordet på Olof Palme, den 28 februari 1992, domineras Expressens första sida och ett par av insidorna av uppgifter som kommer från en avlägsen släkting till Lisbeth Palme. Släktingen heter Leif Bolling och lämnar en mycket klar redogörelse för vad som inträffade vid ett sammanträffande mellan honom och Olof Palme. Men historien tycks ha avfärdats i andra medier påföljande dag och därefter snabbt försvunnit från tidningars spalter.

Jag återger Expressens artikel, författad, av Paula Hammerskog:

Expressen kan i dag avslöja en helt ny uppgift i spaningarna efter Olof Palmes mördare.

En släkting till Lisbet Palme uppger att Olof Palme mordhotats av en polis en månad före mordet 1986. Det berättade Olof Palme själv för släktingen.

”Uppgiften har fram till nu varit okänd för polisledningen”, säger kriminalkommissarie Hans Ölvebro.

Släktingen heter Leif Bolling och bor i Robertsfors i Västerbotten. Han är syssling med Lisbet Palme men har aldrig umgåtts särskilt mycket med varken Olof eller Lisbet. Men när han någon gång var i Stockholm brukade han ringa.

I slutet av januari 1986, en månad före mordet på Sveavägen, var Leif Bolling på ett kort besök i Stockholm. Han ringde då till Olof Palme som befann sig på sitt arbetsrum i Rosenbad.

”Olof sa åt mig att komma upp, vi småpratade en stund och sedan följde jag honom när han promenerade hem till Gamla stan”, säger Leif Bolling.

Hotades av polis

Under promenaden talade de lite om släkten och sedan om politik. Sedan kom de in på mer personliga ting. Olof Palme var bekymrad och sa bland annat att han knappast vågade lita på sina egna livvakter ens, berättar Leif Bolling.

”Olof sa att han hade blivit hotad. Det var ju i och för sig inget ovanligt men han var orolig för att det den här gången var en polis som hotat.”

”Polismannen hade enligt Olof sagt ´jag ska knäppa dig din jävel´,” säger Leif Bolling.

När de båda kom till paret Palmes port på Västerlånggatan skildes de åt. Palme gick in och Leif Bolling promenerade en bit till.

Han funderade inte särskilt mycket över samtalet, han visste ju att Olof blivit mordhotad tidigare.

”Kanske uttryckte sig Olof lite konstigt, han sa att ´nån jäkla snut är ute efter mig´ och det var inte riktigt likt honom.”

När Leif Bolling fick höra om mordet drog han sig samtalet till minnes. Han funderade på att kontakta polisen men valde att låta bli.

Trodde polisen visste

”Jag tog för givet att Lisbet och barnen berättade om det hotet  för utredarna, jag är ju inte särskilt nära släkt med dem så jag drog mig lite för att ringa.

Jag kunde ju inte tänka mig att jag var den ende han berättade det för.”

Leif Bolling har ända sedan mordet trott att utredarna känt till hotet från polisen. Men när han såg på TV-debatten om mordutredningen i går kväll förstod han att så inte varit fallet.

Då bestämde han sig för att kontakta polisen. Eftersom han hade Expressen framför sig ringde han i stället till vår telefonsluss om Palmemordet.

Expressen förmedlade uppgifterna till spaningsledare Hans Ölvebro. Han blev intresserad och vill att Leif Bolling hör av sig.

”Det här påståendet är inte känt för oss. Jag uppmanar Leif Bolling att ta kontakt med oss om de här uppgifterna.”

Palme var oskyddad

Leif Bolling hyser inte särskilt stort hopp om att mordet på Olof Palme ska lösas. Men han tycker att alla frågetecken måste rätas ut.

”Det är naturligtvis väldigt viktigt att polisen tar reda på vem som hotade Olof, det kan inte vara omöjligt att få fram.”

Han tycker också att det faktum att Olof och Lisbet Palme var helt oskyddade kvällen Olof Palme mördades tyder på att den som utförde mordet åtminstone hade kontakter inom polisen.

”Det var ju bara polisen och då framför allt säpo som visste att de inte var bevakade just den kvällen. Ingen kan få mig att tro att en mördare hade vågat skjuta om Palme haft skydd.”

Så långt Expressen, 6-årsdagen av mordet på Olof Palme. Jag söker nu Leif Bolling, så fortsättning följer förhoppningsvis.

29.4.2011. Jo då, Leif Bolling ringde mig just och vi hade ett långt samtal. Det intryck jag får är att Bollings uppgifter till Expressen den gången kan vara helt korrekta, men jag kan naturligtvis inte, från mitt eget vetande, vara säker. Bolling berättar om några släktled bakåt och om hur han är syssling till Lisbeth Palme. Varför saken raskt rann ut i sanden kan Bolling inte förklara; möjligen eftersom han till Expressens medarbetare uttryckt en förmodan att det vore CIA som låg bakom Palmemordet. Att Palme hade nämnt det aktuella hotet, ”att han var rädd för en polis” bekräftas i dag av Leif Bolling – ”det var ju därför jag ringde Expressen”.

Men hela saken försvann omedelbart från alla spalter. Som mycket annat har försvunnit.  SA.

”Nedslående sex år efter dådet”

27.4.2011. Jag går tiulbaka till Dagens Nyheter för den 28.2 1992 för att se  hur opinionsläget kring Palmemordet speglades i auktoritativa spalter den gången, sex år efter händelserna vid Dekorima.

Med en ingalunda upprörd suck summerar DN de första sex åren efter mordet på en statsminister. En blandning av ironi och kritik i sak gör denna andraledare inte helt lättolkad.

”Stökiga människor /läs: ”privatspanare”/ kan sannerligen förpesta tillvaron för dem som (läs:poliser/ försöker utföra ett ordnat arbete”- jaa, ironi eller ej? Jag återger hela DN-ledaren:

Så här års dammas talet om ett nationellt trauma av. Tiden har gått efter mordet på Olof Palme och ingen gärningsman finns dömd. Men livet stannar inte upp, nya frågor tränger undan gamla. Är det inte snarare så att människor sedan länge har resignerat om ett uppklarande utan att för den skull känna att Sverige är förändrat, berövat sin oskuld eller något i den stilen? Kvar står en skara som envist vägrar att släppa tankar och spår.

När några av dessa privatspanare möter företrädare för den officiella ansträngningen att klara upp fallet blir resultatet blott alltför lätt nedslående. Så kändes torsdagskvällens /28.2.1996/ i” Norra Magasinet special” i TV 2. Man ser hur ansträngt poliser och åklagare stöter fram att de är intresserade av alla tips och följer upp dem tills de ”inte kommer längre”.

Det är inte svårt att tycka sig höra stön bland utredare när någon särskilt ihärdig individ kommer dragande med något nytt eller nygammalt. Stökiga människor kan sannerligen förpesta tillvaron för dem som försöker utföra ett ordnat arbete. /Ja, ironi eller ej?/

Polisspaning kan inte bedrivas enligt något slags impulsprincip. Grunden måste alltid vara beprövad rutin. Men om de inte får brytas mot infall och fantasifull prövning av även till synes självklara förhållanden riskerar hela utredningen att stagnera, skrumpna.

Kanske gick det mesta förlorat redan de första timmarna efter statsministermordet. De som då inte levde upp till höga poliskrav får svara inför sitt eget samvete.

Det gäller även alla de höga tjänstemän som borde ha tagit ledningsansvaret efter ett dåd utan egentligt motstycke i det moderna Europa. De föll undan och överlät allt åt Hans Holmér, kanske också för att han ansågs ”ha regeringens öra”. Vad Holmér gjorde blev fel, men han ville i alla fall ta ett ansvar. /Vad rätt du tänkt fast det var fel. Just det/.

