Olika opinionsundersökningar visar vacklande stöd för en svensk insats i Afghanistan. Varför inte prova den metod som just är till för att pröva opinionen – folkomröstning? Afghanistan känns som just den typen av viktig fråga, där vi inte kan vara säkra på att våra folkvalda följer medborgarnas intentioner. Så låt oss folkomrösta i något som i dag utvecklas till folkets ödesfråga!
Sven Anér
17.10.2010.
Till
Gruppledare, Sveriges Riksdag.
I tryckt skrift, ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2 upplagan 2009, anklagar jag dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt moderate ledamoten av Sveriges Riksdag
Anti Avsan
för att den 28 februari 1986 i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm ha skjutit Sveriges dåvarande statsminister
Olof Palme
till döds.
Denna anklagelse har aldrig någonsin bestritts. Jag har sedan länge informerat regeringen, jag har informerat riksdagen bland annat via Talmannen samt via samtliga moderata riksdagsledamöter.
Jag har ställt frågan till förundersökningsledningen i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp och rikskriminalpolisens kriminalkommissarie Stig Edqvist, men enda svar jag erhållit är att ”vi kommenterar inte pågående förundersökning”.
Jag har sedan länge informerat samtliga svenska nyhetsmedier, dels i stor utsträckning direkt, dels via Tidningarnas Telegrambyrå, och ingen instans har bestritt min anklagelse.
Jag vänder mig nu till riksdagspartiernas gruppordförande med denna fråga:
Sköt Anti Avsan Olof Palme?
Jag önskar denna fråga besvarad, jämte eventuella kommentarer. Önskar Riksdagsgruppen vidta rättsliga åtgärder gentemot mig i denna viktiga fråga välkomnar jag en dylik utveckling av ärendet.
Djupt engagerad hälsning
Sven Anér, FK, DHS, undersökande nyhetsjournalist och författare.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.
19.10.2010. Det absolut första dokument som tar upp Anti Avsans namn är Ai. 1107-92, daterat 1992-12-21. Dokumentet utgörs av en promemoria från journalisten Olle Alsén till Palmeutredningen, Hans Ölvebro. Det är inregistrerat med rikskriminalpolisens stämpel, men jag får inte ut dokumentet från rikskrim. Jag har det i den version jag fått denna PM av Olle Alsén, en fotostatkopia av originaldokumentet. Denna promemoria, som jag nu har framför mig på skrivbordet, tycks vara det hemligaste dokument Palmeutredningen innehåller. Varför?
Jo. Dokumentet nämner för första gången Anti Avsans namn, och detta namn får enligt den svenska rättsstaten inte visas; det bara är så. Det finns, som jag tidigare omtalat, noterat, som ”Anti A” i granskningskommissionens vaga och torftiga och klart missledande version; jag citerar vad kommissionen skriver:
Även Anti själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.
Uppgifterna om språkkunskaperna har Avsan rimligen själv lämnat, och han har ju haft all anledning att nedvärdera dessa kunskaper. Att notera är också att det inte sägs hur många gånger Avsan hördes eller när dessa förhör ägde rum. Ett enda förhör har i efterhand gått att datera, till den 14 juni 1993, men är detta enda förhör med Avsan?
Nu till promemorian från tre dagar före jul 1992, en lång skrivelse där Olle Alsén söker sanningar. En sida börjar, i mycket jordnära klartext:
Ett möjligt tips om Dekorimamannen som flickorna träffade skulle kunna vara Avsan, Anti Harald, 580108-1034 – i den mån han kan finska. Avsan har tydligen enligt folkbokf o pastorsämbetet (St Mikaels) varit skriven i Huddinge hela livet.
Enligt väninnans uppgift i andra hand hade Avsan besökt samma gym som hon, i Smedbyskolan i Upplands-Väsby. Det gymmet är numera flyttat till Väsbyskolan, öppet vardagar från 16 el 16.30 en bit in på kvällen.
På annat ställe i denna viktiga promemoria säger vittnet Anneli att
Anki känner igen honom om hon ser honom igen,
givetvis ett avgörande viktigt och tidigt uttalande (19.12.1992), inte minst mot den nära nog otroliga bakgrunden att varken Anki eller Anneli någonsin har konfronterats med Anti Avsan!
Palmeutredarna, med den otroligt utredningsovillige Hans Ölvebro – ”dom har inte sett mördarn” - i spetsen, har i själva verket nu, före jul 1992, en kriminalistisk drömsits: en misstänkt gärningsman identifierad med namn och födelsenummer och plats där han har förekommit – bara att slå till för ett första förhör?
O nej. Ingenting händer, i förhållande till Anti Avsan ingenting på nära ett halvår. En statsminister är mördad, en gärningsman finns indikerad, men spaningsledningen rör inte denne Avsan. I stället, om vi går tillbaka till granskningskommissionens rapport och inte minst till den mycket noggranna Striptease-utredningen från 1994, ägnar mordutredarna tid och intresse åt att konstatera att Anti Avsan inte är den gärningsman som söks, och i denna syssla får utredarna granskningskommissionen som sin trogna supporter.
Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det är en lätt raljant ton över detta stycke som känns otäck. ”Särdeles undflyende”, när utredarna praktiskt taget från starten haft namn och födelsenummer? Det kanske kan sägas att Avsan inte gått att identifiera med ledning av just kvinnornas uppgifter, men vad med Alséns uppgifter då? Var inte de tillräckliga?
Här är det många obotfärdiga som har haft många förhinder. Förhinder som kommer igen, med om möjligt än skarpare relief i Stripteaseprogrammet den 27 april 1994. Jag citerar ur förhöret på Striptease-scenen:
Lars Borgnäs: Vem var den mannen?
Palmeåklagare Anders Helin: De två flickorna säger… /otydligt/
LB: Han är inte identifierad?
AH: Nej.
LB: Kan det ha varit av intresse det de såg?
AH: Ja, det har ju gjorts försök att identifiera och få tag i den person som de säger sig ha sett, men det har inte lyckats. Det har inte gått.
LB: Kommer ni längre?
AH: Så vitt jag kan bedöma inte.
Jag läser på nytt det jag har skrivit. Kan en lögn bli svartare?
Så vitt jag kan bedöma inte.
Jag återkommer ofta till denna granskningskommission som skulle, en gång för alla, ha fastslagit polisspåret. Den gjorde motsatsen. Ljög sig igenom sin uppgift, klemade med åklagare, daltade med poliser, försökte nagla en oskyldig syndabock vid mordet. Kommissionen borde ha sett att gärningsmannen är Anti Avsan, men den valde att påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts”.
Det svartaste mordet vitmenades, och rätts-Sverige dog. Sven Anér.
15.10.10. Jag har skrivit om detta tidigare, på bloggen, men jag måste återkomma. Ständigt, ständigt uppträder i alla medier, inte minst i TV, denne skrynklige mediale älskling, Leif GW Persson, och försäkrar oss fåkunniga att han vet allt om alla brott och att han kan lösa dem i en handvändning.
Detta säger alltså en kriminologie professor, knuten till rikspolisstyrelsen, men han har tydligen inte fått tillstånd att granska rikskriminalpolisens arkiv, Palmedelen. För hade han fått det hade han sedan decennier tillbaka kunnat läsa just de dokument som jag själv nu i dagarna, som förste utomstående, fått ta del av; det har hunnit bli en ny, ganska tjock pärm.
I denna pärm finns alltså, som jag berättat om, t ex den centralt dramatiska Anneli från mordkvällen på biografen Grand, Anneli som frågar en man i entrén till biografen vad klockan är men får svaret att ”sånt har jag inte tid med i kväll”. Jag ställer då den direkta frågan till dig, Leif GW:
- Har du läst Annelis och hennes väninnas trippla vittnesmål? Har du, som jag, skakats? Eller har du förträngt saken, på grund av Palmeärendets allmänna farlighet?
Svara, Leif GW! Du kan inte bara predika om din egen förträfflighet som Sveriges största mordspanare genom tiderna, du måste också någon gång försöka analysera Sveriges största brott!
Engagerad men, när det gäller dig, alltid undrande hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.14.10 2010.
