27.4.2011. Jag går tiulbaka till Dagens Nyheter för den 28.2 1992 för att se hur opinionsläget kring Palmemordet speglades i auktoritativa spalter den gången, sex år efter händelserna vid Dekorima.
Med en ingalunda upprörd suck summerar DN de första sex åren efter mordet på en statsminister. En blandning av ironi och kritik i sak gör denna andraledare inte helt lättolkad.
”Stökiga människor /läs: ”privatspanare”/ kan sannerligen förpesta tillvaron för dem som (läs:poliser/ försöker utföra ett ordnat arbete”- jaa, ironi eller ej? Jag återger hela DN-ledaren:
Så här års dammas talet om ett nationellt trauma av. Tiden har gått efter mordet på Olof Palme och ingen gärningsman finns dömd. Men livet stannar inte upp, nya frågor tränger undan gamla. Är det inte snarare så att människor sedan länge har resignerat om ett uppklarande utan att för den skull känna att Sverige är förändrat, berövat sin oskuld eller något i den stilen? Kvar står en skara som envist vägrar att släppa tankar och spår.
När några av dessa privatspanare möter företrädare för den officiella ansträngningen att klara upp fallet blir resultatet blott alltför lätt nedslående. Så kändes torsdagskvällens /28.2.1996/ i” Norra Magasinet special” i TV 2. Man ser hur ansträngt poliser och åklagare stöter fram att de är intresserade av alla tips och följer upp dem tills de ”inte kommer längre”.
Det är inte svårt att tycka sig höra stön bland utredare när någon särskilt ihärdig individ kommer dragande med något nytt eller nygammalt. Stökiga människor kan sannerligen förpesta tillvaron för dem som försöker utföra ett ordnat arbete. /Ja, ironi eller ej?/
Polisspaning kan inte bedrivas enligt något slags impulsprincip. Grunden måste alltid vara beprövad rutin. Men om de inte får brytas mot infall och fantasifull prövning av även till synes självklara förhållanden riskerar hela utredningen att stagnera, skrumpna.
Kanske gick det mesta förlorat redan de första timmarna efter statsministermordet. De som då inte levde upp till höga poliskrav får svara inför sitt eget samvete.
Det gäller även alla de höga tjänstemän som borde ha tagit ledningsansvaret efter ett dåd utan egentligt motstycke i det moderna Europa. De föll undan och överlät allt åt Hans Holmér, kanske också för att han ansågs ”ha regeringens öra”. Vad Holmér gjorde blev fel, men han ville i alla fall ta ett ansvar. /Vad rätt du tänkt fast det var fel. Just det/.
Leif GW Persson säger sig vara övertygad om att Christer Pettersson hade blivit fälld, och mordet uppklarat, om det hade varit en rättegång mot honom med normala beviskrav. En dubbelt oroande iakttagelse.
Så långt DN:s ledarskribent, som döljer sig bakom en typografisk krumelur som jag inte kan tyda.
Denna slappa text är intressant, eftersom den antagligen speglar den inställning till Palmemordet som den svenska allmänheten då hade, eller som stora tidningar den gången hoppades att allmänheten skulle ha: visst vemod, inte mer.
Märkligt är att konstatera hur en stor opinionsbildande tidning ställer sig och sina medarbetare utanför staketet, som föga engagerade åskådare. Att DN med egna resurser skulle kunna gå in med samma engagemang som ”dessa privatspanare” föresvävar aldrig DN-skribenten. ”Rotande” i mord, i varje fall i statsministermord, är inte sobra DN:s sak, tydligen
Och menar DN att det var ”stökiga människor”, som bland andra jag själv, som ”förpestade tillvaron för dem som försöker utföra ett ordnat arbete”, eller ska detta, jag återkommer, tolkas som publicistiskt raljeri?
Leif GW Perssons framtoning, sist i ledarartikeln är rätt fantastisk. I februari 1992, sedan Christer Pettersson-lögnen övergivits av alla utom av dem som skapat den, sitter Leif GW och låtsas sörja över att det inte blev en rättegång ”med normala beviskrav” – jag tar mig för pannan, som alltid då det gäller universalgeniet Leif GW Persson. Menar han att lägre beviskrav skulle ha fällt hans Christer Pettersson? Antyder Leif GW att det hade gått bra att fixa en fällande dom om inte hovrätten hade varit så förtvivlat petnoga med beviskraven? Så hade vi blivit av med eländet?
I dag säger Leif GW att det rört sig om en ”konspiration med poliser, militärer och säkerhetsfolk” – vad är det då som har inträffat under de mellanliggande nästan tjugo åren som lett till denna saltomortal?? Har några nya fakta framkommit? Knappast. Nästan allt fanns redan 1992, i varje fall i de orangeröda pärmarna hos rikskrim, tillgängliga för herrarna med nyckel, bland dem i högsta grad rikspolisstyrelsens Leif GW Persson.
Varför börjar det nu passa med den konspiration som Wall, Poutiainen och jag själv började lansera just kring 1992? Och hur har Leif GW det i dag med sin konspiration? Det vet vi nog inte riktigt, för tills vidare har rikspolischefen Bengt Svensson satt munlås på den pratglade. Kanske dags att vädra Christer Pettersson igen? Av Leif GW kan allt förväntas, och medier står alltid redo med lukrativa anbud till den publicistiskt tydligen så attraktive. Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"