Leif GW Persson säger sig vara övertygad om att Christer Pettersson hade blivit fälld, och mordet uppklarat, om det hade varit en rättegång mot honom med normala beviskrav. En dubbelt oroande iakttagelse.

Så långt DN:s ledarskribent, som döljer sig bakom en typografisk krumelur som jag inte kan tyda.

Denna slappa text är intressant, eftersom den antagligen speglar den inställning till Palmemordet som den svenska allmänheten då hade, eller som stora tidningar den gången hoppades att allmänheten skulle ha: visst vemod, inte mer.

Märkligt är att konstatera hur en stor opinionsbildande tidning ställer sig och sina medarbetare utanför staketet, som föga engagerade åskådare. Att DN med egna resurser skulle kunna gå in med samma engagemang som ”dessa privatspanare” föresvävar aldrig DN-skribenten. ”Rotande” i mord, i varje fall i statsministermord, är inte sobra DN:s sak, tydligen

Och menar DN att det var ”stökiga människor”, som bland andra jag själv, som ”förpestade tillvaron för dem som försöker utföra ett ordnat arbete”, eller ska detta, jag återkommer, tolkas som publicistiskt raljeri?

Leif GW Perssons framtoning, sist i ledarartikeln är rätt fantastisk. I februari 1992, sedan  Christer Pettersson-lögnen övergivits av alla utom av dem som skapat den, sitter Leif GW och låtsas sörja över att det inte blev en rättegång ”med normala beviskrav” – jag tar mig för pannan, som alltid då det gäller universalgeniet Leif GW Persson. Menar han att lägre beviskrav skulle ha fällt hans Christer Pettersson? Antyder Leif GW att det hade gått bra att fixa en fällande dom om inte hovrätten hade varit så förtvivlat petnoga med beviskraven? Så hade vi blivit av med eländet?

I dag säger Leif GW att det rört sig om en ”konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk” – vad är det då som har inträffat under de mellanliggande nästan tjugo åren som lett till denna saltomortal?? Har några nya fakta framkommit? Knappast. Nästan allt fanns redan 1992, i varje fall i de orangeröda pärmarna hos rikskrim, tillgängliga för herrarna med nyckel, bland dem i högsta grad rikspolisstyrelsens Leif GW Persson.

Varför börjar det nu passa med den konspiration som Wall, Poutiainen och jag själv började lansera just kring 1992? Och hur har Leif GW det i dag med sin konspiration? Det vet vi nog inte riktigt, för tills vidare har rikspolischefen Bengt Svensson satt munlås på den pratglade. Kanske dags att vädra Christer Pettersson igen? Av Leif GW kan allt förväntas, och medier står  alltid redo med lukrativa anbud till den publicistiskt tydligen så attraktive.  Sven Anér

Skyddande av brottsling i fallet Avsan?

23.4.2011.

Till Riksåklagaren.

Jag anmodar härmed riksåklagaren att snarast undersöka huruvida professorn vid rikspolisstyrelsen Leif GW Persson gjort och gör sig skyldig till

skyddande av brottsling

genom att undertrycka illavarslande information rörande förre polismannen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag

Anti Avsan.

Jag hänvisar i detta ärende till bifogad skrivelse ställd till justitieministern samt anför här, komprimerat:

Leif GW Persson har, enligt uppgifter som han själva ingalunda dementerat, vid ett flertal tillfällen blivit kontaktad rörande sammanträffanden omedelbart före mordet på Catrine da Costa mellan da Costa och ovannämnde Anti Avsan. Jag har själv vidare, i augusti 2010, i ett utförligt brev till Persson ställt frågor till Persson i detta ärende, men jag har ej fått svar, och vid efterfrågan hos RPS av brevet har detta uppenbarligen ej kunnat påträffas.

Mitt bestämda intryck är att Persson, snart sagt till varje pris, önskat och fortfarande önskar hålla kontakten mellan Avsan och da Costa hemlig, samt att han därvid gjort och gör sig aktivt skyldig till skyddande av brottsling.

Jag anhåller sålunda att RÅ snarast utreder denna fråga, som kan vara kopplad till två formellt ouppklarade mord, nämligen mordet på Catrine da Costa och mordet på Olof Palme.

Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och handläggare samt ämbetets kommentar.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Bilaga: brev 21.4.2011 till justitieministern.

20.4.2011.Till Justitieminister Beatrice Ask.

För kännedom och åtgärd:

RÅ, RPS, Stockholms polismyndighet, Stockholms Tingsrätt samt den moderata riksdagsgruppen.

Jag anmodar Justitieministern att omedelbart agera i detta ytterst angelägna ärende.

Bakgrunden är den skrivelse som jag den 19 augusti 2010 sände till ”kriminologie professor Leif GW Persson, Rikspolisstyrelsen”.

Jag återger här hela detta brev in extenso:

Leif! Jag skriver till dig i din dubbla egenskap av engagerad i TV 3:s ”Efterlyst” och anställd vid den svenska rikspolisstyrelsen.

Låt mig först precisera vad jag tror om ditt arbete för ”Efterlyst”. Jag tror att du, samtidigt som du handlägger detta extrauppdrag, måste hålla fast vid de krav som ställs på dig som anställd vid rikspolisstyrelsen, med de skyldigheter denna anställning innebär, för dig lika väl som för alla andra vid RPS. Du måste alltså ha en grannlaga skyldighet att även för polisens räkning behandla de informationer som du får in via TV 3, är detta en korrekt beskrivning av din situation?

Är det också riktigt att du i din officiella ställning är skyldig att följa förvaltningslagens serviceparagraf, paragraf 4? Tyvärr har jag aldrig märkt att du fäster avseende vid denna paragraf, som alltså reglerar dina skyldigheter gentemot bl a journalister som hör av sig. Bör du respektera denna serviceparagraf, anser du?

Jag kommer nu till mitt ärende. Jag har trovärdiga uppgifter som innebär att du vid flera tillfällen sedan 1984 blivit informerad om ett händelseförlopp i anslutning till Catrine da Costas död som inte varit känt utåt. I denna bild ska samma person, som förekommer i samband med mordet på Olof Palme, finnas med, alltså nuvarande rådmannen och moderate ledamoten av riksdagen Anti Avsan. Jag återger referat resp utdrag ur de informationer jag erhållit för att du lättare ska kunna erinra dig ärendet.

Uppgifterna kommer från en person som inte önskar framträda med namn. Jag kan kalla henne Anna, vilket alltså inte är hennes verkliga namn.

”Anna”: ”Saken har kopplingar till mordet på Catrine da Costa.”

”Anders”: ”Har du belägg för samband? Vore intressant att undersöka.”

”Anna”: ”Palme hade tänkt gå ut med uppgifter om detta. En väninna till mig, ”Lisa”, bodde vid denna tid i Stockholm (prostituerad) och var god vän med Catrine och fick veta en hel del om polisens piketstyrka och om Catrines relation till flera högt uppsatta poliser. Vore bra om du kunde leda det i rätt riktning om du har möjlighet till det på något sätt.”

”Anna” samtalar alltså¨med en bekant, ”Anders”, till mig, Sven Anér. Du bör vid det här laget känna igen dessa uppgifter och erinra dig att du vid flera tillfällen blivit informerad.

”Anders”: ”Visst kan jag leda det i rätt riktning, men som sagt, mer fakta. Jag talar med Sven Anér då och då.”

”Anna”: ”Nej, jag kan bara berätta omständigheter som berör Catrine dagarna innan hon försvann. Hon berättade då för min väninna, ”Lisa”, att hon hade hotats till livet och var förföljd av en man, polis till yrket. Han var besatt av Catrine då hon ville avsluta sitt samröre med honom. Tänkte sluta inom sitt yrke för sina barns, syskons och mors skull. Jag har ringt Efterlyst tre gånger under årens lopp från 94 (då jag fick kännedom om detta) och bett att få tala med GW personligen. Man sa att han skulle ringa upp mig, men så har inte skett. Jag vägrar att prata med någon som helst inom polisen efter det.

