”Om allmänna handlingars offentlighet…”

5.10.10. Alldeles i början av Sveriges rikes lag återfinns en grundlag som heter Tryckfrihetsförordningen. Det andra kapitlet börjar så här:

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.

Det där med ”svensk medborgare” tror jag inte riktigt stämmer. Det står nämligen på annat håll stadgat att den som efterfrågar allmän handling gärna får vara anonym, om vederbörande så önskar.

Själv är jag dock, i dessa sammanhang, allt annat än anonym. Jag går så till TF 2 kap 12 par, som säger:

Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

Detta är förstås en mycket viktig, grundlagsfäst paragraf. Speciellt viktigt är förstås ordet ”genast”. Naturligtvis. Den som begär ut en handling avser förstås att utnyttja den på ett eller annat sätt och tänker inte sitta hemma i gungstolen och vänta. ”Genast” betyder förstås ”samma dag”, knappast med någon tillåten fördröjning. Gäller det många handlingar samtidigt kan förstås viss tidsutdräkt möjligen bli ofrånkomlig, men ”genast” finns hela tiden med som ett memento: dra inte ut på tiden!

Men TF 2:12 betraktas förmodligen som ett skämt, av dessa damer och herrar på rikskriminalpolisen, trimmade och tränade allt sedan mordet på Olof Palme att dröja, glömma, gömma, fixa, slira på sanningar, mygla, strula – you name it.

Genast – han skulle må då, Sven Anér. Aldrig i livet! Vi låter honom sitta där och vänta. Minst fem dagar, men om vi kan kalla ärendet omfattande så kan ju saken få dröja ett par veckor. Eller mer. Vi har annat att göra på rikskrim än att stå till Sven Anérs förfogande dag och natt. Hans majestät får vänta (skrev min gamle DN-kollega Oscar Rydqvist ett lustspel om en gång).

Så här sitter jag nu, inte i gungstolen utan i min arbetsstol vid ordbehandlaren, och väntar; en tröstlös syssla. Väntar, närmare bestämt, på sammanlagt 205 handlingar – mycket? Knappast för ett välstrukturerat arkiv. Tryck på rätta knappar, och materialet borde föreligga inom ett par dagar.

Är det synd om mig? Ja, som det är synd om dansaren vid Broadway som av casting-agenturen fått tillsägelsen att ”don´t call us, we´ll call you”. Om jag blir lätt patetisk kan jag förstås hävda att det inte är mig det är synd om utan t ex bloggens alla besökare, som inte kan hålla sitt Palme-kunnande aktuellt. Eller present, på ett lite elegantare språk.

Dessa eviga dröjsmål visar post-Palme-samhällets upp och nervända tillstånd och etik. Det är inte allmänheten som har rätt att få besked, utan myndigheten som har all rätt i världen att trakassera, att djävlas, med ett hederligt korthugget svenskt ord.

Jag har tidigare citerat ur förvaltningslagens sk serviceparagraf, nr 4, den som räknar upp alla skyldigheter en myndighet har gentemot sina kunder eller klienter eller hur vi ska titulera oss:

Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda…

minsann! Den paragrafen har rikskriminalen aldrig studerat. Skulle vi lämna upplysningar, vägledning, råd? Vad är det för dumheter? Vi sköter vårt, och allmogen får sköta sig själv, vi är ingen upplysningsbyrå. Vi svarar när vi har tid och lust…

Jag är djupt allvarlig i botten. Myndigheter – och höga regeringar, för den delen - ska bistå sina, ja, jag kallar oss kunder, det är inte vi som ska bistå Fredrik Reinfeldt ner till Stig Edqvist på rikskrims så kallade Palmeenhet, mannen som ogärna kommer till telefon. Det är nomenklaturan som ska bistå oss, hur underligt det än kan låta.

I stället väljer mina kombattanter i sammanhanget, vice RÅ Kerstin Skarp och nyssnämnde Stig Edqvist, att ideligen upprepa sitt mantra ”vi kommenterar inte förundersökningen rörande mordet på Olof Palme”, ett mantra som klingar allt mer ihåligt.

I praktiskt taget alla andra kriminalaffärer svämmar våra medier över av information. Knappt har ett mord avslöjats förrän flödet tar vid, från polis på fältet, från åklagare och advokater. Journalister kan gå till dukade bord. Men i fallet Palme ska allt vara vrångt och hemligt och besvärligt – varför?

Givetvis därför att all sann info är livsfarlig för de styrande, de vanstyrande. Jag har sedan 2007 aldrig fått beskedet att ”det du säger eller skriver är inte sant”. O nej. Bara mantra-beskedet att ”vi säger ingenting”. Jag har sålunda flerfaldiga gånger frågat Kerstin Skarp om ”det är Anti Avsan som är Olof Palmes mördare”, en klar och enkel fråga, kan tyckas. Men svaret har varje gång blivit ”vi säger ingenting”.

Vad hoppas jag då på? Ja, detta är ju ett utmattningskrig. Vem orkar hålla på längst? Den mycket ensamme journalisten på Hjelmbergstorpet (snart Sommarro i Uppsala, vinteridet, trots namnet) eller stenansiktena inne i Stockholm, Skarp och Edqvist? Vi får se. Jag försöker ett tag till. Någon gång ska väl mina 205 handlingar börja droppa in, till exempel.

Allt, eller nästan allt, är förstås svenska mediers fel. En kunnig kollega, Jan-Olov Rönn, har i en nyutkommen bok, ”Utan media kan du inte starta ett krig” (JOR Förlag, 2010), gett skulden för ”begravda” nyheter till ”Mainstreammedia”, MSM, dessa stora media som under perfekt sammanhållning regerar över nyhetsströmmen samt begraver allt som är vanskligt, allt som är farligt på denna jord.

Detta stämmer precis på min egen situation. Jag skriver till chefredaktörerna för DN, Svenskan, Expressen, Aftonbladet, till nyhetscheferna på Rapport och Aktuellt och TT och så vidare, men som bundna av en osynlig blågul tråd bestämmer sig dessa mediachefer för en samfälld tystnad och overksamhet kring det sorgliga Palmemordet. MSM.

Kan jag då hoppas på ett genomslag? Någonsin? Ja. Fakta finns och de finns publicerade. Någon gång tar nya grävare till spaden. Jag är optimist, bara jag fått mitt morgonkaffe.

Sven Anér