29.4.2011. Det avslöjande som nu går ut på bloggen är tungt, skakande.
När en oroad privatperson och en oroad yrkesjournalist begär ut underlag för hanteringen av Sveriges båda mest uppmärksammade mordhändelser, morden på Catrine da Costa och Olof Palme, visar det sig att konkret, skrämmande information som inkommit till den svenska polisledningen har fördolts, nonchalerats, aldrig noterats. Detta är den största skandalen i de samlade da Costa- och Palme-affärerna – och det vill inte säga lite!
Vi har haft skandalerna som drabbat obducenten, allmänläkaren och Christer Pettersson, men dessa skandaler har inte helt gått att skyla. Medan affärerna da Costa och Palme hittills kunnat behandlas som separata brott.
Men när jag, som engagerad nyhetsjournalist och författare, får anledning att direkt koppla mordet på Catrine da Costa till mordet på en dåvarande statsminister, med möjligheten att det i själva verket handlar om ett dubbelmord, ja då blir detta för mycket för en hårt pressad överhet. Administrationen och byråkratin slår slint, de enklaste rutiner sidsteppas, och av ett rättssamhälle kvarstår en ruinhög.
Överdriver jag? Och säger jag att de faktiskt rör sig om ett dubbelmord, med Anti Avsan som gärningsman i båda fallen?
Nej, det säger jag inte. Min djupa, genomgripande kritik ligger på ett annat plan. Jag kritiserar, från botten av min känsla för ett levande samhälle, avsaknaden av hut och heder i dagens svenska administration.
När de två i särklass mest uppmärksammade svenska morden bort underkastas de högsta åklagar- och polismyndigheternas granskning frångås och kringgås i stället lagens viktigaste och mest självklara regler, och underlåtenhetssynder, som förhoppningsvis vore otänkbara vid mindre uppmärksammade brott, får bli regel, i ett samhälle som stryps av nya, oskrivna lagar. ”Statsnyttans” lagar.
Bråka inte! Det är så här vi ska ha det. Påstådda sanningar har inget egenvärde om de stjälper vår rättsstat. Om det behövs ruckar vi på grundlagar: regeringsformen, tryckfrihetsförordningen (som har fått ett nytt och finare namn i dag!), förlegade sekretesslagar. En stat ska inte behöva bocka sig och huka för pappersregler. Sverige är den rättsstat vi gör det till, och över rättsstaten bestämmer dagens Rosenbad.
Jag ser tillbaka på de 27 åren av två stora olösta mord, och jag frågar mig: Hur länge har detta pågått, hur länge har detta lagtrots, initierat av landets högsta jurister och ämbetsmän, i själva verket pågått? Förmodligen från första sekund, inte bara av Palmemordet utan av da Costa-mordet. Påstådda mordbevis har fått tilltro om de passat in i från början uppritade mönster, medan faktiska bevis, som omedelbart hade kunnat fria de anklagade i båda affärerna, till synes utan undantag förvisats till skräphögen, eller ”slasken”, i polis- och åklagarjargongen.
Det kan tyckas paradoxalt, men det har blivit just denna härvas omfång, enormitet, som utgjort skyddet mot alltför närgången kritik. Visst, fel och klantigheter kan ha begåtts, shit happens. Men den genomgående, genomtänkta aktiva olagligheten? Nej, det där är idéer och gissningar från frustrerade journalister, inget att bry sig om. Så illa kan ingenting vara, betänk det, Sven Anér, som tydligen ser fan sticka upp med sin bocksvans bakom varje skrivbord på Rosenbad eller Polhemsgatan! Så är det inte. Samhället håller, och det gör så oberoende av dina ohemula anklagelser!
Men frågan är om inte hela denna sak i dag har börjat ta annan form, fått annan nyans. När den grå eminensen med så många plattformar och estrader, den svenska polisens högste kriminolog, professor Leif GW Persson, rent ut med sina gärningar visat sig vara totalt ointresserad av de lagar han är satt att värna, ja då har färden nedför dödsbacken börjat ta ordentlig fart.
Persson sitter och uppbär ett rejält arvode från TV 3 när han, tre gånger efter varandra, får höra nödrop från en orolig röst, med dubbla farhågor rörande Catrine da Costa och Anti Avsan. Men han tar aldrig kontakt, han ringer aldrig upp den oroliga, han gör inte minsta notering för polisbruk, saken hamnar i TV 3:s papperskorg, når aldrig Polhemsgatan!
Och när jag själv skriver ett formellt brev till ”Leif GW Persson, Rikspolisstyrelsen” med utförliga kommentarer kring just detta trestegslarm, då läggs mitt brev aldrig in i det arkiv där det enligt grundlagen borde ha hamnat. Det finns inte diariefört, det finns inte registrerat, det finns inte arkiverat. Det finns inte.
Just där försvinner ur ballongen all resterande heder med ett pysande.
Vad har jag för recept? Skriv, medier! Tala, medier! Annars blir det en ren låtsasverksamhet ni ägnar er åt. Pill och duttande med små kvartsfarliga händelser och tillkortakommanden, men dödens tystnad där ropen borde ha skallat.
Chefredaktörer, var finns ni? Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"