Ett vanligt mord utreds, ett arrangerat mord döljs

1.4.2013.

Ett vanligt mord – vanligt? – utförs utan att rättssamhället är underrättat i förväg. Efter mordet sätts alla rättssamhällets resurser in i jakten på gärningsmannen. Mordet kan vara svårlöst, men polis och åklagare förväntas gå spikrakt mot målet, dvs mordets lösning och gärningsmannens lagförande.

Visst, så är det. Knappast något att sätta på pränt?

Då går jag till det ”ovanliga” mordet. Om detta mord från första början, och framåt, varit arrangerat av rättssamhället blir tillvägagångssättet ett diametralt motsatt. Makt och myndighet ska nu, samtidigt, låtsas söka efter gärningsmannen samt se till att denne gärningsman aldrig blir lagförd. Nu uppstår en process där nära nog alla ingredienser är fingerade, låtsade.

Makt och myndighet kämpar nu ett flerfrontskrig. Mot medier, mot allmänhet, mot vittnen. Det är den naturliga fronten. Men också mot – sig själva.

Jag får ge ett exempel, taget från fakta i Palmeärendet.

Med över sex års fördröjning uppenbarar sig, plötsligt och oväntat för makten, inte ett utan två vittnen från mordplatsen fram till någon minut före mordet. Vittnena blir livsfarliga för makten när det visar sig att det ena vittnet kände den blivande gärningsmannen sedan tidigare, samt att båda vittnena uppfattade en walkie-talkie-dialog på finska, som var de tre personernas andraspråk, såg walkie-talkien och ett vapen i – jag kallar honom Dekorimamannens – händer:

”Dom kommer nu!” - ”Jag är upptäckt !” - ”Skit i det och gör det du ska!”

Mordet finns kristalliserat innan det har utspelats. Mordet finns i luften, finns ovanför gatan.

Att mordet är upptäckt redan innan det har begåtts är okänt för arrangören/makten i över sex år. Under denna tid har arrangörerna kunnat känna sig säkra och kunnat jonglera med ett antal låtsasmördare och mördargrupper: kurder, 33-åringen, Christer Pettersson, för at bara ta några.

Ett etablerat lugn råder. Det går bra att utlysa en belöning på 50 miljoner kronor, helt ofarlig. Eftersom det från början står klart, att den verklige mördaren aldrig kommer att lagföras, kan den svenska nationalförmögenheten riskfritt utlovas.

Så kommer då de båda kvinnorna in i bilden. Ankki, som kände gärningsmannen från gymet i Uplands-Väsby, och Anneli, som nu fanns med och för första gången såg gärningsmannen.

Det går, möjligen med viss möda, att föreställa sig den dittillsvarande förundersökningsledningens dilemma. Den tvingas dels dölja allt av sanning kring Dekorima, dels, och helst utan dröjsmål, markera aktiv spaning.

Detta blir en uppgift för chefen på polissidan, kriminalkommissarien Hans Ölvebro. En direkt schizofren uppgift. Han ska låtsas glad och full av iver kring ett alldeles nytt titthål, men han ska samtidigt se till att spaningarna i praktiken sker i ultrarapid. Han ska berätta för sitt folk på fältet att nu måste det gå undan och nu måste det gå i snigeltakt. Schizofrent.

Detta blir Ölvebros eldprov. Hittills har han kunnat leka lite som han velat med påhittade gärningsmän, men nu är det allvar.

Det finns mängder av utskrivna telefonsamtal mellan journalisten Olle Alsén – som var den som drog fram detta ärende ur hotande glömska – och den allenabestämmande Hans Ölvebro. Jag slår upp en av mina pärmar på måfå och fastnar vid sidan 41, i Alséns numrering. Dilemmats schizofreni blir genast tydlig:

Olle Alsén: Men huvudsaken är ju replikerna.

Hans Ölvebro: Men Ankki säger inte att det har varit så.

OA: ”Nu kommer dom”?

HÖ: Näe.

OA: Är det säkert det?

HÖ: Jaa.

OA: I så fall har alltså Ankki hittat på dom replikerna, om det skulle vara så som du säger, Hans, vilket jag inte tror på. Och i sin tur berättat det för Anneli, som inte ens skulle ha hört det; hon påstår ju själv att hon har hört det på finska, och dels var hon förvånad över att Ankki pratade finska eftersom hon inte brukade vilja göra det. Och sen också förvånad över att det kom på finska ur apparaten. Och det är ingen uppdiktad historia. Men, ni tolkar det väl som ni måste.

