Catrine da Costa hittades död sommaren 1984. Kroppen var styckad och stoppad i två plastsäckar. Den första säcken hittades 18e juli under Essingeleden. Den andra säcken hittades inte långt därifrån en månad senare.
Flera kroppsdelar saknades och har aldrig återfunnits. Det som saknades var genitalierna, inre organ och huvudet.
Två personer ”Allmänläkaren” och ”Obducenten” dömdes sedermera för styckningen av kroppen. Undanhållna bevis och ny bevisning kan numera fria de båda för inblandning. Flera andra personer har varit intressanta i utredningen men hittills har ingen kunnat bindas vid mordet eller styckningen.
Catrine var missbrukare och prostituerad, vilket försvårat utredningen. Hon hade ett stort antal kunder. Det är troligen anledningen till att man hittat DNA-spår på hennes kropp efter åtminstone 5 personer. Dock inga spår efter vare sig ”Obducenten” eller ”Allmänläkaren”.
Nu till det märkliga:
I ett vittnesmål från en av hennes väninnor pekas en dåvarande polis ut som ”svartsjuk pojkvän”. Och inte vilken polis som helst, utan samma polis som av två andra kvinnliga vittnen utpekats som den sk ”Dekorimamannen” i Palmeutredningen. Läs här (Sven Anérs blogg om Palmemordet).
Jag har i går och i dag faxat brev till rikskriminalpolisen med följande lydelse:
Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Jag önskar omedelbart i kopior utfå de handlingar i den s k Da Costa-affären där Anti Avsans namn förekommer, som en av Da Costas väninnor utpekad ”svartsjuk pojkvän” till Da Costa. Jag vet inte om Avsans namn är omnämnt bara en gång eller om det sker flera gånger. Uppenbarligen ingår den av mig efterfrågade dokumentationen i det material som tidigare utlämnats i samband med aktuella rättegångar, varför något hinder för utlämnande inte torde föreligga.
Tacksam för omedelbar handläggning! Sven Anér
Brev från Stockholms Tingsrätt 13.4.2011, Lagmannen
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge
Angående Ditt brev den 12 april 2011. Du har i ditt brev anmodat Stockholms tingsrätt att begära vissa närmare besked av rådmannen Anti Avsan rörande de frågor som Du tar upp. Jag får härmed meddela att tingsrätten inte avser att vidta någon åtgärd med anledning av brevet.
Med vänlig hälsning Anders Eka, lagman.:
Nehej. SA
Journalistiska märken fick försvinna
21.4.2011. Före da Costa, före Olof Palme, fanns tämligen säkra journalistiska märken. Händelseförlopp beskrevs enligt ett ganska enhetligt system, nyhetsorgan samspelade i jakten på egna nyheter. Allmänheten kunde känna sig tämligen säker på att referat och kommentarer från säg två större dagstidningar sammantagna rätt väl speglade en faktisk verklighet. Nå ja, faktisk. Säg trolig verklighet.
Efter da Costa, efter Olof Palme är kartan omritad. Nya metoder, eller rättare sagt brist på metoder, har börjat tillämpas. Ungefär så här:
I båda affärerna, da Costa och Olof Palme, har en ”sanning” funnits spikad på ett tidigt stadium, och denna sanning har inte fått rubbas av nya informationer, nya frågetecken. Så här är det. Läkarna och Christer Pettersson. Då kan landet känna sig lugnt. Läkarna och Christer Pettersson, på var sitt betongfundament.
När läkarnas kollektiva skuld på ett mycket tidigt stadium började ifrågasättas, och när Christer Petterssons egenskap av överhetens syndabock också på ett mycket tidigt stadium kunde urskiljas, fick detta inte ändra de journalistiska kartorna. Avvikande meningar avfärdades och pulvriserades till noll, och avvikande journalister försågs närmast rutinmässigt med lämpliga öknamn: Privatspanare, drömmare i det blå, fantaster.
Hur hände detta? Det hände eftersom den normala, engagerade debatten uteblev, eftersom konkurrensen på de stora elefanternas nyhetsfält uteblev – alla skrev samma text, med få undantag.
