Falsk polisutredning måste hållas hemlig… Till Kammarrätten i Stockholm, ÖVERKLAGANDE.

Överklagandet sker i form av rikspolisstyrelsens avslagsyrkande av ärende APL-428-169/13, interfolierat med mina kommentarer, vilka sålunda ingår i överklagandet.

Polisens text = kursiv

Sven Anérs text, överklagandet = rak

Polisen Datum 2013-04-11 APAL-428-169/13

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala

Beslut

Rikspolisstyrelsen avslår begäran

Begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation lämnas utan bifall.

Det svenska rättssamhället strider för sin överlevnad.

Samtidigt som allt tydligare, aldrig dementerade uppgifter framkommer i den allmänna debatten rörande detta rättssamhälles pågående brott mot alla en demokratis hedersregler avseende en i detta rättssamhälles regi mördad statsminister, så lägger den svenska rikskriminalpolisen ned ett antal juridiska arbetstimmar på att räkna ut hur en hederligt undersökande yrkesjournalist ska, för all framtid, kunna förvägras tillgång till handlingar och uppgifter, vilka enligt lagens generella förordningar utgör öppen dokumentation.

Rikskriminalpolisen är, in i varje skrymsle, medveten om den massiva olaglighet som kännetecknar 27 års hittillsvarande behandling av mordet vid Dekorima, men fortsätter att driva olaglighetens försvar som ett juridiskt finlir, utan kontakt med faktisk verklighet, faktiskt avslöjad verklighet. Detta är ynklig dramaturgi.

Ett exempel. När jag skriver detta, lördagen den 13 april 2013, beslår jag samtidigt denna svenska rikskriminalpolis med kriminell, upprepad förfalskning av den mördade Olof Palmes patientjournal, ett av de mest oerhörda brott en rättsvårdande (!) myndighet kan nedlåta sig till. Saken finns specifikt reglerad i Lag (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, § 5:

Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg.

Rikskriminalpolisen, först under en kriminellt belastad chef, polisöverintendenten Tommy Lindström, i dag under en ledning som gör sitt yttersta för att hålla ställningarna i ett dödandets mål, drar skam och vanära över allt vad svensk rätt heter. Det är ett bisarrt skådespel.

Jag presenterar det senaste ärendet med rikskriminalpolisens ord;

Bakgrund

Sven Anér har via en skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen den 21 mars 2013 begärt att få ta del av förhör med Anti Avsan, samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna samt få ta del av de fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna. Därutöver har Anér begärt att Rikskriminalpolisen ska lämna uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, det har jag begärt, och mycket av vad som här sägs är redan tidigare känt för mina många tusen bloggbesökare, www.svenanderpamemordet.blogspot.com,

som följer rikskriminalens evigt pågående juristeri. Jag kommer nu att överklaga rikskriminalens beslut på framför allt två grunder:

För det första: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge i andra hand redan kända för mig, och

För det andra: Stora delar av den information jag begär att få ut är sedan länge återgivna i offentligt statligt tryck, nämligen i Granskningskommissionens rapport om utredningen av Palmemordet, publicerad sommaren 1999 av det svenska justitiedepartementet.

Det går inte, rikskriminalpolisen och Kammarrätten i Stockholm, att försöka hemligstämpla sådan info som redan är avhemligad. Det blir nonsens, vilket rikskriminalen självfallet vid opartisk eftertanke inser.

Jag granskar i detalj:

Förhör med Anti Avsan.

Att ett sådant förhör ägt rum framgår tydligt av Grkom sidan 352 /ursprungliga versionen/, och en del detaljer, om än fåtaliga, lämnas av kommissionen, jag citerar:

Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tidpunkten för mordet i piketgruppen.

Själva faktum, att förhöret ägt rum, är sålunda klarlagt och kan inte hemligstämplas – vad är det då som är hemligt? Annat som sägs i förhöret? Men det skulle kännas egendomligt om kommissionen valt att publicera redan kända resp oväsentliga uppgifter, men hemlighållit uppgifter av relevans, t ex, onekligen, huruvida frågan ställdes till Avsan huruvida han vore statsminister Olof Palmes mördare, och vad han i så fall svarat.

