Viktigt larm från Patrik Sjöberg

28.4.2011. När Patrik Sjöberg under gårdagen i flera medier slår larm om att han som pojke utnyttjades sexuellt av sin tränare och styvfar slår han ett slag mot den mörkläggning som råder i dessa svåra frågor. Förhoppningsvis kan även angränsande problem komma att belysas och möjligen lösas.

När jag läser i Deanne Rauschers ”Makten, männen, mörkläggningen” finner jag många paralleller till Patrik Sjöbergs situation, då och nu. Det enda fall där straffbar handling kunnat påvisas i Rauschers ”historien om bordellhärvan”, förutom koppleri i bordellmammans fall, är ”toppolitikerns” påstådda kontakter med en flicka som vid tillfället var minderårig, fjorton och ett halvt år.

Bordellmamman dömdes till fängelse, medan fallet med toppolitikern uppenbarligen aldrig ledde till åtal eller ens till en formellt genomförd förundersökning.

Vem toppolitikern är/var nämns inte av Rauscher, och jag känner själv inte vederbörandes identitet. Jag har bett rikskriminalpolisen om information.

Om jag jämför detta fall med Patrik Sjöbergs är parallellerna flera. Saken kommer fram först flera decennier i efterhand, trots att i båda fallen indicier kan ha förekommit.  Det har uppenbarligen varit svårt för de unga utsatta barnen att få kontakt med vuxenvärlden, de har haft svårt att bli trodda. De vuxna personerna i bilden, en ansedd idrottstränare och en synnerligen ansedd ”toppolitiker” har med höjdares självfallenhet stått utanför misstankar, och de försynta aningar som kan ha förekommit har aldrig fått fäste. Dessa båda personer har, så vitt känt, aldrig hörts av polis. Naturligtvis är parallellerna inte spikraka mellan de båda fallen.

Toppolitikerns fall har länge förelegat utförligt skildrat i Deanna Rauschers bok. Uppenbarligen har den i varje fall misstänkta kontakten mellan vuxen och barn varit känd av inkopplad polismyndighet och utredd; exakt hur noggrant från polishåll är svårt att säga, men tillräckligt bör ha framkommit för att engagerade poliser skulle ha hört toppolitikern i varje fall ”upplysningsvis”, alltså utan att brottsmisstanke behövt föreligga.

Men toppolitikern tycks över huvud taget inte ha involverats, och när saken får publicitet, via Deanne Rauschers bok, så händer egentligen ingenting. Boken recenseras inte på normalt sätt, antagligen bland annat med hänvisning till de många öppna sexualskildringarna. Vissa politiker, bland andra Thorbjörn Fälldin, har gått ut och öppet dementerat, men de flesta har varit tysta.

Hur bör då ansvarsfulla medier reagera? Hur borde de ha agerat i fallet toppolitikern, sedan hela ärendet presenterats på en bricka, endast med namnet utelämnat?

Saken borde ha utretts, på redaktionerna? Jo, men saken har säkerligen i stor utsträckning varit känd, från polisreportrar upp till chefredaktörer, så grundutredningen har i princip redan funnits. Nej, vad som återstått, och fortfarande återstår, är en publicering av ärendet, med noggrann markering av vad som är ostridigt och med mediernas egna reflexioner styrda av såväl gott omdöme som hänsyn till allmänhetens rätt att bli informerad i väsentliga ämnen.

Men detta har inte skett, och här går den klara gränsen mellan fallet toppolitikern och fallet Patrik Sjöberg. Sjöberg fick omedelbart respons för sin avslöjande bok – vilket var bra – medan toppolitikern kom, anonym, till Rauschers bok men inte längre.

När vi journalister arbetar med ett material som känns obehagligt för våra presumtiva läsare, som direkt berör rättssamhället och den så kallade statsnyttan, då får vi höra att vi ”rotar” och att vårt yrke framstår som förkastligt. Smeker däremot våra avslöjanden allmänheten medhårs, enligt principen ”på dom, bara!”, då har vi förtjänat våra guldspadar.

Orättvist? Jaa, det menar jag nog. I fallet mordet på Olof Palme, som jag så länge sökt bevaka, har de frågor jag fått nästan alltid gällt ”vem är mördaren?”, medan de i övrigt närmast ogenomträngliga snåren av lögner och pretentiöst hemlighetsmakeri varit och är närmast ointressanta: ”Vad då, skulle vi leva i ett annat Sverige bara för att en statsminister föll bort?”

Hade ett öppet avslöjande – efter minutiös kontroll – av en toppolitikers straffbara umgänge med ett barn gett oss ett annat Sverige? Och står den möjligheten fortfarande kvar? Vem nu än toppolitikern är?

Problemet är förstås mycket stort. Det ställer ett antal grannlaga krav på statsledningen, polisledningen. Mediers ledning. Det ligger något besvärande unket över en situation, där svåra brott lyser fram som självklara, men där ingenting görs för att lagföra brottslingen. Om brottsling finns? Ja, det är den stora frågan.

Räddas statsnyttan av sekretess? Nej, det har nog aldrig hänt.

Sven Anér