Skälen var att Olof Palme fick del av det här ärendet av de prostituerade på Malmskillnadsgatan och skulle ta tag i det. Jag förmodar att du känner till den s k ”Basebolligan” som misshandlade folk för sitt höga nöjes skull. Den här polisen ingick i den piketstyrkan då. Det blev en stor grej av detta. Min väninna Lisa blev tvungen fly från Stockholm på grund av hot då hon kände till vem som mördat Catrine. Inte alls förvånande, snarare tvärtom, att man tog till Christer Pettersson som syndabock, han var ju ett lätt offer och livrädd för polisen.

Jag kan tyvärr inte berätta mer än så, och ja, den du nämner där, Sven A eller GW borde få upplysning om detta. Måste hålla min familj utanför detta, jag hoppas du kan belysa den riktningen i mordet, på både Catrine och Palme i alla fall.”

”Anders”: ”Tack Anna! Det var bra skrivet. Jag börjar se mönstret. Jag behöver dock polisens namn, kan du ge mig det? Och vem kan vittna? Det är ändå bra att ha ledtrådar som gör att man lyfter på rätt stenar.”

”Anna”:”Tack gode gud för det! Polisens namn är Avsan. Tack för att du ville lyssna till min berättelse, och jag hoppas innerligt att du ev kan göra någonting av detta!”

”Anders”; ”Har du flera uppgifter om denne Avsan?, vad har du hört? Hur gick det till?”

”Anna”: ”Det enda jag kan tillägga är att Catrine blev uppsökt av Avsan i den lägenhet som hon då tillfälligt vilade upp sig i, och även min väninna var där då. De skulle båda lämna det liv de då levde bakom sig. Väninnan flydde ur lägenheten i panik då bråk uppstod. Det är allt jag vet.”

”Anders”: ”Hur länge före hennes försvinnande var detta? Och vilket datum försvann Catrine? Vet du var denna lägenhet fanns?”

”Anna”; ”Det jag vet är att det skulle varit den 8/6-84 som de befann sig i denna lägenhet, dock inte den som omtalas på Östermalm då. Nej, jag vet inte var den låg.”

Där slutar, åtminstone tills vidare, denna dramatiska skildring. Jag måste självfallet nu förklara varför jag ger den publicitet. Det normala, för en undersökande journalist, torde vara att uppgifter, som tills vidare är obekräftade men som har anknytning till brott, först kontrolleras hos polis och åklagare. Men i denna affär, som nu tycks bli så oväntat utvidgad, har jag bedömt det meningslöst att först ta kontakt med de myndigheter som allt sedan 1984 (da Costa) och 1986 (Palme) antingen under 25 år inte gett mig begärd information – det har varit det vanligaste – eller också gett mig osanna svar. Jag skriver alltså nu direkt ett öppet brev till rikspolisstyrelsens Leif GW Persson, till dig som heller aldrig brukar besvara mina frågor, få se hur det går denna gång.

Naturligtvis skakas jag också av de livsöden jag får se glimtar av. Empati är en stark drivkraft, Leif! Jag räknar alltså med ett svar från dig, där du förhoppningsvis förklarar varför ärendet, så vitt känt, aldrig fördes vidare? Varför så tyst om da Costa, varför så tyst om Olof Palme? Naturligtvis är ditt ansvar mycket stort. Ett ansvar bl a för att kommentera och kanske på någon punkt korrigera den version jag nu lägger fram.

Det rör sig om en så våldsam anklagelse mot den redan tidigare så hårt anklagade Anti Avsan? Ja, jag är medveten om detta. Jag är också klar över att det komplicerade ärendet Anti Avsan förr eller senare till sist måste avgöras inför domstol – eller vad säger du, Leif, som är den initierade experten? Och som, vilket nu framkommer med så skrämmande tydlighet, har och alltid haft full tillgång till Palmemordets hela databank, inte minst den hemliga delen.

Du vill, Leif GW, framstå som rättvisans försvarare och brottslingars fiende. Visa då det! Inte bara i ord utan i handling! Det finns böcker skrivna om Catrine da Costa och styckmordsfallet, men du tycks starta från fel håll. Det finns mycket skrivet om Cats Falck också, men sanningar?

210814-5075 Sven Anér

Så långt mitt brev till Leif GW Persson. Påföljande dag, den 20 augusti 2010, kompletterar jag mitt brev till Leif GW med en skrivelse

Till Riksåklagaren och Rikspolischefen

Eftersom jag har anledning förmoda att Leif GW Persson inte avser att till er vidarebefordra min skrivelse, som bifogas, sänder jag kopior till RÅ och rikspolischefen. Persson har ännu inte hört av sig till mig.

Jag anmodar nu mina båda adressater att omedelbart reagera och agera. Om de uppgifter som jag återger är ens till en liten del korrekta skakas givetvis det svenska rättssamhället, och om ni skulle anse att mina uppgifter är helt felaktiga måste ni rimligen omedelbart höra av er med någon form av rättslig åtgärd riktad mot mig Ni kan inte gärna lämna skrivelsen till Persson utan avseende.

Ärendet finns, av allt att döma, redan inom RPS´och rikskrims revir och dokumentation. Som framgår av min återgivna text är RPS vid flera tillfällen larmad i ärendet och ombedd att i sin tur larma Persson, men Persson har uppenbarligen inte agerat, vilket förundrar, skrämmer.

Min skrivelse till Persson måste alltså enligt min bestämda mening föranleda någon form av utryckning från mina båda adressaters sida, och jag förväntar mig ett omedelbart svar från RÅ (som jag visserligen är skriftligen förbjuden att någonsin approchera) och från RPS. Om och när jag får viktiga informationer i detta ärende kommer jag att informera RÅ och RPS.  Sven Anér

Vad som därefter hänt i denna sak sedan augusti i fjol är – ingenting. Absolut ingenting, Jag har frågat rikskriminalens Palmeenhet om de känner till något i detta ärende men fått till svar att eftersom da Costa-utredningen ligger hos Stockholms polismyndighet så har mitt brev remitterats dit. Från Stockholms polismyndighet har jag ännu ingenting hört.

Den absoluta tystnaden från Leif GW Perssons sida är givetvis beklämmande och alarmerande. Den mycket centralt inom polisen placerade Persson får en formell skrivelse från en professionell journalist och författare, där denne slår larm om en tänkbar koppling mellan Olof Palme, dennes mördare Anti Avsan samt den i outredda former mördade Catrine da Costa. Mitt brev har med stor sannolikhet föregåtts av minst tre ytterligare larm till Persson, från en i da Costa-ärendet uppenbarligen välorienterad kvinna – men ingenting händer.

Jag har hos registrator vid RPS begärt besked om huruvida mitt brev till Persson finns arkiverat och diariefört hos RPS, men jag har inte fått svar och utgår från att det inte av Persson överlämnats till RPS för arkivering. Allt pekar alltså på, som sagt, att Persson ingenting gjort i saken.

Där blir TV 3-programmet ”Efterlyst” givetvis högintressant. Föreligger skyldighet för programmedarbetaren Leif GW Persson att agera, eller kan han ha rätt att betrakta programmet som en rent journalistisk produktion, utan koppling till den svenska rikspolisen? Jag anser givetvis inte det sistnämnda, i synnerhet som personer som hör av sig till Persson i TV naturligtvis anser sig ha kontaktat den svenska polisen.