Förundersökningsledaren i Palmeärendet, Vice RÅ Kerstin Skarp:
Som du möjligen erfarit från din förundersökningspartner, kriminalkommissarien Stig Edqvist, pågår för närvarande utlämning, på min begäran, av centrala handlingar ingående i Palmeärendet, vilka hittills varit sekretessbelagda.
Vissa handlingar lämnas ut utan specifik rättslig kontroll inom rikskriminalpolisen, medan andra undergår sådan kontroll och tillställs mig med besvärshänvisning.
Jag anser att det handlar om en islossning.
Jag har, som du vet, tidigare mottagit ett tiotal skrivelser från dig i detta ärende, t ex med en formulering i skrivelsen 20090515, ÅM 2009/003:
Som svar på Dina skrivelser kan jag endast ånyo påpeka att vi inte kommenterar olika uppslag rörande utredningen eftersom förundersökning fortfarande pågår.
Jag kommenterar då, i dag: Vad är utlämnande av tidigare sekreta handlingar i detta förundersökningsärende annat än kommentarer från förundersökningsledningen? Varför har utfående av dessa handlingar i snart 25 år förvägrats mig? Har RÅ:s hittillsvarande rigida attityd aldrig varit så lagfäst, som dina formuleringar har antytt, utan i själva verket utgjort rena trakasserier direkt riktade mot en fristående utredande journalist, rena censurförsök?
De handlingar, som nu äntligen sipprar fram, innehåller som du förstår avgörande ny och dramatisk information till den svenska allmänheten (bl a via min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com)
och jag ger dig två exempel:
Nr 1: Djurfeldt/Avsan. Beträffande Claes Djurfeldt har jag utfått ett antal mycket detaljerade uppgifter som går mycket nära hans bakgrund och allmänna framtoning. I ärende D 2368 sägs sålunda bl a att han antas vara ”vapenfixerad, med åsikter hos yttersta högerkanten”. Dessa mycket kritiska kommentarer kring en polisman i tjänst får alltså lämnas ut till mig, medan initialrapporten om Anti Avsan, Ai.1010-92, inte endast inte lämnas ut till mig på min begäran utan helt och hållet ignoreras utan omnämnande av rikskriminalpolisen. Jag har denna handling i mitt arkiv, men det är en version som jag fått från annat håll och som jag önskar verifiera; det får jag tydligen inte. Beträffande andra handlingar om Anti Avsan, som jag önskar utfå, har rikskriminalpolisens avslag bl a byggt på att dessa handlingar, enligt åberopat lagrum
inte säkert kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.
Min enkla fråga blir då: fanns ingen risk att Claes Djurfeldt skulle kunna lida skada eller men?
Men jag ser ju tendensen: om Avsan lämnas inget enda papper ut. Skrämmande ny, negativ information, sålunda.
Så till
Nr 2, fallet ”Anneli” vid biografen Grand mordkvällen, handlingarna L 851, L851-A samt L 851-B. Som du skall finna vid en kontroll ger ”Anneli” vid två förhör tämligen tidigt efter mordet, och hennes väninna vid separat förhör 1989, en aldrig varierad information kring en man, i sällskap med två andra vid biografen Grands entré, en mycket klar beskrivning av mannens signalement samt hans ytterst egendomliga replik då ”Anneli” frågade honom vad klockan var:
Sånt har jag inte tid med i kväll!
Jag är den förste utomstående som nu kunnat läsa ”Anneli”-rapporterna, och självfallet reagerar jag starkt. Om dessa uppgifter fått ingå i förundersökningsprotokoll III:1 – som journalister fick kvittera ut för tämligen ansenlig kostnad 1989 - skulle de självfallet ha väckt uppseende och riktat journalisters sökande efter en gärningsman åt annat håll än åt den falskeligen anklagade Christer Pettersson.
Möjligen är ”Anneli”-dossiern ett av de mest avgörande inslagen i Palme-utredningen men undanskuffad, i nära 25 år på en hylla hos rikskriminalpolisen, ”man merkt die Absicht und wird verstimmt”.
Jag summerar: Uppenbarligen har förundersökningsledningen i det längsta velat hemlighålla Avsan-affären, i strid med rådande sekretesslagstiftning, samt fram till nu fördolt det sprängstoff som är ”Anneli”-dossiern.
Varför börjar dessa informationer komma nu, vice RÅ Kerstin Skarp? Och har, som jag frågar ovan, allt tidigare hemlighållande ingått i det rena trakasseri som RÅ från 1987 tillämpat mot undersökande journalister, inte minst mot mig personligen?
Jag önskar nu en redovisning, en rejäl redovisning från dig, Kerstin Skarp. En motiverad redovisning av detta, som jag menar, uppenbara trakasseri. Förvaltningslagen förutskickar i sin serviceparagraf, nr 4, ett hövligt och grannlaga myndighetsuppträdande gentemot allmänheten. RÅ har genom åren inte uppvisat skymten av hövlighet eller grannlagenhet. Naturligtvis vet jag anledningen. Sanningen bakom Palmemordet finge inte släppas, inte anas.
Men nu har ridån börjat gå upp, vice RÅ! Rikskriminalpolisens Stig Edqvist har börjat inse att sanning och klarhet inte längre helt kan stoppas. När nås RÅ av samma klarsyn? Sven Anér13.10.2010. Till Rebecka Åhlund, Svenska Dagbladet – Jag läser dina tankar kring journalistens struktur och status. En familjebakgrund kan säkerligen spela in, men jag tror inte vi ska överdriva. Det som skapar en god journalist är nog snarare denne – eller denna - journalists inneboende (ja, möjligen medfödda) gålust, aktiva, alstrande nyfikenhet, viljan att aldrig släppa granskningen av outredda viktiga förhållanden. Journalisten – igeln, ja, det är en definition.
Jag märker att jag själv är en dylik igel, vilket har för- och nackdelar. Det fortsatta arbetet, i mitt fall och i dag Palmeärendet, är något jag inte vill släppa, trots att jag har så oerhört svårt att få ett genomslag.
Jag har nyligen skrivit till de tio ledarna för de största tidningarna, radio- och TV-kanalerna och TT och förklarat hur jag ser på Palmeärendet: i tryckt skrift från 2009 konstaterar jag att Olof Palmes mördare är förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan.
Men dessa tio höga nyhetsansvariga svarar mig inte, vilket förstås är nedstämmande. Det är därför jag nu skriver till en ung, aktiv, i dag skrivande journalist vid en stor tidning och slår larm, med hopp om genomslag.
Jag kan alltså inte släppa denna mörka sak – och faktum är att det möjligen, möjligen börjar lossna. Jag har nämligen denna höst lyckats få loss tidigare ytterst hemlighetsomgärdade allmänna handlingar från rikskriminalens Palmeenhet, varefter jag är förste journalist i Sverige som kan läsa följande papper; du är den andra:
Cirka 60 handlingar rörande ”tips om polismännen Claes Djurfeldt och Anti Avsan i samband med det s k polisspåret”. De förstnämnda handlingarna har lämnats ut praktiskt taget utan sekretesstrykning, medan inga Avsan-papper har lämnats ut; jag överklagar. Det finns ca 50 Avsan-papper; inget släpps. Än.
Cirka 160 handlingar ”i samband med paret Palmes besök på biografen Grand”; dessa papper har heller aldrig, i över 24 år, någon utomstående fått ta del av och granska; Nu får jag, och du, ett ärende.
Cirka 40 handlingar – beställda och utlovade men ännu ej anlända – rörande ”walkie-talkie-tips från mordkvällen och närområdet kring Dekorima”. Några få av dessa handlingar refererades av den statliga granskningskommissionen 1999, men inga inifrån Grand eller biografens absoluta närhet.
