12.10.2010. Till rikskriminalpolisens Palmeenhet
I min rapportering för några dagar sedan, på engelska, om olika händelser vid biografen Grand säger jag att tre olika män hade vägrat att besvara kvinnors frågor om vad klockan var, efter bioföreställningen. Jag har nu studerat de tre förhören närmare och funnit att det måste röra sig om samma kvinna, resp hennes väninna, samt samma tre väntande män, på trottoaren utanför Grand. Detta gör saken än mera illavarslande, än mera konkret.
Vad som först förvillat mig har varit att namn och andra faktauppgifter varit strukna ”avmaskade” med polisens terminologi, varför jag först trott att tre olika vittnen varit involverade. När jag nu kontrollerar finner jag alltså att det är en enda kvinna, på ett ställe namngiven som ”Anneli”, som ställt frågan: ”Vad är klockan?” Händelsen bekräftas, i separat förhör med väninnan tre år senare.
Jag ger nu den version som Anneli lämnar redan den 4 mars 1986, alltså fyra dagar efter mordkvällen. Då hörs Anneli av kriminalinspektören Lars Karlsson, och hans utskrift är kontrasignerad ”860304 AI” dvs av den kommissarie Arne Irvell som var chef för Stockholms mordkommission men som aldrig kopplades in på Palme-ärendet under mordnatten och som i stället sattes att läsa vittnesförhör. Att den rutinerade Arne Irvell – som jag själv väl kände – sidsteppades i ett ärende som direkt borde ha legat under Stockholms mordkommissions domvärjo väckte uppseende: jag har påpekat saken i ett par av mina böcker.
Så här skriver alltså krinsp Lars Karlsson:
När filmen var slut ca 23.30 begav sig Anneli ut från biografen och ut på trottoaren utanför. Utkommen gick Anneli fram till en man som stod på trottoaren en aning till vänster om entrén, räknat inifrån biografen. Anneli tänkte fråga mannen vad klockan var. Mannen var vänd mot entrén. Framkommen till mannen frågade Anneli vad klockan var. Mannen svarade vad Anneli kommer ihåg:
”Sånt har jag inte tid med i kväll.”
Anneli blev förvånad över svaret och sade ”Va?”, varvid mannen upprepade svaret. Anneli erhöll alltså inget svar på sin fråga hur mycket klockan var.
Enligt Anneli stod mannen tillsammans med vad hon kan erinra sig två st manspersoner. Anneli fick den uppfattningen att mannen hade sällskap med de andra männen på platsen. Anneli har tillfrågats om hon fick någon uppfattning om mannen hade sin uppmärksamhet speciellt riktad mot entrén varvid Anneli uppger att hon inte kan bedöma detta.
Anneli ger så ett mycket gott signalement på mannen som hon talat med:
38-42 år gammal, ca 190-195 cm lång, ordinär kroppsbyggnad, mörk hårfärg. Han talade ren svenska. I samband med att Anneli pratade med mannen skrattade denne, och hon fick uppfattningen att han hade ett trevligt uppträdande. Hon beskriver mannen vidare som att han hade avlångt ansikte, mörka ögonbryn och friska tänder. Beträffande klädseln var mannen iklädd en mörk överrock (hon kan inte ange någon färg). På huvudet hade mannen eventuellt en mörk hatt.
Säkert är det bl a detta utförliga signalement som den granskande Arne Irvell fäst sig vid; han kan inte ha varit bortskämd med dylik pregnans.
Så långt det centrala avsnittet av förhöret med Anneli, vilket alltså lästs av den rutinerade Arne Irvell samt försetts med hans signum, en åtgärd som Irvell regelmässigt bara vidtog när en förhörsutskrift direkt fångat hans uppmärksamhet.
Det kan ha varit just Irvells signum som föranledde de två efterföljande och mycket samstämmiga förhören, den 16 maj samma år, 1986, samt den 14 mars 1989, med Annelis väninna.
I maj 1986 formulerar Anneli mannens avfärdande replik även den här gången som ”sånt har jag inte tid med i kväll”, medan väninnan i mars 1989 bekräftar att händelsen ägt rum och menar att mannen svarat ”på något konstigt sätt”.
Hur har nu dessa tre förhör behandlats av Palmeutredarna resp av den statliga granskningskommissionen? Vad polisutredarna har gjort får vi sällan reda på, men den här gången kan vi faktiskt leta oss fram till ett svar. I förundersökningsprotokollet rörande Christer Pettersson redovisas 38 vittnesutsagor men varken Annelis eller väninnans; alltså torde alla tre versionerna ha lämnats åt sidan, vilket givetvis är anmärkningsvärt. Tre förhör i samma ärende, av tre olika polismän, larmsignum från Arne Irvell- nej, det glömmer vi.
Granskningskommissionen, då? Inget omnämnande. De incidenter som kommissionen tar upp är alla kopplade till utgångspunkten att Christer Pettersson måste vara den skyldige, allt som pekar på attentatförberedelser vid Grand har uppenbarligen ansetts ointressant. (Eller livsfarligt?)
Den mycket konkreta Anneli-episoden och dess behandling visar enligt min mening mycket klart och tydligt att allt som pekat bort från Christer Pettersson rensades bort när det till synes mycket kompletta förundersökningsprotokollet sammanställdes.
Jag är den förste utanför myndigheterna som kunnat läsa de tre förhören. Ingen mer än jag har av utomstående läst Annelis och väninnans tre gånger, tre gånger upprepade minnesbild: ”Sånt har jag inte tid med i kväll”.
Hur reagerar dessa i utgångsläget öppna och hederliga polismän, Lars Karlsson, Stålhamre och Thomas Carlsson, när de nu kanske får reda på att uppgifter som omöjligen kunnat kopplas till Christer Pettersson utan pekar åt ett helt annat håll, hamnar i den stora, aldrig åtgärdade slasken?
Sven Anér
Så långt alltså den text jag nu lägger ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och jag önskar nu rikskriminalpolisens utförliga svar. Förundersökningssekretess kan inte råda i Christer Pettersson-ärendet, vilket slutgiltigt avslutades 1998, i samband med HD:s avvisade prövningstillstånd.
I svaret bör ingå förklaring till att detta mycket skarpa och välstrukturerade svar, och trots Arne Irvells specialnotering på det första förhöret, uppenbarligen inte har följts upp.
Jag frågar också: Vad är det som har gjort de i III:1 återgivna vittnesförhören så mycket intressantare än de tre förhören kring Anneli-incidenten?
Som sagt: ett fullständigt svar, tack!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala (vinteradress).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"