Tankarna far i allt vidare cirklar

30.4.2011.

Det är sval solig sista aprilmorgon. Jag dröjer kvar i sängen medan halvsömnens tankar far. Jag måste gå upp och få en kopp kaffe, konkretion.

Jag känner problemet så här. Det går inte att plocka ut en central del ur Avsanaffären och låta detta vara detta. Alla delar måste med, all forntid, all nutid, all framtid. Följderna av affären Anti Avsan finns inbäddade i en evig spiral av kusliga händelser, där ingen är oviktig, ingen kan uteslutas.

Är alla detaljer verkligen viktiga? Är det viktigt att notera att Roger kl 23.15 mordkvällen säger till Sigge att ”han blöder som en gris°?

Ja. Det är viktigt. Därför att detta påstående endast är en handskriven sats på ett telefonavlyssningsprotokoll. Ett påstående utan sanning.

Kan jag säga det? Kan jag hålla fast vid det? Ja. Roger befann sig kl 23.15 mordkvällen någonstans på Sveavägens nedre del, sakta och osäkert släntrande norrut längs Sveavägens västra trottoar. Stökig, bråkande med punkare, bekymrad över ett finger han skurit sig i. Han befinner sig inte vid mynttelefonen på biografen Grand. Dit kommer han långt senare. 23.30.

Viktigt? Ja, därför att endast en grym verklighetsförfalskning, en grymt falsk myndighetsutövning, kan ha presterat och presenterat denna lögn. Som i sin påstådda förlängning placerar Christer Pettersson vid Grand ungefär kl 23.10 och som sveper in honom i det sly av falskhet som ska göra honom till påstådd statsministermördare.

Roger var aldrig vid Grand så tidigt, han kan aldrig ha sett Christer Pettersson före mordet. Allt är sken, med överarbetade effekter. Mot myndigheternas påståenden står fem påståenden från fem hederliga, nyktra vittnen, polisens egna vittnen: Roger dök upp först 23.30.

Där imploderar myndighetens stora svarta lögn – och där blir alla misstankar om en myndighetskomplott reella, Allt är arrangerat, i ond avsikt arrangerat. Jag har inte fel, kan inte ha fel på den stora avgörande punkten: den svenska staten placerar en syndabock i en situation där han i själva verket aldrig befann sig.

Jag skakar av mig morgondåset. Jag behöver inte vara rädd för att jag har fel, fel på någon avgörande punkt, den avgörande punkten. Allt är svart skoj. Allt? Ja. Därför att en så till synes otrolig historia som att en statlig myndighet i ond avsikt arrangerar falska bevis mot en oskyldig – ja, detta kan endast ske om skottet mot en statsminister, om hela dramat varit falskeligen iscensatt och regisserat från toppen.

Det är detta jag måste hålla fast vid. Ett medvetet tioårigt cyniskt trakasseri mot en oskyldig person visar skulden, brottet. Inte mördarens brott utan myndighetens brott.

Jag är ibland tvungen att göra en positionering av det här slaget, för att än en gång förvissa mig om att – ja, om att jag har rätt, vilket förstås inte är så väsentligt. Men förvissa mig om att den svenska allmänheten får veta att det var inom svenska myndigheters nät av lögner som Olof Palme föll död ned vid Dekorima, att det var där som ett korthus byggdes av lögners klossar, inte av hederliga tjänstemäns noggranna, hederliga tankar.

Jag märker att jag skriver med återhållen ilska. Bland annat därför att jag ser dem alla framför mig, hela den långa raden av medbrottslingar. Vad är den som författade Rogers påstådda telefonavlyssningsprotokoll annat än en medbrottsling? Vad är riksåklagaren, som medveten om hela affärens svärta sprang till högsta domstolen för att få Christer Pettersson fälld (ge oss resning, ge oss resning!), vad var den första tidens spaningsledare Hans Ölvebro när han vägrade konfrontera Anti Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena? Medbrottsling.

Jag märker att jag har skrivit en apologi över mig själv, ett försvar för kvartssekellånga tunga, aldrig avvisade beskyllningar. Därifrån kan jag med sans och balans dra ut ett antal konsekvenser. Här en: vad säger den kungliga familjen då den börjar inse att det var i kungens tromäns regi som kungens högste troman sköts vid Dekorima? Den frågan innehåller sprängstoff. Och så vidare i hotande konsekvensers räcka.

Stor falskhet, som kommer att ytterligare belysas i min kommande bok ”Palmemordet: DE SAMMANSVURNA”, i dag under produktion hos ScandBook i Falun.

Solen envisas med att skina, och snart springer de vitmössade nedför Carolinabacken en bit härifrån. Idyll mot mörk fond.

Sven Anér