Vice RÅ Kerstin Skarp RÅ-ämbetet.

30.9.2010

Jag inger till ämbetet bifogade skrivelse, 4 sidor, som även kommer att inflyta på min blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Jag begär nu, jämlikt förvaltningslagen 4 par, den s k serviceparagrafen, omedelbart och motiverat svar på nedanstående konkreta frågor:

Hur reagerar förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp, på de allt mer graverande rapporterna rörande walkie-talkies i Palmemordets absoluta närområde?

Ser vice RÅ Kerstin Skarp ett mönster, ett farligt mönster?

Kan 40 walkie-talkieobservationer kring Dekorima – biografen Grand morddagen bortförklaras?

Varför nämns inga walkie-talkie-observationer i utskrifterna av de båda förhören med Robert Gustafsson, när det var just sådana walkie-talkie-observationer som utgjorde den direkta anledningen till att Robert Gustafsson tog kontakt med polisen? Förhören har numren L-261 resp L-261 A

Jag anhåller att svaret sänds till undertecknad Sven Anér samt till skåde- spelaren Robert Gustafsson, c/o Rondo, Liseberg, Sofierogatan 5, 41 251 Göteborg. Som vice RÅ kanske har märkt har en SR-intervju Ulf Elfving/Robert Gustafsson nyligen på ett dramatiskt sätt aktualiserat walkie-talkie-problemet i samband med mordet på Olof Palme.

Svara, alltså!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. blogginlägg, 4 sidor.

”Inte något av mera betydande intresse”

1.10.10, Jag fortsätter att undersöka granskningskommissionens behandling av walkie-talkie-observationerna, de svindlande många walkie-talkie-observationerna. De 179 walkie-talkie-observationerna.

Kommentarerna kring dessa walkie-talkie-observationer är dessutom inte helt lätta att hitta. Det finns en mellanrubrik ”Walkie-talkie-iakttagelser” på sidan 228 (i min version), men denna mellanrubrik är i innehållsförteckningen dold under ”Övrigt”, varför w/t-kapitlet inte går att anträffa annat än vid en genombläddring av hela det nära åttio sidor långa avsnittet ”Vissa generella utredningsåtgärder”.

När jag så småningom kommer fram till w/t-iakttagelserna läser jag följande, dvs kommissionens närmast desperata försök att minimera vidden av dessa iakttagelser:

Beträffande övriga iakttagelser gäller för det första att ingen av dem uppenbart kan kopplas till mordet (det skulle kunna ha med mordet att göra, men för att man skall kunna dra den slutsatsen krävs ytterligare information som än så länge lyser med sin frånvaro). För det andra är samtliga iakttagelser behäftade med åtminstone någon omständighet som förtar utredningsvärdet. Beträffande den i sig mest intressanta observationen, Leif C:s uppgift om en man i hörnet Västerlånggatan-Kåkbrinken, gäller t ex att den inrapporterats mer än ett år efter mordet, med den osäkerhet i olika hänseenden som följer därav. Med tanke på den mängd uppgiftslämnare som hört av sig med iakttagelser från Gamla stan kan det också sägas vara upplysande att ingen annan synes ha rapporterat någon iakttagelse, som kommenterar den uppgift Leif C lämnat.

Sammantaget bedömer vi inte att de ovan redovisade walkie-talkie-uppslagen tillför utredningen något av mera betydande intresse.

Kursiveringen i svart av de båda avslutande raderna är min egen, en avgörande viktig svart kursivering. För vad är det kommissionen och dess hartassande huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger vill inbilla oss? Jo: vi ska glömma bort, totalt glömma bort varenda en de 179 w/t-observationerna, vi ska totalt glömma bort de 40 w/t-observationerna från det centrala mordområdet under morddagen!

Läs de pretentiösa bortförklaringarna! ”Kan inte kopplas till mordet” – vad kan de kopplas till då? Alla innehåller ”någon omständighet som förtar utredningsvärdet”. Inget vittne är alltså så perfekt som hr Axberger önskar. ”Ingen har rapporterat någon iakttagelse, som kompletterar den uppgift Leif C lämnat” – visst, så kan ett perfekt vittnesmål naturligtvis dömas ut!

Sedan kommissionen, läs: Axberger, i flera dygn bokstavligen vadat i dramatiska w/t-observationer, står rapportens slutsats klar: ”inte av något mer betydande intresse”!

Frågan är om en mer genomtänkt, mer utmejslad lögn någonsin presenterats av en statlig utredning. Jag tror inte det. Och jag återkommer till walkie-talkie-apparaternas sällsynthet vid denna tid. Tio, kanske tjugo, trettio walkie-talkies i ett enda uppenbarligen sammanhängande nät kan den gången rimligen endast ha funnits inom polisens välutvecklade nät.

Men det fantastiska är alltså att denna usla statliga granskningskommission aldrig hittar detta nät. Den fiskar upp några få observationer samt avfärdar dessa, en och en, på hemgjorda grunder. Det är dessutom mycket anmärkningsvärt att kommissonen faktiskt kritiserar polisens klena utredning av polisspåret men ändå aldrig kopplar några walkie-talkies på stan till några poliser, civilklädda eller uniformerade, på stan.

Att läsa denna kommissionstext är dövande, bedövande. Ord, ord, sidor, sidor, kapitel, kapitel, alla med samma riktmärken: lite strul, lite mygel kan det ha handlat om, men en organiserad polisiär intrig riktad mot landets statminister? Nej o nej, hu nej!

De många sidorna, av vilka så många behandlar rena trivialiteter, rena nulliteter, har förstås varit avsiktligt skrivna. När tusen sidor lämnas ut till journalister, som inte har varit särskilt pålästa innan, blir endast slutklämmarna noterade och citerade, och dan därpå är det enorma betänkandet död materia.

Jag ska se om jag hittar någon typisk slutkläm. Jag kan ta det definitiva avfärdandet av polisspåret, sidan 888 i min version:

Vår granskning av brottsutredningen vad gäller misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet, dvs ”polisspåret”, redovisas särskilt i kapitel 4, som avslutas med en sammanfattande bedömning. Våra slutsatser i den delen är att inga brottsmisstankar mot enskilda polismän kan utläsas av utredningsmaterialet, att det inte finns några uppslag i denna del som i dag framstår som otillräckligt bearbetade men att utredningen likväl lämnat en hel del i övrigt att önska.

Jag är själv journalist. Jag har ett otal gånger suttit i konferensstolen med en tegelstensrapport i knät och raskt slagit efter en slutläm, annat har det inte funnits tid till. ”… inga brottsmisstankar mot enskilda polismän…” skulle jag säkert ha hittat, och redigeraren hade säkert satt en rubrik typ ”Alla poliser frias i Palmefallet”.

Saken klar. Ingen läser långa och lama reservationer. Lögnen presenterad som en sanning. Så ska en slipsten dras.

”Inga brottsmisstankar mot enskilda polismän”, påståendet blir till ett styng mot mitt hjärta. Kommissionen har – i motsats till mig - haft tillgång till över femtioo spaningsuppslag och andra akter rörande Avsan, den har kunnat läsa hur Avsan månad efter månad har skyddats av en hird av polischefer och chefsåklagare, men ”den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra” – vilket ansvar du tar på dig, Hans-Gunnar Axberger och ni andra tigande medlemmar av granskningskommissionen, vilket ansvar! Sven Anér