Jag kan undra, justitieministern, om syftet med program som ”Efterlyst” kan ha varit att det gett programmakarna och TV 3 möjlighet att plocka upp bitar som kan ha verkat aptitliga men ingalunda ”farliga” i någon mening, medan just sådana ”farliga” inslag som Avsan-Palme-da Costa-affären, om de skulle dyka upp, kunnat stoppas i portgången? Är det tänkt så? En gallring – fram till en viss gräns?

Om jag så ser på sannolikheten av innehållet i mitt brev till Leif GW Persson så kan jag givetvis inte med full säkerhet och övertygelse hävda att uppgifterna är korrekta. De är helt nya, de är dramatiska, och de bär sannolikhetsprägel, men sanningsvärdet kan givetvis säkras endast efter noggrann rättslig och journalistisk utredning.

Jag ser alltså uppgifterna som fullt tänkbara, och Leif GW Perssons bevisade underlåtenhet att besvara mitt dramatiska larmbrev – det första larmet om en triangelkoppling av de senaste årtiondenas mest uppmärksammade mord - visar ju ytterligt klart att Persson och därmed den svenska rättsstaten arbetar med en önskan om total tystnad, inte total öppenhet.

Jag slutar där och anmodar sålunda landets justitieminister att snarast åtgärda. Har jag placerat för er morden på Catrine da Costa och Olof Palme på en silverbricka? Börjar båda dessa mord, kopplade till Olof Palmes mördare, rådmannen och riksdagsledamoten Anti Avsan, få kontur och relief?

Och, Beatrice Ask: min djupa undran kvarstår. Varför behandlas ett samhällsviktigt ärende av detta slag med så demonstrativ tystnad? Vad är ni rädda för? Denna sak kommer att utförligt behandlas i min kommande bok, DE SAMMANSVURNA.

Jag begär nu omedelbart besked beträffande diarienummer och handläggare inom regeringen samt uppgift om vilka åtgärder som kommer att vidtas – i en ödesfråga!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

18.4.2011. Stockholms Tingsrätt Lagman Anders Ek

Jag noterar brev daterat den 12 april, och jag översänder mitt senaste inlägg i debatten kring er rådman Anti Avsan. Inlägget läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

en av de närmaste dagarna.

Det verkar som om du tror att det är ett antal helt ogrundade hugskott som jag publicerar, år efter år. Så är det inte. Jag är en mycket rutinerad och ansvarsfull skribent och debattör, och jag har i fallet Avsan aldrig stött på minsta dementi från någon överhet eller något medium – eller från rådmannen själv, vilket må förvåna.

Det är inte min sak vad Stockholms Tingsrätt gör. Men antagligen kommer det inte att dröja länge innan tingsrätten blir tvungen att ta ställning. Nya bloggar ute på nätet tar upp saken och följer det spår jag har lagt ut, kvalificerade veckomagasin kommer in i bilden, en spelfilm kommer att visas om något halvår. 

Önskar Stockholms Tingsrätt förbereda en stämning är mitt födelsenummer: 210814-5075.

Saken lever, i allra högsta grad.

Engagerad,  fortsatt djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Vittnesutskrifter

Har du Bappo några vittnesutskrifter rörande Avsan i da Costa-ärendet?

12.4.2011. Likalydande skrivelser till Stockholms Tingsrätt, ärende 2011/0237 Adm. 1.4.5, och till Moderata riksdagsgruppen. Beträffande Anti Avsan.

På ”blogg.aftonbladet.se/plasthimmel” ligger för närvarande ute bland annat denna text, daterad 22 mars kl 0059:

Catrine da Costa hittades död sommaren 1984. Kroppen var styckad och stoppad i två plastsäckar. Den första säcken hittades 18e juli under Essingeleden. Den andra säcken hittades inte långt därifrån en månad senare.

Flera kroppsdelar saknades och har aldrig återfunnits. Det som saknades var genitalierna, inre organ och huvudet.

Två personer ”Allmänläkaren” och ”Obducenten” dömdes sedermera för styckningen av kroppen. Undanhållna bevis och ny bevisning kan numera fria de båda för inblandning. Flera andra personer har varit intressanta i utredningen men hittills har ingen kunnat bindas vid mordet eller styckningen.

Catrine var missbrukare och prostituerad, vilket försvårat utredningen. Hon hade ett stort antal kunder. Det är troligen anledningen till att man hittat DNA-spår på hennes kropp efter åtminstone 5 personer. Dock inga spår efter vare sig ”Obducenten” eller ”Allmänläkaren”.

Nu till det märkliga:

I ett vittnesmål från en av hennes väninnor pekas en dåvarande polis ut som ”svartsjuk pojkvän”. Och inte vilken polis som helst, utan samma polis som av två andra kvinnliga vittnen utpekats som den sk ”Dekorimamannen” i Palmeutredningen. Läs här (Sven Anérs blogg om Palmemordet).

Jag har i går och i dag faxat brev till rikskriminalpolisen med följande lydelse:

Begäran om utfående av allmänna handlingar.

Jag önskar omedelbart i kopior utfå de handlingar i den s k Da Costa-affären där Anti Avsans namn förekommer, som en av Da Costas väninnor utpekad ”svartsjuk pojkvän” till Da Costa. Jag vet inte om Avsans namn är omnämnt bara en gång eller om det sker flera gånger. Uppenbarligen ingår den av mig efterfrågade dokumentationen i det material som tidigare utlämnats i samband med aktuella rättegångar, varför något hinder för utlämnande inte torde föreligga.

Tacksam för omedelbar handläggning! Sven Anér

Brev från Stockholms Tingsrätt 13.4.2011, Lagmannen

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge

Angående Ditt brev den 12 april 2011. Du har i ditt brev anmodat Stockholms tingsrätt att begära vissa närmare besked av rådmannen Anti Avsan rörande de frågor som Du tar upp. Jag får härmed meddela att tingsrätten inte avser att vidta någon åtgärd med anledning av brevet.

Med vänlig hälsning Anders Eka, lagman.:

Nehej. SA

 

Journalistiska märken fick försvinna

 

21.4.2011.  Före da Costa, före Olof Palme, fanns tämligen säkra journalistiska märken. Händelseförlopp beskrevs enligt ett ganska enhetligt system, nyhetsorgan samspelade i jakten på egna nyheter. Allmänheten kunde känna sig tämligen säker på att referat och kommentarer från säg två större dagstidningar sammantagna rätt väl speglade en faktisk verklighet. Nå ja, faktisk. Säg trolig verklighet.

Efter da Costa, efter Olof Palme är kartan omritad. Nya metoder, eller rättare sagt brist på metoder, har börjat tillämpas. Ungefär så här:

I båda affärerna, da Costa och Olof Palme, har en ”sanning” funnits spikad på ett tidigt stadium, och denna sanning har inte fått rubbas av nya informationer, nya frågetecken. Så här är det. Läkarna och Christer Pettersson. Då kan landet känna sig lugnt. Läkarna och Christer Pettersson, på var sitt betongfundament.

När läkarnas kollektiva skuld på ett mycket tidigt stadium började ifrågasättas, och när Christer Petterssons egenskap av överhetens syndabock också på ett mycket tidigt stadium kunde urskiljas, fick detta inte ändra de journalistiska kartorna. Avvikande meningar avfärdades och pulvriserades till noll, och avvikande journalister försågs närmast rutinmässigt med lämpliga öknamn: Privatspanare, drömmare i det blå, fantaster.

Hur hände detta? Det hände eftersom den normala, engagerade debatten uteblev, eftersom konkurrensen på de stora elefanternas nyhetsfält uteblev – alla skrev samma text, med få undantag.