Christer Pettersson-tanken (som, obs!, ännu i dag inte är helt skrotad) måste ha motsvarat ett behov såväl hos chefredaktörerna som hos deras läsare. Ensam gärningsman, fick syn på Palme, sprang och fixade en revolver, ställde sig vid Dekorima och sköt. Inga märkvärdigheter, modell 1 A. Lugnt och stilla, tokfransar finns i alla samhällen, men de skakar inga samhällen.
Och Catrine da Costa – ja, där var det lika enkelt: vem skulle kunna stycka så perfekt om inte två professionella läkare, i kompisskap? Lägg till handlingarna, utan krångel. Det var läkarna.
Dessa reflexioner bygger givetvis på vad jag redan i augusti i fjol avslöjade, men som inte har fått komma upp på ytan, nämligen att den dåvarande piket- och baseballpolisen Anti Avsan sommaren 1984 enträget uppvaktade Catrine da Costa, i en ”stalking” som ledde fram till ett gräl mellan de båda och som följdes, hur vet jag inte, av Catrine da Costas död.
De här detaljerna har inte egentligen blivit omnämnda tidigare, inte förrän jag alltså i augusti i fjol relaterade de nya uppgifterna på min blogg. Jag berättar i dag den storyn här på bloggen, i ett engagerat brev till vår justitieminister. Varför var jag då praktiskt taget tyst i ett halvår? Varför vände jag inte upp och ned på rättssamhället?
Jag tänkte, faktiskt, att jag för en gångs skulle se vad som hände om jag höll mig tyst, höll mig i bakgrunden – skulle ingenting hända? Efter brev till Leif GW Persson, till RÅ och rikskrim, till internutredare? Nej. Tyst. Tills en annan blogg på nätet gick ut med en hänvisning till mina uppgifter samt med en utförlig och av allt att döma sakkunnig beskrivning av hur själva styckningen hade gått till; en kväljande läsning.
Men inte ens denna nya bloggentré ruckade på chefredaktörer och journalister, inte ens kopplingen mellan Anti Avsan och Catrine da Costa. Eller: just därför. Namnet Anti Avsan har blivit otroligt negativt laddat, och varje omnämnande av hans person tänder illröda stopplampor: nej, inte Avsan!
Det får inte vara Avsan! Att hittills ingenting har motsagt det förhållandet att det var han som sköt Olof Palme till döds, och trots att ett halvår fått gå utan att någon motsagt mina uppgifter om hans förbindelse med Catrine da Costa, så har ingenting hänt, ingenting fått hända. Ingen har gått ut och tagit Avsan i försvar mot journalister av min sort; det skulle väl förstöra bilden.
Nej, den absoluta tystnaden, den vakuumtorkade tystnaden, icke-reaktionen. Anti Avsan är den betrodde före detta polismannen, numera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt (som det inte skulle falla någon in att fråga i känsliga ämnen!) samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag, med placering som moderat bänkledare och ledamot av det ganska mäktiga civilutskottet – så lugna ner dig, Sven Anér.
I denna situation är det begripligt men beklämmande att uppgifter som kopplar Avsan till da Costa, i omedelbar närhet av hennes död, att denna koppling ger ett kontraproduktivt resultat, enligt mottot ”så djävligt kan det inte vara!”.
Har jag då rätt? Finns Anti Avsan med i slutbilden av Catrine da Costa? Den sista slutbilden? Hur ska jag kunna säga det säkert? Vad jag kan säga och göra är att försöka peka på märkliga omständigheter. Har Leif GW Persson, med alla sina yrkesbeteckningar nära det svenska polissamhället, lagt mitt närmast aggressivt engagerade brev i botten på skrivbordslådan och inte gjort någonting, ja då finns sannerligen en grund, en bakgrund till min undran kring rådmannens och moderate riksdagsmannens uppträdande, till synes långt utanför rättvisan, långt utanför en statstjänstemans och förtroendevalds normala sätt att verka, sätt att vara.
Ska jag hoppas på att Beatrice Ask gör något? Hoppas kan jag, men hoppet är inte särskilt starkt. Hjälp mig, bloggbesökare!
Ring Beatrice Ask, på 08-405 10 00. Hon bör faktiskt svara.
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"