Det här är alltså inte flum från min sida utan motsatsen. Det svenska rättssamhället har fram till nu försvarat sin sekretessrätt i Palmeärendet med näbbar och klor, men kanske, som sagt, ser vi nu en ändrad attityd. De många Grand-papperen, som jag fick här om dagen, tycks inte ha passerat rikskriminalens jurister utan gått direkt från Palmeenheten till mig, med en del namn och angränsande uppgifter strukna, men utan strykningar i förhörstexterna. Slåpper byråkratin taget? Ett ärende, om ”Anneli”, bifogas, dels tre förhörsutskrifter, dels min kommenterande text, som om några dagar läggs ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och som jag här bifogar. Som du ser är det märkliga, tidigare helt okända informationer, som nu kommer från rikskrim. Affären ”Anneli” tas alltså upp i tre separata förhör, men i slutänden händer ingenting, och den nyssnämnda granskningskommissionen hittade aldrig fallet ”Anneli”; ridå.
Men det rör sig alltså, hoppas jag, inte längre om en järnridå. Rikskrim lämnar sedan några veckor ut nästan allt jag begär. Undantaget hittills är allt som rör Anti Avsan; här överklagar jag.
Detta är, som du märker och förstår, Rebecka, ingen lekstuga utan ett tungt, viktigt jobb. Därför blir min besvikelse förstås stor då de som bestämmer över svensk publicistik i dag inte ens sänder mig ett ”tack, men vi är inte intresserade”. Jag finns, som alla frilansjournalister, med i ett nätverk som, utan kontraktsförhållanden, ändå är direkt kopplat till våra media. Den minsta moraliska skyldigheten borde ha inneburit att de tio efter att ha nått publicistikens topp sände frilansjournalisten och författaren Sven Anér ett litet mess. Som på ett tyst kommando tiger alla still. Den svenska allmänheten har sedan snart 25 år ett berättigat krav på klarspråk i Palmeärendet. När nu myndighetsbesked börjar komma, är det då inte stora mediers skyldighet att vidarebefordra, kommentera?
Till saken hör, avslutningsvis, att ingen myndighet och inget medium någonsin har anklagat mig för att fara med osanning, o nej. Vice riksåklagaren Kerstin Skarp, som är förundersökningsledare i Palmeärendet, har en enda, ständig kommentar, nämligen att ”vi kommenterar inte pågående förundersökning”, alltså ett påstående som i dag inte stämmer, eftersom jag ju nu får fortlöpande kommentarer i form av förhörsutskrifter och annan info från Kerstin Skarps samarbetspartner Stig Edqvist vid rikskrim. ”Är Anti Avsan Olof Palmes mördare?” Den frågan svarar vice RÅ inte på. Tänk om SvD frågade!
Tala med dina kamrater och chefer, Rebecka! Och hör av dig, i en ödesfråga! .Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
./. Officiella, i dag offentliga dokument jämte min kommentar
13.10.2010.
När Olof Palme hade skjutits till döds vid Dekorima, klockan 23.21 den 28 februari 1986, var alla väsentliga sakuppgifter redan kända av höga befäl inom Stockholmspolisen och av en fraktion inom landets högsta administration. Detta fick givetvis inte hindra att en till omfånget ytterst omfattande utredningsapparat omedelbart sattes upp och fick börja fungera, mycket snabbt efter mordet.
Hur utreda ett redan uppklarat mord?
Det är troligt att endast mycket få av de förhörande polismännen under upptakten kände till något av den faktiska bakgrunden, utan utförde sina uppdrag enligt vanliga hederliga rutiner. Vissa tecken, bl a Robert Gustafsson-förhören, kan dock tyda på avsteg från normal förhörsteknik.
Ju längre tiden led, och ju tätare medierna rapporterade om misstankar mot poliser, kan hela förhörsetiken ha mer och mer luckrats upp. 1992-93, då ett stort antal förhör hölls i Anti Avsan-ärendet, satt Christer Pettersson misstänkt och lagförd för mordet på Olof Palme, vilket kan ha varit en bidragande orsak till att efterforskningarna kring Avsan bedrevs med påfallande slapphet såväl ute på fältet som inne hos spaningsledningen.
Vad måste en utredare av ett redan uppklarat mord tänka på?
Han (eller hon, men jag ser mycket få kvinnliga poliser i sammanhanget) bör, åtminstone formellt, driva utredningen intensivt, på ytan. Ett sätt är att initiera ett flertal på varandra följande förhör i samma ärende. Detta ger givetvis intryck av aktivitet. I fallet Avsan och de två unga kvinnliga vittnena hölls sammanlagt åtta förhör med kvinnorna, medan det fick räcka med endast ett förhör med Avsan, och detta enbart upplysningsvis.
Hur förfara med förhörsutskrifterna och annan information?
Helst ska dessa över huvud taget inte publiceras eller uppvisas i någon form. Skulle sådan dokumentation formellt efterfrågas kan jurister på olika plan, upp till regeringsrätten, förklara att nära nog vilken handling som helst måste sekretessbeläggas under hänvisning till någon av de många sekretessparagrafer som finns att tillgå.
Men om en viktig handling till slut måste släppas?
Ja, då finns den andra muren som skydd: massmedia. I normalfallet är det en medial skyldighet att granska myndigheters tillkortakommanden, men i Palmeärendet har denna skyldighet i växlande grad åsidosatts. Jag läser referat av vad Sveriges Radios Kanalen kring 1990 berättade och avslöjade, med en öppenhet och oräddhet som sedermera blåste bort; Kanalen försvann, det aktiva intresset för Palmemordet bleknade, massmedia hade vunnit striden mot, inte för, sanningen.
Vad händer t ex i ett fall som mannen som vägrar att tala om vad klockan är?
Detta fall – beskrivet i dag på bloggen - har fått gå den vanliga munkavlevägen. Tre förhör hålls, men dess förhör får stanna i sina pärmar. När de till sist släpps fria (jag är fortfarande lätt förundrad över att jag fått läsa dem!) kan Palmeutredarna och deras höga chefer inom regering, RÅ och rikspolisstyrelse vara tämligen säkra på att denna synnerligen märkliga incident inte tas upp av dessa Main Stream Media, MSM - som författaren Jan-Olov Rönn ger skulden för all tystnad kring de stora, farliga tingen – de stora nyhetsbyråerna, de stora nyhetskanalerna, de stora tidningarna. MSM.
Hur kan MSM, samtliga inom MSM, göra exakt samma negativa bedömning varje gång en farlig nyhet dyker upp vid horisonten? Hur kan reaktionen vara så blixtsnabb och samstämmig, som då alla tranor i flocken inom bråkdelen av en sekund bestämmer sig för att svänga tvärt till höger?
Vad sker med svenska MSM, alla de stora? Jag vet inte. Saken är inte utredd i botten, och den blir inte mindre egendomlig då vi betänker att metoden fungerar bäst och säkrast när det är de megastora, megafarliga nyheterna som är aktuella.
Halvstora, halvfarliga nyheter får det berättas om; detta får visa mediers engagemang och proffsighet; här stoppas minsann inga nyheter! Men de megastora skyddas och får fri lejd, ut ur nyhetsvärldens Bermuda-triangel.
Jag har hållit, och jag håller fortfarande, i två megaavsnitt: Palmemordet med Anti Avsan samt ESTONIAS förlisning, med de västerut bortflugna nio estniska besättningsmedlemmarna. Rönn nämner båda dessa megaincidenter i sin ”Utan media kan du inte starta ett krig – handledning i intellektuellt självförsvar” JOR Förlag 2010, och fronderar mot muren MSM. Tack för det – men MSM köper inte boken Rönn har skrivit, eller dess budskap.
MSM-taktiken och –tekniken är enkel. Undersök inte, utred inte, utan bara tig. Enklast så – och oslagbart om inte någon gruppmedlem bryter ordenslöftet TOFT, Tig Om Farliga Ting!
Åter till dagens Palmesituation. – och det är en mycket känd och klarlagd situation jag talar om. Affären Anti Avsan ligger helt öppen, inte bara i min bok med det namnet, utan i den dokumentation om minst femtio handlingar som ligger som latent sprängstoff på Palmeutredarnas hyllor. Vad skulle kunna locka fram detta material: förhör, konfrontationer, minut för minut-rapporten om en statsministers död?
Jag tror, jag vet; om en stor dagstidning begärde fram de femtio handlingarna och om denna tidning slog larm om dess äntligen lössläppta journalister blev stoppade! Om tidningen öppnade för ett öppet scoop! Om vi finge läsa stora sanningar vid vårt frukostkaffe!
