Hur utreda ett mord som redan är uppklarat?

13.10.2010.

När Olof Palme hade skjutits till döds vid Dekorima, klockan 23.21 den 28 februari 1986, var alla väsentliga sakuppgifter redan kända av höga befäl inom Stockholmspolisen och av en fraktion inom landets högsta administration. Detta fick givetvis inte hindra att en till omfånget ytterst omfattande utredningsapparat omedelbart sattes upp och fick börja fungera, mycket snabbt efter mordet.

Hur utreda ett redan uppklarat mord?
Det är troligt att endast mycket få av de förhörande polismännen under upptakten kände till något av den faktiska bakgrunden, utan utförde sina uppdrag enligt vanliga hederliga rutiner. Vissa tecken, bl a Robert Gustafsson-förhören, kan dock tyda på avsteg från normal förhörsteknik.

Ju längre tiden led, och ju tätare medierna rapporterade om misstankar mot poliser, kan hela förhörsetiken ha mer och mer luckrats upp. 1992-93, då ett stort antal förhör hölls i Anti Avsan-ärendet, satt Christer Pettersson misstänkt och lagförd för mordet på Olof Palme, vilket kan ha varit en bidragande orsak till att efterforskningarna kring Avsan bedrevs med påfallande slapphet såväl ute på fältet som inne hos spaningsledningen.

Vad måste en utredare av ett redan uppklarat mord tänka på?

Han (eller hon, men jag ser mycket få kvinnliga poliser i sammanhanget) bör, åtminstone formellt, driva utredningen intensivt, på ytan. Ett sätt är att initiera ett flertal på varandra följande förhör i samma ärende. Detta ger givetvis intryck av aktivitet. I fallet Avsan och de två unga kvinnliga vittnena hölls sammanlagt åtta förhör med kvinnorna, medan det fick räcka med endast ett förhör med Avsan, och detta enbart upplysningsvis.

Hur förfara med förhörsutskrifterna och annan information?

Helst ska dessa över huvud taget inte publiceras eller uppvisas i någon form. Skulle sådan dokumentation formellt efterfrågas kan jurister på olika plan, upp till regeringsrätten, förklara att nära nog vilken handling som helst måste sekretessbeläggas under hänvisning till någon av de många sekretessparagrafer som finns att tillgå.

Men om en viktig handling till slut måste släppas?

Ja, då finns den andra muren som skydd: massmedia. I normalfallet är det en medial skyldighet att granska myndigheters tillkortakommanden, men i Palmeärendet har denna skyldighet i växlande grad åsidosatts. Jag läser referat av vad Sveriges Radios Kanalen kring 1990 berättade och avslöjade, med en öppenhet och oräddhet som sedermera blåste bort; Kanalen försvann, det aktiva intresset för Palmemordet bleknade, massmedia hade vunnit striden mot, inte för, sanningen.

Vad händer t ex i ett fall som mannen som vägrar att tala om vad klockan är?

Detta fall – beskrivet i dag på bloggen - har fått gå den vanliga munkavlevägen. Tre förhör hålls, men dess förhör får stanna i sina pärmar. När de till sist släpps fria (jag är fortfarande lätt förundrad över att jag fått läsa dem!) kan Palmeutredarna och deras höga chefer inom regering, RÅ och rikspolisstyrelse vara tämligen säkra på att denna synnerligen märkliga incident inte tas upp av dessa Main Stream Media, MSM - som författaren Jan-Olov Rönn ger skulden för all tystnad kring de stora, farliga tingen – de stora nyhetsbyråerna, de stora nyhetskanalerna, de stora tidningarna. MSM.

Hur kan MSM, samtliga inom MSM, göra exakt samma negativa bedömning varje gång en farlig nyhet dyker upp vid horisonten? Hur kan reaktionen vara så blixtsnabb och samstämmig, som då alla tranor i flocken inom bråkdelen av en sekund bestämmer sig för att svänga tvärt till höger?

Vad sker med svenska MSM, alla de stora? Jag vet inte. Saken är inte utredd i botten, och den blir inte mindre egendomlig då vi betänker att metoden fungerar bäst och säkrast när det är de megastora, megafarliga nyheterna som är aktuella.

Halvstora, halvfarliga nyheter får det berättas om; detta får visa mediers engagemang och proffsighet; här stoppas minsann inga nyheter! Men de megastora skyddas och får fri lejd, ut ur nyhetsvärldens Bermuda-triangel.

Jag har hållit, och jag håller fortfarande, i två megaavsnitt: Palmemordet med Anti Avsan samt ESTONIAS förlisning, med de västerut bortflugna nio estniska besättningsmedlemmarna. Rönn nämner båda dessa megaincidenter i sin ”Utan media kan du inte starta ett krig – handledning i intellektuellt självförsvar” JOR Förlag 2010, och fronderar mot muren MSM. Tack för det – men MSM köper inte boken Rönn har skrivit, eller dess budskap.

MSM-taktiken och –tekniken är enkel. Undersök inte, utred inte, utan bara tig. Enklast så – och oslagbart om inte någon gruppmedlem bryter ordenslöftet TOFT, Tig Om Farliga Ting!

Åter till dagens Palmesituation. – och det är en mycket känd och klarlagd situation jag talar om. Affären Anti Avsan ligger helt öppen, inte bara i min bok med det namnet, utan i den dokumentation om minst femtio handlingar som ligger som latent sprängstoff på Palmeutredarnas hyllor. Vad skulle kunna locka fram detta material: förhör, konfrontationer, minut för minut-rapporten om en statsministers död?

Jag tror, jag vet; om en stor dagstidning begärde fram de femtio handlingarna och om denna tidning slog larm om dess äntligen lössläppta journalister blev stoppade! Om tidningen öppnade för ett öppet scoop! Om vi finge läsa stora sanningar vid vårt frukostkaffe!

Om – ja om denna mycket fiktiva tidning berättade för sina prenumeranter och lösnummerköpare att Palmeärendet – och även ESTONIA – är aktivt vanskötta nyhetsobjekt Att vi som prenumeranter och lösnummerköpare aldrig fått höra några egentliga sanningar, bara halvsant eller osant krafs.

Utopi? Kanske, kanske inte. I den faktiska världen sitter Stig Edqvist och hans fåtaliga medhjlpare inom rikskriminalpolisens Palmeenhet och markerar fortsatt utredning av Palmemordet, ”ring gärna in dina tips!”

OK, gör då det, bloggbesökare! Ring in ditt tips att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme och att han hade tiotals kolleger till sin hjälp!

Sven Anér