Christer Pettersson-tanken (som, obs!, ännu i dag inte är helt skrotad) måste ha motsvarat ett behov såväl hos chefredaktörerna som hos deras läsare. Ensam gärningsman, fick syn på Palme, sprang och fixade en revolver, ställde sig vid Dekorima och sköt. Inga märkvärdigheter, modell 1 A. Lugnt och stilla, tokfransar finns i alla samhällen, men de skakar inga samhällen.

Och Catrine da Costa – ja, där var det lika enkelt: vem skulle kunna stycka så perfekt om inte två professionella läkare, i kompisskap? Lägg till handlingarna, utan krångel. Det var läkarna.

Dessa reflexioner bygger givetvis på vad jag redan i augusti i fjol avslöjade, men som inte har fått komma upp på ytan, nämligen att den dåvarande piket- och baseballpolisen Anti Avsan sommaren 1984 enträget uppvaktade Catrine da Costa, i en ”stalking” som ledde fram till ett gräl mellan de båda och som följdes, hur vet jag inte, av Catrine da Costas död.

De här detaljerna har inte egentligen blivit omnämnda tidigare, inte förrän jag alltså i augusti i fjol relaterade de nya uppgifterna på min blogg. Jag berättar i dag den storyn här på bloggen, i ett engagerat brev till vår justitieminister. Varför var jag då praktiskt taget tyst i ett halvår? Varför vände jag inte upp och ned på rättssamhället?

Jag tänkte, faktiskt, att jag för en gångs skulle se vad som hände om jag höll mig tyst, höll mig i bakgrunden – skulle ingenting hända? Efter brev till Leif GW Persson, till RÅ och rikskrim, till internutredare? Nej. Tyst. Tills en annan blogg på nätet gick ut med en hänvisning till mina uppgifter samt med en utförlig och av allt att döma sakkunnig beskrivning av hur själva styckningen hade gått till; en kväljande läsning.

Men inte ens denna nya bloggentré ruckade på chefredaktörer och journalister, inte ens kopplingen mellan Anti Avsan och Catrine da Costa. Eller: just därför. Namnet Anti Avsan har blivit otroligt negativt laddat, och varje omnämnande av hans person tänder illröda stopplampor: nej, inte Avsan!

Det får inte vara Avsan! Att hittills ingenting har motsagt det förhållandet att det var han som sköt Olof Palme till döds, och trots att ett halvår fått gå utan att någon motsagt mina uppgifter om hans förbindelse med Catrine da Costa, så har ingenting hänt, ingenting fått hända. Ingen har gått ut och tagit Avsan i försvar mot journalister av min sort; det skulle väl förstöra bilden.

Nej, den absoluta tystnaden, den vakuumtorkade tystnaden, icke-reaktionen. Anti Avsan är den betrodde före detta polismannen, numera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt (som det inte skulle falla någon in att fråga i känsliga ämnen!) samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag, med placering som moderat bänkledare och ledamot av det ganska mäktiga civilutskottet – så lugna ner dig, Sven Anér.

I denna situation är det begripligt men beklämmande att uppgifter som kopplar Avsan till da Costa, i omedelbar närhet av hennes död, att denna koppling ger ett kontraproduktivt resultat, enligt mottot ”så djävligt kan det inte vara!”.

Har jag då rätt? Finns Anti Avsan med i slutbilden av Catrine da Costa? Den sista slutbilden? Hur ska jag kunna säga det säkert? Vad jag kan säga och göra är att försöka peka på märkliga omständigheter. Har Leif GW Persson, med alla sina yrkesbeteckningar nära det svenska polissamhället, lagt mitt närmast aggressivt engagerade brev i botten på skrivbordslådan och inte gjort någonting, ja då finns sannerligen en grund, en bakgrund till min undran kring rådmannens och moderate riksdagsmannens uppträdande, till synes långt utanför rättvisan, långt utanför en statstjänstemans och förtroendevalds normala sätt att verka, sätt att vara.

Ska jag hoppas på att Beatrice Ask gör något? Hoppas kan jag, men hoppet är inte särskilt starkt. Hjälp mig, bloggbesökare!

Ring Beatrice Ask, på 08-405 10 00. Hon bör faktiskt svara.

Sven Anér

10.4.2011. Likalydande skrivelser till Riksåklagaren samt till Rikskriminalpolisen.

Begäran om besked rörande allmän handling.

I Spaningsuppslag i grövre brottmål, KB 10393-1-1 (tidigare E 1929-1-1), förhör 870403 med Sven Sigvard Cedergren, sägs i tredje stycket följande:

Cedergren fick då del av att han under aktuell kväll i telefon, samtalat med sin nu avlidna bror, med Janne Lundberg, med en kvinna som vid tillfället befann sig vid Slussen och efter mordet, med Mona på Lidingö och Kjell Fernberg.

Jag konstaterar då följande:

Cedergrens avlidne bror hette Roger Cedergren. Den i förundersökningen avseende Christer Pettersson som uppringande utpekad är däremot en annan Roger, nämligen Roger Östlund, sålunda en anmärkningsvärd diskrepans.

Vidare noteras, i här anfört spaningsuppslag, de uppringande i annan ordning än i det telefonavlyssningsprotokoll som lämnats ut i ärendet. Enligt tk:n skulle ordningen mellan de uppringande inledningsvis ha varit: Janne Lundberg, okänd kvinna vid Slussen samt Roger Östlund, medan enligt förhöret med Cedergren ordningen skulle ha varit: Roger Cedergren, Janne Lundberg, okänd kvinna vid Slussen.

Jag är beredd att tro på versionen från Cedergrenförhöret, av bl a två anledningar:

För det första är det knappast troligt att krinsp Nässén, vid förhöret med Cedergren, skulle ha kastat om samtalsordningen, eftersom han av allt att döma suttit med en korrekt samtalslista framför sig vid detta förhör, och

för det andra pekar själva det återgivna samtalsreferatet på att det är med sin yngre bror Roger som Sigge samtalar. Han ger denne ett antal råd, uppenbarligen i sin egenskap av omtänksam storebror som önskar honom väl. Ingenting pekar på att Cedergren skulle ha haft ett liknande förhållande till Roger Östlund, som för honom uppenbarligen endast var en i raden av knarkköpare.

Jag är alltså av den uppfattningen att förhöret med Sigge Cedergren är korrekt återgivet, medan allt omnämnande av Roger Östlund i sammanhanget framstår som oförklarat och oförklarligt, så mycket mer som polisens förhör med Bengt Lantz, Jonas Wängestam, Peter Olofssaon, Pia Engström och Lars-Erik Eriksson samstämmigt visar att Roger Östlund kom tidigast 23.30 till biografen Grand mordkvällen och alltså ej före mordet kan ha sett Christer Pettersson utanför biografens glasdörrar,

Jag förbereder i dagarna en ny bok, ”Palmemordet: DE SAMMASNSVURNA” och kommer där att nämna affären med de båda Roger. Eftersom jag givetvis är angelägen att alla mina fakta ska vara korrekta (liksom de varit och är i ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”) önskar jag nu svar med vändande post från båda mina adressater på frågan:

Vilken Roger?

Som mina adressater inser är ärendet avgörande för en rätt bedömning av möjligheten för Roger Östlund (?) att ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand före mordet på Olof Palme och för en rätt bedömning av Palmemordet över huvud taget.

Saken är märklig inte minst av den anledningen att det var krinsp Thure Nässén som var ansvarig för de flesta förhören med såväl Sigge Cedergren som med Roger Östlund. Hur denna sammanblandning kunnat ske undandrar sig min bedömning, men möjligen har mina adressater en senkommen godtagbar förklaring.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 018-15 12 79, 0174-500 66.

Varför låter GW alla Lisbeth Palmes frågetecken försvinna?

9.4.2011.