Det är illavarslande om en statlig kommission, med uppdrag att skapa full klarhet, valt att redovisa perifert material men hemlighålla det viktiga. Det är självfallet inte så det ska gå till. Det är inte en allutredande kommission som ska ålägga sig hämsko. Eventuell censur får i efterhand utövas av hemligstämplande domstol i samband med publicering, men kommissionens ursprungliga rapport måste självfallet vara fri, öppen, obunden, ostruken.

Så är uppenbarligen inte fallet då det gäller ”Granskningskommissionens betänkande med anledning av brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”. Vilket givetvis är skakande.

Samtliga förhör med de finsktalande kvinnorna

Förhörens antal har sammanlagt varit åtta, och dessa åtta förhör är av kommissionen komprimerade till 15 rader, vilket enligt min bestämda mening varit kortfattat i grov underkant, när det som här gällt hela Palmemordets i särklass viktigaste vittnen, mordets huvudvittnen.

Nedanstående är vad kommissionen skriver om Anneli och Anki:

Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”.

Olle Alsén, sålunda, den engagerade och flitigt verksamme tidningsman som praktiskt taget ensam kom att avslöja affären Anti Avsan. Alsén fick sitta med vid det först förhöret, med Anneli, och bandade då själv förhöret, utan att detta stoppades av förhörsledaren. Mer om detta strax.

Hennes, /Annelis/, väninna som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl a hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.

Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- samt efternamn var korta.

Och kommissionens redovisning är också onekligen kort. På annan plats finns den i dag klassiska dialogen mellan den anonyma walkie-talkie-rösten och dekorimamannen snålt återgiven, med den centrala repliken från w/t-rösten ”Nu kommer dom!” bortrensad. Palmemordets i särklass centrala replik censurerad av en kommission som var satt att skapa klarhet om detta Palmemord.

Min kritik nyss för censur återkommer. Kunde inte åtminstone ett centralt förhör med Anneli ha fått presenteras i extenso?

Den frågan blir så mycket tyngre som Olle Alséns bandupptagning av det inledande Anneli-förhöret varit formellt frisläppt av rikskriminalen på ett mycket tidigt stadium: inlämnat till rikskrim av Olle Alsén, ankomststämplat, fritt fram.

Det förhåller sig så här: utan Olle Alséns utskrivna och hos polisen registrerade öppna version, skulle den svenska allmänheten ha fått veta ytterst litet av vad som sagts under de båda förhören, vilka ännu i dag är helt hemligstämplade.

Det fordras inte något större mått av fantasi för att inse att framför allt kommissionens huvudsekreterare, i dag JO Hans-Gunnar Axberger, suttit som på nålar då han över huvud taget tvingades redovisa affären Anti Avsan/dekorimamannen.

De fotografier som uppvisats för en av de finsktalande kvinnorna.

Dessa fotografier, som enligt trovärdiga uppgifter torde ha varit sex till antalet, visades alltså upp för Anki på ett sent stadium, troligen i april 1993.

Konfrontationsfotografier av detta slag ingår i förundersökningsmaterialet och skall företes; jag har aldrig påträffat något exempel på motsatsen. Ett flagrant exempel på motsatt agerande från åklagarnas och polisens sida är ju den mycket uppmärksammade bilden /från en live-konfrontation/ av Christer Pettersson, i diskriminerande ekipering. Här följde rikskriminalpolisen lagen och spred bilden av Christer Pettersson över hela Sverige, eftersom det passade bra.

Uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation.

Ja, jag hade frågat om Anti Avsan funnits med på någon av de visade bilderna, men det vägrar sålunda rikskriminalen att berätta, av mycket begripliga skäl. Det går att sluta sig till att någon Avsan-bild inte funnits med i sextetten. Ett utpekande, från Ankis sida, hade ju varit bokstavligen mördande för förundersökningsledningen. En av de sex bör rimligen ha varit en misstänkt person, och den ende, officiellt mycket starkt misstänkte vid denna tidpunkt, april 1993, var som känt Christer Pettersson. Fanns Christer med på en av bilderna? Rikskriminalen har mycket att svara på, och jag begär dessa svar.