Jag tror ändå inte att ni skulle ha hållit på så pass mycket som ni ändå tydligen har gjort med det här om ni redan på ett tidigt stadium kunde säga att, nä, det här är antingen nån som borde ha hört av sig för länge sen, eller det kan aldrig hålla.

Manegen krattad. Olle Alsén presenterar dilemmat mycket klart – men vad tror han egentligen själv, under denna vår 1993? Misstänker han att allt är skoj, eller tror han närmast att Ölvebro är allmänt ovillig? Jag talade på sin tid med Olle om detta, och Olle sa då att han vid den tidpunkten absolut inte kunde vara säker på att det hela handlade om Det Stora Skojet.

Anmärkningsvärt är förstås att Ölvebro är så villig att prata, trots att han vet att han sitter på en krutdurk. Eller just därför, försöka prata till sig en sanning?

Ölvebro svarar nu:

HÖ: Men det är ju så med mycket i den här utredningen att man försöker komma till botten och säger: vad är det för något? Det enklaste vore ju för oss att Anneli eller Ankki hade talat om för oss: så här heter han, och så hade vi frågat honom: vad gjorde du den här kvällen, och så säger han: ja, jag var på Sveavägen, och vi skulle göra det och det.

Eller att personen säger att han har alibi och har varit någon annanstans. Då slår man ju sönder en historia, i stället för att den ska hänga i luften, vilket den nu fortfarande gör. Och så har vi ju en ambition: antingen så leder den åt rätt håll, eller åt annat håll. Och det är ju så att man som utredare har en känsla när det är något som går åt rätt håll som när nånting är fel. Det är väl samma sak som att man har en känsla för vad som är en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt och riktigt, va.

Som så ofta sitter jag skakad efter en omläsning. Hans Ölvebro sitter alltså i telefonsamtal med en kunnig och centralt placerad nyhetsjournalist, DN, och han har alltså uppgiften att låta munnen gå, fjärran från sanningar, men ändå så att snacket kan te sig som relativt sanningsgrundat.

”…när det är något som går åt rätt håll som när nånting är fel…”, lite avigt uttryckt, men han sitter ju i rävsaxen. Att få ihop en slags mellansanning som Alsén kanske kan tänkas svälja.

HÖ: Men jag har sagt från början att vi ska titta på det här, det verkar konstigt, och jag har sagt att det är fifty-fifty. Och man kan väl säga att det fortfarande är fifty-fifty. Även om jag är ganska övertygad om att de här kvinnorna inte har sett gärningsmannen –

Ölvebro märker att han har slirat för långt ut åt Avsanhållet och vill reparera: ”de har inte sett gärningsmannen…” Men vad funnes i så fall kvar av storyn över huvud taget? Ölvebro i rävsaxen.

Att Ölvebro ägnar sådan tid åt Olle Alsén – för det här fortsätter i det oändliga – sammanhänger förstås med att han har detta stora behov av att få reda på vad Olle tror. Vad Olle kanske vet.

Läs om den replik som får bli Ölvebros avslutande! En dag på jobbet – där jobbet inte är att hitta en mördare utan att hitta en väg som snirklar bort från Dekorimas svarta sanning.

Utsnittet ur ett av Olle Alséns många bandade telefonsamtal med Hans Ölvebro kastar i dag ett märkligt förklarande skimmer över hela Dekorima. 1993 svävade affären fortfarande aningen över marken och var inte hopplöst avslöjad, men 2013 har den brakat med en duns i backen, varvid en person som Hans Ölvebro framträder i obeskuren helfigur, med samvetet slängt åt fanders.

Skulle det inte vara klart då? Börja bli klart? Nej, inte riktigt än. Ännu stretar makt och myndighet och inte minst medier emot, ännu måste ett antal fakta bli erkända som ostridiga fakta.

Det här skrivs annandag påsk. Om två dar hoppas jag få ett telefonsamtal med Dag Andersson (en sentida dubblering av Alsén/Ölvebro-samtalet nyss!). Jag har gjort en lista, och jag vet inte riktigt vad jag hoppas. Kan jag hoppas på klarspråk? På den här punkten, kanske:

Medger Dag Andersson att Olof Palmes patientkort förfalskades?

I så fall är vi långt komna mot en sanning. I så fall är det fastslaget att Palmemordet och dess ännu rullande efterdyningar från första stund kännetecknades av onda händelser, onda tankar. Maktens och myndighetens onda tankar. Djupa och komplicerade arrangemang.

Sven Anér