Om – ja om denna mycket fiktiva tidning berättade för sina prenumeranter och lösnummerköpare att Palmeärendet – och även ESTONIA – är aktivt vanskötta nyhetsobjekt Att vi som prenumeranter och lösnummerköpare aldrig fått höra några egentliga sanningar, bara halvsant eller osant krafs.
Utopi? Kanske, kanske inte. I den faktiska världen sitter Stig Edqvist och hans fåtaliga medhjlpare inom rikskriminalpolisens Palmeenhet och markerar fortsatt utredning av Palmemordet, ”ring gärna in dina tips!”
OK, gör då det, bloggbesökare! Ring in ditt tips att det var Anti Avsan som sköt Olof Palme och att han hade tiotals kolleger till sin hjälp!
Sven Anér
12.10.2010. Till rikskriminalpolisens Palmeenhet
I min rapportering för några dagar sedan, på engelska, om olika händelser vid biografen Grand säger jag att tre olika män hade vägrat att besvara kvinnors frågor om vad klockan var, efter bioföreställningen. Jag har nu studerat de tre förhören närmare och funnit att det måste röra sig om samma kvinna, resp hennes väninna, samt samma tre väntande män, på trottoaren utanför Grand. Detta gör saken än mera illavarslande, än mera konkret.
Vad som först förvillat mig har varit att namn och andra faktauppgifter varit strukna ”avmaskade” med polisens terminologi, varför jag först trott att tre olika vittnen varit involverade. När jag nu kontrollerar finner jag alltså att det är en enda kvinna, på ett ställe namngiven som ”Anneli”, som ställt frågan: ”Vad är klockan?” Händelsen bekräftas, i separat förhör med väninnan tre år senare.
Jag ger nu den version som Anneli lämnar redan den 4 mars 1986, alltså fyra dagar efter mordkvällen. Då hörs Anneli av kriminalinspektören Lars Karlsson, och hans utskrift är kontrasignerad ”860304 AI” dvs av den kommissarie Arne Irvell som var chef för Stockholms mordkommission men som aldrig kopplades in på Palme-ärendet under mordnatten och som i stället sattes att läsa vittnesförhör. Att den rutinerade Arne Irvell – som jag själv väl kände – sidsteppades i ett ärende som direkt borde ha legat under Stockholms mordkommissions domvärjo väckte uppseende: jag har påpekat saken i ett par av mina böcker.
Så här skriver alltså krinsp Lars Karlsson:
När filmen var slut ca 23.30 begav sig Anneli ut från biografen och ut på trottoaren utanför. Utkommen gick Anneli fram till en man som stod på trottoaren en aning till vänster om entrén, räknat inifrån biografen. Anneli tänkte fråga mannen vad klockan var. Mannen var vänd mot entrén. Framkommen till mannen frågade Anneli vad klockan var. Mannen svarade vad Anneli kommer ihåg:
”Sånt har jag inte tid med i kväll.”
Anneli blev förvånad över svaret och sade ”Va?”, varvid mannen upprepade svaret. Anneli erhöll alltså inget svar på sin fråga hur mycket klockan var.
Enligt Anneli stod mannen tillsammans med vad hon kan erinra sig två st manspersoner. Anneli fick den uppfattningen att mannen hade sällskap med de andra männen på platsen. Anneli har tillfrågats om hon fick någon uppfattning om mannen hade sin uppmärksamhet speciellt riktad mot entrén varvid Anneli uppger att hon inte kan bedöma detta.
Anneli ger så ett mycket gott signalement på mannen som hon talat med:
38-42 år gammal, ca 190-195 cm lång, ordinär kroppsbyggnad, mörk hårfärg. Han talade ren svenska. I samband med att Anneli pratade med mannen skrattade denne, och hon fick uppfattningen att han hade ett trevligt uppträdande. Hon beskriver mannen vidare som att han hade avlångt ansikte, mörka ögonbryn och friska tänder. Beträffande klädseln var mannen iklädd en mörk överrock (hon kan inte ange någon färg). På huvudet hade mannen eventuellt en mörk hatt.
Säkert är det bl a detta utförliga signalement som den granskande Arne Irvell fäst sig vid; han kan inte ha varit bortskämd med dylik pregnans.
Så långt det centrala avsnittet av förhöret med Anneli, vilket alltså lästs av den rutinerade Arne Irvell samt försetts med hans signum, en åtgärd som Irvell regelmässigt bara vidtog när en förhörsutskrift direkt fångat hans uppmärksamhet.
Det kan ha varit just Irvells signum som föranledde de två efterföljande och mycket samstämmiga förhören, den 16 maj samma år, 1986, samt den 14 mars 1989, med Annelis väninna.
I maj 1986 formulerar Anneli mannens avfärdande replik även den här gången som ”sånt har jag inte tid med i kväll”, medan väninnan i mars 1989 bekräftar att händelsen ägt rum och menar att mannen svarat ”på något konstigt sätt”.
Hur har nu dessa tre förhör behandlats av Palmeutredarna resp av den statliga granskningskommissionen? Vad polisutredarna har gjort får vi sällan reda på, men den här gången kan vi faktiskt leta oss fram till ett svar. I förundersökningsprotokollet rörande Christer Pettersson redovisas 38 vittnesutsagor men varken Annelis eller väninnans; alltså torde alla tre versionerna ha lämnats åt sidan, vilket givetvis är anmärkningsvärt. Tre förhör i samma ärende, av tre olika polismän, larmsignum från Arne Irvell- nej, det glömmer vi.
Granskningskommissionen, då? Inget omnämnande. De incidenter som kommissionen tar upp är alla kopplade till utgångspunkten att Christer Pettersson måste vara den skyldige, allt som pekar på attentatförberedelser vid Grand har uppenbarligen ansetts ointressant. (Eller livsfarligt?)
Den mycket konkreta Anneli-episoden och dess behandling visar enligt min mening mycket klart och tydligt att allt som pekat bort från Christer Pettersson rensades bort när det till synes mycket kompletta förundersökningsprotokollet sammanställdes.
Jag är den förste utanför myndigheterna som kunnat läsa de tre förhören. Ingen mer än jag har av utomstående läst Annelis och väninnans tre gånger, tre gånger upprepade minnesbild: ”Sånt har jag inte tid med i kväll”.
Hur reagerar dessa i utgångsläget öppna och hederliga polismän, Lars Karlsson, Stålhamre och Thomas Carlsson, när de nu kanske får reda på att uppgifter som omöjligen kunnat kopplas till Christer Pettersson utan pekar åt ett helt annat håll, hamnar i den stora, aldrig åtgärdade slasken?
Sven Anér
Så långt alltså den text jag nu lägger ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och jag önskar nu rikskriminalpolisens utförliga svar. Förundersökningssekretess kan inte råda i Christer Pettersson-ärendet, vilket slutgiltigt avslutades 1998, i samband med HD:s avvisade prövningstillstånd.
I svaret bör ingå förklaring till att detta mycket skarpa och välstrukturerade svar, och trots Arne Irvells specialnotering på det första förhöret, uppenbarligen inte har följts upp.
Jag frågar också: Vad är det som har gjort de i III:1 återgivna vittnesförhören så mycket intressantare än de tre förhören kring Anneli-incidenten?
Som sagt: ett fullständigt svar, tack!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala (vinteradress).
9.10.2010. Jag går tillbaka. I Palmeärendet måste vi alltid gå tillbaka. Så långt tillbaka att vi är inne i en fördrömd zon av våra liv, föga känd av de något yngre, totalt okänd för de mycket yngre. Eller kanske lika känd som Olof Skötkonung eller slaget vid Lützen, prickar på historiens karta.
Tillbaka till, närmare bestämt till 1989. Jag citerar ur min promemoria från tiden:
Den 11 april 1989 klockan 15 sammanträffar jag med Palme-åklagaren Jörgen Almblad på hans tjänsterum hos RÅ vid Storkyrkobrinken i Gamla stan, kanske just det rum där Lisbet Palme fick se Christer Pettersson på video.
Vårt samtal handlar om de beryktade walkie-talkie-tipsen.
”Vem kan det ha varit som sågs i Oxtorgsgränd?”
”Det vet vi inte.”