Skäl för beslutet

Enligt 18 kap. 1 § första och andra styckena offentlighets- och sekretesslagen (2009-400) gäller sekretess bl.a. för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål och för uppgift i annan verksamhet som bedrivs av en polismyndighet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Jag kommenterar på två punkter:

”om det kan antas att syftet motverkas” – ja, men vem avgör detta? I praktiken polismyndigheten i fråga, som självfallet önskar sekretess eftersom den går ut och kräver sekretess, något annat vore bisarrt. Lagen specificerar inte vem som ”kan anta” att något syfte skadas, men eftersom polismyndighet är jävig i sammanhanget borde ifrågakommande undersökningsplikt givetvis åvila beslutande domstol. Jag har dock aldrig sett att någon domstol någonsin ifrågasätter rimligheten av begärd sekretess. Sådan utdöms alltid, så fort den är begärd, vilket ger en torftig lagföring, i vilken den klagande får hålla tyst i sin skamvrå.

Jag begär nu att Kammarrätten i Stockholm, i de aktuella fallen, noggrant prövar om sekretess är rimlig. Jag ger, för Kammarättens begrundan, ett mycket klart exempel:

För att sekretess vid förundersökning över huvud taget ska kunna upprätthållas, måste förundersökningsledningen tillse att från dess verksamhet ingenting slipper ut som på minsta sätt kan vara diskutabelt.

Då går jag till en synnerligen omfattande bandad redovisning, registrerad och öppet tillgänglig hos rikskriminalpolisen,

EH14839-E, sidan nr M000311, ”Samtal /Olle Alséns/ med Ölvebro 13/6 (1993)”. Från ca mitten av sidan till sidans slut:

OA: Men ni har ju haft en del konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än… HÖ: Hon /Anki/ vet ju inte vad han heter.

OA: Men hon känner igen honom.

HÖ: Jo, men man måste ju också hitta en tänkbar person.

OA: Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymet har identifierat, den…

HÖ: Glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Stockholmspolisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att nån påstår att den personen har han sett (där). Det finns ju ingenting koppling över huvud taget.

OA: Men hur kan ni veta att han aldrig har varit där om ni inte har hört honom? /paus/

HÖ: Man har ju ingen koppling åt det hållet, det har du ju själv konstaterat, Man åker ju inte från söderförort till norrförort för att träna, han har ju gratis träningslokal i polishuset.

/vidare över till sidan 000312, mitt på sidan/:

OA: Men det namnet som hon påstår, den måste ni ju kunna identifiera.

HÖ: Men det finns inte nån.

OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?

HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn – det här är ju bara ett förnamn, va.

OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som nån kille därute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd än?

HÖ: Nä, det finns ingen anledning.

Nr 1: Här blottar rikskriminalpolisens Palmeutredare krkom Hans Ölvebro viktiga informationer och interna överväganden till en nyhetsjournalist – är detta förenligt med den rigida sekretess som rikskriminalen nu önskar genomdriva gentemot mig, en annan nyhetsjournalist?

Nr 2: Jag går till sakinnehållet i den citerade texten och skakas på nytt av Hans Ölvebros så ytterligt partiska inställning till hela mordutredningen i allmänhet och till Anti Avsan i synnerhet. Det behövs ingen större detektiv förmåga för att inse att denne Ölvebro hade som sina viktigaste mål att

a/ hålla Anti Avsan utanför bilden, med vilka medel som helst, samt

b/ att låta Palmeutredningen för all framtid kvarstanna på den helt oskyldige Christer Petterssons axlar.

Jag menar att rikskriminalpolisen, från 1993 och naturligtvis långt tidigare, varit och är totalt diskvalificerad som utredare av ett statsministermord, och jag har sedan några veckor en begäran av detta slag liggande hos berörd instans.

Enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om uppgiften förekommer i polismyndighets verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men.