Jag fortsätter att granska Leif GW Perssons krönika i Expressen, och jag förvånas över att GW så totalt har släppt kontakten med den Lisbeth-debatt som funnits. GW placerar Lisbeth Palme över alla misstankar. Skyhögt över.

Jag citerar:

--- Lisbet Palme kommer under flera år att utsättas för rena övergrepp i media. Christer Pettersson kommer att beskrivas som både oskyldigt dömd, vanlig dokusåpakändis och till och med folkhjälte hos alltför många. För offrets hustru, som är övertygad om att han mördat hennes man, måste detta ha varit näst intill outhärdligt. Det faktum att polisen också behandlar henne med silkesvantar, på ett sådant sätt att det är direkt menligt för polisutredningen, gör inte den bördan lättare att bära.

Denna text blir, när jag nu läser om den, direkt kuslig. Attityden mot Christer Pettersson framstår som skrämmande cynisk; det blir på något sätt Christer Petterssons eget fel att han med falska medel anklagas för ett brott han aldrig har begått, och han blir ”folkhjälte hos alltför många” – vad menar GW? H de det varit bättre om Christer Pettersson blivit folkhjälte bara hos några få i Sverige? Har han tänkt här, över huvud taget?

Och Lisbeth Palme sägs ”utsättas för övergrepp i media”. Att dessa påstådda övegrepp helt och hållet kommit att bero på hennes egen ovilja att berätta sanningar eller att alls berätta, sägs inte ut i GW:s närmast aggressiva försvar för Lisbeth Palme.

Och han utelämnar helt det aldrig klarlagda förhållandet varför Lisbeth Palme vid mordplatsen uppträder i brun skinnkappa men på Sabbatsberg i svart tygkappa? Ett av de verkligt stora mysterierna under de glödheta minuterna efter dödsskottet.

GW säger att Lisbeth Palme ”är övertygad om att han /Christer Pettersson/ har mördat hennes man” och drar därmed ett tjockt streck över alla andra mysterier kring Dekorima och Sabbatsberg, där det påstådda skottet mot Lisbeth Palme kanske är det största.

Varken när sjukvårdsbiträdet Anna Hage eller Gösta Söderström söker samtalskontakt med Lisbeth Palme nämner hon ett ord om att hon blivit träffad av en kula eller att hon känner sveda, och inte heller ambulanspersonalen får höra något liknande – är inte det underligt, Leif GW Persson?

Bilden av ett arrangemang, ett noga inrutat arrangemang står allt klarare, och i detta arrangemang spelar Lisbeth Palme sin givna roll. Om detta inte får sägas i dagens debatt kommer mordet och Olof Palme att försvinna in i den kläobskyr där mediadebattörer gärna låter den hamna.

Leif GW Perssons roll i denna mediadebatt framstår som egendomlig, skakig, i synnerhet om vi betänker att hans ord presenteras som sakkunskapens slutord, vägda på guldvåg. De är i själva verket motsatsen. De kommer från en representant för den svenska polisen, med tillkämpat mandat att uttala sig med stor pretention om alla svenska brott genom tiderna, samt uppenbarligen med förmåga att bli trodd av den allmänhet som aldrig får bli påläst eftersom viktig information låses in – dock ej för Leif GW - och förträngs.

Var det då inte bra att Leif GW Persson avslöjade en polis/militär/Säpo-konspiration? Det börjar jag undra. Hade vi fått klart besked från rikspolischefen och Leif GW, i en gemensam kommuniké, hade givetvis en sanning varit på väg. Men munkavle ovanpå ett otroligt konstaterande bara förvärrar rådande fövirring.

Leif GW Persson är sanningssägare när han själv utan kontroll får diktera sanningarna.

Sven Anér

Nej, Leif GW, Lisbeth blev aldrig skjuten!

8.4.2011.

Jag hittar en Expressen-krönika signerad Leif GW Persson. Den är från den 27 februari i år, men den innehåller inte en rad om konspirationsteorier; dessa sparar tydligen GW för Aftonbladet några dar senare.

GW skriver lite för elegant, lite för spektakulärt romantiskt, eller hur jag nu ska karaktärisera hans stil. Den påminner, fast klart förädlad, om Holmérs stil. Läslockande rövarhistoria.

Jag citerar nu det avsnitt som behandlar Lisbeth (GW stavar Lisbet) Palme och det påstådda skottet mot henne:

I morgon är det 25 år sedan Olof Palme blev mördad och ytterligt nära att hans hustru Lisbet också hade blivit det. Det som räddar livet på henne är den bråkdel av en sekund då hon vrider på överkroppen för att hon plötsligt upptäckt att hennes man, som går bredvid henne, trillat handlöst i gatan.  Hon vrider på kroppen i samma ögonblick som gärningsmannen skjuter igen och kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar i stället längs skuldrorna på henne.

Detta är just en rövarhistoria. Den innehåller inget sant ord. Det är till att börja med ovisst om något andra skott över huvudtaget avlossades. De arrangerade kulorna ger ingen ledtråd, och det finns uppgifter om både ett och två skott. Ekot har kastats mellan Sveavägens och Tunnelgatans husrader.

Men säg att ett skott, alltså ett andra skott, avlossades. Det skottet var i så fall definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme.  ”…kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar istället längs skuldrorna på henne” – ren osanning, GW.  Vad vet vi? Vi vet att en kula passerat in genom Lisbeth Palmes skinnkappa vid ena axeln och ut genom samma kappa vid den andra axeln. På vägen har den, enligt uppvisade bilder, endast missfärgat den T-shirt som hon bar under skinnkappan, inte rivit upp den.

Det hela är en omöjlig konstruktion. Det finns en skinnkappa med två kulhål, men dessa kulhål kan inte ha uppstått vid Dekorima! De måste ha uppstått vid en senare skjutning, varvid kappan hållits hopvikt så att kulan kunnat passera och åstadkomma två kulhål, intill varandra.

Den version GW frammanar är att kulan först skulle ha gjort ett första hål, därefter snällt, och utan att skada T-shirten, ha glidit utmed denna T-shirt för att fortsätta ut genom ett andra hål, vilket är en orimlighet. Kulor av denna kaliber vållar stor skada, och kulans framfart skulle ha märkts inte bara på T-shirten och insidan av kappan utan framför allt på Lisbeth Palmes rygg, som skulle ha blivit svårt sargad.

Men blev inte Lisbeth Palme skadad? Det har vi inget bevis för. Så småningom, sedan familjen samlats på Sabbatsbergs sjukhus, tycks Lisbeth Palme ha nämnt något, mera i förbigående, för sin svåger som var hudläkare, om någon sveda eller liknande på ryggen (exakt vad som sades vet vi inte, samtalet finns inte upptecknat). Svågern-läkaren ”baddade” då, enligt vad han sagt till mig, svägerskans rygg med en näsduk och någon desinfektionsväska; han såg bara en lätt rodnad.

Vad som då hände var givetvis ett klart ingrepp i pågående mordutredning. Rättsläkare borde omedelbart ha skrivit ett rättsintyg, och Lisbeth Palmes rygg skulle, lika givetvis, ha undersökts för eventuella krutrester och liknande.

Men det gjordes inte, varför fiktionen om det andra skottet, mot Lisbeth Palme, har kunnat leva vidare.

Hur har då denna ”rodnad” kunnat uppstå? Den har självfallet Lisbeth Palme själv kunnat åstadkomma, medvetet eller omedvetet.

Den närmst osannolikt amatörmässiga episoden i väntrummet på Sabbatsberg sluter mycket väl annat till allt annat amatörmässigt denna vinterkväll. Att superproffset Leif GW Persson, utan minsta reservation, kan följa rutinbeskrivningen av det – eventuella – andra skottet är häpnadsväckande. Olof Palme sköts inom en konspiration av yrkesmördare, skulle Leif strax efter denna Expressen-krönika deklarera i Aftonbladet.