”På Adolf Fredriks kyrkogata då?”
”Det vet vi inte”.
”Hur var det med Inga i Gamla stan då?”
”Personen hon såg på T-baneperrongen var en Säpo-man. Vem det var hon såg i Schönfeldts gränd vet vi inte.”
Så långt Almblad, den gången. Och han tillägger:
”Om ett enda walkie-talkie-tips skulle peka på att paret Palme var övervakat på väg till biografen Grand så kan Christer Pettersson inte vara mördaren.”
Jag frågade Almblad då i april 1989:
”Christer Pettersson är ju den ensamme mördaren, inte sant? Det är det ni vill ha hoom till. Han kan väl inte vara omgiven av ett par dussin walkie-talkie-män?”
”O nej. Omöjligt.”
”Men om ett enda walkie-talkie-vittne talar sanning?”
”Jaa…”
Jag har ett mycket klart minne av Almblad där han satt med ett stort och bökigt papper i knät, ett par meter ifrån mig; ett ”datalakan” minns jag att han kallade det:
”Nej, det där tipset har vi inte kunnat utreda… och inte det… och inte det…”
Men ändå är det Christer Pettersson som hämtas, anhålls, häktas, åtalas, döms, frikänns.
Jag har hos riksåklagare Torsten Jonsson begärt undersökning av om Jörgen Almblad begått brott, men Torsten Jonsson inleder ingen sådan undersökning.
Med utgångspunkt från mitt samtal med Jörgen Almblad den 11 april 1989 är jag förvissad om att Almblad den gången visste och i dag vet att Christer Petterssons påstådda skuld inte låter sig förena med oförklarliga och oförklarade och lögnaktigt förklarade walkie-talkie-tips.
Det är inte första gången jag skakas då jag läser mina gamla gulnade promemorior, från en tidigare generation, skrivna på skrivmaskin. Och plötsligt läser jag att Almblad, nu den 11 april 1989, säger att
”vi har 50 walkie-tips. 30 ligger ganska nära mordminuten”.
Som sagt: jag skakas. Detta uttalande av Palme-åklagaren Jörgen Almblad den 11 april 1989 är med stor säkerhet det första tillkännagivandet av detta otroligt höga antal walkie-tips på stan, ”30 ligger ganska nära mordminuten”.
Det måste ha blivit ringar på vattnet, väl? Rimligen, ja. Men jag hittar inte på rak arm några direkt häpna kommentarer, varken mina egna eller andras. Nå, Palmeärendet är spretigt och svåröverskådligt, så jag kan missta eller missminna mig.
Här finns i alla fall de höga talen: 50 resp 30! Hur har dessa någonsin kunnat förklaras? De har bara kunnat förklaras genom att de inte har kunnat förklaras. Palme-logik.
Debatten kring antalet walkie-talkie-tips dämpas i tio år framåt. för att plötsligt, sommaren 1999, tillföras ny näring då granskningskommissionen låter meddela, tämligen undanskymt i sin rapport, att sammanlagt 179 walkie-tips finns registrerade hos polisen, varav 40 nära mordplatsen, nära mordminuten!
Det är dessa 40 w/t-tips jag nu efterlyser hos dagens Palmeutredare, och jag får dem nog så småningom, som förste utomstående någonsin. Då kommer det bl a att visa sig hur många av dessa tips som noterats vid eller i närheten av biografen Grand och Christer Petterssons falskeligen påhittade uppdykande på platsen.
Robert Gustafssons tips från Grand är i dag känt av den svenska allmänheten, men inte av den protokollförande polisen – det känns symptomatiskt.
Med vetskapen om minst 40 w/t-tips sprang RÅ 1998 till HD med sina uppfräschade låtsasmisstankar mot Christer Pettersson, trots att Palmeåklagare Almblad nära tio år tidigare sagt:
Om ett enda walkie-talkie-tips skulle peka på att paret Palme var övervakat på väg till biografen Grand så kan Christer Pettersson inte vara mördaren.
Det är vid sådana inblickar i förundersökarnas skenhelighet och hyckleri som jag tycker mig tappa fotfästet. Men jag brukar hitta det igen.
Och, till sist: Har spaningsledningen, om jag får kalla den så, någonsin gått till botten med det samlade walkie-talkie-ärendet och granskat det inte ur vittnenas utan ur walkie-talkiemännens perspektiv? Nej, det hittar jag inga tecken på.
Ta t ex DN-fotografens rapport från sin bilradio vid Eastman-institutet:
”Hur har ni det däruppe?” ”Bra, fast djävligt kallt. Statsministern är skjuten.”
Måste inte denna, ännu inte identifierade radiorapport ha tänt en larmlampa hos Palmespanarna rörande deras kolleger? Borde dessa spanare inte ha insett att rapporten från dem ”däruppe” måste härstamma från ett hemligt polisanknutet nätverk av walkie-talkies, uppe på Brunkebergsåsen? Vem annars kan disponera över sådana faciliteter i fredagsnatten? Vilka andra står och fryser med walkie-talkies i vantarna?
Men jag hittar som sagt inga spaningar efter detta nätverk. All polisaktivitet är inriktad mot de alltid misstrodda walkie-talkie-vittnena, som inte helt perfekt kan beskriva den walkie-talkie de påstås ha sett, som kanske var på hemväg från krogbesök, som såg i syne…
Hans Holmér bannar, i sin ”Olof Palme är skjuten?”, det förnämliga vittnet ”Ulla” från Gamla stan och Schönfeldts gränd, för att hon inte perfekt kan beskriva den walkie-talkie med uppstickande antenn hon har sett; hyckleriet når här en höjdpunkt. Den höge polisämbetsmannen, som själv är ansvarig för alla dessa walkie-talkies på stan, kritiserar hånfullt ett vittne för att hon inte känner igen hans egen, djupt olagliga radioapparatur!
Men, som så ofta, blir de rent absurda men faktiska händelseförloppen inte trodda, enligt receptet att ”så illa kan det inte vara”.
Men så illa var det, så illa är det. Ge mig de 40 w/t-tipsen, Palme-spanare!
Sven Anér
7.10.2010. Domstolsverket
Box 8307
104 20 Stockholm.
Angående rådmannen vid Stockholms tingsrätt, moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.
Undertecknad Sven Anér, journalist och författare, har i rubr ärende skrivit ett brev 27.9 till Stockholms tingsrätt, och jag har i dag erhållit tingsrättens svar; båda skrivelserna bifogas i kopia. Av de båda breven framgår mitt ärende, vilket jag här kompletterar:
Jag förvånas över Stockholms tingsrätts brev. Rådman Anti Avsans aktiviteter i samband med mordet på Olof Palme är aldrig prövade i domstol, varför Avsan på intet sätt är rättsligt frikänd i detta sammanhang. Det kan även i högsta grad ifrågasättas hur den polisiära hanteringen av Avsan tillgått.
Sålunda dröjde det från (ca) 15 november 1992 till (ca) 12 juni 1993 innan Avsan över huvudtaget hördes av förundersökningsledningen i Palme-ärendet. trots att hans namn var känt i sammanhanget från mitten av december 1992.
Förhöret med Avsan är hemligstämplat av rikskriminalpolisen, och hemligstämpeln står fast efter domstolsprövning. Förhöret torde dock, enligt vad jag i andra hand erfarit, men som Domstolsverket ju lätt kan kontrollera, haft ren upplysningskaraktär, och efter erhållet hustrualibi har förundersökningsledningen låtit sig nöja.
Mot detta förhållande står en utomordentligt omfattande dokumentation, för att gälla en ”oskyldig”; som jag skriver i brevet till Stockholms tingsrätt minst 54 handlingar, vilka kan antas noggrant beskriva Anti Avsans beröring med mordet på Olof Palme. Mycket anmärkningsvärt är att Avsan aldrig, fram till denna dag, underkastats vare sig live- eller fotokonfrontation inför de båda huvudvittnena från mordplatsen Dekorima, ”Anneli” och ”Anki”.