Rikspolisstyrelsen gör följande bedömning:

Förhöret med Anti Avsan och förhören med de finsktalande kvinnorna ingår i den pågående förundersökningen rörande det ouppklarade s.k. spaningsmordet på statsminister Olof Palme. De begärda handlingarna innehåller sådana uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål och uppgifter om enskilds personliga förhållanden Det kan antas att beslutade eller förberedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om dessa uppgifter röjs och det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Uppgifterna ska därför inte lämnas ut.

Myndigheten har som ett led i skadeprövningen övervägt huruvida risken för skada eller men kan undanröjas genom att myndigheten lämnar ut handlingarna i maskerad form, men har kommit fram till att det innehåll som i så fall kvarstår helt förlorat sitt värde i informationshänseende.

De fotografier som efterfrågas ingår i den pågående förundersökningen. Fotografierna har inte expedierats eller behandlats på annat sätt som innebär att de är att anse som upprättade i den mening som avses i 2 kap. 7 § i tryckfrihetsförordningen. Någon på tryckfrihetsförordningen grundad rätt att få ut handlingarna föreligger inte. Rikspolisstyrelsen avslår begäran om att få ta del av fotografierna.

Vad avser begäran om uppgift huruvida ett visst fotografi finns med i en fotokonfrontation konstaterar rikspolisstyrelsen att uppgiften inte finns i någon allmän handling. Palmegruppen vid Rikskriminalpolisen uppger att de inte kommenterar innehållet i den pågående förundersökningen. Rikspolisstyrelsen lämnar begäran utan bifall.

Hur man överklagar

Detta beslut får överklagas hos Kammarrätten i Stockholm. Överklagandet ska ske skriftligt. I skrivelsen ska anges vilket beslut som avses och vilken ändring i beslutet som begärs. Skrivelsen med överklagandet ska skickas till Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Box 12256. 102 26 Stockholm. Den ska ha inkommit till styrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet.

Beslutet kan inte överklagas i den del som avser din begäran att få ta del av uppgift huruvida ett visst fotografi fanns med vid en fotokonfrontation, (Jämför RÅ 1981 245).

Detta beslut har fattats av biträdande chefsjuristen Björn Malmqvist med stabsjuristen Karin Mostad som föredragande.

RIKSPOLISSTYRELSEN

Björn Malmqvist Karin Mostad

Jag kommenterar de avslutande styckena.

Rikskriminalpolisens skrift är en partsinlaga, och det blir Kammarrättens i Stockholm sak att svara för en helt opartisk bedömning. Få se hur det går. Kopplad till den för rikskriminalen grymt avslöjande bandade telefonkonversationen mellan hrr Övebro och Alsén ter sig rikskriminalens försök att slippa berätta sanningar som närmast desperata.

Att rikskriminalen tror sig kunna frånta en person rätten att överklaga delar av ett RPS-beslut /fotografiet/ är anmärkningsvärt. Jag inkluderar givetvis det aktuella fotografiet i mitt efterföljande överklagande.

ÖVERKLAGANDE

Undertecknad Sven Anér, FK DHS, yrkesverksam journalist och författare,

överklagar till Kammarrätten i Stockholm

samtliga rikskriminalpolisens i handling APAL-428-169/13 intagna dekret och begär omedelbart utfående av samtliga i detta dekret upptagna handlingar och uppgifter. Jag önskar omedelbar handläggning och omedelbart besked avseende Kammarrättens handläggare och diarienummer.

Jag uttrycker avslutningsvis som min förhoppning att Kammarrätten måtte noga granska de inblickar i behandlingen av affären Anti Avsan som min redogörelse erbjuder. En hög domstol som Kammarrätten i Stockholm måste ha rätt att kräva att föreliggande myndighetshandläggning skett och sker enligt gällande lag samt med gott och opartiskt omdöme. Detta har Kammarrätten i Stockholm, och inte minst den svenska allmänheten, rätt att kräva.

De återgivna avsnitten av samtalet mellan Ölvebro och Alsén borde kunna ge Kammarrätten anledning att ex officio agera, dels mot att detta och ytterligare många samtal över huvud taget har ägt rum, dels mot Ölvebros skrämmande partiska uttalanden. Jag önskar besked även på denna avslutande punkt.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39,Uppsala. 018-15 12 79.