Hans ord är efterfrågade och levereras inte helt gratis.

Sven Anér

Palmemord, Assange…

PS 7.4. kl 21, sedan jag sett SVT:s program om Assange:

Jag koncentrerar mig på det svenska riksåklagarämbetets, RÅ:s, framtoning i fallet Assange och i fallet mordet på Olof Palme.

Ett år efter mordet utsågs RÅ till förundersökningsledare i detta mordfall och har haft detta uppdrag sedan dess.

Hösten 1988 inledde RÅ, i samarbete med rikskriminalpolisen, ett misstänkliggörande av Christer Pettersson. Detta misstänkliggörande innebar:

Påstående att Christer Pettersson före kl 23.15 mordkvällen 28 februari 1986 skulle ha befunnit sig utanför biografen Grand på Sveavägen. Detta påstådda förhållande styrktes, enlig RÅ, av ett vittnesmål från Roger Östlund, som någon gång under tiden 23.15 – 21 skulle ha sett och känt igen Christer Pettersson genom glasdörrarna mellan biografens lobby och Sveavägens trottoar, detta medan Östlund skulle ha samtalat, via en mynttelefon i Grands lobby, med knarkhandlaren Sigge Cedergren i dennes bostad på Tegnérgatan.

Christer Petterssons närvaro på denna trottoar styrktes ytterligare, av RÅ och polis, genom ett även för Stockholms tingsrätt framvisat s k telefonavlyssningsprotokoll där det påstådda samtalet refererades, tämligen kortfattat och inte i replikform.

Händelseförloppet presenterades av RÅ som bergfast: vittne och s k ”tk” garanterade att Christer Pettersson i god tid före mordet befunnit sig vid biografen samt skulle ha hunnit ner till Dekorima och skjuta Olof Palme.

Men hela saken är påhittad och arrangerad av RÅ/rikskrim.

För det första: Östlund kom, enligt fem samstämmiga, polisens egna vittnen, inte till Grands lobby förrän kl 23.30 eller senare. Östlund kan alltså inte ha sett Christer Pettersson 23.15.

För det andra: Enligt synnerligen sannolika uppgifter, från Sigge Cedergren och dennes kamrat Reine Jansson, befann sig inte vare sig Cedergren eller Jansson vid Cedergrens telefon på Tegnérgatan under aktuell tidsperiod, 23.15-21, utan i bil nära mordplatsen, varför samtalet även av denna anledning aldrig kan ha utspelats som myndigheterna hävdar.

Och för det tredje: telefonavlyssningsprotokollet måste vara arrangerat eftersom det skildrar ett telefonsamtal som aldrig har ägt rum. Det påstådda avlyssningsbandet finns inte längre; det avmagnetiserades på ett tidigt stadium av en av RÅ:s åklagare i Palmefallet, Solveig Riberdahl.

Jag har vid flera tillfällen, bl a på SvD Brännpunkt 1990 och i min bok ”Fyra nycklar”, 1991, redovisat dessa uppgifter, och de har aldrig dementerats, endast nedtystats. Det är givetvis djupt illavarslande att det svenska rättssamhället arrangerar falska vittnesuppgifter med tillhörande dokument för att snärja en i sammanhanget helt oskyldig person, Christer Pettersson. RÅ har aldrig dementerat mina ovanstående uppgifter, endast förtigit eller avfärdat dem.

Min parallell till affären Assange blir den här: mot bakgrund av RÅ:s agerande i Palmeaffären finns all anledning att ifrågasätta RÅ:s agerande i Assangeaffären.

Det var uppenbart ett högt politiskt intresse att efter nära tre år hitta en acceptabel Palmemördare. Låg ett lika högt politiskt intresse bakom anklagelserna mot Assange?

Gå in i denna dubbla fråga, UG!

Jag kan ställa all tillgänglig dokumentation till UG:s förfogande: de fem vittnesmålsutskrifterna, förhören med Cedergren och Jansson, telefonavlyssningsprotokollet samt kopia av min artikel för SvD Brännpunkt sommaren 1990, raskt nedtystad.

Finalen på RÅ:s Christer Pettersson-affär: RÅ går till HD 1998 med ytterligare, påstådda bevis för det av RÅ själv från början till slut förfalskade Pettersson-materialet.

DS

Vid pressläggningen: nytt stoff!

7.4.2011. Janne Josefson och kolleger! Jag såg i går programmet om båtarna som ingen kan ratta – ja, ett bra jobb. Men när ni nu ideligen visar att ni kan göra bra jobb, varför går ni då aldrig i clinch med den i dag obefintliga utredningen om mordet på en statsminister?

Jag var ganska ensam i starten när det började pyra kring Dekorima. Lars Krantz skrev ”Ett verkligt drama”, där han än så länge följde raka och spännande linjer, medan Olle Minell i Göteborg och jag själv i Uppsala så tidigt som 1987 från första början växlade direkt in på polisspåret.

Jag har aldrig tvekat rörande polisspåret, som raserade den svenska rättsstaten och snedvred media-Sverige. När Christer Pettersson av rättsstatens eget folk placerats som syndabock utanför biografen Grand på Sveavägen föll allt vad poliser och jurister och ämbetsmän heter platt för missbrukaren från promillebänken i Sollentuna, och just ingen tog reda på hur det faktiskt förhöll sig, nämligen att skarpa vittnesmål hade nonchalerats respektive förfalskats och att ett falskt telefonavlyssningsprotokoll låg som en våt trasa över alla beskyllningar mot Christer Pettersson, som det var fritt fram att sparka på, där han låg i rännstenen.

Det där var situationen 1988-89, men situationen är exakt densamma i dag. Christer Pettersson är favoritmördare hos det svenska folket (även om poliser börjat knappa in!), och svenska media har i dag, med ett kort mellanspel inför 25-årsdagen, just ingenting gjort för att ärerädda sig själva och Christer Pettersson: fältropet ”det är nog fan Christer” har fått eka vidare.

I september 2007 kunde jag ta del av en serie mail som sänts huvudsakligen till kommissarie Gösta Söderström, först vid brottsplatsen. Mailen var olustiga och närgångna. De hyllade Anti Avsan – avancerad från baseball/piketpolis till en rådmansbefattning vid Stockholms tingsrätt och ett moderat riksdagsjobb – som den klokaste svenska politiker som gått i ett par skor samt rackade ner på meningsmotståndarna, bl a mig själv, som beskylldes för mordinblandning i Tallinn (fast det var varken hot eller förtal sa polisen i Uppsala på min förfrågan).

Jag begärde omedelbart information från Avsans partikamrat Reinfeldt men har ännu i dag inte fått något livstecken från den moderate partiledaren och statsministern; uppenbarligen vill moderaterna inte stå upp för sin baseballpolis.

Mina anklagelser mot Avsan för mordet på Olof Palme presenterades i bokform först 2008 och senare, i en andraupplaga, 2009; här skärpte jag attacken mot Avsan och placerade honom som mördaren vid Dekorima.

Denna oerhörda beskyllning, att en polis, domare och riksdagsman mördar den statsminister han är satt att värna, har inte föranlett en enda representant för regeringen eller för någon myndighet att stå upp och förklara att Anti Avsan har sannerligen inte skjutit någon statsminister. Nej, det har varit genomgående tyst som i graven; det enda t ex RÅ har berättat för mig är att förundersökningssekretess råder.

Är UG med mig så långt?

Saken är inte död, inte helt död. Jag har en blogg ute på nätet

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och jag förbereder en ny bok med titeln DE SAMMANSVURNA, där Leif GW Perssons uppseendeväckande deklaration för en månad sedan om ”en konspiration med poliser, militärer, säkerhetspersoner” får följa min egen deklaration nära 25 år tidigare: en polissammansvärjning.  Leif GW har förklarat att jag den gången ”var en blind höna som hittade ett korn”; från buffeln GW blir det ett beröm.