Vad, Domstolsverket, måste vara hemligt i detta ärende? Antingen är Avsan oskyldig, och då borde ju han och rättvisan och den svenska allmänheten vara ytterligt betjänta av en dokumentpublicering. Eller också är Avsan, vilket jag skriver i min bifogade bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan, ” andra upplagan, 2009, skyldig till mordet på statsminister Olof Palme. En miniåtgärd från det svenska rättssamhällets sida vore i båda fallen, enligt min bestämda mening, full publicering av föreliggande polisdokumentation.
Den svenska allmänheten borde ha rätt att få veta vad som enligt Avsan resp enligt vittnen faktiskt hände vid Dekorima den 28 februari 1986. Anti Avsan är i dag ende utpekad misstänkt mördare, men han har aldrig valt att agera mot mig i min egenskap av brottsanmälare – situationen är, menar jag, ohållbar: för polis, åklagare och ännu aldrig involverade domare, ohållbar för den svenska allmänhet som hålls helt utanför, och rimligen ohållbar för Anti Avsan själv.
Anti Avsan innehar i dag, med Domstolsverkets fulla godkännande och gillande, den grannlaga posten som domare, som dömare av medmänniskor. Det måste då ligga i Domstolsverkets absoluta intresse att genomföra noggrannast möjliga säkerhetskontroll av denne domare. En enkel och naturlig utgångspunkt vore då, menar jag, en genomgång av polisens dokumentation av Palmeärendet. Att Stockholms tingsrätt åtminstone tills vidare har avvisat en sådan åtgärd känns djupt illavarslande.
Jag anhåller att Domstolsverket måtte antingen uppmana lagmannen vid Stockholms tingsrätt att begära fram och granska föreliggande dokumentation eller också gå in i denna sak med eget ärende.
Till sist: Jag har vid ett tiotal tillfällen skriftligen frågat förundersökningsledaren i Palme-ärendet, vice RÅ Kerstin Skarp, huruvida Anti Avsan mördade Olof Palme, men jag har aldrig fått något friande svar från Skarp, endast ”vi kommenterar inte pågående förundersökning”. Ett tunt svar. Vilket svar skulle Domstolsverket få?
Angelägen, oroad hälsning, Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Actor Gustafsson´s unmasking of walkie-talkies surrounding Olof Palme was suppressed – New evidence from ”Grand” cinema comes to light - Palme assassination and aftermath is being run by the Swedish Government - 24 years of criminal Swedish administration disclosed – Swedish moral ruin can only be internationally rebuilt!
For The International Criminal Court, Box 19519, 2500 CM, The Hague, Netherlands, ref. OTP-CR-250/10, and for
The European Union, Viviane Reding, Commissioner, 175. Rue de la Loi, 1048 Brussels, Belgium.
Recipients of this message!
This is an urgent appeal. Actor Robert Gustafsson to-day stated that he, when heard in 1986 by Swedish police, said that he had seen at least two men with walkie-talkies in the vicinity of the ”Grand” cinema, Stockholm City, which he had visited at the same time as Prime Minister Olof Palme and wife, immediately prior to the assassination of Olof Palme.
But the transcripts of Gustafsson´s two police interviews hold no mention of these walkie-talkies whatsoever.
Grave conclusions must be drawn. It has obviously been in the interest of the Swedish administration to conceal the existence, near the place of the assassination of Swedish Prime Minister Olof Palme, Feb 28, 1986, of men with walkie-talkies.
Why? Was it not in Sweden´s interest to disclose all facts concerning this murder that stunned the country, shook the world? Obviously not. Instead, high echelon politicians, prosecutors and police have done all in their might to describe this murder as the work of a lone alcoholic, not as a conspiracy.
I have also, to-day, been able to examine three hitherto never disclosed police interviews from the ”Grand” Cinema immediately prior to the murder, where a group of three unidentified men become noticed by film viewers for their refusing to to tell the time, when civilly asked. ”Don´t bother me, I have other things to do to-night!” one of them exclaimed.
Were these men standing on guard? Police never tried to find out.
A mysterious grey van and its route, near the ”Grand”, has also been identified by three other separate witnesses, but in this case as well the trail has been left hanging.
The three possible walkie-talkie-men and the mysterious grey van, seen by in all six different persons, have thus until to-day been kept under lid and never shown to the Swedish public. I have to-day, as the first person ever, outside the state nomenclatura, read the hitherto hidden documents, and I strongly react: important evidence concealed for almost 25 years! 192 Grand-goers were heard by police, 32 of these interviews were published in1989, but the remaining 160 have been kept in the police vaults – until to-day, when police have been forced to release them, upon my request.
Why the secrecy? Because Olof Palme was, in fact, shot by a policeman, Anti Avsan, to-day a Judge at the Stockholm City Court and re-elected Conservative Member of the Swedish Riksdag. At least twenty of Avsan´s colleagues were hired to help him do his job and to safely disappear from the scene of the crime.
This is the true story of Sweden´s most spectacular crime ever, a story which the Swedish authorities have never denied, in so many words, but have left without comment. My very strong accusations have never been taken to court, which I have on many occasions suggested.
To-day, however, the curtain is being raised, and the full tragedy is being disclosed. The Swedish administration, from top to bottom, is shown responsible for this dastardly crime, leaving Sweden as a moral ruin.
The present Swedish Government is not in a position to save the country. Help must come from the outside, preferably, according to my view, from one or two of the recipients of this message.
I urgently beseech you, The International Criminal Court, and The European Union, Viviane Reding, EU Commissioner, to act promptly in aid of a Member State which is losing its foothold.
One of the tasks before you must be the substitution of the present prosecutors and police officers, now going through the motions of a police inquiry, for a group of honest and reliable international experts.
Time is running out!
This letter also goes to the recently re-elected Swedish Minister of Justice, Beatrice Ask, to the head of the Over-all Preliminary Palme Murder Inquiry, Vice Prosecutor-General Kerstin Skarp, and to the Head of the separate Palme Police Inquiry, Superintendent Stig Edqvist.
The Hague and Brussels! Suppressed walkie-talkie evidence, and the like-wise, until to-day, suppresssed ”Grand” evidence, rips the doubly tragic Palme Affair wide open. Action is desperately needed, from The Hague, from Brussels!
Sven Anér, writer of books and articles about the Palme Murder (the first book called ”The Police Trail”) since 1986. Practically none of my statements have ever been refuted, only hushed up.
Yours sincerely, in a moment of Swedish national crisis,
Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden. (460) 174-500 66 or (460) 18-15 12 79.
See also www.svenanerpalmemordet.blogspot.com!
5.10.10. Alldeles i början av Sveriges rikes lag återfinns en grundlag som heter Tryckfrihetsförordningen. Det andra kapitlet börjar så här:
Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.
Det där med ”svensk medborgare” tror jag inte riktigt stämmer. Det står nämligen på annat håll stadgat att den som efterfrågar allmän handling gärna får vara anonym, om vederbörande så önskar.
Själv är jag dock, i dessa sammanhang, allt annat än anonym. Jag går så till TF 2 kap 12 par, som säger:
Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.
Detta är förstås en mycket viktig, grundlagsfäst paragraf. Speciellt viktigt är förstås ordet ”genast”. Naturligtvis. Den som begär ut en handling avser förstås att utnyttja den på ett eller annat sätt och tänker inte sitta hemma i gungstolen och vänta. ”Genast” betyder förstås ”samma dag”, knappast med någon tillåten fördröjning. Gäller det många handlingar samtidigt kan förstås viss tidsutdräkt möjligen bli ofrånkomlig, men ”genast” finns hela tiden med som ett memento: dra inte ut på tiden!
Men TF 2:12 betraktas förmodligen som ett skämt, av dessa damer och herrar på rikskriminalpolisen, trimmade och tränade allt sedan mordet på Olof Palme att dröja, glömma, gömma, fixa, slira på sanningar, mygla, strula – you name it.
Genast – han skulle må då, Sven Anér. Aldrig i livet! Vi låter honom sitta där och vänta. Minst fem dagar, men om vi kan kalla ärendet omfattande så kan ju saken få dröja ett par veckor. Eller mer. Vi har annat att göra på rikskrim än att stå till Sven Anérs förfogande dag och natt. Hans majestät får vänta (skrev min gamle DN-kollega Oscar Rydqvist ett lustspel om en gång).
Så här sitter jag nu, inte i gungstolen utan i min arbetsstol vid ordbehandlaren, och väntar; en tröstlös syssla. Väntar, närmare bestämt, på sammanlagt 205 handlingar – mycket? Knappast för ett välstrukturerat arkiv. Tryck på rätta knappar, och materialet borde föreligga inom ett par dagar.
Är det synd om mig? Ja, som det är synd om dansaren vid Broadway som av casting-agenturen fått tillsägelsen att ”don´t call us, we´ll call you”. Om jag blir lätt patetisk kan jag förstås hävda att det inte är mig det är synd om utan t ex bloggens alla besökare, som inte kan hålla sitt Palme-kunnande aktuellt. Eller present, på ett lite elegantare språk.
Dessa eviga dröjsmål visar post-Palme-samhällets upp och nervända tillstånd och etik. Det är inte allmänheten som har rätt att få besked, utan myndigheten som har all rätt i världen att trakassera, att djävlas, med ett hederligt korthugget svenskt ord.
Jag har tidigare citerat ur förvaltningslagens sk serviceparagraf, nr 4, den som räknar upp alla skyldigheter en myndighet har gentemot sina kunder eller klienter eller hur vi ska titulera oss:
Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda…
minsann! Den paragrafen har rikskriminalen aldrig studerat. Skulle vi lämna upplysningar, vägledning, råd? Vad är det för dumheter? Vi sköter vårt, och allmogen får sköta sig själv, vi är ingen upplysningsbyrå. Vi svarar när vi har tid och lust…
Jag är djupt allvarlig i botten. Myndigheter – och höga regeringar, för den delen - ska bistå sina, ja, jag kallar oss kunder, det är inte vi som ska bistå Fredrik Reinfeldt ner till Stig Edqvist på rikskrims så kallade Palmeenhet, mannen som ogärna kommer till telefon. Det är nomenklaturan som ska bistå oss, hur underligt det än kan låta.
I stället väljer mina kombattanter i sammanhanget, vice RÅ Kerstin Skarp och nyssnämnde Stig Edqvist, att ideligen upprepa sitt mantra ”vi kommenterar inte förundersökningen rörande mordet på Olof Palme”, ett mantra som klingar allt mer ihåligt.
I praktiskt taget alla andra kriminalaffärer svämmar våra medier över av information. Knappt har ett mord avslöjats förrän flödet tar vid, från polis på fältet, från åklagare och advokater. Journalister kan gå till dukade bord. Men i fallet Palme ska allt vara vrångt och hemligt och besvärligt – varför?
Givetvis därför att all sann info är livsfarlig för de styrande, de vanstyrande. Jag har sedan 2007 aldrig fått beskedet att ”det du säger eller skriver är inte sant”. O nej. Bara mantra-beskedet att ”vi säger ingenting”. Jag har sålunda flerfaldiga gånger frågat Kerstin Skarp om ”det är Anti Avsan som är Olof Palmes mördare”, en klar och enkel fråga, kan tyckas. Men svaret har varje gång blivit ”vi säger ingenting”.
Vad hoppas jag då på? Ja, detta är ju ett utmattningskrig. Vem orkar hålla på längst? Den mycket ensamme journalisten på Hjelmbergstorpet (snart Sommarro i Uppsala, vinteridet, trots namnet) eller stenansiktena inne i Stockholm, Skarp och Edqvist? Vi får se. Jag försöker ett tag till. Någon gång ska väl mina 205 handlingar börja droppa in, till exempel.
Allt, eller nästan allt, är förstås svenska mediers fel. En kunnig kollega, Jan-Olov Rönn, har i en nyutkommen bok, ”Utan media kan du inte starta ett krig” (JOR Förlag, 2010), gett skulden för ”begravda” nyheter till ”Mainstreammedia”, MSM, dessa stora media som under perfekt sammanhållning regerar över nyhetsströmmen samt begraver allt som är vanskligt, allt som är farligt på denna jord.
Detta stämmer precis på min egen situation. Jag skriver till chefredaktörerna för DN, Svenskan, Expressen, Aftonbladet, till nyhetscheferna på Rapport och Aktuellt och TT och så vidare, men som bundna av en osynlig blågul tråd bestämmer sig dessa mediachefer för en samfälld tystnad och overksamhet kring det sorgliga Palmemordet. MSM.
Kan jag då hoppas på ett genomslag? Någonsin? Ja. Fakta finns och de finns publicerade. Någon gång tar nya grävare till spaden. Jag är optimist, bara jag fått mitt morgonkaffe.
Sven Anér
4.10.2010. Till förundersökningsledningen i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp och rikskriminalpolisen.
Även för ett antal politiska instanser.
For the Swedish Police Authorities, with précis on last page for The International Criminal Court, The Hague, ref. OTP-CR-250/10.
Jag har i dag från nätet tagit fram ljudbandet från Ulf Elfving-Robert Gustafssons P 4-intervju, sänd 5.9. kl 12.03, samt gjort en utskrift, vilken dock, som jag skriver, kan förbättras och preciseras av den expertis mina adressater har att tillgå.
Denna utskrift följer här:
Ulf Elfving:… samma kväll, samma bio, samma film?
Robert Gustafsson: Ja, jo, det stämmer. Jag var där med min teaterklass på teaterskolan som hette Teaterverkstan på den tiden. Vi gick en kväll på den här filmen, och då var Palme där med Lisbeth, och sen på vägen ut så petade jag på honom på armen och tittade bort sen, och så skröt jag för dom andra att jag hade petat på Olof Palme.
Och sen så gick jag och min dåvarande flickvän då till vänster – eller min fru, som det blev sen. Min fru och jag gick ut ur salongen och ut på Sveavägen och ner till tunnelbanan /Station Rådmansgatan, min anm/. Och åkte hem.
Och av någon anledning så slog jag på radion, det brukar jag aldrig göra när jag går och lägger mig. Men då slog jag på radion, och då avbröts en låt med att Palme hade blivit skjuten där nere. Och det var ju en total chock, fast jag inte begrep /?/
Det var en overklighetskänsla. Och då började jag minnas saker av vad jag hade sett: en man med cowboyhatt, och den här konstiga Audin med tonade rutor runt om som man inte får ha på bilar.
UE: Blev du förhörd av polisen?
RG: Ja, jag ringde upp och sa att jag var där, och så hände ingenting. Och så ringde dom upp efter ytterligare en och en halv vecka.
RG /härmar en ointresserad polisröst/ Ja, hej, då ska vi se, du var där, tydligen, eller?
RG: Ja, jag var där /otydligt/ något som du kunde tycka…?
Polisröst: Ja, ja, då är jag med på alltihopa. Mm, mm… Men vad bra, då tackar jag.
RG: Önskar du höra något mer nu?
Polisen: Neej, ja, det är om du kommer på någonting…
RG En oerhört ointresserad ton. /otydligt/ … bara där var jag liksom jättekonfunderad… Ja, med alla dom här männen med walkie-talkie i alla hörn överallt som stod med /här gör RG en imiterande ljudillustration som tydligen är knuten till just walkie-talkiemännen; viktigt att detta inslag speciellt avlyssnas!/ Och jaha, han har med sig Säpo hit i alla fall, som vaktar honom. /Här en mening som jag inte uppfattar!/ Det var inte alls så… /Viktigt att expert avlyssnar just denna del!/
RG: Så det här med polisspåret, det ligger väldigt nära till hands i min bok kan jag säga.
UE /ställer en fråga som jag inte uppfattar; viktigt att denna fråga identifieras!/
RG: Ja absolut. Den tonen och den, som jag upplevde det i telefonen, det var inte normalt.
UE: Finns det här med i dina memoarer?
RG: Ja, absolut.
Så långt utskriften av Palme-inslaget i Ulf Elfving–intervjun med Robert Gustafsson. Det är viktigt att framhålla att denna P 4-intervju måste hämtas hem från nätet av rikskriminalen samt avlyssnas och skrivas ut i perfekt skick. Jag har själv inte professionell avlyssningsutrustning att tillgå. Det är just de avsnitt jag markerat som otydliga som förefaller innehålla central dramatik.