Palmemordet, med mig någorlunda i centrum, har blivit läsning i stora dagstidningar och i den seriösa veckopressen, och viss filmning har förekommit, för bio- och SVT-visning vad det lider.

Kunde inte UG följa upp? Eller göra ett stort eget jobb: ni har resurserna, de ekonomiska och personella, medan mina egna resurser egentligen bara är min ordbehandlare.

Jag föreslår er alltså att rycka in. Och rycka ut. Manegen ligger krattad. Inga dementier rörande Anti Avsans gärningsmannaskap står att finna, och en hel dokumentation rörande ”Dekorimamannen”, som hittills har varit hemlig, finns att av UG begära fram från rikskrim. Mig har Stig Edqvist och domstolar nekat, men det skulle förvåna om samma ståndaktighet upprätthålls gentemot Sveriges public service-television. I den orangegula pärmen från Dekorimahörnan berättar rikskrim nära nog hela sanningen om mordet på en statsminister, en sanning som den svenska allmänheten hittills inte har fått se.

Är Uppdrag Granskning intresserad av denna sanning, i utbyte mot dagens svarta tigande, svarta lögn? Hör av er! Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Du får tala ut, Leif GW!

1.4.2011. När Leif GW Persson efter sitt famösa sammanträffande för en månad sedan med rikspolischefen i mail till mig förklarar att han ingenting kan säga om vad som avhandlades eftersom sekretess råder är detta en sanning med modifikation eller rättare sagt ingen sanning alls.

Ett av svensk lags viktigaste lagrum är tryckfrihetsförordningens § 1 – ja, jag återger inledningen till det tredje stycket:

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare…

Jag komprimerar: I det aktuella fallet har Leif GW Persson full laglig rätt att för mig, som författare och bloggutgivare i Palmeärendet, berätta om sitt samtal med rikspolischefen. Ingen lag finns som kan förbjuda honom att agera på detta sätt, vilket också innebär att han inte kan straffas för en sådan åtgärd.

Men det är civilkuraget som fattas. Det går lätt att prata lite yvigt om ”konspiration” och ”poliser”, men när det brinner i knutarna och den högste polischefen kallar till räfst och rättarting då darrar även den morske Leif GW i knävecken.

Saken är förstås mycket allvarlig, och TF:s 1§, 3 st är grundläggande viktig och vittsyftande. Om t ex rikskriminalens Stig Edqvist skulle vilja berätta för mig (inte överlämna dokument, det är något annat) vad Anti Avsan säger i sitt två timmar långa förhör den14 juni 1986 inför Palmeutredarna, skulle Edqvist inte göra sig skyldig till något fel! Men han kan inte tvingas till detta.  Han har rätt att berätta, men han kan inte tvingas.

Så egentligen vilar hela den så hemliga Palmeutredningen på ganska bräcklig grund. Och alla dessa sekretesskäl, som dess jurister alltid räknar upp då jag ska näpsas, saknar verklig tyngd i förhållande till den allt överskuggande tryckfrihetsförordningens § 1. En demokratisk regel, till skydd för demokratin.

Jag riktar nu denna skrivelse till Leif GW Persson:

1.4.2011. Jag anmodar dig, Leif GW Persson, att, i enlighet med TF 1:1 3 st, för mig omtala vad du avhandlade med rikspolischefen den 1 mars i år! Jag önskar omedelbart svar!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Jag bifogar även min senaste korrespondens i ämnet och ber dig agera från den fria och aktade position du har i dag.

Se även min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Staffan Heimerson kommer om någon vcka med en ganska lång intervju med mig i Axess, efter Leif GW-framträdandet om poliser och konspiration.

Jag vore förstås glad om du ginge ut i debatten!

Vänlig, kollegial, engagerad och oroad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.

PS: Jag mår ganska bra. Fyller 90 till sommaren. Jag var med i en filminspelning i anslutning till mina intressen nyligen, blir SVT- och biofilm så småningom. DS

Staffan Heimerson!

1.4.2011.

Staffan – det här är ett nödrop. Ett av mina många nödrop genom åren. Jag måste få hjälp med Palmeaffären.

Jag bifogar nu min senaste, mycket ensidiga korrespondens, där jag lägger allt på bordet, men mina motparter är stryktåliga och reagerar sällan, som du vet.

Vad jag haft svårast att driva igenom som argument är Christer Pettersson-affärens ursprung, trots att det för mig framstår som så solklart att hela Roger Östlunds delaktighet i denna affär är så falskt arrangerad, från början till slut.

Jag vänder mig nu till domstolsverket, som du ser. Jag vet inte exakt om och hur detta verk kommer in i bilden, men något bör de ju ha att säga till om. I princip är det ju tänkt att domstolsförhandlingar ska vara självsanerande: den misstänkta parten får sitt stöd av sin försvarsadvokat, statens krav tillgodoses av åklagaren, medan rätten fattar det kloka slutliga beslutet. Det är förstås en djup tanke, som kanske fungerar i de flesta fall.

Men i Palmeaffären har allt gått snett, eftersom försvaret leddes av en mycket svag och långsam advokat, och eftersom åklagaren, RÅ, var ansvarig för hela misskötseln av ärendet, och eftersom domstolen uppenbarligen litade på ”den öppna rättegången” och aldrig kontrollerade förundersökningsprotokollet som låg på domstolens bord!

Kan du läsa mina texter? Kan du agera? Den situation vi har i dag är att sedan Leif GW:s ”konspiration”, den värsta beskyllning som över huvud taget kan riktas mot en rättsstat, försvunnit in i en av rikspolischefens hemligaste pärmar, så är allt tyst. Jag är den ende som frågat såväl Leif GW som rikspolischefen, men båda svarar ”sekretess”!

En angreppspunkt, som jag prövat någon gång, är förstås att hävda att hela sanningen i Palmeärendet finns i dokumentationen hos Stig Edqvist på rikskrim: ja, jag menar att det förhåller sig så. Bl a finns hela ärendet ”Dekorimamannen”5 noggrant beskrivet i de över 50 hemliga spaningsuppslag och liknande som ingen utomstående någonsin fått se. Alla avslöjanden finns i Edqvists pärmar – de måste öppnas! Som sagt: jag ber om din hjälp, och du finner säkert egna infallsvinklar!

Din tillgivne

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 eller 018-15 12 79.

Skrivelse till RÅ. - Kan J-P ta upp?

1.4.2011. Till Jönköpings-Posten

Chefredaktören

Jag översänder i Palmeärendet kopior av skrivelser till riksåklagaren och till domstolsverket i Jönköping. Jag vore mycket glad om J-P tog upp den här frågan. Mina uppgifter ör korrekta och aldrig dementerade; svårigheten har dock ständigt varit att få spridning för denna information, vilken uppenbarligen betraktas som känslig.

I sakfrågan: Stockholms tingsrätt har alltså den dubbla rollen av att först inte ha noterat att alla initialuppgifter rörande Christer Pettersson varit falskt påhittade samt av att ha Anti Avsan anställd som rådman utan att kontrollera honom, vare sig då han anställdes eller i dag.

Hela ärendet är inflammerat, och de är svårt att finna något nyhetsmedium som vill gå ut med informationen. Men Jönköpings-Posten sitter en bit från Stockholm och har förhoppningsvis inte sina värderingar nödvändigtvis bundna till huvudstadspressen, och tidningen har säkerligen också upparbetade kontakter med domstolsverket.

Kan tidningen känna på denna info, aldrig dementerad?

Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning! Sven Anér