RÅ och rikskriminalpolisen: Denna intervju, i en version så nära jag kunnat komma, ställer inte bara Gustafssons polisförhör utan även alla andra förhör kring mordet på Olof Palme i skrämmande blixtbelysning.
Det ointresse som Gustafsson återkommer till framstår som mycket egendomligt och skrämmande, ett intryck som förvärras av det ytterligt märkliga förhållande, som jag tidigare påtalat hos förundersökningsledningen, nämligen att de båda förhören med Robert Gustafsson, L-261 resp L-261-A, inte upptar några av de markanta inslag som Gustafsson nämner i intervjun: mannen i cowboyhatt, Audin med de runt om tonade rutorna samt, sannerligen inte minst, ”männen med walkie-talkie i alla hörn”.
Redan det förhållandet att förhöret med Robert Gustafsson genomförts med sådan nonchalans är illavarslande, naturligtvis därför att förhöret kastar skugga över alla förhör i Palme-ärendet! Har förhörsledande polis blivit instruerad att gå tyst förbi varje omnämnande av walkie-talkie-män, tonade bilar mm? Har dessa förhör genomgående reducerats till en pro forma-gest, ”going through the motions”, i ett ärende där förundersökningsledning och polis haft det verkliga skeendet klart för sig? Är hela Palmeutredningen därmed ett enda stort skoj, från början till slut?
Som mina adressater vet har jag sedan veckor tillbaka begärt ut alla 160 ej visade Grand-akter, alla 40 ej visade walkie-talkie-observationer, samt alla 5 aldrig visade, centrala Avsan-observationer. Förundersökningsledningen bryter därmed mot tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Jag önskar nu omedelbara svar från förundersökningsledningen i Palmeärendet. Jag önskar att Robert Gustafsson-intervjun noggrant studeras. Jag önskar besked rörande den tonade Audin (som en av förhörsledarna döper till en ”Opel Senator”. Jag önskar preciserad info rörande alla 40 walkie-talkie-observationer. Jag önskar över huvud taget KLARHET! Denna skrivelse läggs om ett par dagar ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
en blogg som i dag får motta ett stort antal förfrågningar och kommentarer kring Palmemordets kusliga verklighet. Tio chefredaktörer har personligen av mig anmodats att noga granska Palmeärendet i dess nuvarande skick.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.
Précis for the International Criminal Court, The Hague. Ref: OTP-CR-250/10.
Were Palme murder interviews, conducted by Stockholm Police, doctored, faked?
Swedish Actor Robert Gustafsson told police, a short time after the Swedish Premier Olof Palme assassination, that he observed ”several walkie-talkie-men” in the vicinity of the ”Grand” Cinema, which Premier Palme and his wife visited prior to his death, close by.
But the two policemen responsible for the above interviews refrained from mentioning Gustafsson´s enumeration of these walkie-talkie-men, in spite of the fact that it was the unexplained presence of these w/t-men that had led Gustafsson to call the police in the first place.
In these letters to the authorities in charge, I voice the suspicion that the police activities in connection with this assassination were made purely ”pro forma”, going through the motions, and that the authorities and their police officers have constantly been conversant with what really happened, prior to the murder, during the murder, and after the murder.
Yours sincerely Sven Anér. Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Sweden.
Telephone:(460) 174-500 66, (460) 18-15 12 79.
2.10.2010.
Till Chefredaktörerna för Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan samt till ledningarna för Ekot, Rapport, Aktuellt och TT.
Jag arbetar med en artikel rörande dagens tystnad kring mordet på Olof Palme och ställer nu nedanstående konkreta fråga till ovanstående tio public service-representanter. Jag vore mycket tacksam för svar, helst omgående. Jag kommer att sända den aktuella artikeln då den föreligger.
Bakgrund:
Enligt den statliga granskningskommissionens rapport från 1999, sidorna 212-213 i den ursprungliga versionen, ”inrapporterades från morddagen och Stockholms innerstad ett 40-tal observationer, de flesta i Sveavägens närområde”, medan det sammanlagda antalet w/t-observationer under hela den aktuella tiden utgjort 179, etthundrasjuttionio, sådana uppslag.
På sidan 228 i rapporten anser sig dock kommissionen och dess huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, kunna konstatera att ”sammantaget bedömer vi inte att de ovan redovisade walkie-talkie-uppslagen tillför utredningen något av mera betydande värde”.
På sidan 888 konstaterar kommissionen avslutningsvis att ”inga brottsmisstankar mot enskilda polismän kan utläsas av utredningsmaterialet”.
Det har i dagarna framkommit uppgifter från skådespelaren Robert Gustafsson, som i en P 4-intervju med Ulf Elfving, samt med något annorlunda formulering i sin just utkomna självbiografi ”Från vaggan till deadline” (Bonniers 2010), riktat mycket stark kritik mot polisens handläggning av de av honom inrapporterade w/t-observationerna från biografen Grand/Sveavägen.
Jag återger nu Expressens referat av den aktuella P 4-sändningen, 5.9 kl 12.03:
Komikern tror på polisspåret. Robert Gustafsson förhördes i Palmeutredningen.
Skådespelaren berättar i en intervju med Ulf Elfving hur han såg en mystisk bil och walkie-talkie-män.
”Det där med polisspåret ligger väldigt nära i min bok”, säger Robert Gustafsson.
Den 28 februari 1986 gick Robert Gustafsson på bio med sin teaterklass och såg ”Bröderna Mozart” på Grand – och blev därför vittne i Palmeutredningen.
”Jag minns att på vägen ut så petade jag honom på armen och tittade bort sedan. Och så skröt jag för de andra att jag petat på Palme”, säger Robert Gustafsson i ”Ulf Elfving möter…”.
På natten fick han höra att statsministern mördats kort efter biobesöket.
Såg walkie-talkie-män
”Jag fick en overklighetskänsla. Sedan började jag minnas saker jag sett och noterat, som den där mannen i cowboyhatt och den här konstiga Audin med tonade rutor”, säger Robert Gustafsson i radiointervjun.
Skådespelaren såg också walkie-talkie-män ”som stod i alla hörn” – och blev konfunderad då han fick veta att Palme inte haft livvakter med sig.
Robert Gustafsson kontaktade Palmeutredningen. Det dröjde en och en halv vecka innan polisen återkom, och då upplevde skådespelaren att han blev mycket märkligt bemött.
”Det var inte normalt”
”Den tonen som jag upplevde i telefonen, det var inte normalt”, säger Robert Gustafsson i intervjun.
Upplevelserna från mordkvällen och förhöret får honom att tro att lösningen på mordet kan ligga i det som kallas polisspåret.
Polisspåret är ett samlingsnamn för flera skilda teorier om Palmemordet som alla har gemensamt att poliser på ett eller annat sätt misstänks vara inblandade.
En av teorierna rör de walkie-talkiemän som har iakttagits i samband med mordet och som inte bara Gustafsson lagt märke till.
FOTNOT: SMT Radios ”Ulf Elfving möter Robert Gustafsson” sänds /5.9/ klockan 12.03 i P 4.
Carl V Andersson
Gustafsson har alltså uppgett att han sett ett flertal män med walkie-talkies inom aktuellt område, men när jag själv, som förste utomstående, tar fram polisens utskrivna spaningsuppslag – L-261 resp L-261-A - rörande Gustafssons ärende finner jag att några w/t-män över huvud taget inte finns nämnda, vilket naturligtvis är mycket egendomligt, eftersom det var just inrapporteringen av w/t-tipsen som var själva anledningen till att Gustafsson tog kontakt med polisen. Polisens förhörshantering kan sålunda ifrågasättas. Mot ovanstående bakgrund följer nu
Min fråga: Anser mina adressater att myndigheternas avfärdande behandling av walkie-talkie-observationerna i samband med mordet på Olof Palme är otillräckligt utredda samt bör granskas på nytt av fristående utredare?
Ni, mina adressater, har tillgång till landets skickligaste nyhetsledning och skickligaste nyhetsreportrar. Jag ber er ta ställning till min fråga samt sända mig svaren till
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Det är endast den korrekta och kompletta mediehanteringen av svåra händelser och företeelser som ger samhället garantier för rätt och sanning.
